Åsa Rosén (1961-2018)

Detta är ett gästinlägg av Anne Boschini, Anna Sjögren, Annika Alexius, Karin Hederos, Christina Håkanson, Helena Holmlund, Anna Sandberg, Marianne Sundström och Jenny Säve-Söderbergh.

Det är med stor sorg och saknad som vi meddelar att Åsa Rosén dog den 26 augusti 2018, 57 år gammal. Åsa var en förebild och en mentor för många av oss kvinnliga nationalekonomer – och säkert också för en hel del manliga kollegor. Det fanns flera anledningar till detta.

Åsa Rosén var en av de få svenska kvinnor som disputerade i nationalekonomi i början av 1990-talet. Efter att ha påbörjat sina doktorandstudier i Göteborg, fortsatte hon vidare till London School of Economics. Där disputerade hon 1991 med den blivande nobelpristagaren Christopher Pissarides som handledare. Efter en tid på FIEF (Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning) och några års forskarassistenttjänst i Uppsala, kom hon till Institutet för Social Forskning, SOFI, 1999. Där blev hon befordrad till professor 2007 och tillträdde en professur 2009. Åsa var på SOFI fram till 2016.

Åsa var en briljant ekonom. Diskriminering, incitamentskontrakt, sökfriktioner och informationsasymmetrier var återkommande teman genom hennes forskargärning som handlade om att förstå individers och arbetsgivares beteenden. I flera uppsatser undersökte Åsa villkoren för att diskriminering ska förekomma trots att det råder konkurrens på en marknad. Ett tidigt bidrag är att osäkerhet om arbetstagares produktivitet gör att diskriminering uppstår i jämvikt även om grupper av arbetstagare är lika och ingen arbetsgivare egentligen föredrar den ena eller andra arbetstagargruppen – se vidare här. Åsas forskning, bl. a. tillsammans med Steinar Holden, visade också att förekomst av sökfriktioner eller anställningsskydd kan räcka för att göra det lönsamt att diskriminera mot en grupp som egentligen inte skiljer sig från andra och att diskriminerande företag inte nödvändigtvis konkurreras ut – se här och här.

Åsa intresserade sig vidare för hur olika sökfriktioner och informationsasymmetrier påverkade arbetsmarknadens funktionssätt. Tillsammans med Espen Moen visade hon att företags investeringar i generell kompetensutveckling kan vara optimala om de bara har möjlighet att ingå långtidskontrakt med sina anställda, men att avsaknad av den möjligheten inte nödvändigtvis motiverar subventioner av företagens utbildningskostnader – se här. De analyserade också hur företags incitament att skjuta upp belöning för att motivera arbetstagare att anstränga sig ibland krockar med det intresse både arbetsgivare och anställda har av att den som inte trivs, eller kommer till sin rätt på jobbet, söker sig vidare till ett annat jobb – se mer här.

De senaste åren utforskade Åsa könsskillnader i ekonomiska utfall både med hjälp av registerdata och ekonomiska experiment. Hennes CV var starkt, med regelbundna publiceringar, varav flera i topptidskrifter, såsom Journal of the European Economic Association, Journal of Labor Economicsoch Review of Economic Studies.

På seminarier och som medförfattare, handledare och kommentator visade Åsa sina styrkor. Hon noterade inte bara alla ologiska konstateranden, utan debatterade friskt antaganden och var ofta ytterst väl insatt i den senaste litteraturen. För Åsa var en hängiven nationalekonom med en ytterst god blick för och förmåga till högkvalitativ forskning. Hon höll dessutom meritokratiska principer högt och verkade för att vetenskaplig kvalitet och akademiska meriter, inget annat, skulle avgöra vilka avhandlingar som skulle släppas fram och vem som skulle befordras till docent eller professor.

Med sin matematiska skärpa, vetenskapliga stringens och sitt smittande intresse för ekonomiska frågor var Åsa en påminnelse om att avsaknaden av kvinnliga nationalekonomer inte ska tas som intäkt för kvinnors brist på intresse eller fallenhet. Genom att på allvar utmana den stereotyp som utgör ett hot mot många kvinnliga nationalekonomers tro på sig själva var Åsa andra kvinnors fyrbåk och bevis för att det går att lyckas akademiskt i den kraftigt mansdominerade nationalekonomiska världen.

Åsa hade ett genuint intresse för forskning: Frågeställningar togs på största allvar. Hon mötte kolleger och doktorander med uppmuntran, intrikata frågor, envisa försök att förstå och en generositet med så väl tid som konstruktiva förslag på förbättringar. Just för att forskningen betydde så mycket för Åsa, funderade hon ofta på hur kraven på att göra annat än att forska bäst skulle hanteras. Lise Vesterlunds “Non-promotable task”-uppsats inspirerade till en mycket liten, men aktiv, Stockholmsfilial till Lises nej-klubb på University of Pittsburgh. Åsa delade med glimt i ögat med sig av en genomtänkt lista på hur många uppdrag av olika slag som rimligen är förenliga med att hinna forska. Åsa visade också att man kan förena forskning med familj, heminredning och reslust.

Åsa gick igång. Hon sprudlade av entusiasm.  Hon skrattade och var personlig. Hon kunde också förstå den frustration som då och då vällde upp över mansdominans och förlegade attityder eller kritiska refereekommentarer. Med stor humor och empati bidrog Åsa till att sortera begreppen, avgöra om upprördhet var legitim eller om reaktionen var överkänslig.  Åsa var därför ett ovärderligt stöd för många kvinnor i hennes närhet som kunde ta sig vidare, borsta av knäna och utveckla ett skyddande förhållningssätt, utan att kompromissa med sina forskningsintressen eller sin integritet. I en värld med få jämnåriga kvinnliga kollegor gör det ont att konstatera att Åsa nog inte hade samma möjlighet att själv åtnjuta det stöd hon förstod var så viktigt att erbjuda andra.

Vi som hade förmånen att jobba med och lära känna Åsa kunde se hur hon länge kämpade med migrän och psykisk ohälsa. Det smärtade henne att inte kunna forska och jobba som hon ville, ändå fortsatte Åsa att visa att hon brydde sig så länge hon kunde. Vi känner stor tacksamhet över det Åsa har gett oss. Med Åsas bortgång har vi förlorat en förebild, mentor, kollega och vän. Nationalekonomin har förlorat en skarp forskare och en av få kvinnliga professorer. Sorgen och saknaden efter Åsa är stor. Våra varmaste tankar går till Åsas livspartner Mike Burkart och sonen Sebastian.

Anne Boschini och Anna Sjögren och Annika Alexius, Karin Hederos, Christina Håkanson, Helena Holmlund, Anna Sandberg, Marianne Sundström och Jenny Säve-Söderbergh

PS: För kollegornas räkning har Anders Björklund på SOFI också skrivit en minnestext som publicerats i DN.