Många vägar att minska skattekilarnas betydelse

I sin intressanta diskussion om Ekonomistas valmanifest knyter Paul Klein och Conny Olofsson med rätta an till forskningen om optimal beskattning. När arbete men inte fritid och hushållsarbete kan beskattas uppstår en välfärdsförlust som kan minskas genom att mildra beskattningen av exempelvis hushållstjänster som man själv lätt kan utföra. Detta är också ett av motiven bakom främst RUT-avdraget men Paul och Connys inlägg visar att diskussionen kan föras i mer allmänna termer.

En aspekt är att hushållsarbete inte enbart kan ersättas av inköpta tjänster; även teknologin spelar roll. Diskmaskiner, tvättmaskiner, dammsugare och andra eldrivna uppfinningar och innovationer har frigjort tid från hushållsarbetet och därmed gjort yrkesarbete mer attraktivt. En studie av Greenwood mfl från 2005 drar slutsatsen att nära halva ökningen av det ökade arbetskraftsdeltagandet bland kvinnor i USA kan förklaras av sådana innovationer. Modellen de skattar är strukturell och bygger på en mängd antaganden vilket gör att resultaten ska tas med en näve salt, men även andra studier (tex här och här) finner betydande effekter på arbetsutbudet. Detta väcker frågan om inte arbetsbesparande hushållsteknologi borde subventioneras.

En annan aspekt är hur åtgärder som i ljuset av betydande skattekilar gör yrkesarbetet mer attraktivt bör utformas. Som diskuterats här tidigare har argumenten för subventionerad barnomsorg betydande likheter med argumenten för RUT-avdraget. Att knyta sociala förmåner till arbetskraftsdeltagande är något som praktiserats ymnigt i de nordiska länderna och implikationerna analyseras i en färsk studie av Ann-Sofie Kolm och Mirco Tonin. Likheterna mellan subventionerad förskola och jobbskatteavdraget blir i denna analys uppenbara (se tidigare inlägg).

Listan kan göras längre: infrastrukturinvesteringar som gör det smidigare att ta sig till jobbet; tillgång och pris på färdigmat och fryst broccoli; hemleveranser av matkassar; arbetskraftsinvandring av blåbärsplockare som gör syltkoket lättare är bara några exempel på direkta politiska åtgärder och allmänna samhällsförändringar som påverkar den relativa kostnaden av att yrkesarbeta. Åtgärdsutrymmet för att minska skattekilarnas betydelse är därför betydligt bredare än direkta subventioner riktade till tämligen lågproduktivt hushållsarbete. Kanske borde även innovationspolitiken ha dessa aspekter i åtanke? Frågan kompliceras ytterligare när man betänker att innovationstakten för hushållsteknologi kan bromsas av att kostnaden för att anställa hushållsarbete sänks.

Olika åtgärder för att minska skattekilarnas negativa konsekvenser kan vara mer eller mindre effektiva och deras fördelningskonsekvenser kan skilja sig åt. Om man släpper tanken att politiken ska vara “neutral” och behandla alla verksamheter lika finns det därför ingen anledning att låsa fast sig i en specifik åtgärdsmodell. Det är trots allt inte säkert att de negativa effekterna av beskattning bäst hanteras via förändringar i skattesystemet.