Vem får ekonomipriset 2017?

Traditionsenligt är det dags för omröstning om vem Ekonomistas läsare tror får årets ekonomipris (som tillkännages nu på måndag den 9:e oktober). Att gissa rätt pristagare har visat sig svårt och förmodligen kommer den som får flest röster på Ekonomistas inte få priset just i år. Lägg gärna till egna kandidater på listan och motivera gärna ditt val i kommentarstråden. Omröstningen avslutas på fredag kväll och resultatet från omröstningen presenteras under helgen.

Comments

  1. Niklas Bengtsson says:

    Alla på listan förtjänar säkert att bli prisade men jag tycker nog personligen att det är dags för någon inom kausal inferensteori som ju haft ett enormt genomslag på vårt ämne. Statistikprofessor Donald B, Rubin skulle jag nog utgå ifrån i så fall, kanske tillsammans med någon annan.

  2. Mats Lindqvist says:

    Här är min kandidater:

    Steve Keen, Professor, Head of the School of Economics, University of Kinston, London, England
    https://en.wikipedia.org/wiki/Steve_Keen

    Richard Werner, Professor, Uni of Southampton
    https://www.southampton.ac.uk/business-school/about/staff/werner.page

    Motivering: Kommersiella banker skapar den största delen av alla pengar som existerar – i samband med kreditgivning, populärt/felaktigt kallat ”utlåning”. Dessa kreditpengar allokeras till konsumtion, investeringar (reala och finansiella sådana) och det är bankerna som styr över denna allokering. Och de (bankerna) bevlijar dessa krediter först och främst utifrån vad som är gynnsamt för bankerna – givet hur regleringen av kreditmarknaden ser ut. Detta formar det ekonomiska landskapet och har en djupgående inverkan på mer eller mindre allt omkring oss. Keen och Werner erkänner bankernas aktiva roll i samhället iom. deras möjlighet att styra över kreditgivningen – för vilka investeringsändamål nya pengar skapas.

    Deras synsätt står i kontrast till mainstremekonomer som endast ser banker som passiva mellanhänder, som kanaliserar pengar som ”utlånare” tillhandahåller till förmån för kredittagare som behöver investera/konsumera. Denna felaktiga förståelse för hur bankverksamhet fungerar, har sannolikt sitt ursprung i missuppfattningen att banker lånar ut pengar, som de tidigare lånat in från någon annan.

    • Pontus says:

      Hej Mats,

      I runda slängar är 99% av det du skriver felaktigt. Jag känner inte till Werner, men Keen är en charlatan av högsta rang. Det är just därför beslut av den här typen lämnas till expertkommitteer och inte till en popularitetstävling.

      Ett enkelt argument som du säkert också kan förstå: Keen påstår ofta att banker kan skapa pengar ”out of thin air”. Då kommer motfrågan från mig: Om det är sant, varför måste vi då lösa ut dem med skattemedel under finanskriser? Kan dom inte skapa pengar själva?

      Jag har inte tid att gå djupare in på det här, men jag vill inte heller att den här typen av felaktiga kommentarer ska stå oemotsagda.

      • Mats Lindqvist says:

        Pontus, det jag skriver är 100% korrekt.

        Bankers skulder är dina/mina pengar. Banker måste bailas ut då deras likviditet blir för svag och de inte längre kan sköta sina åtaganden att administrera betalningar och bevilja kontanttuttag -dvs betala sina skulder till allmänheten.

        En bank kan inte skapa pengar åt sig själv såsom du antyder utan bara åt någon annan, och bankerna gör ju detta endast om en motpart också accepterar att själv bli försatt i skuld till banken med samma belopp. Varje gång en bank beviljar en ny kredit (ett nytt ”lån”) plussar den på båda sidor i balansräkningen. Banken skapar därmed nya ”pengar” – ny köpkraft – på kredittagarens konto.
        Samtidigt blir kredittagaren själv skuldsatt med samma belopp, men denne förbinder sig att återbetala sin skuld över tid -med ränta.

        Det finns grovt sett två sorters pengar i ekonomin. Dels monetär bas, dvs mynt, sedalr och bankers fordringar på centralbanken. Denan sorts pengar utgör ngon procent av den totala penningmängden. Den andra typen, ”kreditpengar” eller ”bankkontoinnehav” utgör minst 95% av den totala mängden pengar i ekonomin. Denna senare typen är kort och gott bankers skulder, löften från banken att betala mynt/sedlar på begäran. En bank har långt mer sådana utestående löften än vad den har kontanter i valvet. I runda slängar 20 ggr mer. ALLA dessa pengar har tillkommit genom att någon, någonstans har accepterat att försätta sig i skuld till en bank, och lovat banken att återbetala skulden med ränta.

        På samma sätt: när du amorterar ned en skuld, (och betalar med kontopengar) så kvittas siffran på ditt konto (bankens skuld till dig) mot din skuld till banken. Ömsesidiga skulder kvittas mot varandra och försvinner. Så när du amorterar ned ett lån så ”hamnar” dessa ”pengar” ingenstans – de upphör helt enkelt att existera – de dödas – amorteras.

        Endast centralbanken kan skapa nya pengar ”at will” såsom du antyder. Så en centralbank behöver inte ”bailas ut”, men däremot har ju centralbanken prisstabiliteten och den finansiella stabiliteten att ta hänsyn till. Trycker den för mycket pengar så finns en risk för hög inflation eller t.o.m. hyperinflation.

        Vill du inte tro på mig så kan du själv läsa Bank of England’s rapport ”Money creation in the modern economy”. http://www.bankofengland.co.uk/publications/Documents/quarterlybulletin/2014/qb14q1prereleasemoneycreation.pdf

        Här är ett citat av Michael Kumhof från ett tal i Stockholm för några år sedan, och som vid tidpunkten för citatet var forskningschef för IMF. Numera är han vid Bank of England tror jag.

        ”Banks do not need to attract deposits before they lend money. Rather they create deposits out of nowhere in the act of lending it out. I’m a former bank manager, I worked for Barclay’s for five years. I have created those book entries. That is how it works, and if a leading light economist such as Paul Krugman tries to tell you otherwise, then he does not know what he is talking about.”

        Eller varför inte vår egen makro-professor Lars Jonung som skriver så här i sin bok Makroekonomi, som jag har här i bokhyllan: ”Vi har alltså nått en fundamental slutsats: banker kan skapa pengar.”

        Och ytterligare en referens, en skolbok i ekonomi, Parkin M, Powell M, Matthews K: ”Economics”, Pearson Education 1998, ISBN 0201-59608-3, sid 669: ”Banks create money.” … ”Remeber, most money is deposits, not currency. What banks create is deposits, and they do so by making loans.”

        En äldre referens, John Kenneth Galbraith (professor i ekonomi, rådgivare åt amerikanska presidenter, författare till en rad böcker mm), i boken Pengar-varifrån de kommer och var de hamnar, Rabén & Sjögren 1975, ISBN 91 29 48173 2: ”Processen varmed banker skapar pengar är så enkel att det är frånstötande för sinnet”

      • Mats Lindqvist says:

        Här är en forskningsartikel i ämnet, som är open access, av nämnde professor Werner och som visar, genom att empiriskt studera en banks balansräkning, före och efter banken beviljat ett nytt ”lån”, eller mer korrekt, en ny kredit. Studien visar att pengarna som banken ”lånar ut”, mao det nya kontoinnehavet, inte kommer från någonstans, utan skapas ”ur tomma intet”.

        http://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S1057521914001070

  3. Det är dags

Trackbacks

  1. […] anordnas i dagarna en omröstning om vem Ekonomistas läsare tror kommer att få årets s. k. Nobelpris i ekonomi. Lika traditionsenligt finns det bara […]

  2. […] redan avslöjats i Ekonomiekot var Paul Romer favorittippad i årets omröstning om ekonomipriset med 16% av rösterna. På andra plats kom Daron Acemoglu (8%), tätt följd av Thomas Piketty (8%) […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s