Arbetslöshetsförsäkringen har stora brister, skriver Lars Calmfors och Georg Marthin i Ekonomisk Debatt. De föreslår tre reformer av försäkringen.
För det första vill de göra försäkringen obligatorisk. Argumenten är säkert bekanta för regelbundna läsare av Ekonomistas (se annars inlägg och referenser här och här).
För det andra vill Calmfors och Marthin avskaffa de differentierade avgifterna, åtminstone om nuvarande system med frivillig anslutning till a-kassorna behålls. Differentieringen infördes av den nytillträdda regeringen 2007. Drivande bakom denna förändring var förmodligen statssekreteraren Hans Lindblad som har analyserat avgiftsdifferentiering i sin doktorsavhandling. Calmfors, som även han har forskat kring och argumenterat för differentiering, var inledningsvis Lindblads handledare. Men nu konstaterar Calmfors och Marthin att den teoretiska analysen inte har tagit tillräcklig hänsyn till hur den svenska försäkringen med frivillig a-kassa är utformad:
Finansieringsreformen av arbetslöshetsförsäkringen är ett exempel på hur en politik som bygger på ofullständiga teoretiska modeller kan få oönskade konsekvenser. Ett antal analyser har påvisat att differentierade avgifter kan leda till mer återhållsamma löneökningar. Dessa modeller har emellertid inte beaktat att antalet medlemmar i en frivillig försäkring beror på medlemsavgifterna. Modellerna har också utgått från perfekt överlappning mellan kassor och fackförbund och från att kassorna har ansvar även för de långtidsarbetslösa. Förutsättningarna i verkligheten avviker i hög grad från dem som antagits i dessa analyser.
För det tredje menar Calmfors och Marthin att regeringen bör ange riktlinjer för hur grund- och takbeloppen i arbetslöshetsförsäkringen ska förhålla sig till den genomsnittliga lönenivån. Dessa belopp har varit nominellt oförändrade sedan 2002, och därmed sjunkit kraftigt i förhållande till lönenivån.
Avslutningsvis vill författarna även att det ska utredas om arbetslöshetsförsäkringen kan göras konjunkturberoende, så att den är mer generös i dåliga tider än i goda. Detta dels för att behovet av försäkring förmodligen är störst i dåliga tider, dels för att de incitamentsproblem en generös ersättning skapar är mindre betydelsefulla i en lågkonjunktur.
Ekonomistas 
För den som vill titta på den (av mig veterligen) enda analysen av konjunkturbaserad arbetlöshetsförsäkring i Sverige rekomenderas Markus Anderssons och Patrik Stäcks eminenta masteruppsats från 2011.
Uppsatsen finns att ladda ner på http://www.uppsatser.se/uppsats/a4a153a955/
Jag tycker det är fascinerande hur verklighetsfrånvänd den där reformen var. Jag menar vad är exempelvis poängen med Alfakassan när den är dyrast och det inte finns någon egentlig anledning för någon med jobb att stanna kvar där när det finns fackliga a-kassor där arbetslösheten är lägre och därmed lägre avgift?
Efter att ha läst de kloka orden:
“Finansieringsreformen av arbetslöshetsförsäkringen är ett exempel på hur en politik som bygger på ofullständiga teoretiska modeller kan få oönskade konsekvenser.”
undrar jag hur man kan identifiera vilka modeller som är ofullständiga?
Jag kom att tänka på något som jag läst någonstans: “… alla ekonomiska rapporter likt alkoholreklam borde komma med varningstext vad gäller modellresonemangens applicerbarhet … ”
I övrigt vill jag vara instämma i det Andreas skriver “… det är fascinerande hur verklighetsfrånvänd den där reformen var.”
Nästan lika fascinerande är att regeringen fortsätter med de differentierade avgifterna.
Identifieringen av teoretiskt ofullständiga modeller görs i stort sett per definition inom ekonomi. Hittills har jag inte stött på en ekonomisk modell som inte är en abstraktion, vilket är helt i sin ordning.
Jag tror att vad Lars Calmfors syftar på är de modeller som är för abstrakta för att kunna relatera i tillräcklig utsträckning till den verklighet som de ska beskriva. Detta sker i allmänhet när ekonomer missförstått antingen modellen eller verkligheten.
Ta till exempel förslaget att göra a-kassan konjunkturberoende. I det teoretiska resonemang som förs nämns inte möjligheten att den konjunkturberoende arbetslösheten påverkar olika delar av arbetsmarknaden vid hög- respektive lågkonjunktur, och att dessa olika delar av arbetsmarknaden i sin tur svarar olika på arbetslöshetsersättningens nivå. Att tillmäta alla arbetstagare lika vikt i detta avseende ex ante är ett potentiellt missförstånd av hur verkligheten fungerar. Dessutom inte ett ord om spatiala eller branschspecifika skillnader i konjunkturellt avseende. Om detta är korrekt eller inte vet jag inte, men det tror jag inte författarna gör heller.
Med det sagt så vill jag understryka att jag inte påstår att författarna anser dylika analyser vara överflödiga. Det speglar väl snarare någon sorts rankning av olika effekters betydelse vid åtgärdens införande.