I Ekonomistas serie kring en effektiv nationell och internationell klimatpolitik diskuterar professor Jan-Eric Nilsson (VTI) och docent Maria Vredin Johansson (ESO) vidare kring vad som krävs för att integrera skogsnäringen i klimatpolitiken. Diskutera gärna inlägget i kommentarstråden och forskare som vill bidra med egna inlägg är välkomna att kontakta oss. Tidigare inlägg i serien har handlat om kolsänkor och hur man kan se på kostnadseffektivitet i klimatpolitiken.
Sverige har ett klimatpolitiskt ramverk med ett långsiktigt mål om att inte ha några nettoutsläpp av växthusgaser 2045. Det innebär högt ställda ambitioner för etappmålen till 2030 och 2040. En mängd styrmedel används för att åstadkomma utsläppsminskningar. Ing-Marie Gren och Katarina Elofsson lyfte i ett tidigare inlägg fram möjligheten att använda kolinlagring i växande skog i arsenalen av styrmedel. Vi vill här belysa behovet av att analysera hur konflikterna om en allt mer knapp skogsråvara behöver hanteras för att utforma ett sådant instrument på ett sätt som bidrar till att samhällsnyttan av en av landets viktigaste råvaror blir så stor som möjligt.
Det viktigaste styrmedlet för att minska utsläpp från förbränningsanläggningar och industrier är EU:s utsläppshandel, European Trading Scheme (ETS). De nya regler som gäller från 2021 innebär en minskande mängd utsläppsrätter och ett högre pris än dagens kostnad på knappt 200 kronor per ton koldioxid. Det viktigaste styrmedlet för verksamheter som inte ingår i handelssystemet, den så kallade ESR-sektorn (Effort Sharing Regulation), är i Sverige koldioxidskatten som i dag är 1 150 kronor per ton. Det är väl känt att kostnadseffektivitet förutsätter ett enhetligt pris på koldioxid, dvs. den stora skillnaden i kostnad mellan olika utsläppare är inte önskvärd, men ett pris vi tvingas betala för att minska risken för läckage i form av att högt beskattade industrier flyttar till länder med mindre strikta regelverk. En hög skatt på fordonsdrivmedel skapar inte samma läckagerisk.
Men dagens prisnivåer räcker inte för att uppnå målen. Förutom att priset på utsläppsrätter kommer att öka bedömer Konjunkturinstitutet (2017) att koldioxidskatten behöver vara 5–15 gånger högre än i dag för att uppnå utsläppsmålet inom ESR-sektorn. Det skulle motsvara ett pris vid pump mellan 15–45 kronor per liter bensin. Bidragen till utsläppsminskningar från andra styrmedel som klimatklivet, industriklivet, bonus malus för bilar och subventioner till elcyklar m.fl. är högst tveksamma (se t.ex. denna Timbro-rapport).
För att nå det mål som formulerats för 2045 är det inte tillräckligt att minska utsläppen radikalt, det är dessutom nödvändigt med negativa utsläpp från vissa aktiviteter. Skälet är att det till 2045 sannolikt inte är möjligt att eliminera utsläppen från alla aktiviteter. Minusutsläpp kan ske på olika sätt, genom teknologiska projekt som bio-CCS (carbon capture and storage) och genom att lagra kol i växande skog. Även om nyplanterad skog förr eller senare avverkas och kol återförs till kolcykeln, är den viktigaste aspekten av en aktiv användning av skogssänkor dess möjlighet att snabbt återta kol från atmosfären. Detta skapar tid för att vidareutveckla tekniker som kan bidra både till framtida utsläppsminskningar och, i förlängningen, till att på ett kostnadseffektivt sätt återta mer kol från atmosfären.
Den stora frågan är då vad den svenska skogen kan räcka till. Både skogsvårdslagen och miljömålet ’Levande skogar’ slår fast att skogen både ska brukas och bevaras. Bevarandeintresset innebär att en del av den produktiva skogsmarken måste undantas från avverkning för att säkerställa automatiskt upptag av växthusgaser under lång tid. I industriernas och transportsektorernas färdplaner mot netto-noll 2045 ingår dessutom en ökad användning av förnybara bränslen vilket kommer att innebära en ökad efterfrågan på biomassa. Därtill siktar byggsektorn på att öka användningen av trä. Efterfrågan på skog är inte bara hög i dagsläget utan kommer sannolikt att öka kraftigt i framtiden.
Men även skogen är en knapp resurs. Enda sättet att få en uppfattning om hur långt skogen kan räcka är att i en allmän jämviktsanalys analysera både befintliga och nya marknader för skogsråvara. På så sätt blir det möjligt att bedöma de samlade konsekvenserna av skogens användning för viktig industriell verksamhet i kombination med en ökad efterfrågan för att tillverka biodrivmedel och att kombinera kolinlagring med bevarandeintresset.
Både skogsägare och skogsindustrin behöver få en uppfattning om skogsbrukets långsiktiga villkor. Tydliga spelregler för kolinlagringens förutsättningar och värde är särskilt angelägna för investerare som överväger möjligheten att bygga anläggningar för att producera drivmedel från skogsråvara. Med tanke på skogens potential för att minska koldioxid i atmosfären på ett kostnadseffektivt sätt är det angeläget att dessa aspekter undersöks så snart som möjligt.
Ekonomistas 
På kort sikt (0-50 år) gör biodrivmedel knappast någon klimatnytta. Det tar 60-100 år innan de träd som planteras för att ersätta de som avverkas har tagit upp så mycket kol från atmosfären att det motsvarar den mängd kol som finns i de avverkade träden. Så att använda skogen till produkter som snabbt förvandlas till koldioxid igen är inte klimatsmart (biobränsle, tidningspapper, hygienprodukter) . Vi måste minska förbränningen av kol, både från fossila källor och från skogen, om vi vill hejda ökningen av koldioxidhalten i atmosfären.
Då man idag inte kalhugger all skog på en gång utan tar ut 1-2 %/år, så måste det anses ingå i kretsloppet att använda avverkningen till något som på kort tid ger CO2 i luften, enär tillväxten är större i skogen. Se även Skogsvårdslagen med rötter från medeltiden. Samtidigt finns andra möjligheter till CO2-sänkor som cementtillverkning (bas kalksten), där CO2 skulle kunna utvinnas vid tillverkningen och därefter lagras permanent, samtidigt som den använda cementen tar upp CO2 med tiden i stället för att använda skog till byggnadsändamål.
Det är inte rimligt att addera CO2 i luften genom att använda fossila källor i stället för källor ingående i kretsloppet. Möjligen skulle man kunna tänka sig olika prisnivåer på CO2 från fossilt resp. cirkulerande i ett inledningsskede, men då måste det vara mycket olika. För permanent lagring bör prisnivån för fossilt i så fall kunna användas medan tillfällig lagring hamnar i cirkulerande prisnivån.
Jag tror att beskrivningen av skogens roll haltar betänkligt. För det första: Avverkning leder väl inte automatiskt till CO2-utsläpp? Om de avverkade träden med sin inlagrade kol bevaras, t.ex. i form av trähus, är ju kolet fortsatt bundet. För det andra: Om arealer undantas från aktivt skogsbruk a bevarandeskäl (jag tolkar detta som bevarande av biologisk mångfald) kommer väl träden att dö en naturlig död, multna och därmed släppa CO2 till atmosfären?
För att öka upptaget av CO2 från skogsbruk krävs av allt att döma större mängd levande växande skog. Detta kan åstadkommas genom minskad avverkning och/eller ökad skogsplantering.
Minskade utsläpp från döda träd (avverkade eller självfallna) är en annan sak som kan ordnas på många olika sätt. När det gäller den industriella användningen kunde denna tex. styras över till mera varaktiga produkter i stället för engångsbruk. Dvs. i fall inte framställningen av de engångsprodukter som ersätter träråvaran innebär lika eller värre utsläpp.
Att öka mängden växande skog är dock såvitt jag kan se vid en snabb genomgång det enda sättet att med idag kända metoder och i stor omfattning öka upptaget av sådant CO2 som redan finns i atmosfären. Varför vetenskapen borde rikta in sig på att påvisa den ekonomiska nytta med växande träd. Med ekonomisk nytta menar jag då till nytta för ekonomin, kortfattat definierad som (hela) mänsklighetens ämnesomsättning med naturen.
Tillägg:
Det finns dock – enligt källor jag betraktar som trovärdiga – inget alternativ till att bromsa användningen av fossila bränslen. Med mera. Upptag av befintligt CO2 med hjälp av till exempel skog kan bara bli en komplettering. I fall det inte går att genomföra Parisöverenskommelsen hjälper det inte ens att täcka hela klotet med energi/miljöskog. Genomförandet av Parisöverenskommelsen är av allt att döma ett nationalekonomiskt problem. Frågan är om nationalekonomer/nationalekonomi kan erbjuda någon lösning.
Ett viktigt motiv för användning av skog som en kolsänka är tidsaspekten: Genom att öka nettotillväxten är det möjligt att snabbt att ta tillbaka kol från atmosfären, och på så sätt skapa köpa handlingstid för att utveckla en långsiktig lösning på klimatproblemen utan att sänka ambitionerna med klimatpolitiken i övrigt. Det finns betydande oklarheter kring utformningen av ett styrmedel som skulle ge incitament för en utveckling i denna riktning. Vi är inte experter på detta, men rekommenderar en läsning av Magnus Nilssons nya rapport till ESO https://eso.expertgrupp.se/wp-content/uploads/2017/06/2018_4-Skydda-lagom.pdf , där skogens roll som kolsänka blir en biprodukt i hanteringen av ett annat miljömål, ’Levande skogar’. Hans framställning berör flera av de reaktioner som kommit på vårt inlägg.
Träd är som tonåringar, de ‘äter’ mest CO2 när de växer. Gammal skog binder inte lika mycket CO2 som växande skog. Om vi enbart lät träden stå och bli gamla skulle det radikalt minska förmågan att ta upp CO2 jämfört med idag.