Utredningen om den framtida lärarutbildningen föreslår att man ska se över möjligheten att lämplighetstesta de framtida lärarstudenterna. Förhoppningen är att man på så sätt ska hitta de bästa lärarförmågorna redan innan de gått igenom en lång och dyr utbildning. Och det låter ju bra, om vi bara visste vad som skulle testas.

Årets lärare 2038

Erik Grönqvists och min studie som presenterades häromveckan ger inte mycket vägledning, trots att vi tittade på ledarskapsutvärdering, intelligens och betyg. Detta stämmer väl med resultaten från en ny studie av nyutexaminerade lärare i New York. Lärarnas ämneskunskaper, IQ och allmänna personlighet (ungefär samma aspekter som vår ledarskapsutvärdering försöker fånga) testades i samband med att de gav sig ut i yrket. När testen vägts samman hade de en viss förmåga att förutsäga hur det gick för lärarna framöver, men några stora effekter på elevernas prestationer var det inte fråga om.

Det bästa som kan sägas är nog att dessa test trots allt verkar betydligt bättre på att förutsäga framgång i läraryrket än lärarnas utbildningsbakgrund. Men det är inte så svårt för den fångar ingenting alls.

Kan då ingen bedöma om en lärare är bra eller ej? Jodå, rektorer verkar ha riktigt bra koll på vilka av lärarna på deras skolor som är riktigt bra och riktigt dåliga. Däremot är det sämre ställt vad gäller att skilja de ganska bra från de ganska dåliga. Ännu bättre än att förlita sig på rektorerna är därför att utvärdera hur det går för lärarna de första åren i yrket. Det har prediktiv kraft.

Synd bara att detta är till föga hjälp för dem som redan på ansökningsstadiet vill hitta framtidens bästa lärare…

Tips: Tysta tankar

Idag släpps min och Erik Grönqvists IFAU-rapport om hur selektionen in i läraryrket ändrats över tiden och vilka konsekvenser detta har för elevernas skolresultat (svensk version här, längre engelsk här). Figuren nedan visar att olika begåvningar och förmågor är väsentligt lägre bland dagens nyblivna ämneslärare på högstadiet än de var bland dem som sökte sig till yrket för 15-20 år sedan.

Genomsnittliga Förmågor hos nyblivna ämneslärare på högstadiet, 1980-2006.

Måtten vi använder för att mäta begåvning är mönstringens utvärdering av kognitiv förmåga (ungefär ett traditionellt IQ-test), ledarskapsförmåga (psykisk stabilitet och uthållighet, anpassningsförmåga, social öppenhet, ansvarskännande), samt avgångsbetygen från gymnasiet (som fångar en mix av intelligens, ambition, ansvar, noggranhet osv). Hela befolkningen har rangordnats årsvis på skalan 1-100 för respektive mått, vilket gör att vi kan se vari fördelningarna de nyblivna lärarna befinner sig. Som synes är nedgången särskilt markant för kognitiv förmåga men uppenbar även för de andra begåvningsmåtten.

Genom att använda oss av ett stort datamaterial där vi vet vilken lärare varje elev har haft i respektive ämne har vi sedan undersökt om dessa lärarförmågor spelar någon roll för hur elever preseterar på de nationella proven i årskurs 9. Svaret är nja. I snitt har lärares kognitiva förmåga ingen signifikant effekt men detta döljer ett intressant mönster. Starka elever presterar bättre då de har en lärare med hög kognitiv förmåga men svaga elever presterar sämre om de matchas med en sådan lärare. Att läraren har goda ledaregenskaper visar sig däremot vara viktigt för svaga elever och elever med utländsk bakgrund, medan starka elever varken påverkas positivt eller negativt av denna egenskap.

Vad gäller lärarnas gymnasiebetyg finner vi något märkligt. Manliga lärare med höga betyg får alla typer av elever att prestera bättre och denna effekt är hyfsat stor. Höga betyg bland kvinnliga lärare har däremot en liten — men statistiskt signifikant — negativ påverkan på pojkars provresultat (bland flickor ligger effekten runt noll). Vi kan bara spekulera om varför det ser ut på detta sätt. En möjlighet är att män som trots höga betyg väljer att bli lärare är väldigt motiverade medan detta av någon anledning ser annorlunda ut bland kvinnor. Om denna tolkning är riktig skulle det betyda att just motivationen att bli lärare är det man bör rekrytera lärare på. Att konstruera ett antagningssystem som fångar denna motivation är onekligen en utmaning.

Det är med andra ord inte lätt att fånga in vad som gör en lärare bra, inte ens med väldigt generella mått på olika förmågor. Dessutom verkar en och samma egenskap hos lärarna ha olika konsekvenser för olika typer av elever. En slutsats är därför att matchningen mellan lärare och elever är viktig. Frågan är om skolledningar, föräldrar och politiker är kapabla att utröna vilka lärare som passar till vilka elever.

—————————-

Rapporten presenteras vid ett arrangemang av FORES och ska kommenteras av lärarutbildningsutredaren Sigbrit Franke. Deltar gör även Metta Fjelkner från Lärarnas riksförbund och någon från utbildningsdepartementet. Uppenbarligen ska det även gå att se detta på webben.

AB, SVD12, SDS2, Metro, BLT, Barometern, UNT, Lärarnas Tidning, Skolvärlden, SVT

Alla kanske inte känner till det, men varje anställning en person har registreras hos SCB. Av någon anledning saknas däremot ett vettigt register över Sveriges största arbetsplats; skolan. Vi har ingen aning om vilken skola en elev besökt förrän betygen registreras efter vårterminen i årskurs nio. Denna brist gör en systematisk utvärdering av skolan omöjlig och bör åtgärdas omgående.Ett par förmiddagar i telefon med SCB och Skolverket ger vid handen att det finns planer på att införa ett heltäckande elevregister. En stötesten är dock de konfessionella friskolorna. Eftersom en registrering av eleverna vid dessa skulle fungera som en registrering av deras trostillhörighet kan det vara ett problem.

Problemet är dock inte värre än att alla elever som i årskurs nio får betyg från en religiös friskola registreras. Varför en registrering vid lägre ålder skulle vara särskilt känslig är oklart. Inte heller undantas religiöst präglade arbetsplatser från kravet att rapportera in sina anställda. Det är därför svårt att se skolans konfession som ett hinder för ett elevregister. Snarast låter det hela som ett svepskäl.

Den svenska skolan lider av svår utvärderingsångest. Nästan undantagslöst sker undersökningar utan tanke på en uppföljning på jämförbar nivå. När exempelvis resultat från nationella prov i gymnasiet samlas in görs detta medvetet på ett sätt som minimerar möjligheten att följa skolor över tiden. Utvärderingsskräcken gör att skoldebatten förs utan koppling till evidensbaserad forskning. I stället slänger sig Björklund med lite siffror och får mothugg utifrån holistiskt framtagna trouppfattningar.

Regeringen ska nu utreda hur utvärderingen av skolan ska se hur framöver. Då ett elevregister är all utvärderings moder måste ett sådant stå överst på agendan. Och om problemet med de religiösa friskolorna visar sig vara oöverstigligt finns en enkel lösning: Dra in deras skolpeng.

I förra veckan skrev jag ett kritiskt inlägg om nivågruppering i skolan. Nivågruppering kan gynna elever genom att undervisningen kan anpassas till elevernas nivå men riskerar särskilt att missgynna svaga elever. Eftersom vi ofta saknar experimentella studier är det emellertid svårt att dra några riktigt starka slutsatser. Som vi skrivit om tidigare har utvecklingsekonomer i allt högre grad börjat använda sig av experiment och nu har Esther Duflo mfl tagit sig an frågan om nivågruppering. Faktum är att det verkar riktigt lyckat. Åtminstone i Kenya.

I studien fick 121 skolor pengar till en extra lärare vilket användes för att dela in klasserna i två grupper. I hälften av skolorna slumpades eleverna mellan grupperna och i hälften delades de in baserat på sina ursprungliga betyg. Arton månader senare visade sig att eleverna i de nivågrupperade klasserna presterade betydligt bättre än de andra. Dessutom gynnades alla elever, svaga som starka, ungefär lika mycket. De positiva effekterna visade hålla i sig långt efter att experimentet avslutats.

Ett intressant resultat är att det i de nivågrupperade skolorna inte spelade någon roll för medelduktiga elever om de hamnade i den hög- eller lågpresterande gruppen, vilket tyder på att de inte påverkades av hur duktiga deras klasskamrater var. I de icke-nivågrupperade skolorna gynnades däremot dessa elever av att hamna i en klass med duktiga klasskamrater. Eftersom läraren anpassar undervisningen efter gruppen är det därför omöjligt att dra några slutsatser om konsekvenserna av nivågruppering genom att undersöka effekten av kamratpåverkan när eleverna inte är nivågrupperade.

Det är svårt att veta om dessa resultat är giltiga även i länder som Sverige. Exempelvis är klasserna i Kenya stora vilket gör det svårt att individanpassa undervisningen och det finns litet utrymme för speciella stödinsatser. Men det är inte utan att man önskar möjligheten att genomföra denna typ av studier även i Sverige.

Att nivågruppera elever tidigt i livet kan verka vettigt. Undervisningen kan läggas på en nivå som passar eleverna i respektive grupp och alla kan därför lära sig maximalt utifrån sina egna förutsättningar. Argumentet emot är att detta systematiskt kan missgynna svaga elever eftersom de kan hamna på efterkälken. En negativ gruppdynamik bland de svaga eleverna kan dessutom göra att dessa lär sig mindre, även om undervisningen i sig kanske ligger på en lämpligare nivå. En klassisk avvägning mellan jämlikhet och maximal produktivitet, kan det verka som.

Ska dom gå i samma klass?

På ett symposium häromdagen ifrågasattes denna avvägning. Genom att jämföra hur elever i 11-årsåldern presterar på internationella jämförelser som PISA och TIMSS med hur eleverna i 15-årsåldern klarar sig visade Erik Hanushek att spridningen mellan elever ökar betydligt mer i länder med tidig nivågruppering. Dessutom verkar tidig uppdelning av elever sänka de genomsnittliga skolresultaten. Faktum är att alla elever — även de riktiga högpresterarna — verkar lära sig mindre i nivågrupperade länder. Inte mycket till avvägning med andra ord.

Nu gör studien den ganska extrema jämförelsen mellan länder som Tyskland där eleverna väljer helt olika utbildningsvägar redan i 10-årsåldern och länder som Sverige där grundskolan är helt sammanhållen. Det är emellertid möjligt att lite nivågruppering är av godo och att vi i Sverige gick för långt när högstadiets allmänna och särskilda kurser avskaffades 1997? En studie (vet inte om det är senaste versionen) av Krister Sund tyder på att så inte är fallet. Han hittar en negativ effekt av nivågruppering bland elever med lågutbildade föräldrar och en viss positiv effekt på elever med högutbildade föräldrar. Men den positiva effekten gäller inte de allra duktigaste eleverna, som man kanske skulle kunna tro. I stället verkar det vara svagpreseterande elever med utbildade föräldrar som gynnades av möjligheten att läsa särskild kurs i matte och engelska.

Det verkar alltså som om en sammahållen grundskola är en bra idé, men det finns en del frågor. En intressant detalj i Hanusheks studie är att mönstret i Sverige mer liknar det i länder med nivågruppering än i länder utan. Detta kan vara en ren statistisk avvikelse men en annan möjlighet är att bostadssegregationen och det fria skolvalet i praktiken fungerar som nivågruppering. En annan fråga är när skolan ska sluta vara sammanhållen. Mycket tyder på att beslutet att göra gymnasiets yrkesutbildningar studieförberedande inte var ett lysande drag. Fast där vi väntar med spänning på en mer utförlig utvärdering.