Ekonomipriset 2018 till Nordhaus och Romer

Till slut fick Ekonomistas läsare rätt. Efter att ha varit favorittippad i flera år fick Paul Romer ekonomipriset. Han delar priset med William Nordhaus som också varit populär i Ekonomistas omröstningar. Det var dock nog få som trott att de skulle få priset samtidigt. Men som Per Krusell redogjorde för när priset tillkännagavs, finns gemensamma nämnare utöver att de båda varit favorittippade.

Både Nordhaus och Romer ägnar sig åt att studera förutsättningarna för långsiktig ekonomisk tillväxt. I Nordhaus fall handlar det om hur klimatförändringarna samspelar med den ekonomiska utvecklingen och i Romers fall vilken roll innovationer och humankapital spelar för tillväxten.

En annan gemensam nämnare är att båda forskarna kommer fram till att politisk styrning krävs för en hög ekonomisk tillväxt. Nordhaus utgår från att koldioxidutsläpp har negativa externaliteter som påverkar den långsiktiga tillväxten negativt, varför det behövs en skatt på koldioxidutsläpp. Romers forskning utgår bland annat från att goda idéer (illustrerat med ett recept på köttbullar i Per Krusells presentation av pristagarna) har positiva externaliteter så att marknaden kommer tillhandahålla för lite goda idéer om den lämnas på egen hand. En god långsiktig tillväxt kräver därför intellektuella äganderätter och kan kräva subventioner av forskning och utveckling.

Som syns i priskommitténs artikel om det vetenskapliga bidragen brukar dock Romers respektive Nordhaus bidrag betraktas som ganska separata i forskningslitteraturen, med den gemensamma nämnaren att de på olika sätt bygger på Robert Solows tillväxtmodell (som belönades med priset 1987). I Romers fall kan man säga att hans bidrag från slutet av 1980-talet lade grunden för det som idag kallas för endogen tillväxtteori, som till skillnad från ”Solow-modellen”, har explicita mekanismer för vad som driver ekonomisk tillväxt framåt.  Romers bidrag brukar associeras med den del av denna litteratur som kallas ”horisontella” modeller. Nyckeln för vad som möjliggör fortsatt tillväxt är här en ”horisontell expansion” av olika ”produkter” där de positiva externaliteterna mellan dem driver tillväxten. I hans första bidrag från 1986 visar han hur detta är möjligt men där har han inte utvecklat någon explicit anledning till varför företag spenderar pengar på forskning och utveckling. Detta utvecklas i hans artikel från 1990 som på så sätt kan sägas vara den första artikel som innehåller en investering i en aktivitets som i sin tur driver utveckling framåt; teknisk utveckling hade därmed ”endogeniserats” i modellen.

Ganska parallellt med dessa bidrag utvecklades andra modeller som tog fasta på, inte ”idéernas ständiga expansion”, utan i stället på att nya idéer hade en tendens att ersätta gamla. Denna process av creative destruction (som Schumpeter kallade det redan 1942) understryker det ”vertikala” i processen, följaktligen kallas dessa ofta för ”vertikala modeller”. Det är inte en evigt expanderande mängd idéer som driver utvecklingen utan det faktum att ny teknologi hela tiden gör gammal teknologi obsolet, detta gör i sin tur att rationella företag måste investera i forskning och utveckling för att hänga med den teknologiska fronten, vilket skapar en endogen drivkraft att utveckla teknologi. Det viktigaste tidiga bidraget till denna typ av modeller är Aghion och Howitt (1992). Många som gissat på Romer hade nog trott att han skulle delat priset för bidrag till endogen tillväxtteori med företrädare för denna gren av utvecklingen.

Nordhaus bidrag ligger inom en annan del av det nationalekonomiska ämnet. Han föresatte sig redan på 1970-talet att försöka integrera en ekonomisk tillväxtmodell, ”Solow modellen”, med två huvudkomponenter i ekonomins påverkan på naturen nämligen en ”kolcykelmodell”, alltså en beskrivning av hur användandet av främst fossila bränslen påverkar atmosfärens koldioxid halt, och en ”klimatmodell”, en modell av hur klimatet förändras som funktion av den växthuseffekt som (främst) koldioxid ger upphov till. Målet var att få en uppfattning om hur dessa sedan påverkar varandra genom att ekonomin påverkar klimatet och klimatet påverkar ekonomin. Nordhaus publicerade tidiga versioner i mitten av 1970-talet men en mera komplett version kom först 1994, Nordhaus så kallade DICE-modell (Dynamic Integrated model of Climate and Economy). Denna typ av modell utgör fortfarande basen för resonemang som förs av IPCC.

Många som hade gissat på Nordhaus som pristagare tänkte att han kanske också skulle få dela priset med någon eller några andra. Namn som förekommit (till exempel på Ekonomistas lista av möjliga kandidater) är Partha Dasgupta, som också utvecklade tidiga modeller av ekonomin som på olika sätt beroende av naturen och ändliga naturresurser (till exempel Dasgupta och Heal 1974) men som också bidragit på en mängd andra områden. Ett annat namn är Martin Weizman som kommit med viktiga insikter om hur man ska hantera värderingen av osannolika, men långt ifrån negligerbara, utfall där konsekvenserna är mycket allvarliga. På detta har han fört många debatter med just Nordhaus (som vi skrivit om här på Ekonomistas för länge sen).

Årets ekonomipris kommer förmodligen stimulera debatten om samspelet mellan ekonomi och klimat. Det är många som pekar på att ökad ekonomisk aktivitet hittills varit förknippat med större koldioxidutsläpp och att det därför finns en motsättning mellan ekonomisk tillväxt och att bekämpa klimatförändringarna. Andra hävdar i stället att teknologisk utveckling kan hjälpa oss att minska utsläppen och att ekonomisk tillväxt därför snarare är en förutsättning för att kunna minska utsläppen. Det är svårt att tänka sig två mer kvalificerade personer att diskutera den frågan med än Nordhaus och Romer. Men årets pris lär även stimulera annan debatt, till exempel om bruket och det eventuella missbruket av matematik i nationalekonomi, vilket Romer uttryckt starka åsikter om. Romer är också en förespråkade för ekonomiska frizoner (”charter cities”) och har bland annat förespråkat att Sverige skulle kunna inrätta sådana för att hantera flyktingkrisen.

 

Comments

  1. Det framstår som egendomligt är att inte ens nobelpris-ekonomer kan föreslå någon slags ekonomisk modell där kostnaderna för flyktingkatastrofer gör att skapandet av sådana katastrofer framstår som alltför olönsamt, även för dem som fattar besluten? Ett neo-klassiskt exempel som kunde vara en utgångspunkt är kanske re-koloniseringen av Libyen.

    Även de rent ekonomiska (och miljömässiga) konsekvenserna av dessa företag borde i alla fall – om de summeras – kunna skapa inom-vetenskapliga argument för större återhållsamhet?

  2. 0-gradersmålet says:

    ”Ekonomipriset till William Nordhaus är en skamfläck”
    https://www.hhs.se/en/research/institutes/misum-startpage/max-jerneck-kommentar-pa-arets-nobelpris-i-ekonomi/

    ”Nobel Prize for the economics of innovation and climate change stirs controversy”
    https://www.sciencemag.org/news/2018/10/roles-ideas-and-climate-growth-earn-duo-economics-nobel-prize

  3. 0-gradersmålet says:

    https://econospeak.blogspot.com/2018/10/nobel-prizes-in-economics-awarded-and.html
    ”The work Nordhaus pioneered in the social cost of carbon is mentioned only twice in the IPCC [SR15] report, a box in Chapter 2 and another in Chapter 3. The reason it appears only in boxes is that, while the authors of the report wanted to include this work in the interest of being comprehensive, it plays no role in any of their substantive conclusions. And how could it? The report is about the dangers of even just 1.5º of warming, less than the conventional 2º target, and far less than the 3+º Nordhaus is comfortable with. Damages are expressed primarily in terms of uninhabitable land and climate refugees, agricultural failure and food security, and similarly nonmonetary outcomes, not the utility-from-consumption metric on which Nordhaus’ work rests.”
    ”The Nordhaus/Romer combo is so artificial and unconvincing it’s hard to avoid the impression that the prize not given to Weitzman is as important as the one given to Nordhaus. This is a clear political statement about how to deal with climate change and how not to deal with it. The Riksbank has spoken: it wants a gradual approach to carbon, one that makes as few economic demands as possible.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s