I maj 1927 hade den tyske riksbankchefen Hjalmar Schacht fått nog. Det var dags att göra något åt den snabbt växande aktieprisbubblan. Aktieindex hade trots allt stigit med otroliga 200 procent på ett par år och en så kraftig ökning kunde knappast vara realekonomiskt motiverad. Schacht valde att kräva kraftigt ökade säkerheter på bankernas utlåning till aktieköp och aktieindex föll som en sten. Tyvärr föll även investeringarna och den tyska ekonomin skickades ner i djup recession.
Episoden är beskriven i Hans-Joachim Voths artikel “With a bang, not a whimper” (gratisversion) och i Liaquat Ahameds briljanta bok Lords of Finance om mellankrigstidens penningspolitik. Händelsen tjänar som en påminnelse om faran i att försöka driva ner tillgångspriserna när centralbanken anser att de kanske är för höga. I sin studie går Voth systematiskt igenom aktieprisutvecklingen och kan konstatera att någon bubbla med största sannolikhet inte fanns. Den kraftiga prisuppgången var istället en motiverad återhämtning från en period med hyperinflation och politiskt kaos.
Schachts förhoppning var att en åtgärd riktad direkt mot aktiemarknaden kunde vara mer skonsam för realekonomin än en räntehöjning, en annan åtgärd som övervägdes. Detta var en missbedömning och effekterna på investeringarna var dramatiska. Att konsekvenserna blev så allvarliga berodde sannolikt på att de tyska företagen redan var tungt belånade och därför beroende av aktiemarknaden för att finansiera investeringar. Dessutom drabbades bankerna hårt när deras aktieinnehav förlorade i värde.
De minskade investeringarna fick enligt Voths simuleringar allvarliga konsekvenser för den tyska ekonomin, vilket på grund av Tysklands storlek även påverkade världsekonomin. Man kan därför spekulera vilken ekonomisk och politisk väg Tyskland hade tagit utan Schachts missriktade intervention. Antagligen hade Tyskland stått bättre rustat när den stora depressionen slog till. Kanske hade den politiska utvecklingen då blivit annorlunda.
Tillgångsprisbubblor kan vara väldigt destruktiva och mycket är vunnet om de kan undvikas. Däremot lär oss den tyska episoden att det kan vara ytterst svårt att identifiera bubblor. Dessutom är det svårt att med riktade åtgärder skydda realekonomin från konsekvenserna av fallande tillgångspriser; anledningen till att Schacht valde att kräva ökade säkerheter för aktielån snarare än att höja räntan var ju just ett — misslyckat — försök att rikta skadeverkningarna mot aktiespekulanterna.
Precis som att bubblor kan vara destruktiva så kan missriktade försök att spräcka dem vara detsamma. Hur skadlig missriktad centralbankspolitik än kan vara så är den inte att betraktas som ett brott. Mycket riktigt så friades också Schacht från de anklagelser om brott mot freden han mötte vid Nürnbergrättegången efter andra världskrigets slut.
Ekonomistas 
Johan, jag tror du kommer att finna denna video som jag just hittade intressant och synnerligen relevant.
Jag ser snett nu på morgonen. Läser jag dig rätt att det var aktiemarknaden i Tyskland som inte var övervärderad? Att boken där inte handlar om situationen i USA?
Mötet i New York ledde dock till en sänkning av räntan i USA till 3%, för att hjälpa Storbritannien, pga att Schacht vägrade hjälpa till. Detta ledde enligt Jim Powell till en hausse på börsen. Sedan höjdes räntan i USA kraftigt, först sommaren 1928 till 5% och sedan i augusti 1929 till 6% för att bromsa haussen och i oktober kraschade börsen.
Jag tror inte det var hans roll 1927 som han var åtalad för, snarare att han fortsatte arbeta under Hitler. Tyvärr hade han inte samma framgång då.
Hela problemet med mellankrigstidens guldmyntfot var att guldets köpkraft var för låg. Därför var det monetära systemet ytterst fragilt. Somliga länder hade dessutom en särskilt starkt övervärderad real växelkurs och framför allt USA:s försök att “hjälpa” Storbritannien var oerhört destruktiva. Har man valt en övervärderad växelkurs med fast koppling till guldet så kommer man inte ifrån att det krävs en deflation för att komma till rätta med problemet, men detta ville inte britterna acceptera. USA:s “hjälp” flyttade en del av problemet till USA, men det hela var dömt till undergång därför att alla länders valutor samtidigt var övervärderade mot guldet om än att pundets övervärdering var särskilt graverande.
Nästan alla som skriver om mellankrigstiden pekar på den kontraktiva penningpolitiken som en huvudorsak till krisen och helt fel har de inte. De glömmer dock att med ett alltför lågt guldpris och ett monetärt system baserat på guld så är kontraktiv penningpolitik ett imperativ.
Försöken att bedriva mera inflationär penningpolitik var därför komplett missriktade eftersom de endast kunde förflytta problemen från ett land till ett annat eller skjuta problemen på framtiden och göra dem än värre.
En verkligt intressant fråga som sällan eller aldrig diskuteras är vad som hade hänt med guldmyntfoten om man vid återgången till guldmyntfot på 1920-talet hade gett de olika valutorna rimliga guldvärden och dessutom inte begränsat allmänhetens förmåga att få tillgång till fysiskt guld och inte heller begränsat det fria flödet av guld.
Sverige hade exempelvis begränsningar vad gällde rätten att fritt föra guld ur riket.
Fram till 1914 hade vi ett sunt valutasystem med guldkonvertibilitet och enligt min mening är det tragiskt att så få har insett att detta system är, var och alltid kommer att vara det idealiska.