Den ekonomiska nedgången till följd av Coronakrisens nedstängningar är dramatisk enligt SCBs senaste prognoser för andra kvartalet 2020. Men troligtvis är produktionsraset i ekonomin ännu större än dessa siffror visar. Orsaken är att nedgången i den offentliga sektorns verksamhet inte fångas upp tillfullo i BNP-statistiken eftersom denna mäts utifrån kostnader snarare än marknadsvärden. Därmed vet ingen hur stora värden som går förlorade när ekonomin stängs ned, men att de är större än vad den officiella statistiken visar är sannolikt.
Grunden för problematiken med att mäta produktion i offentlig sektor är att nationalräkenskaperna, och därmed BNP, mäts utifrån värdet av marknadstransaktioner av varor och tjänster. Offentliga tjänster säljs normalt sett inte på någon marknad, och därför används en konvention för värdering av offentlig sektor som baseras på vad det kostar att producera dessa tjänster. En stor del av denna kostnad är löner till kommunalt och statligt anställda.
Under Coronakrisen har många myndigheter, universitet, lokaltrafik, viss sjukvård etc. gått på lågvarv till följd av att folk arbetat hemma eller inte alls. Trots detta har de offentliganställda bibehållit såväl anställning som lön; detta kan ses som en mycket generös variant av korttidspermitteringarna i privat sektor. Kostnaderna i offentlig sektor har därmed varit nästan oförändrade, och därmed har den i nationalräkenskaperna uppmätta produktionen av offentliga tjänster också varit oförändrad.
Men har verkligen produktionen i offentlig sektor inte påverkats av krisen? Tja, ingen vet exakt, men det känns rimligt att även den har fallit. Inom gymnasieskolor och högskolor universiteten har undervisning bedrivits på distans. Att detta har sänkt kvaliteten på undervisningen är klart, men hur mycket är svårt att veta (gissningsvis flera tiotals procent lägre kvalitetsnivå än före krisen, ifall nu detta gick att mäta). Handläggare inom myndigheter, ja i vissa fall hela myndighetsavdelningar, har jobbat hemma sedan mars månad. Troliga konsekvenser är färre avklarade ärenden, ofärdiga utredningar, minskad produktivitet i takt med att man inte kunnat samarbeta med kolleger etc. Sjukskrivningarna har rakat i höjden, vilket givetvis också sänkt produktionen markant.
SCB känner till givetvis dessa problem med att mäta produktion i offentlig sektor. I ett underlag till den så kallade BNP-indikatorn diskuterar SCB alternativa beräkningar av offentlig sektors produktion, framför allt med fokus på volymindex baserad på indikatorer som exempelvis elevantal i skolor, läkarvårdsbesök, handlagda ärenden. SCB anger dock inte hur dessa alternativa metoder påverkar bilden.
Hur mycket skulle då hela BNP-raset påverkas av en justerad beräkning av offentlig sektors produktionstapp? Följande räkneexempel visar att effekten kan vara betydlig. Siffrorna är delvis påhittade eftersom SCB inte redovisar exakta siffror för andra kvartalet 2020. Fallet i BNP-indikatorn för andra kvartalet 2020 är 8,6%, säsongsrensat och jämfört med BNP under första kvartalet. Huvuddelen av detta tapp finns i privat sektor (fallande export och hushållskonsumtion). Känt är att offentlig sektor står för ca 20 procent av BNP (staten 6%, kommunerna 14%). Tre scenarier: uppskattat huvudscenario (A) i statistiken är att privat sektor har minskat 10,5 procent och offentlig sektor har minskat 2 procent, vilket ger ett BNP-fall på 8,6%. Alternativt scenario B är att offentlig sektor minskat med fem procent, dvs hälften så mycket som privat sektor. Detta ger ett BNP-fall på 9,4%. Alternativt scenario C är att offentlig sektor minskat lika mycket som privat sektor, vilket ger ett BNP-fall på 10,5%. I båda alternativscenarierna faller BNP markant mer än BNP-indikatorn.
Tabell: BNP-fall utifrån olika scenarier av en produktionsnedgång i offentlig sektor
Vilka slutsatser kan då dras från detta resonemang? En är att vi behöver bättre metoder för att mäta offentlig sektors produktion i BNP-statistiken. Detta är stora frågor som behöver diskuteras internationellt, men under tiden bör SCB arbeta vidare med de alternativa måtten som redan diskuteras.
En andra slutsats handlar om hur vi mäter de samhällsekonomiska kostnaderna av nedstängningspolitiken. Politikerna behöver informeras om samtliga kostnader för att kunna väga dessa mot fördelarna med nedstängningar. Om det faktiska produktionstappet är större än vad en officiella BNP-statistiken visar, finns risk att vi underskattar kostnaderna av den förda politiken.
Ekonomistas 
På vad grundas antagandet att myndighetsarbete skulle bli kraftigt lidande av distansarbete, när liknande arbete inom privata företag/industi inte verkar blivit nämnvärt mindre effektivt för att det bedrivits på distans? (Vissa saker blir mindre effektiva, men många blir mer effektiva, och tidsförluster p g a resor/förflyttning/pendling minimeras.)
Patrik, hittills finns inte mycket empiri gällande produktivitetseffekter av hemarbete, distansundervisning etc och en seriös analys måste såklart ta hänsyn till alla relevanta aspekter. Min gissning är att den kortsiktiga effekten nog är liten, men att många personer ganska snart tappar i produktivitet när de jobbar hemma.
Mitt inlägg lyfter fram att frågan om den offentliga sektorns produktivitet under krisen inte alls diskuteras, detta trots att den handlar om stora samhällsekonomiska värden både på kort och lång sikt. SCB bör snabbt öka insatserna för att studera utfallen i hela den offentliga sektorn för att se hur en kris likt Coronakrisen påverkar.
Frågan blir rentav än viktigare när nu många vill se en kraftig expansion av offentlig sektor för att möta den ekonomiska krisen.
En relaterad aspekt är värdet av att hålla skolorna öppna. Kostnaden i form av ökad smittspridning kan jag inte bedöma. Ett vanligt resultat är att marginalavkastningen på utbildning är runt 10% av livsinkomsten per år. Med en (lågt räknad) livsinkomst på 10 miljoner är värdet av att hålla igång skolorna 1 miljon per år och elev, dvs ungefär dubbelt så mycket som BNP per capita. I grundskolan går ca 1 miljon elever, dvs en tiondel av Sverige befolkning. Per år skapas då på marginalen ett värde på 20% av BNP. Om den skulle varit stängd en halv termin skulle vi tappat 5%.
Eller så har distansarbete i privat sektor oxå inneburit försämrad produktion och därmed inneburit ett ännu större realt BNP-tapp som gömmer sig i siffrorna.
Att anställda inte producerat för fullt hemifrån är inte helt osannolikt – när ingen ser så är det lätt att slappna av. Se denna lustiga tråd för ett konkret exempel: https://www.flashback.org/t3132993
Att mäta produktiviteten inom offentlig sektor är svårt. Ibland är det omöjligt. Hur ska man ex. mäta militärens bidrag – länder som för krig mot varandra bidrar ju snarare till förstörelse? Det är också bra att utgå från konkret empiri. Det kan även finnas omvända effekter än vad några utgår ifrån här. Andelen som tagit gymnasieexamen har faktiskt ökat i år, från 76,6 procent till 78,1 procent (https://www.skolverket.se/om-oss/press/pressmeddelanden/pressmeddelanden/2020-07-15-andelen-behoriga-elever-okar-trots-corona). På lång sikt kan distansundervisning ge nya erfarenheter, som exempelvis instrument för att låta de som är lite småkrassliga eller bortresta delta på distans. Hemarbete innebär att mindre tid behöver ägnas åt arbetsresor, vilket kan öka medarbetares välbefinnande. Sjukvården har antagligen ökat sin produktivitetet, men det har å andra sidan skett till priset av en överarbetad personal.
Sedan är BNP ett produktionsmått och inte ett välfärdsmått. Humankapitalbildning hamnar utanför produktionsgränsen och ska inte ingå i BNP. Det finns goda skäl till det. Ska man ta in välfärdseffekter ska man göra det även för annat. Fritid bidrar ju också positivt till humankapitalet. Vi har ex. Ruhms paradox att recessioner kan vara bra för folkhälsan. HDI är ett välfärdsmått som är relevant här. Färre som avslutar sina utbildningar ger negativa effekter till HDI (vilket dock alltså inte skett i Sverige, och i länder där det skett är det väl troligt att det tas igen senare genom mer skolgång och mindre fritid för elever), men å andra sidan får man väldigt positiva effekter på HDI av åtgärder som minskar dödligheten. Ex. kan de åtgärder som satts in under våren mycket väl ha räddat 50000 svenskar liv.
En billig åtgärd som Sverige inte velat sätta in är krav på munskydd. Även om det är inte helt fastslaget vilken effekt de har, så är det allt högre sannolikhet att det finns en stark effekt (mer sannolik än sannolikheten för de positiva effekterna av en stor del av den makroekonomiska politik som idag förs, tex minusränta). Munskydd kan vara ett sätt för sjukvårdspersonal, elever och andra att färdas säkrare i kollektivtrafiken, för de som inte kan cykla (vilket dessutom blir svårt mitt under vintern). Här har vi en åtgärd som kan ge både positiva effekter på BNP, humankapitalbildning och folkhälsan. Det är olyckligt att både gymnasier och universitet öppnas vid samma tidpunkt samtidigt som inte en åtgärd som munskydd sätts in som en moteffekt. Det är också WHOs rekommendation, att munskydd rekommenderas där social distansering inte är möjlig. Sverige är trots allt medlem i WHO. Det är lite paradoxalt att Sverige ska vara en generös bidragsgivare till WHO men samtidigt underminera WHOs kampanj kring sådana här viktiga åtgärder (Trump är i alla fall konsekvens och låter USA lämna WHO).
Sjukvårdens produktion har minskat under våren (i alla fall i VGR och Sahlgrenska, gissar att det stämmer nationellt också). Mycket planerad vård har skjutits upp/ställts in och besöksvolymerna (både akut och totalt) är ner jämfört med förra året. (Sedan har ju vissa avdelningar förstås haft motsatt vår, som då primärt IVA). Så skulle ha dragit ner BNP än mer om detta hade tagits hänsyn till.
Intressanta observationer. Frågan är om undanträngningen (som lett till vårdskuld) varit större än ökningen i sjukvården av covid-patienter. Enligt SCB ökade volymvärdet av hälso- och sjukvård med 4,1 procent under första kvartalet jämfört med samma kvartal föregående år (se https://www.statistikdatabasen.scb.se/pxweb/sv/ssd/START__NR__NR0103__NR0103A/NR0103ENS2010T06Kv/). För andra kvartal finns inte data, men de borde komma snart. Även om jag delar Daniels skepticism till volymberäkningar för offentlig sektor, är just volymberäkningarna av hälso- och sjuk mer pålitlig, och grundas bla på ca 500 diagnosgrupper och antal läkarbesök (se https://www.konj.se/download/18.130dc716150d75fadf77401/1446730592634/Ny-metod-f%C3%B6r-att-berakna-offentliga-sektorns-produktion-och-konsumtion.pdf, hittade inget mer uppdaterat).