Ekonomipriset 2022 till bankforskning

Ekonomipriset 2022 går till nationalekonomerna Ben Bernanke, Douglas Diamond och Philip Dybvig för deras bidrag till vår förståelse för hur bankväsendet fungerar och hur bankkriser påverkar den övriga ekonomin. Pristagarna är alla välrenommerade och kända i den internationella forskarvärlden. I detta inlägg beskriver vi olika aspekter av deras bidrag.

Årets ekonomipris går till bankforskning. De forskare som belönas är kända bland alla nationalekonomer och deras arbeten från framför allt 1980-talet har ingått i universitetens kurslitteratur sedan länge. Idag är deras forskning så pass etablerad, deras publicerade artiklar har citerats tiotusentals gånger, och deras insikter har idag kommit att ingå i den nationalekonomiska kanon, vilket innebär att flera av deras arbeten inte ens alltid citeras längre utan uppfattas som en allmänt vedertagen kunskap.

Den belönade forskningen handlar om bankernas roll i samhällsekonomin. De frågorna som pristagarna har ställt handlar om varför banker finns, hur bankernas verksamhet ser ut och vilka inbyggda obalanser den innehåller, hur bankkriser uppstår och vilken effekt de har på resten av ekonomin.

Ett av Diamonds och Dybvigs kändaste verk beskriver hur bankers verksamhet vila på en grundläggande obalans. Banken tar insättningar från sparkunder och lånar ut kapitalet till företag och hushåll. Insättarnas har alltid tillgång till sina likvida sparmedel men då alla inte tar ut insättningarna samtidigt kan banken låna ut en stor del av dem mer långsiktigt. Bankerna ägnar sig alltså åt så kallad löptidstransformering. Löptidstransformeringen gör att likvida medel som annars hade sparats i madrassen nu kan nyttjas till mer produktiva investeringar. Bankerna gör alltså nytta genom att ge insättarna tillgång till likvida medel om dessa skulle behövas, samtidigt som företag och andra kan finansieras.

Allt detta gör nytta för samhället, men det skapar en latent risk. Systemet bygger på att inte många insättare vill ta ut sina sparmedel samtidigt och om så sker kan en bankrusning (bank run) uppstå. Banken måste då snabbt avyttra sina investeringar vilket inte låter sig göras utan förluster. Risken för att banken hamnar på obestånd är därför överhängande. Diamond och Dybvig (D&D) beskriver denna obalans i tidshorisont mellan kortsiktiga insättningar och långsiktig utlåning på ett sätt som hjälper oss att förstå hur vi ska förhindra bankkriser exempelvis genom en väl avvägd finansiell reglering och, inte minst, insättningsgarantier.

Vad D&D tydligt visar är att problem i banksystemet kan uppstå även om bankerna varit ansvarstagande i sin kreditgivning. En bankrusning kan uppstå om hushållen helt ogrundat förlorar förtroendet för bankerna. Och om några i panik börjar plocka ut sina sparmedel gör även den som är övertygad om att bankerna i grund och botten är sunda rätt i att ställa sig i bankkön för att ta ut sina pengar. Denna självuppfyllande profetia kan brytas med hjälp av en insättningsgaranti eftersom insättarna då inte riskerar att förlora sina pengar. En annan viktig insikt av D&D är att alla finansiella institutioner och instrument som ägnar sig åt löptidstransformering är känsliga för denna typ av risk. Det spelar ingen roll om man talar om en bank eller om ett investeringsinstrument i skuggbanksektorn som finansierar långsiktiga investeringar med korta lån. Att enbart ha en reglering som omfattar traditionella “banker” är därför att be om problem. Hur allvarliga problemen riskerar att bli beror på hur viktig skuggbanksektorn blivit för den reala ekonomin.

Men trots regler och kunskap om bankers utsatthet har banker genom historien gått i konkurs. När detta händer skadas det finansiella systemet, både direkt genom att viktiga funktioner såsom kreditgivning och betalfunktioner störs och indirekt. Ben Bernankes forskning om 1930-talets depression i USA visade att bankkriser skadar både banker och hela ekonomin. Många banker gick i konkurs under den stora depressionen. Den förhärskande uppfattningen var att de gick i konkurs på grund av den djupa depressionen.

Bernankes artikel i American Economic Review 1983 visade tvärtom att depressionen blev så djup och många företag gick i konkurs just för att bankerna gick i konkurs. När bankerna gick omkull kunde de inte längre låna ut till sina företagskunder. Dessutom försvann bankernas kunskaper om företagskunderna, och överlevande banker kunde inte utan vidare ge nya lån till okända företagskunder. Den viktiga insikten är att finansiella kriser blir mindre djupa om myndigheterna kan hindra bankerna att gå omkull så att de kan upprätthålla sin utlåning.

Teorin om bankernas viktiga roll fördjupades 1989 i en artikel tillsammans med Mark Gertler. I denna påverkas möjligheterna att låna av värdet på låntagarens tillgångar vilka fungerar som säkerhet för lånen. Eftersom tillgångspriserna ökar i goda tider leder detta till kreditexpansion inte bara på grund av bättre investeringsmöjligheter, utan även på grund av bättre säkerheter. Denna typ av mekanism tenderar att spä på upp-och nedgångar i ekonomin.

Bernanke blev senare chef för den amerikanska centralbanken Federal Reserve och kunde tillämpa sina kunskaper, i synnerhet under den finansiella krisen 2007-2009. Enligt många bedömare hindrade Bernanke och USAs finansministrar Paulson och Geithner att finanskrisen utvecklades till den stora depressionen nr 2. Men ekonomipriset ges uteslutande för Bernankes vetenskapliga bidrag, oavsett hans penningpolitiska och krishanterande insatser.

Sammantaget är 2022 års ekonomipris ett välmotiverat pris som rimligtvis kommer att uppfattats positivt bland hela världens ekonomer. KVA har en populärvetenskaplig sammanfattning här och en mer vetenskaplig här. (Inlägget uppdateras)