Inkomsttoppen fortsätter öka mest

2008-03-10 av 11 kommentarer

I en artikel i Ekonomisk Debatt 2006 presenterade Jesper Roine och jag tidsserier över de svenska toppinkomsternas andel av totalinkomsten i landet under perioden 1903-2004. Bland våra huvudresultat var att sedan 1980-talets början har toppinkomstandelarna ökat markant och den i särklas största ökningen har ägt rum i den yttersta toppen av fördelningen, i topprocenten (P99-100, dvs de ca 80.000 personerna med allra högst inkomster), medan resten av toppdecilens inkomster (P90-95 resp. P95-99) utvecklats i nivå med övriga befolkningens.

Men vad har hänt sedan 2004? Har utvecklingen brutits eller fortgått? SCB presenterade nyligen inkomstfördelningsstatistik t o m inkomståret 2006. Jag har jämkat samman SCBs nya siffror med Jespers och mina serier och skapat följande diagram:

image

Diagrammet visar att toppinkomsttagarna har fortsatt dra ifrån resten av befolkningen, men detta gäller enbart topprocenten och inte nedre delen av toppdecilen. Ökningstakten sedan 2001 är större än under 1980-talet och i nivå med det sena 1990-talet. Om det är främst kapitalavkastning eller höga löner (som i USA) som ligger bakom toppandelarnas ökning förtäljer dock inte SCBs statistik…

*** Uppdatering: På Aftonbladets debattsida ondgör sig Skattebetalarnas VD Robert Gidehag över att inkomstfördelningen är alltför sammanpressad. Han har onekligen flera poänger, även om han missar att Sverige också är ett land med förhållandevis hög inkomstmobilitet.

Filed Under: Välfärd Tagged With: ,

Lär av historien i ny statistikdatabas

2008-03-08 av 4 kommentarer

I USA är en bankkris under uppsegling och det skulle i sådana fall vara för sjätte gången under de senaste hundra åren. Kanske borde finansmarknadsaktörerna betänka vad filosofen George Santayana en gång sa: ”Den som inte lär av historien är dömd att upprepa den”.

Men nu finns det hopp – åtminstone för svenskt vidkommande. Riksbanken har nyligen lanserat en ny monetär historisk statistikdatabas med tidsserier på månads- och årsbasis ända tillbaka till 1300-talet. Databasen har sammanställts av ett tiotal forskare i ekonomisk historia och nationalekonomi (däribland undertecknad) och är helt gratis för alla användare, forskare, studenter, journalister och intresserad allmänhet. Ett axplock ur databasen:

   – KPI 1290-2006
   – Valutakurser 1534-2006
   – Penningmängd 1871-2006
   – Statsskulden 1668-2003
   – Aktieavkastning och räntor 1856-2006.

Liknande norsk databas finns f ö hos Norges bank.

Filed Under: Makro

Önsketänkande i jämställdhetsdebatten

2008-03-03 av 4 kommentarer

I en debattartikel i dagens Aftonbladet ägnar sig Veckans Affärers chefredaktör Pontus Schultz och VA-reportern Camilla Wagner åt önsketänkande. Ämnet är kvinnlig styrelserepresentation i bolagsstyrelser deras önskan är att andelen kvinnor i styrelserna orsakar högre lösnamhet i företagen.

De refererar till tre ”studier” som tittat på frågan, men ingen av dem visar att något sådant samband föreligger. Det enda som visas är att i en relativt avgränsad företagspopulation, några hundratal börsbolag, brukar de största och lönsammaste företagen också ha störst andel kvinnor i styrelserna. Naturligtvis bevisar detta inte att jämställda styrelser leder till högre lönsamhet (även om så skulle kunna vara fallet), utan att de två variablerna istället verkar gå hand i hand (liksom kjolslängd och konjunktursvängningar…).

Nu hävdar visserligen inte Schultz och Wagner att ett sådant samband föreligger, för det har tidigare års liknande debatter visat att man inte bör göra (bl a diskuterat i en Axess-artikel av mig och Henrik Jordahl från 2007). Men detta hindrar inte artikelförfattarna från att ändå föreslå företagen att låtsas som om sambandet förelåg – och agera utifrån det:

Bestäm dig för att du tror att mångfald är lönsamt och att du ska genomföra det i ditt bolag.

Det vore intressant att höra om Veckans Affärers syn på lönsamhetsmål i näringslivet – att man kan önska sig till dem – delas av de som agerar ute i den konkurrensutsatta verkligheten och som ju tidningen i första hand vänder sig till.

Filed Under: Offentlig sektor

Sverige – Europas nya skatteparadis?

2008-02-27 av 8 kommentarer

En gång i tiden var Sverige unikt i att beskatta de rika. Rika familjer (bl a Wallenbergarna) tvangs förlägga sina tillgångar i stiftelser vilket visserligen lät dem behålla kontrollen men ändå fråntog dem det egentliga ägandet av dessa medel. Flera exempel finns även på en marginalskatt på över 100 procent, som i t ex Astrid Lindgrens berömda saga från 1976 om Pomperipossa i Monismanien eller när Astra-grundarens änka Sally Kistners barn 1984 betalade 249 miljoner kr i arvsskatt på ett arv som endast var värt 230 miljoner. Effekten blev den väntade: de rika tog sitt kapital (och ibland sig själva) ut ur landet till andra jurisdiktioner med mer gynnsamma ägarskatter.

Men idag har pendeln svängt – och det rejält. Svenska regeringar har de senaste åren kappats om att avskaffa kapitalskatter: arvs- och gåvoskatten 2005, förmögenhetsskatten 2007, fastighetsskatten 2007 (i viss mån ersatt av ny och lägre skatt) och snart även Lex Uggla, dvs lagen som möjliggör förmögenhetstaxering av fritt kapital i onoterade bolag.

Har andra länder följt Sverige i denna politikutveckling? Det verkar inte så. Visserligen har vissa av dem nyligen avskaffat sin förmögenhetsbeskattning, men de flesta har fortfarande någon form av arvsskatt och nästan alla har fastighetsskatt. Storbritanniens ledare Gordon Brown presenterade nyligen en straffskatt för alla skattebefriade utlänningar som bor i landet. Även Schweiz har flaggat för höjd förmögenhetsbeskattning.

Med andra ord är Sverige än en gång unikt. Vi har gått från att västvärldens hårdaste kapitalbeskattning till att kanske ha den allra mildaste. Kanske kommer Lakshmi Mittal och Roman Abramovitch snart ses fönstershoppa i Sturegallerian…

Filed Under: Offentlig sektor, Välfärd Tagged With: , , , , ,

Önskas kvalitet eller kvantitet, herr Brändström?

2008-02-26 av 4 kommentarer

Att forskningsmedel bör tilldelas dem som är mest lämpade och inte dem som har bäst kontakter är en önskedröm som nu kanske är på väg att uppfyllas. I den nyligen utkomna Resursutredningen, vars arbete letts av förra jubileumsfondsordföranden Dan Brändström, förordas ökad konkurrensutsättning av medeltilldelningen till svenska lärosäten i syfte att stärka svensk forskning internationellt. Detta är utmärkt, men tyvärr finns en allvarlig brist i utredningens förslag.

Utredningen föreslår nämligen fem olika prestationsmått som ska användas för att fördela anslagen:

  1. Bedömningar av en oberoende panel (50% av anslagen)
  2. Citeringsvägda publikationer (20%)
  3. Externa anslag (20%)
  4. Andelen disputerad personal (5%)
  5. Andelen kvinnliga professorer (5%) 

De tre första är högst rimliga och dessutom i linje med vad andra länder praktiserar. Problemet är istället de två sista. Dessa är helt enkelt inte mått på forskningsprestationer utan rena kvantietsmått på lärar- och forskarkollegiets sammansättning. Utredningen spekulerar i att dessa mål i förlängningen kan komma att öka forskningsprestationerna, men det är ju en öppen fråga. Oavsett vilket kan det aldrig vara bättre att belöna något som kanske kan leda till ett önskat utfall än att belöna detta önskade utfall direkt.

Om inte utredningens förslag ändras (och t ex adderar de två femprocentsandelarna till vardera publikationer och externa anslag) borde Dan Brändström svara på varför vi annars ska sluta vid just andelarna disputerade och kvinnliga professorer? Varför inte kräva att det ska finnas anställda från alla Sveriges landsändar eftersom deras högskoleutbildningsfrekvens ju skiljer sig åt högst betydligt? Eller att minst ett working paper på varje institution skrivits på något av Sveriges minoritetsspråk (samiska, finska, meänkieli, jiddish och romani chib)? Kvoteringslistan kan förstås utökas, men det kräver att andra särintressen än just SULF (disputerade lärare) och tidsandan (kvinnliga professorer) ligger på…

Filed Under: Utbildning och forskning Tagged With: ,
«Föregående sida