Dan Brändströms Resursutredning har stött på en hel del kritik i forskarvärlden. Flera forskare – främst humanister – ogillar utredningens förslag att länka medeltilldelning till mätningar av forskningskvalitet. Men istället för att debattera vilka mått som kan eller bör användas i att utvärdera forskningen verkar kritiken baseras på två nygamla argument: 1) Kvantitativa mätningar är aldrig bra och 2) Konkurrens som positiv kraft kan ifrågasättas.

En uppmärskammad kritiker är uppsalafilosofen Sharon Rider som gett ut boken ”Reclaim the science”, hörts i P1:s Obs och skrivit i senaste numret av Tvärsnitt (utg. av Vetenskapsrådet). Jag ska inte närmare gå in på Riders missriktade kritik av kvantitativa mätningar – den klargörs bättre av bibliometrikern Ulf Sandström på hans utmärkta blogg.

Jag vill istället fokusera på hennes generella angrepp på konkurrensbegreppet och dess användbarhet i forskningssammanhang. Rider kritiserar Resursutredningen för att anamma en positiv syn på konkurrens:

Med rätta tar utredningen avstånd från Europeiska kommissionens ensidigt entreprenörsmässiga syn på akademin som kunskapsföretag och ekonomisk motor. Utredaren tycks se en potentiell fara med en alltför snäv syn på vad nyttan i universitetsforskning och undervisning är och kan vara. Samtidigt genomsyras utredningen av en tilltro till den ekonomiska modellvärldens konkurrensbegrepp.

Rider fortsätter:

Men är det verkligen lämpligt att alla medel är konkurrensutsatta? Varför är debatten om konkurrensens fördelar och nackdelar så livlig när det gäller sjukvård, energiförsörjning och grundskola men inte när det gäller universitetsforskning?

Menar Rider verkligen att det finns ett naturligt monopol i universitetsforskning (vilket är ett av de vanligaste argumenten för t ex offentligt ägd energiförsörjning)? Vem skulle då monopolisten vara – staten? Och vilka belägg mot konkurrensens prestationshöjande effekter har Rider som kan ställas mot de mängder av belägg för som ekonomisk forskning under lång tid samlat in? Det finns dessutom en annan allvarlig konsekvens av detta synsätt: vi får ett fåtal mäktiga akademiska insiders som efter eget huvud – och utan insyn från andra – bestämmer vilka som ska få resurser och vilka som inte ska få.

Om man vill verka för ökad forskningsfrihet och forskningsproduktivitet medan man samtidigt vill motverka svågerpolitik, nepotism, lysenkoism och andra negativa effekter av centralistiska forskningssystem bör man konkurrensutsätta så mycket av de tilldelade forskningsmedlen som möjligt. Resursutredningen har visat att detta kan och bör göras mellan universitet, mellan fält och mellan forskare.