Billiga varor gynnar (främst) låginkomsttagare

Den som går på barnkalas kan ha noterat en ny trend. Bland dem som har råd är det vanligt att bjuda på trollkarlar och äventyr, medan det bland mindre bemedlade fortfarande är tårta och billiga plastleksaker som gäller.

Detta är en del av ett generellt mönster – de välbeställda konsumerar mycket tjänster medan de med lägre inkomster köper mycket varor. Implikationerna av dessa mönster för vilka som tjänar och förlorar på internationell handel är stora. En ny studie visar nämligen att låginkomsttagare gynnas förhållandevis mycket av importen från låglöneländer som Kina. Eftersom det är lättare att handla med leksaker än med trollkarlar är detta inget underligt. Det nya ligger i att visa den tydliga kopplingen mellan konsumtionsmönster och inkomst.

Tack vare Ekonomistas-Daniel visste vi redan att det blivit dyrt att leva flott. Denna nya studie visar alltså att det även blivit allt billigare att leva billigt. Genom att ta hänsyn till skillnader i konsumtionsmönster mellan olika grupper kompliceras bilden både av vad som händer med fördelningen i ekonomin i allmänhet och, mer specifikt, vilka konsekvenser internationell handel får.

Redan i början på 60-talet påtalade Staffan Burenstam-Linder vikten av att ta in skillnader i konsumtion vid analysen av internationella handelsmönster. Nu visar det sig alltså att detsamma även gäller välfärdsanalysen av handel. Förhoppningsvis ler Burenstam-Linder i sin himmel.

(länktips Johan Norberg och Marginal Revolution)

Tips på böcker

Roberts förra inlägg gör en sugen på att läsa fler populärvetenskapliga böcker i nationalekonomi. Men vilka är bäst? Själv tycker jag ”The armchair economist” av Steven Landsburg är mycket bra liksom ”The undercover economist” av Tim Harford. Finns det fler bra böcker i denna genre som någon kan rekommendera?

Det är manna vi ska beskatta

Sverige är ett underligt land. Medan jämlikhetspatoset är stort och den förda politiken ofta är rationell är det märkligt hur bekymmerslöst stora omfördelningar av förmögenheter behandlas.

Ta fastighetsskatten. Först utsåg en folklig opinion den som blivit (mång)miljonär utan att lyfta ett finger till offer. Sedan kom en sänkning av taxeringsvärdet på marken som husen står på. Redan på 1800-talet argumenterade emellertid Henry George för att just marken var det som borde beskattas. Hans idé om en markvärdesskatt utgår från att det människor själv skapat bör tillfalla dem själva, medan det naturen tillhandahåller tillhör alla. Alltså bör värdet på den oförbättrade marken beskattas men inte byggnader och andra av människohand skapade värden.

Henry Georges syn stämmer väl överens med vad de flesta ekonomer idag anser om effektiv beskattning. Visst, att beräkna markvärden kan vara svårt och välfärdsstaten kräver bredare skattebaser. Men ändå, en vettig princip.

De politiska avstegen från denna princip är inte begränsade till fastighetsskatten: ingen auktion ordnades när 3G-licenserna delades ut, utsläppsrätter för koldioxid ges gratis till dem som släpper ut mest och – praktexemplet – svensk jordbruksmark är helt obeskattad.

I samma anda har värdet av att bo i en attraktiv hyresrätt inte beskattas, medan husägare fram tills nyligen fick betala högre skatt när villaområdet blev populärt. Guldet som fallit över hyresgäster när ombildningarna till bostadsrätter duggat tätt har behandlats som vilka vinster som helst – trots att dessa varit helt riskfria för köparna. När nu en ändring av hyrespolitiken kanske (äntligen) står för dörren är det symptomatiskt att regeringens utredare inte ens berör den förmögenhetsöverföring från hyresgäst till hyresvärd en avreglering innebär.

Det verkar som om allt förnuft försvinner ur politiken när någon grupp får en skur manna från himlen över sig. Kan det bero på att den konflikt mellan effektivitet och fördelning som politiken vanligtvis brottas med tillfälligt upphört? Plötsligt står man där inför en ren fördelningsfråga… tydliga vinnare och förlorare… alla lösningar är effektiva… allt gungar och det svartnar för ögonen… och just då måste beslutet fattas…

Fler vuxna i skolan?

Globaliseringsrådet bjöd igår på konferens om skolan. Där påminde Alan Kreuger om resultaten från det numer klassiska STAR-experimentet. I en enorm studie lottades lärare och elever in i små (ca 15 elever) eller normalstora (ca 22 elever) klasser. En tredje grupp hamnade i klasser av normalstorlek men med en hjälplärare.

Utvärderingen visade att eleverna lärde sig betydligt mer i de små klasserna och framförallt gick det bättre för elever från studieovana miljöer. Enligt Kreuger var dessutom effekterna långsiktiga och inte begränsade till studieresultat – i de små klasserna ökade andelen som läste vidare på högskolan och brottsligheten senare i livet var betydligt lägre. Men – och detta är viktigt – att ha en hjälplärare i klassrummet var helt utan positiva effekter.

Modellen med relativt stora klasser men med flera lärare i varje klassrum – en vanlig ordning i svenska skolor – innebär alltså ett enormt slöseri. I stället bör resurserna läggas på att skapa så små klasser som möjligt.

Naturligtvis behövs det kringpersonal till lärarna, men samtidigt minskar varje anställd fritidsledare och kurator utrymmet för att kunna minska klasstorleken. Dessutom är det faktiskt möjligt att mindre klasser är ett effektivare sätt att motverka sociala problem än en kader med personal som ska motverka problemen efter att de uppkommit.

Uppdatering 2008-04-24

Hans Bergström skriver idag om vikten att se till att lärarna faktiskt har en utbildning värd namnet. Detta återknyter till att det inte bara gäller att slänga in fler vuxna skolan utan get gäller även se till att det är rätt sorts vuxna och att de ska organiseras på ett bra sätt. Hans poäng att lärarutbildningen och den (svenska) pedagogiska forskningen inte brytt sig om empiri är ytterst relavant, vilket diskuteras i kommentarstråden. Bergström diskuterar dock inte det kanske viktigaste skälet till att lärarutbildningen i Finland så populär, nämligen att man är garanterad jobb efteråt. Enligt McKinsey-rapporten, som diskuterades här, är denna typ av permanent lärarbrist något som kännetecknar de flesta länder med attraktiva lärarutbildningar. Även Merith Wager ifrågasätter värdet av behörighet från den svenska lärarutbildningen och tar upp möjligheten att man faktiskt kan bli en sämre lärare av att skaffa sin utbildning där.

Hej då till lockpriser?

”Aj, aj, aj, nu blir livet komplicerat”, tänkte nog en och annan nationalekonom nyligen. Antonio Rangel presenterade då hårda bevis för att folk tycker att vin som de tror är dyrt smakar bättre än vin de tror vara billigt. Inte bara påstod de grundlurade försökspersonerna att det ”dyra” vinet var godare, den förhöjda smakupplevelsen kunde även observeras i hjärnans lustcentrum.

Att priset påverkar upplevelsen av – och därmed efterfrågan på – en vara gör att vår traditionella beskrivning av hur utbud och efterfrågan bestämmer priset blir tokig. För att inte tala om hur svår en analys av välfärdseffekterna blir – priserna går upp, det konsumeras mindre men man uppskattar det man får mer. Hur tusan ska man reda ut denna härva? Måste vi börja om från början och bygga upp en helt ny analysapparat?

Även om vår uppgift som forskare är att förstå verkligheten, inte att leverera enkla analyser baserade på felaktiga antaganden, måste man fråga sig hur vanliga denna typ av effekter är. Blir en biltur verkligen mer njutbar om jag tankat på en dyr bensinmack? Känns huset varmare och skönare för att jag missat extrapriset på mineralull vid tilläggsisoleringen? Skulle den olycka en arbetsgivare upplever av att ha råkat anställa en slarver mildras av att denne samtidigt råkat få alldeles för hög lön?

Nja, det är väl tveksamt. Snarast beror det nog på att just vindrickande är behäftat med så mycket status och att tvivlet på den egna smakförmågan stort. Men det är bäst att vara på sin vakt. Man vill ju inte att midsommarfirandet ska förstöras av att man lockats att köpa (för) billig sill.

Nära skjuter ingen hare

Som nationalekonom är man benägen att inte tillskriva enskilda individer någon större roll i historien. Vad är väl ett enskilt öde – om än ett mäktigt sådant – mot de anonyma marknadskrafterna?

Rätt mycket verkar det som.

En färsk studie finner att länder vars auktoritära ledare mördats tog väsentligt större kliv mot demokrati än länder där ledaren utsatts för ett misslyckat attentatsförsök. Då slumpen är avgörande för om attentat lyckas eller ej är det troligt att demokratiseringen orsakades av det politiska mordet. Effekterna är dessutom märkbara långt efter att attentatet ägt rum.

Ett rättfärdigande av politiska mord? Knappast. För det första hittar de inga positiva effekter av mord på demokratiska ledare. För det andra finner de vissa belägg för att misslyckade attentat ökar det inhemska förtrycket. Så om någon nu ska tvunget ska utföra ett attentat, då bör man vara säker på att lyckas.

EUs jordbrukspolitik – hur ska vi ha det?

Under årtionden har ett återkommande argument mot EUs jordbrukspolitik (även ofta framfört av mig) varit att den håller tredje världen kvar i fattigdom. Genom att stänga gränserna för import och med ett ymnighetshorn av exportsubventioner har världsmarknadspriserna på mat hållits nere. Detta har missgynnat fattiga länder som annars kunnat specialisera sig på livmedelsproduktion.

Nu stiger matpriserna och detta beskrivs som en katastrof för – surprise! – utvecklingsländerna. IMF, Världsbanken och vår största morgontidning är eniga om att vad som händer skapat en kritisk situtation för världens fattiga.

Frågorna infinner sig: Hade vi fel tidigare? Har vi rätt nu? Eller har det aldrig varit så enkelt som att EUs jordbrukspolitik varit otvetydigt dålig för utvecklingsländernas invånare?

Perspektiv på finanskrisen

Det är sant. Utan finansmarknader, inga finansiella kriser. Men de kan vara bra att ha när man ska köpa hus. När den finansiella desillusionen nu är stor är det läge för lite perspektiv på vad som hänt.

Någon finansiell guru fick en idé. Om bara de lån kreditinstitut och banker förmedlar kunde säljas vidare till andra investerare skulle spridningen av kreditriskerna öka. Lån med olika risknivåer kan då sättas samman till en tillgång som det handlas med som vilken obligation eller aktie som helst.

Genialt. Den som tidigare ville investera på bolånemarknaden var tvungen att köpa aktier i en bank. Hopplöst ineffektivt, eftersom man då tvingades investera i hela bankens verksamhet. Med de nya finansiella instrumenten gick det att istället få precis den tillgång – och den riskprofil – som önskades.

Och riskerna spreds över världen.

Som alltid när riskspridningen förbättras sjunker priset på risk. Bolåneräntorna sjunker och detta framförallt för låntagare som uppfattas som osäkra kort. Stora grupper med låga eller osäkra inkomster – som tidigare hade fått bocka och buga för den lokale bankdirektören, bara för att se sin låneansökan avslås – blev plötsligt attraktiva kunder och kunde köpa sitt efterlängtade boende. För de allra flesta ett boende de har råd med, men tidigare inte kunnat få lån till.

Men, räntor stiger och huspriser sjunker. Vissa låntagare kan inte betala räkningarna utan tvingas i konkurs. Långivaren får inte tillbaka sina pengar och vill det sig illa har denne själv lån som inte kan betalas när ränteinbetalningar och amorteringar inte längre strömmar in. Så står vi där med en finanskris. Igen.

Ett sätt att se på vad som nu händer är att det är som det alltid har varit. Ett annat är att det, åtminstone hittills, varit ont om kreditinstitut som faktiskt gått i konkurs. Detta kan tyda på att riskspridningen funkat: Hela världen må vara drabbad, men var och en bara lite grann.

Tyvärr verkar det dock som om kreditinstituten inte varit helt ärliga utan utnyttjat sitt informationsövertag gentemot investerarna som köpt på sig lånen. Flera studier visar nämligen att kreditförlusterna i låneportföljer som snabbt sålts vidare varit betydligt större än för de lån som instituten behållit själva – trots att den angivna kreditrisken inte varit högre.

Det är lätt att kräva hårdade reglering, men det är osäkert hur reglerna borde utformas. Regleringarna riskerar då att bara bli en godkänd-stämpel som okunniga investerare sätter osunt stor tilltro till. En sak är däremot säker: om staten går in och räddar kreditinstitut som tagit för stora risker, då kommer de gladeligen att göra om sina misstag.

Antagligen är det kombinationen av dessa just faktorer vi nu ser konsekvenserna av. Men inget hade kunnat hindra att kreditförluster uppstår när husmarknaden vänder.

Uppdaterat: Det är ingen brist på artiklar om krisen, men följade inlägg av Carmen Reinhart sätter kortfattat krisen i sitt historiska sammanhang. Via Pontus i kommentarstråden (tack!) lyfter jag upp denna betrakelse av krisen. Och här är DNs beskrivning av krisen (2008-09-18).

Din högst personliga bojkott

Att den kinesiska regimen har en tvivelaktig inställning till mänskliga rättigheter är inget nytt. Det var ett faktum när IOK fattade det ytterst tveksamma beslutet att förlägga årets olympiska spel till Kina och det är – föga förvånande – fortfarande ett faktum. Orsaken till att IOK trots allt valde Kina som värd har naturligtvis kommersiella orsaker. Sponsorintäkterna ökar när den olympiska andan blåser in över den enorma kinesiska marknaden.

Nu ropar många olika typer av bojkott, vilket är lätt att sympatisera med. Men en total bojkott är nog fel väg att gå. För det första är det svårt att med bojkotter uppnå de önskade målen. För det andra är det tämligen grymt att offra många idrottares höjdpunkt i livet för en meningslös symbolhandling.

Oavsett vad politiker och idrottsförbund bestämmer sig för kan emellertid vi alla sända ett budskap till IOK och dess sponsorer. Vi kan helt enkelt strunta i OS denna gång. Genom att inte titta på tv-sändningarna, bläddra förbi sportsidorna i tidningarna och sätta upp skygglappar inför löpsedlarna på stan kommer sponsorerna inte att få den exponering de tänkt sig. Om någon mot förmodan skulle råka se vem som sponsrar IOK går det alldeles utmärkt att stryka deras produkter från shoppinglistan.

Vad sponsorerna idag än säger skulle en sådan bojkott svida. Svider det för dem får IOK betala det långsiktiga priset, vilket är ett språk IOK visat sig förstå. Som grädde på moset slipper vi dessutom folk som ska titta på tv mitt i kräftskivan.

Uppdaterat: Nathan Shachar håller med om att vi bör strunta i att titta på OS denna sommar. Vem vet, detta kanske blir en folkrörelse som sprider sig.

Fluortanten kan göra oss fattigare

Aldrig får man vara riktigt glad. När nu nationalekonomin tagit det fantastiska klivet till att bli en empiriskt orienterad vetenskap där forskarna gör sitt yttersta för att bygga sina analyser på experimentliknande situationer, ja då inser man att detta har ett pris. Vi tenderar att glömma bort den allmänna jämvikten – nationalekonomins andra stora bidrag till mänskligheten.

Ta studien som låg till grund för Roberts inlägg om fluortanten. Allmän jämviktsteori lär oss att även om de som fått tänderna fluorbehandlade tjänar fyra procent mer, betyder det inte nödvändigtvis att Sverige skulle bli fyra procent rikare av fluorsköljning. En sådan slutsats stämmer bara om fluoren gör oss alla mer produktiva. Robert gör den betydligt rimligare tolkningen att den negativa särbehandlingen av de som annars skulle haft dåliga tänder minskat, vilket höjt deras relativa löner. I den mån förbättrad tandhälsa minskar obefogad diskriminering är det utmärkt, men möjligheten finns att fluortanten istället gjort oss alla fattigare.

Anledningen är att förmågan att hålla sina tänder i gott skick utan statlig inblandning kan vara en bra signal om egenskaper som arbetsgivare gillar. Noggranhet, ansvarstagande, uthållighet – bara för att nämna några. Att fluortanten kommer och förstör denna signalmekanism är naturligtvis toppen för alla slarvrar, men inte för alla andra. De måste då hitta på ett nytt sätt att signallera sina attraktiva egenskaper. Kanske genom att läsa dubbla utbildningar, kanske genom att förvärva djupa kunskaper om whiskey, vin och olivolja. Något jobbigt, tråkigt och resurskrävande måste det i varje fall vara, annars funkar inte signalen.

Så även om den generella välfärdstaten har många etiskt tilltalande och effektivitshöjande drag, leder den även till oönskade kulturella sidoeffekter. Om det är värt priset? Antagligen, men jag kanske ändrar mig nästa gång någon börjar mala på om någon obskyr single-malt.