Ett spöke går runt Europa – den polske rörmokarens spöke skrev Macej Zaremba i sin artikelserie från 2005 om det västeuropeiska motståndet mot ökad arbetskraftsinvandring från öst. Frågan är mer aktuell än någonsin i samband med EG-domstolens uppmärksammade domar från i vintras i vaxholmsmålet och igår då domstolen kritiserade en tysk delstat för att i en upphandling krävt att ett polskt byggföretag skulle betala löner som låg över den lagstadgade minimilönen.
Betyder detta att EU-domstolen berett vägen för ökad ekonomisk integration mellan EU och övriga världen? Inte säkert. För tvärt emot vad många tror är inte globaliseringen en exogen, ostoppbar och okontrollerbar process. Den är istället resultatet av en rad visserligen okoordinerade men likväl politiska beslut att liberalisera handeln med varor, tjänster och kapital mellan länder. Och trots att de flesta är eniga om att samhället i stort tjänar på arbetskraftsinvandring och globalisering finns det välorganiserade krafter som förlorar – eller upplever att de förlorar – och som står beredda att förmå politikerna att stoppa en fortsatt gloabliseringsprocess. Vi har redan sett flera prov på detta.
Vad ska då globaliseringens försvarare göra för att säkra globaliseringens vinster? Nationalekonomer och statsvetare har på ett övertygande sätt visat att motståndet mot globalisering, frihandel och invandring ökar markant, särskilt bland lågutbildade arbetare, ifall detta upplevs gå ut över välfärdspolitiken.
Slutsatsen är att t ex liberaliseringar av arbetsmarkanden bör kombineras med olika välfärdssatsningar, något Andreas Bergh (och andra) visat varit en framgångsrik politik genom historien. Om detta inte görs och EU-domstolens domar fortsätter späka den västeuropeiska arbetarklassen riskerar globaliseringen förbytas i deglobalisering, precis som efter första världskrigets utbrott, och då väntar betydligt läskigare spöken än de unga polska hantverkare som endast vill skapa sig ett bättre liv i ett grannland långt rikare än deras eget.
Ekonomistas 
Jag har inte förstått det som att huvudpoängen i Andreas väldigt lädvärda kapitel är att liberaliseringar kombinerats med välfärdssatsningar. Snarare att välfärdsstaten anpassat skatter och skattenivåer efter globaliseringens krav, vilket gjort den betydligt mindre omfördelande i och med att skattebaserna blivit mer lättrörliga (tex visar Andreas att bolagsskatterna och de högsta marginalskatterna på arbete sjunkit kraftigt i många länder samtidigt som momsen ökat). Detta torde om något minska acceptansen för fortsatt globalisering bland lågutbildade arbetare, som utöver krav på ökad omställningsbarhet och flexibilitet minskat sitt genomsnittliga nettobidrag från staten (i och med att omfördelningsgraden sjunkit).
Camilo, du har helt rätt. Min avsikt var heller inte att påstå att den politik som Sverige under efterkrigstiden bedrivit, som kombinerat handelspolitisk öppenhet med långtgående egalitära ambitioner, är rätt när det gäller att möta utmaningarna från den senaste globaliserngsvågen. Jag tror dock att risken för en protektionistisk “backlash” i globaliseringdebatten och även den förda politiken är överhängande ifall politiken inte förmår på något sätt kompensera grupper som tar – eller upplever att de tar – stöten av globaliseringen (oavsett det gäller handel, arbetskraftsinvandring etc). Exakt hur detta ska ske kan förstås diskuteras. Vissa bedömare anser att man måste söka sig bortom exklulsivt nationella lösningar och istället pröva t ex paneuropeiska uppgörelser. Jag hoppas att vi kan få med lite av denna diskussion i Jesper Roines och min underlagsrapport till Globaliseringsrådet som kommer ut i maj 🙂
Jag håller med helt och hållet om att politiken måste kompensera globaliseringens förlorare. Den stora utmaningen blir som jag ser det att rigga en bra politik för det, se tex EEAG 2008 för en diskussion om svårigheten med detta och även Karolina Ekholms kommande rapport till Globaliseringsrådet. Ser fram emot Daniels och Jespers förslag i sin rapport också!
Utöver rena politisk ekonomi-argument för kompensation av förlorare tycker jag även att rena rättviseargument väger starkt för. Det är förstås en fråga om parametrisering men det krävs förmodligen inga extrema egalitära preferenser för att hävda att en social nyttofunktion där de sämst ställda får försämringar eller endast blygsamma förbättringar inte ökar särskilt mycket, om ens något, även om de bäst bemedlade får betydliga förbättringar.
Teorier om relativa nyttor och värde av social sammanhållning förstärker som jag ser det detta argument.
Nästan alla förändringar skapar förlorare. Vad gäller globaliseringsdebatten är därför frågan om särskild hänsyn ska tas till de som blivit förlorare pga globaliseringen än de som blivit förlorare av andra skäl. Jag har svårt att komma på vare sig etiska eller ekonomiska skäl till detta. Däremot kan det finnas politiska, i bemärkelsen populistiska, skäl att behandla globaliseringsoffer annorlunda än andra.
Det är självklart svårt att särskilja på förlorare från globaliseringen och de som är förlorare av andra anledningar. Men om vi vill anamma globaliseringens möjligheter och därför kräver flexibilitet och omställningsförmåga av arbetskraften för att ekonomin i sin helhet ska fungera bättre och vi ska få högre tillväxt så är det inte orimligt ur varken etiska eller ekonomiska skäl att kompensera förlorare från den processen, låt vara att man då även kompenserar individer som blivit förlorare av andra skäl (vilket det förstås också kan finnas skäl att göra).
Det resonemanget ligger som jag ser det i linje med både EEAG 2008 och Välfärdsrådets rapport 2007. Kruxet, enligt dessa, är att kompensationen ska kunna göras utan att negativt påverka arbetskraftsdeltagande, arbetsutbud etc. Ju fler förslag som kommer fram om detta desto bättre!