Entreprenör(s)partiet?

Få har väl missat att socialdemokraternas jobbrådslagare Luciano Astudillo och Sven-Olof Österbergflera håll, bl a i en uppmärksammad DN Debattartikel, lanserar en ny bild av socialdemokraterna som ett företagar- och jobbskaparvänligt parti. Men när man granskar deras föreslagna politik framstår en helt annan bild.

I korthet vill s underlätta för personer med fast anställning att säga upp sig och starta eget företag genom att inkludera dem i det offentligt finansierade försäkringsystemet mot inkomstbortfall. Tanken är att minska nedsidan av att lämna sin fasta anställning. Men jag tror förelaget riskerar att missa sitt mål eftersom Astudillo-Österberg bortser från ett par viktiga aspekter.

För det första är förslaget ensidigt i det att det enbart fokuserar på att minska nedsidan med nyföretagandet medan inget sägs om att öka dess uppsida. Jag och andra med mig (bla bloggaren Dick Erixon) tror att detta ensidiga fokus leder fel och att det istället är just chansen att lägga grunden till en förmögenhet, ett imperium eller andra eventuella målbilder som utgör långt viktigare drivkrafter bakom entreprenörsskap. Och det är inte bara vi som tror detta, utan även entreprenörsforskarna Magnus Henrekson och Mikael Stenkula i nya boken Entreprenörskap

Om en individ uppfattar att den förväntade vinsten av att bli entreprenör inte är tillräckligt stor i förhållande till andra alternativ eller den risk denne utsätter sig för, kommer individen att använda sin entreprenörstalang i mindre utsträckning eller välja att (för)bli löntagare. (s 119)

För det andra tror jag förslaget inte kommer leda till så hemskt många fler jobb. Den främsta anledningen till det är att det stora jobbskapandet ju inträffar när egenföretagare anställer andra personer, vilket länge varit en av Sveriges sämsta grenar främst pga arbetsrättens begränsningar. Om ett företag går från att ha en anställd (grundaren) till två, tre etc anställda genereras snart en jobbtillväxt långt utöver de avknoppade löntagare Astudillo-Österberg sätter sitt hopp till.

Sammanfattningsvis är det intressant att se hur socialdemokraterna justerar sin politik för att skapa ett momentum likt det Alliansen hade den förra mandatperioden. Men förhoppningsvis (för s) är jobbrådslagets arbete inte över i och med detta förslag, för då tror jag inte firma Astudillo-Österberg kommer lyckas övertyga särskilt många näringspolitiskt intresserade väljare den här gången heller.

Comments

  1. Niklas Strand says:

    just det citatet från Henrekson och Stenkula:

    ”den förväntade vinsten av att bli entreprenör inte är tillräckligt stor i förhållande till andra alternativ”

    utesluter väl inte att förslaget är bra?

    ”den förväntade vinsten” innehåller väl nån sannolikhet att det skiter sig (eller funkar inte entreprenörens psykologi så) och om man då höjer den nivån så ökar väl ”den förväntade vinsten” av att bli entreprenör?

    Men ”entreprenörer”-människotypen kanske har en annan viktning av vinster och förluster? Er tro att det är viktigare att fokusera på vinsterna om man vill förbättra incitamenten tyder ju på det. Det kanske går att hitta på ett ekonomiskt experiment för att svara på den frågan?

    Niklas

  2. pontus says:

    Niklas, visst höjs den förväntade vinsten för entreprenörsskap då dåliga utfall försäkras. Det är utan tvekan ett steg i rätt riktning. Men detta skall ställas mot bakgrunden att det nuvarande systemet straffar individer som vill förverkliga sin företagsidé. Men riktiningen är rätt. Magnituden är nog för liten.

  3. Camilo von Greiff says:

    Jag läser mer citatet som att ”den förväntade vinsten” inte innehåller några nersidor, utan att dessa snarare inryms i ”i förhållande till… den risk denne utsätter sig för”, men Niklas poäng blir förstås densamma.
    En kul poäng i denna litteratur (Pernilla Andersson, SOFI) är att egenföretagare inte omfattas av en sammanpressad lönestruktur. Därför är det individer med väldigt låg eller väldigt hög ”ability” som väljer att bli egenföretagare, de med låg för att de inte får jobb eftersom deras produktivitet inte motsvarar minimilönen, de med hög för att de då kan få en lön som motsvarar deras produktivitet. Det senare är förstås en uppsida med egenföretagande. Om nedsidan blir mer lik den för anställda, kan man då argumentera för att incitamenten är snedvridna till förmån för egenföretagare, åtminstone bland ”duktiga” personer. Frågan är då om uppsidan verkligen behöver förbättras ytterligare, eller om det istället är anställningsmöjligheterna som behöver förbättras, enligt Daniels andra punkt.

  4. Intressanta kommentarer! Att inkomsten i förväntan stiger ifall man minksar nedsidan är ju självklart. Men eftersom nedsidan till skillnad från uppsidan är bounded (begränsat ansvar o allt det där) ligger det mesta av entreprenörsskapets expansiva delar i det optionsvärde som uppsidan av en lyckad företagsamhet kan medföra. Men att höja denna uppsida på olika sätt (minskade inkomst- och kapitalskatter, lättare att anställa o friställa etc) verkar inte ha föresvävat sossarnas jobbrådslag. Och då är det frågan om effekterna av reformen på entreprenörsskap och sysselsättning blir särskilt märkbar.

  5. Att förbättra nersidan genom att inkludera företagarna i den sociala trygghetssystemen är troligtvis vettigt, åtminstone så länge som de betalar sociala avgifter – vilket de gör idag. Man ska dock vara på det klara med att detta främst förbättrar nersidan för den typ av företagare som har svårt att finna jobb på den ordinarie arbetsmarknaden pga låg produktivitet. Den typ av företagare som man brukar vilja ha mer av är emellertid de som satsar stort på en hållbar affärsidé och anställer människor för att förverkliga denna.

    Staten varken kan eller bör skydda företagarna från den typ av risker dessa investeringar för med sig. Det är istället just detta vi har de finansiella marknaderna till att hantera. Tänk bara vilka moral hazard-problem som skulle skapas om staten plötsligt skulle börja kompensera för misslyckade investeringar.

    Alltså bör socialdemokraternas förslag främst ses som riktat till det företagarproletariat som vår typ av arbetsmarknad tenderar att skapa. Att dessa personer får del av de trygghetssystem de betalar för är inte mer än rimligt. Inget ont i förslaget alltså, men det är knappast ett recept för fler IKEA och Ericsson.

  6. Camilo von Greiff says:

    Måste man inte skilja på absoluta och relativa uppsidor? ”Minskade inkomst- och kapitalskatter” gäller ju för både anställda och egenföretagare och borde därför inte förändra incitamenten att bli egenföretagare. OM det finns behov av fler egenföretagare måste ju förbättringar ske som inte gäller för anställda. Jag tror snarare att inte antalet i sig utan kompositionen mellan low och high skilled-entreprenörer (ett annat papper av Pernilla Andersson, SOFI, visar att high skilled-personer lyckas bättre som företagare) och möjligheten att växa är de avgörande frågorna.

  7. Jag tror Luciano och c:o är på rätt spår. Det må vara att de ensidigt fokuserar på nersidan, men lika fel är att ensidigt fokusera på uppsidan.

    Tror man dessutom att människor har en loss aversion typ Kahneman & Tversky, torde nersidan spela väldigt stor roll: Folk utgår från sin nuvarande inkomst från ett fast jobb, och är väldigt oroliga för att starta eget-projektet ska leda till att de får det sämre – även om sannolikheten för misslyckande är låg och den förväntade avkastningen hög.

  8. Samhället behöver förvisso försäkringslösningar, såväl offentligt som privat finansierade, mot olika sorters negativa inkomstchocker som drabbar människor. Men eftersom löntagare och företagare inte möter samma sorters inkomstflöden behöver de inte heller samma sorters försäkringar mot inkomstbortfall.

    Jag tror problemet med jobbrådslagets förslag är att det lockar alltför många riskovilliga personer, utan några specifika entreprenöriella talanger, till att bli egenföretagande. Detta leder till en felallokering av arbetskraft som kan bli kostsam för samhället. Dels skapas ineffektivitetsförluster av att ha rätt personer på fel plats och dels kan det bli en budgetmässig börda pga den moral hazard-effekt Jonas nämnde tidigare.

  9. OK, problemet med s-förslagen är alltså att vi skulle få för många egenföretagare. Kan vi vänta oss ett pressmeddelande från IFN om detta? 😉

  10. Vi på IFN föredrar alltid kvaliltet framför kvantitet… 🙂

  11. Max Elger says:

    Boys,

    Kul att ni diskuterar jobbrådslagets ödmjuka arbete. Jag tycker att samtalet här har varit intressant. Det illustrerar om inte annat svårigheterna att föra över läroboksresonemang till en ekonomisk-politisk realitet.

    Jag tror, liksom bergh ovan, att problemet med ett alltför stort egenföretagande är hanterligt.

    Jobbrådslagets utgångspunkt har varit att anställda och företagare ska ha en likvärdig offentlig inkomsttrygghet. Vi är inte ens nära denna situation – och problemet är inte att företagare åtnjuter en för stor inkomsttrygghet.

    Jonas har nog rätt när han konstaterar att detta förslag allena inte genererar några nya IKEA eller Ericsson (tar tacksamt emot sådana förslag; max.elger@riksdagen.se). De flesta av Sveriges företagare saknar helt dessa ambitioner och möjligheter. Men gör ett bra jobb och har samma behov av försäkringar som anställda.

    Vi ses!

    Max

  12. Tack för alla kommentarer (hittills)! Jag noterar att få av er delar min skepsis gentemot en politik för ökat företagande som inte främst inriktas på att belöna flit utan istället på att inlemma entreprenörerna i det statliga transfereringssystemet. En förmildrande aspekt av förslaget är om jag förstått det rätt att satsningen fokuserar på de första sex månaderna som nyföretagare, vilket dämpar de möjliga ineffektiviteteffekterna.

    Sedan måste jag också tillstå att det var ett snyggt grepp av jobbrådslaget att möta ett eventuellt motstånd från traditionellt s-håll genom att föreslå en politik som ska öka nyföretagandet utan minska den offentliga sektorns storlek!

  13. Max: Sverige har många egenföretagare, större andel än USA. Troligtvis beror detta på att många startar företag för bredvidverksamhet så att de kan dra av vissa utgifter. En annan stor grupp är de som stängs ute från den ordinarie arbetsmarknaden pga för höga inträdeshinder. Att klumpa ihop olika typer av företagare till en kategori som man sedan försöker gynna är därför en potentiellt farlig politik. Frågan man som politiker måste ställa sig är om vi vill gynna egenföretagarproletariatet (och därmed avdragsjägarna) eller vill vi gynna affärsidéer som har stor poential och stora risker. Politiken som gynnar den ena är inte nödvändigtvis den rätta för den andra gruppen.

    Konkreta förslag som kan bidra till detta (utan att därför säga att jag otvetydigt stödjer det ena eller andra): Avskaffad/mildrad arbetsrätt, kortare föräldraledighet, minskat utrymme för anställda att få tjänstledighet vid studier, lägre skatt vid bolagsförsäljning, avskaffad bolagsskatt, minskat skattemässigt gynnande av stiftelseformen som tenderar att cementera den svenska ägarstrukturen, avskaffande av etiska regler vid stamcellsforskning…

  14. Ingemar says:

    Jag håller med Jonas Vlachos i att man inte kan klumpa ihop företagare. De som är sanna entreprenörer gynnas knappast av en politik som syftar till att anställda och företagare ska få likvärdiga villkor. Företagaren tar risker och bör rimligen få betalt för den. Entreprenören vill därför ha uppsida på den ofta avsevärda risk de tar, där både hus och hem sätts i pant när företaget är ungt.

    De som däremot startar eget för att de saknar jobb, eller vill slippa ha en chef över sig, välkomnar sannolikt mer trygghet i företagandet. Men de ska (nog) inte vara företagare….

  15. Göran says:

    Jag hittade den här diskussionen lite sent, men den har en hel del intressanta inlägg, t.ex. vad kan få en företagare att anställa.

    I vår familj har vi varit såväl anställda som företagare, vi har haft små tjänsteföretag i snart 30 år samtidigt med anställning (inte samma person samtidigt), och jag redovisar lite om hur vi uppfattar det hela. Vi tillhör definitivt gruppen med hög ability, varför valet står mellan välavlönad anställning eller företagande.

    För att välja anställning så skall det vara intressanta arbetsuppgifter. Intressanta arbetsuppgifter kan vi få även genom företagande.

    Med företagande så vinner man frihet, både vid val av uppdrag och arbetstider. Det är lätt att balansera volymen fritid mot arbete. Även tid för arbetets förläggning kan påverkas.

    Som anställd har man ett stort företags reurser och kontaktnät bakom sig. Man är mer låst men får intressantare kontakter.

    Med de höga skatterna som är reella för en företagare så finns det en mental spärr för löneuttaget, det stannar för det mesta där statsskatten börjar, för 2009 runt 380.000 kr/person. Men alla har ju en bra kompetens så alla kan få den lönen även om man inte jobbar så lång tid. Så det blir bra inkomst ändå. Hittills har det nästan alltid blivit ett överskott efter löneuttag och då måste det kapitalet förvaltas i företagen. Det kan ses som en buffert för sämre tider, men bufferten är nu onödigt stor.

    Sant är att vi betalar för höga sociala avgifter jämfört med vad vi får ut. På de 30 åren har ingen i företagen tagit ut en enda sjukdag. Jag läste att snittet för en löntagare är över 30 dagar/år och det skulle bli c:a 1000 dagar per person på 30 år. Jag kan ändå inte se att det finns en upplevd nedsida här som skulle kunna begränsas genom bättre anpassade sociala villkor för företagare. Frågan är ointressant.

    Jag kan nämna också att vi enbart arbetar mot faktura, vanligtvis är det stora företag som är kunder, så allt är helvitt.

    Sammanfattningsvis har vi ett intressant och relativt fritt liv, med god ekonomi och utan bekymmer med skatteverk, kronofogde, anställda och fackföreningar. Vi har inte heller haft något betydande problem med kunder eller leverantörer.

    Av och till har vi haft personer anställda, men det har alltid varit sådana som vi har kunnat lita på fullt ut. Det har inte varit något problem.

    Vad skulle kunna få oss att anställa utomstående? Vad är uppsidan? Jag har svårt att se någon. Uppsidan skulle främst kunna vara ekonomisk och den tar skatteverket hand om.

    Nedsidan är däremot uppenbar. Att ha anställda är en högriskverksamhet. Den anställde får alla rättigheter och backas upp av samhället medan jag får alla skyldigheter och backas inte upp av någon. Men våra små företag är inte ett Volvo eller HM som nuvarande lagstiftning förutsätter.

    Det konstiga är att politiker inte har förmåga att göra en rationell analys av detta. Men de lever ju också på skattebetalarnas pengar.

    För oss är det således en skriande obalans mellan det som kan vinnas och det som med säkerhet förloras. Så länge denna obalans består kommer vår typ av företag inte anställa.

Trackbacks

  1. […] ekonomi, forskning, nationalekonomi, politik by nonicoclolasos på april 12th, 2008 Mina kollegor Daniel Waldenström och Andreas Bergh har råkat i luven på varandra rörande hur stödet till entreprenörer bör […]

  2. […] inte dessa resultat stämma socialdemokraterna till eftertanke, nu när de flörtar hej vilt med entreprenörerna? Medan regeringen har sänkt inkomstskatten och tagit bort […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s