Ett tydligt tecken på att det är valår i Sverige är att politikerna börjar prata om pensioners beskattning. Detta var fallet 2010 och 2014, och redan har flera partier gjort utspel. Men trots att pensionsbeskattningen är en viktig finanspolitisk fråga med både arbetsmarknads- och fördelningsmässiga kopplingar, verkar de politiska utspelen främst handla om valfläsk och att vinna röster i höstens val. Om inte debatten kan bli mer sansad finns en risk att den långsiktiga stabiliteten i hela ekonomin blir lidande.
Att sänka skatter är ett välkänt knep bland politiker som vill bli populära. I maj gick statminister Löfven ut och sänkta skatter på pensioner med 4 mdr kr, och nu i juni gick oppositionens Kristersson ut och lovade sänkningar på 15,5 mdr kr. Liberalerna sa genast att de matchade M-förslaget, och de övriga partierna säger ungefär samma sak.
Ett ofta använt argument är att pensionerna betalar högre skatt än arbetsinkomster, med tanke på att jobbskatteavdraget inneburit en sänkning av löneinkomster. Problemet är bara att detta inte stämmer. Det är en myt att pensioner straffbeskattas, och talet om ”pensionärsskatt” är felaktigt. Som Helena Svaleryd och jag förklarade i en DN Debatt-artikel i augusti 2010 (och även på Ekonomistas) och som jag utvecklade i ett Ekonomistasinlägg i juni 2014, beskattas pensioner inte lika högt som löneinkomster när hänsyn tas till att pensioner inte betalar arbetsgivaravgifter i lika hög grad. Arbetsgivaravgiften är delvis kopplad till förmåner, men i hög grad en skatt (över en viss nivå är den 100% skatt). Detta gör att pensionsinkomster beskattas lägre än löner. Och skulle pensionärer ändå vilja jobba extra beskattas de idag oerhört gynnsamt, med dubbla jobbskatteavdrag och subventionerade arbetsgivaravgifter. Hänsyn skulle även kunna tas till att arbetstagare har betydligt högre kostnader än pensionärer när det gäller resor till och från jobb, arbetskläder mm, vilket ytterligare sänker nettoinkomsten av att arbeta i förhållande till att ha en pensionsinkomst.
Talet om pension som ”uppskjuten lön” är inte heller helt korrekt. Även om det visserligen finns en koppling mellan lön och pensionsavgifter och framtida pension, ger pensionsavgiften endast en dragningsrätt i pensionssystemet (dock inte för löner över ca 42kkr/mån, där ingen ytterligare pensionsrätt ges pga förmånstaket). Sveriges pensionsystem är med andra ord ett fördelningssystem och inte ett fonderat system.
Men finns då inte fördelningspolitiska motiv för att pensioner bör gynnas skattemässigt som de gör idag? Både ja och nej. Klart är att det finns många pensionärer som har en svag ekonomi, och dessa individer och hushåll ska givetvis få del av en välfärdspolitik som tillhandahåller värdiga levnadsvillkor givet de budgetramar som beslutas. För dessa pensionärer är det centralt att lägstanivåerna inte blir alltför låga, dvs garantipension och bostadstillägg.
En generell sänkning av pensionsskatten vore dock en ganska dålig och onödigt dyr fördelningspolitik, eftersom den påverkar alla pensioner, såväl låga som medelstora och de allra högsta. Många pensionärer har faktiskt en mycket god ekonomi, vilket talar för mer riktade stöd för ekonomiskt svaga pensionärer. Men här bör man vara varsam med de offentliga resurserna, för även vissa med ganska låg pensionsinkomst har en mycket stark privatekonomi. Förmögenhetsstatistiken från SCB för tio år sedan visar att många pensionärer är rika, och genomsnittspensionären är rentav miljonär. Idag, efter flera års prisstegringar, är denna situation sannolikt förstärkt, och pensionärerna som äger tillgångar har blivit ännu rikare. Att inte ta hänsyn till hushållets totala ekonomiska position kan leda till snedvriden och onödigt dyr fördelningspolitik.
Ytterligare ett skäl till att ifrågasätta sänkta pensionsskatter är att detta kommer påverka den övriga budgeten, och därmed ekonomin i stort. Hur pensionsskattesänkningarna ska finansieras blir här centralt: Ska det ske genom ökad statlig upplåning, eller sänkta utgifter på exempelvis välfärd, eller höjda skatter på något annat? Om politikerna väljer det senare (vilket man kan förmoda) skulle detta kunna ske genom höjda inkomstskatter eller höjd moms, vilket riskerar ge negativa effekter på sysselsättningen. Skatter ger nämligen incitament att jobba, och när skatterna höjs, absolut eller relativt, minskar dessa drivkrafter och eventuellt sysselsättningen. En minskad sysselsättning skadar inte bara ekonomin i stort, utan även pensionärernas ekonomi i högsta grad eftersom pensionerna ju bygger på att löntagarnas arbetsgivare betalar in pensionsavgifter. Man kan undra om pensionärerna, och kanske även politikerna, är medvetna om detta när de talar om ”pensionärsskatter”.
Sammantaget bör vi se med viss oro på de politiska utspelen om pensionernas beskattning. Frågan är i sig viktig, och därför kan man hoppas att debatten om pensionerna och deras beskattning snart blir mer sansad. Annars finns risk att utspelen går överstyr och skapar oreda i det svenska skattesystemet, och därmed i hela den svenska ekonomin. Och då är verkligen det kokta valfläsket stekt.
Ekonomistas 
Inkomstpensionen är inte fonderad, men premipensionen är (väl?) det, även om den också bara är ett majoritetsbeslut från att beslagtas till annat. Sen är väl takbeloppet för allmän pension 42kkr nuförtiden?
Håller med i övrigt. Mycket valfläsk blir det.
https://fablernas.com/image/174073188838
Ja, PPM är fonderad, och trenden i pensionssystemen världen över är att gå mot alltmer fonderade system. För tjänstepensioner har det redan inträffat i hög grad i Sverige.
Såklart att inkomsttaket för intjänande till den allmänna pensionen ligger på 42 kkr, jag tyckte det blev väl lågt när jag räknade. Tack, har ändrat.
Det är förvånansvärt att Daniel inte på alla dessa år kunnat lära sig mer om vårt skattesystem sedan aug 2010. Kan Daniel redogöra för skillnaden mellan ett skattemässigt avdrag som minskar den skattepliktiga delen av en inkomst, i det här fallet den kommunala inkomstskatten?
Jämfört med en skattereduktion, Jobbskatteavdraget, som inte påverkar den kommunala inkomstskatten.
Samt hur dessa skillnader i förlängningen påverkar landets ekonomi, och möjligheten att utvärdera Jobbskatteavdragets effekter.
När Daniel kommit så långt i sin utbildning är det dags att omformulera dagens debattinlägg.
Ursäkta min burdusa kommentar, men den är motiverad.
Daniel: “Att sänka skatter är ett välkänt knep bland politiker som vill bli populära.”
Vet inte riktigt om jag kan hålla med om det. Under flera decennier har (S) haft stora framgångar med just motsatsen. Man har haft valframgångar genom att utlova skattehöjningar. Ett bivillkor för framgångarna lär ha varit att man utlovade sina väljare att få ta del av det fogden tar, så att deras väljare har sett sig som nettovinnare på operationen.
På snarlikt sätt har nog SD fått popularitet på att antyda omfördelning från invandrare till sina väljare. Det är nog få SD-väljare som inte ser sig som nettovinnare på SD’s huvudförslag.
Jag skulle nog snarare vilja formulera det som:
* Operationer är populära hos de som uppfattar sig som nettovinnare.
Troligen måste man lägga till på kort sikt i den regeln. Venezuela är en mätpunkt som tvinga fram just det kortsiktiga hos väljarna.
DN artikeln är borta. Kanske finns det en kopia någonstans?
Menar du denna? https://www.dn.se/debatt/pensionarer-beskattas-inte-hardare-an-lontagare/ Däremot finns betalvägg på DN. På IFN finns texten i pdf. https://www.ifn.se/publikationer/debattartiklar/filarkiv-debatt/2005-2010/2010-dp-svaleryd-waldenstrom-pensionarer-beskattas-inte-hardare-an-lontagare
Tala om för pensionärerna att deras låga pensioner är en myt! Det är ju viktigt att veta då pensionen utbetalas och räcker knappast till mat och bostad. Att då tala om att “sänkt pensionsskatt är onödig” visar på en total avsaknad av verklighetsförankring. Ett lämpligt förslag till Daniel Waldenström är: kliv ut ur din teoretiska bubbla och upplev verkligheten!
Som Daniel skriver så är den allmänna pensionen en transferering. Det innebär att pensionsavgifter som betalas in av de arbetande betalas ut som pension till pensionärer.
Idag går det ca 3 arbetande på en pensionär. Det innebär att för att pensionären skall få 15 kSEK/månad måste de arbetande avstå 5 kSEK/månad.
Pensionsavgiften har inte minskat genom åren, så det finns ingen grund för att säga att pensionärer får sämre pension.
Överlag får tvärtom pensionärer det bättre då många erhåller tjänstepension. Då handlar det om att man avstått lön, som fonderats, och betalas ut när man är pensionär.
Privata pensionsförsäkringar finns också. Dock lär de upphöra i om med att regeringen valt att införa dubbelbeskattning på det. Här finns sannerligen en grund för klagomål. Dubbelbeskattningen kan ses som en form av böter på pensionssparande. Väldigt oklart varför pensionssparande skall dubbelbeskattas. Staten borde väl snarare uppskatta att folk pensionssparar privat. Då minskar risken att de ligger samhället till börda längre fram.
Det stora pensionsproblemet är dock att andelen pensionärer ökar och andelen arbetande minskar. Det driver oundvikligen fram något av följande:
* pensionerna minskar. Dvs pensionärerna får det sämre.
* pensionsavgifterna ökar. Dvs de arbetande får det sämre.
* pensionsåldern höjs. Dvs andelarna arbetande och pensionärer justeras tillbaka.
* man importerar fler arbetande som betalar pensionsavgift. Dvs andelarna arbetande och pensionärer justeras tillbaka.
Något eller någon kombination blir det. Men politiker brukar skjuta på pensionsåtgärder till sista sekund. Görs inget blir det minskad pension.
Skulle en nation övergå från direktutbetald pension till ett helt fonderat system kan det kanske dröja en generation, 30 år, tills dess utbetalningarna motsvarar inbetalningarna till fonderingen.
Det gillar naturligt vis inte den generationens pensionärer som blir lidande. Även stat och kommuner blir lidande när så enorma belopp undanhålls beskattning under så lång tid.
Av den anledningen har bevisligen inte våra politiker något annat val än att beskatta fonderade pensionsmedel. Därmed är risken uppenbar att köpkraften i den fonderade pensionsmedlen minskar över tid.
Förutom beskattningsrisken säger sannolikhetsläran att ingen risk minskar över tid, en risk är alltid konstant och oförutsägbar. Förutsägbarheten baseras på historia, och den upprepar sig med längre eller kortare intervall. Oftast.
Det är en myt att pensioner straffbeskattas, och talet om ”pensionärsskatt” är felaktigt.
Professor Waldenström minimerar problematiken med jobbskatteavdrag och tycks utgå från ett fortvarighetstillstånd där alla människor har haft jobbskatteavdrag under sin arbetande karriär. Detta kan kanske vara av akademiskt intresse men Waldenström kan med fördel strunta i arbetsgivaravgifter med mera och istället reflektera över sin egen situation. Exempelvis som följer: ”Jag är född 1974 och tar rimligen ut min pension tidigast år 2039. Vid min pension (2039) har jag haft jobbskatteavdrag under 32 år. Är det då orättvist mot mig att jag tvingas betala högre skatt under mina sista 18 år som pensionär?” Kommentarer om detta är onödiga, tycker jag.
Problemet, som också lagrådet noterade (Se lagrådets hemsida: ”Lagförslag i budgetpropositionen för 2007, (A-C)”, 2006-11-02) berör naturligtvis övergångsbestämmelser. Av de c:a 1,7 miljoner människor som var pensionärer vid införandet av jobbskatteavdrag är nu statistiskt sett över en miljon döda. De fick aldrig något avdrag men har tvingats betala 10-15% mer än andra av den svenska välfärdens kostnader. Jobbskatteavdrag är således en förklädd åldersdiskriminering och instrument för en gigantisk omfördelning av förmögenhet mellan generationer med de största förlorarna födda 1942. Jobbskatteavdrag infördes dessutom över en natt utan att hänsyn gavs till praxis från pensionsomläggningen där lagändringen görs stegvis under c:a 18 år. Jobbskatteavdrag döljer mycket grumligt vatten.
För att sammanfatta är problemet med jobbskatteavdrag att äldre människor diskrimineras, inte att livsinkomstens fördelning ändras.
Slutligen en ödmjuk undran. Är konceptet ”jobbskatteavdrag” överhuvudtaget ideologiskt tänkbart för någon som inte omfamnar delar av den marxistiska värdeteorin (arbete) applicerad i en planekonomisk miljö, där jakten på produktionsmålet skapar arbetets hjältar?
Det är riktigt att Jobbskatteavdraget döljer mycket grumligt vatten.
Enligt skatteverket är Jobbskatteavdraget inte ett avdrag utan en skattereduktion. En skattereduktion finansieras alltid av staten.
En skattereduktion betalas av staten och kommer i det här fallet löntagaren tillgodo för att som det sägs, göra det mer lönsamt att arbeta.
LÖNTAGAREN BETALAR EXAKT PÅ KRONAN LIKA MYCKET I INKOMSTSKATT OAVSETT OM DENNE FÅR SKATTEREDUKTIONEN ELLER INTE.
Av någon anledning är just det här mycket svårt för svenska nationalekonomer att förstå.
Oavsett om de är professorer eller inte.
Således, är du nationalekonom så var vänlig läs om meningen “Löntagaren betalar…” tills dess att du kan rabbla upp den även om du väcks hastigt mitt i natten.
Meningen är inte lång, men är tydligen mycket svår att förstå?
Det här är i själva verket inget konstigt, utan det är så en skattereduktion fungerar och är avsedd att fungera. Ingen annan av de skatter vi betalar påverkas av en skattereduktion.
Det som däremot påverkas är hur mycket av den egna löneinkomsten som måste inbetalas till löntagarens skattekonto för att löntagaren skall kunna betala sin inkomstskatt.
Det är inte bara beroende på summan av alla de skatter som påföres den skattskyldige, utan även hur mycket staten bidrar med i form av en skattereduktion. Allt framgår tydligt av de redovisningar som skatteverket lämnar till alla skattskyldiga.
Jobbskatteavdraget är därmed ett obeskattat bidrag bestående av allmänna medel som räknas löntagaren tillgodo.
En naturlig konsekvens blir samtidigt att Jobbskatteavdraget höjer skattekvoten, inte sänker den som ofta felaktigt redovisas.
När det publiceras grafer utvisande att inkomstskatten sänks med denna skattereduktion så är det att betrakta som något på kindergarten nivå. (Den meningen är att betrakta som min personliga åsikt).
I budgetpropositionen gällande 2018 kan vi läsa att skatt på arbete, lön, pension och vissa skattepliktiga bidrag, gör att vi beräknas betala kommunal inkomstskatt 726 mdr, statlig inkomstskatt 61 mdr och skattereduktion (Jobbskatteavdrag) -113 mdr.
Reduktionen är en utgift för staten som motsvarar lönekostnaden inklusive sociala avgifter för ca 250.000 anställda.
När man skall utvärdera Jobbskatteavdraget kan man alltså inte utgå från att det är en sänkt skatt.
Visst Fred, jag håller med dig om att det är frågan om en åldersdiskriminering, men det är värre än så.
Häromdagen kommenterade jag Daniel Waldenströms artikel med ambitionen att tydliggöra min uppfattning om jobbskatteavdragens diskriminerande konstruktion. Här vill jag gärna diskutera de i mitt tycke tveksamma politiska utspelen om pensionärsskatter.
Alla politiker jag talat med föreställer sig att jobbskatteavdrag skall ses i ljuset av ett dualistiskt spel mellan två samhällsklasser. Samhällsklassen, ”arbetaren”, som betalar arbetsgivaravgift och samhällsklassen, ”pensionären” som inte gör detta. Om man inser att pensionären i själva verket har arbetat och betalt arbetsgivaravgift och att arbetaren an dag blir pensionär och då inte kommer att betala arbetsgivaravgift, öppnar sig nya perspektiv.
’Tag t,ex, folk födda 1942. Dessa betalade arbetsgivaravgift fram till pensionen 2007 men fick sedan aldrig något jobbskatteavdrag utan tvingas betala 10-15 % mer av det offentligas kostnader än vad jobbarna gör.
När nu politiker i sin jakt på röster kastar sig över pensionsskatten, argumenterar man utifrån bilden av två samhällsklasser. Man vill gottgöra pensionsklassen genom att ge denna samma skatt som arbetarklassen. Därigenom är rättvisa skipad! Men är det så?
Om skatteomläggningen genomförs kommer t.ex. 1953’orna, efter 12 år med jobbskatteavdrag och som nyblivna pensionärer efter årsskiftet att kompenseras med lägre pensionsskatt!!!!! Åldersdiskrimineringen dubbleras härmed.
Från ett rättviseperspektiv borde pengarna därför läggas på äldre och inte på yngre generationer men samhällsekonomiskt kan detta naturligtvis diskuteras.
Slutligen en fråga till dig Daniel! I den politiska debatten låter det ofta som att den viktigaste aspekten med jobbskatteavdrag består av den ökade drivkraften hos pensionärer och andra att jobba. Bryter man ner detta till hanterbar dimension i vårat ”case”, får man ett påstående om att högre skatt på pensionärer än jobbare ger bra eller t.o.m. exceptionellt god ekonomisk utveckling. Min intuitiva känsla är att det är tvärt om men det vore intressant att veta om det finns seriös forskning som tar upp ämnet då det har varit centralt i samhällsdebatten i drygt tio år.
Fred, du ställer en bra fråga om jobbskatteavdragets relation till skatten på pensioner. Grundtanken med jobbskatteavdraget är egentligen inte ställd i relation till pensioner, utan till ersättningsinkomster som arbetsföra människor får när de inte jobbar. Pensioner har egentligen aldrig varit i fokus när jobbskatteavdraget (och utländska motsvarigheter) utformades, kanske med untantag för förtidspensionering som vissa beskrev användes som ett sätt att få bort långtidsarbetslösa från arbetsmarknaden. Den forskning som finns på jobbskatteavdraget har därför också nästan uteslutande fokuserat på just arbetsutbudseffekter bland de som är i arbetsför ålder (det finns ett flertal studier som gjorts av forskare på IFAU och Lennart Flood. Se även deras referenser till andra studier).
Men politikerna — och ekonomerna! — missbedömde pensionskatternas betydelse i diskussionen om jobbskatteavdraget. Det är ju bara att se till debatten och det fokus som nästan samtliga riksdagspartier gett till denna fråga. Och många pensionärer går loss på alla cylindrar i just denna fråga. Helt klart behöver den politiska förankringen förbättras, och här tycker jag att politiker (och ekonomer) har ett stort ansvar.
LÖNTAGAREN BETALAR EXAKT PÅ KRONAN LIKA MYCKET I INKOMSTSKATT OAVSETT OM DENNE FÅR SKATTEREDUKTIONEN ELLER INTE.
“Den forskning som finns på jobbskatteavdraget har därför också nästan uteslutande fokuserat på just arbetsutbudseffekter bland de som är i arbetsför ålder (det finns ett flertal studier som gjorts av forskare på IFAU och Lennart Flood. Se även deras referenser till andra studier). ”
Det är rätt Daniel, att det finns arbetsutbudseffekter betvivlas inte.
Men i forskningen har man då också bortsett från att det inte är frågan om en sänkt inkomstskatt utan ett bidrag i form av en skattereduktion betald med allmänna medel. På kort svenska ett ”bidrag”.
I det svenska samhället är arbetsutbudseffekten att betrakta mer som en bieffekt av Jobbskatteavdraget. Det intressanta är istället vad betyder när 113 mdr av allmänna medel används till ett bidrag, förbehållet de som redan har ett arbete. De som nu anpassat sin konsumtion till bidraget och därmed blivit bidragsberoende. I värsta fall kanske många också har överbelånat sig?
Hur kan man göra de som arbetar mindre bidragsberoende samtidigt som regeringen använder allmänna medel på ett mer konstruktivt sätt för att skapa samhällsnytta?
Jag har bara funnit en forskningsuppsats som försökt belysa det problemet.
Det är många som läser Ekonomistas och jag uppmanar därför läsarna att komma med ett tips om
någon forskningen som på något sätt kan påvisa en positiv nettoeffekt på samhällsekonomin av det svenska Jobbskatteavdraget.
Nu börjar det komma någonstans. Redan de första sociala försäkringarna, vilka infördes av Tyske kanslern Bismarck, motiverades av att dessa behövdes på grund av socialismens framgångar bland arbetarklassen. (Se tex. https://mises.org/library/bye-bye-bismarck)
Förtydligande:
Inkomstskattelagen 1 kap 3 § handlar om skattskyldighet för fysiska personer.
I 5 § läser vi om avdrag, och hur den beskattningsbara delen av inkomsterna beräknas.
På skattsedeln kan den skattskyldige läsa hur skatteverket har beräknat skatterna och ställer upp samt adderar de skatter som skall betalas enligt 1 kap 3§.
= Summa skatter
Därefter kommer på skattsedeln de skattereduktioner som betalas av staten. 67 kap 2 §. Utbetalningen av dessa summor sker genom avräkning mot Summa skatter. Därefter återstår ett netto.
= Slutlig skatt
Samtliga skattereduktioner får därmed funktionen av statliga bidrag till hjälp för den skattskyldige att fullgöra sin skattskyldighet.
Motiveringen till dessa skattereduktioner varierar, en del motsvarar sådant som i tidigare skattesystem var avdragsgill kostnad. ROT och RUT är bidrag som täcker personliga levnadsomkostnader vilket tidigare inte varit avdragsgillt i deklarationen.
Men åter ingen, det märkligaste bidraget är jobbskatteavdraget, som med sina begränsningsregler
endast utgår för den händelse att den skattskyldige fullgör sin skattskyldighet enligt 1 kap 3 §.
Enligt ekonomistyrningsverket uppgår de fysiska personernas inkomstskatt enl. 1 kap 3 § stycke 1, till staten 61 mdr och till kommunerna 726 mdr. Dessa påverkas inte av jobbskatteavdraget, som i sin tur mycket riktigt tas upp som en statlig utgift med 113 mdr.