Under helgen gick jag igenom en del remissvar på Skolkommissionens arbete. Mest uppseendeväckande är nog att Skolverket under den nye generaldirektören Peter Fredriksson avvisar i princip samtliga förslag som syftar till att minska den tilltagande sociala skolsegregationen. Bland remissinstanserna verkar Skolverket vara tämligen ensamt i denna kritik och Skolkommissionens förslag ligger ofta rätt nära de som föreslogs i Policyidéer för svensk skola. Det är därför läge att skärskåda verkets argumentation.
Allsidig social sammansättning
Ett av Skolkommissionens övergripande förslag är att i skollagen ange att skolans huvudmän ska verka för en allsidig social sammansättning. Efter att ha konstaterat att utvecklingen mot ökade socioekonomiska skillnader mellan skolor är mycket oroande (s 14), avstyrker emellertid Skolverket förslaget. Orsaken är att det anses oklart vad “allsidig social sammansättning” innebär. Det kan man anse, men då måste man också undra om inte även Skolverkets oro för ökade socioekonomiska skillnader vilar på oklar grund.
På grund av denna upplevda oklarhet anser Skolverket förslaget vara rättsosäkert och potentiellt diskriminerande. Visst kan enskilda åtgärder mot segregation vara diskriminerande och rättsosäkra, men det måste rimligen avgöras i det konkreta fallet. Skrivelsen som kommissionen föreslår är dock allmän och behövs för att skolans huvudmän ska ha lagstöd för ett arbete mot skolsegregation. Det är därför svårt att tolka detta på annat sätt än att Skolverkes avfärdar hela idén om att det ska ligga i skolväsendets uppdrag att motverka den sociala skolsegregationen.
Elevurval till kommunala skolor
Även när Skolkommissionen lämnar de allmänna formuleringarna och föreslår mer konkreta åtgärder präglas Skolverkets svar av en oro för diskriminering och bristande rättssäkerhet. Det är rimligt att oroa sig för detta men i konsekvensens namn bör man då även ställa sig frågan om dagens regelverk verkligen är icke-diskriminerande och rättssäkert, vilket Skolverket inte gör.
Oviljan att se öppensinnat på dagens regelverk får Skolverket att avfärda kommissionens förslag att kommuner ska få använda sig av andra urvalsgrunder än en ren närhetsprincip vid antagning till kommunala högstadieskolor. Skolverkets syn är alltså att avstånd mätt i meter från skolan är ok, medan upptagningsområden äventyrar elevernas rättssäkerhet. Man undrar här om Skolverket är medvetet om hur många olika sätt det finns att mäta avståndet mellan hem och skola?
Skolverket håller därmed fast vid den heliga närhetsprincipen, trots att denna kraftigt begränsar kommunernas möjligheter att använda sig av urvalsregler som motverkar boendesegregationens genomslag på skolsegregationen.
Skolkommissionen öppnar även för andra möjliga urvalssätt till kommunala högstadieskolor, däribland lottning. Skolverket avfärdar förslaget då det är inte är säkert att lottning faktiskt minskar den sociala segregationen. Eftersom lottningens resultat beror på vilka som söker sig en viss skola är detta helt korrekt, men Skolkommissionen föreslår bara lottning som en möjlig urvalsgrund till kommunala högstadieskolor, inte en tvingande.
Med argumentet att lottning inte under alla förutsättningar minskar skolsegregationen, vill alltså Skolverket generellt hindra kommunerna att överhuvudtaget använda sig av lottning snarare än närhetsprincipen. Hållningen är inte direkt konstruktiv och några alternativa förslag till hur boendesegregationen ska få mindre genomslag bland de kommunala skolorna presenteras inte.
Elevurval till friskolor
Skolverkets allmänna förändringsovilja blir tydligast när det gäller urvalet till fristående skolor. Även om dagens kösystem beskrivs som “inte optimalt” så anses det bättre än Skolkommissionens förslag om lottning som huvudsaklig urvalsgrund. Orsaken är återigen att det inte är “säkert” att lottning leder till ökad social blandning, eftersom det beror på vilka som söker en viss friskola.
Det är sant att lottning måste ske bland dem som sökt en viss skola, men hur lottning skulle kunna leda till mindre social blandning än dagens kösystem övergår mitt förstånd. Ett sådant utfall är enbart möjligt om det är de socioekonomiskt svagare familjerna som först ställer sig i de populäraste friskolornas köer, medan det är de socioekonomiskt starkare som avvaktar in i det sista med att anmäla sitt intresse. Detta strider mot all erfarenhet, vilket Skolverket borde känna till.
Än mer anmärkningsvärt blir ställningstagandet i ljuset av Skolverkets tidigare oro för olika förslags rättssäkerhet. Skollagen kräver att fristående skolor ska vara öppna för alla elever, men Skolverket ifrågasätter överhuvudtaget inte om dagens kösystem är förenligt med denna skrivelse. Eftersom ett kösystem i praktiken stänger ute elever som flyttar in i en kommun en bit upp i åren, förefaller Skolverkets rättssäkerhetsvurm tämligen selektiv.
Det enda problem Skolverket verkar se med dagens kösystem är att det missgynnar barn födda sent på året. Skolverket ser därför “positivt” på att vissa friskolor har kösystem som försöker hantera detta — i ärlighetens namn rätt marginella — problem. Här undlåter emellertid remissen att diskutera hur flexibel skollagens skrivning om “anmälningsdatum” som urvalsgrund egentligen är. Får skolor verkligen använda sig av “födelsedagsjusterat anmälningsdatum” eller exempelvis inrätta ett första anmälningsdatum fyra år innan skolstart? Det är möjligt att dylika kösystem ryms inom lagens råmärken, men den rigida tolkningen av närhetsprincipen gör detta långt ifrån säkert.
Bortsett från juridiken är en naturlig konsekvens av sådana alternativa kösystem att många barn hamnar på maximal kötid. Skolverket verkar inte ha insett detta så remissvaret tar inte upp det tveksamma i att de familjer som av någon anledning missar första anmälningsdatum i praktiken är utestängda från populära friskolor. Inte heller förhåller man sig till att den metod som populära friskolor idag valt för att hantera att många barn står med samma kötid är den av Skolverket avfärdade lottningen.
Skolverkets motvilja mot lottning beror också på “att det blir svårt för vårdnadshavare att planera var deras barn ska gå i skola.” Detta är ett ytterst märkligt argument eftersom det inte heller i ett kösystem går att veta var eleven hamnar; familjer står i många köer och ingen vet var en enskild skolas kö slutar förrän antagningen är över. I och med kommissionens förslag att alla familjer aktivt ska välja skola — ett förslag som Skolverket tillstyrker — så lär osäkerheten om köernas faktiska längd för övrigt bli ännu större framöver.
Aktivt skolval och gemensam antagning
Exakt varför Skolverket tillstyrker förslaget om aktivt skolval är oklart och givet argumentationen mot lottning något överraskande. Forskningen tyder nämligen inte på att familjer väljer skolor på ett sätt som motverkar skolsegregationen. Inte heller lär obligatoriskt skolval öka förutsägbarheten kring var barnet kommer att gå i skolan. Det enkla sättet att maximera denna förutsägbarhet vore trots allt att införa fasta upptagningsområden och avskaffa skolvalet, något som varken Skolkommissionen eller Skolverket föreslår. Några större krav på konsistens verkar emellertid Skolverket inte ha på den egna argumentationen.
All oro för barnens rättssäkerhet är också som bortblåst när Skolverket avfärdar förslaget om att ett gemensamt antagningssystem för kommunala och fristående skolor ska utredas. Skolverket menar att en gemensam antagning kan komma att medföra att elever inte behandlas lika och att förfarandet riskerar att bli rättsosäkert. På allvar? Jämfört med ett system där varje fristående skola själv administrerar sin kö?
Skolverket konstaterar dock att dagens system där varje friskola sköter sin egen kö innebär en risk att regelverket kringgås och att vissa elever därmed stängs ute från populära skolor. Slutsatsen som dras är emellertid att “den gemensamma antagningen kan leda till att det i stället blir andra kategorier av elever som aldrig får möjlighet att gå i populära skolor” (s 20). Argumentet är antingen obegripligt eller häpnadsväckande.
Några ytterligare punkter
Inte heller vill Skolverket som Skolkommissionen föreslår låta utreda frågan om det eventuellt vore önskvärt att begränsa antalet skolbyten. Orsaken är att det “enligt Skolverkets uppfattning ur ett elevperspektiv inte önskvärt att begränsa möjligheterna att byta skola.” Aldrig? Oavsett hur ofta sådana sker? Oaktat vilka konsekvenser sådana byten får för övriga elever?
Det är möjligt att frekventa skolbyten inte är en fråga viktig nog att låta utreda, men Skolverket verkar ha anammat den närmast dogmatiska synen att skolbyten som sker alltid är önskvärda “ur elevperspektiv”. Det är trots allt inte självklart att frekventa skolbyten är till den enskilde elevens gagn, även om elevens familj önskar dessa. Dessutom bortser resonemanget från hur övriga elever påverkas av skolbyten och det är oklart varför deras perspektiv kan ignoreras.
På en punkt håller dock Skolverket med Skolkommissionen; ingen av myndigheterna ser någon anledning att inskränka kommuners rätt att använda sig av betygurval till gymnasiet. Skolverket kunde här lyft frågan om det verkligen bra att studiesvaga elever i större gymnasieregioner antingen hänvisas till långa restider, eller till skolor som de alls inte vill gå på. Skolverkets perspektiv är dock att status quo funkar fint.
Avslut
Skolverkets remissvar är verkligen häpnadsväckande. Myndigheten motsätter sig samtliga konkreta förslag till ändringar av dagens system för elevurval och detta utan att komma med några egna åtgärdsförslag. Inte ens några förslag till hur kommissionens åtgärder skulle kunna modifieras står att finna. Man motsätter sig dessutom att överhuvudtaget ge huvudmännen uppdraget att bry sig om den sociala skolsegregationen. Hållningen hade varit begriplig om Skolverket inte sett skolsegregationen som ett problem men så är inte fallet; myndighetens nye generaldirektör har till och med utnämnt den till en ödesfråga. Det märks inte i Skolverkets argumentation.
Ekonomistas 
För närvarande plöjer jag “Merchants of doubt” av Oreskes/Conway. Tyvärr verkar det som att även de på skolverket som författat remissvaret har gjort det och lärt sig hur man ska stoppa förslag. Flera av skolverkets sätt att argumentera, som beskrivs ovan, har avsevärda likheter med de metoder som förnekarna av klimatförändringarna, ozonhålet, passiv rökning och så vidare använde sig av.
Väldigt intressant redogörelse!
Hur kunde det bli så här? Jag är medveten om att svaret på en sådan frågar kräver större eller mindre grad av spekulation, och det är förstås vanskligt. Men jag blir ändå nyfiken. Jag kan inte se att det ligger en specifik ideologi bakom detta. Hade det gjort det hade det varit lättare att förstå. Då hade jag också lättare accepterat Niklas Zs analys ovan. Jag förstår vad tobaksbolagen ville kring passiv rökning, men inte vad Skolverket vill här.
Håller med. Tobaksbolagens intresse frågan om passiv rökning är lätt att inse, men det är svårare att förstå vad som driver skolverket i detta fall. Min kommentar gällde dock sättet att gå till väga, exempelvis att överbetona de osäkerheter som finns angånde förslaget till förändring, medan motsvarande osäkerheter angående nuvarande situation inte beaktas. Den sortens assymetrier är vad som ledde mig in på likheten med det som beskrivs av Oreskes/Conway.
Jag tror att du har rätt att det inte är ideologi. Jag tror helt enkelt att man inte vill rubba båten. Ingen vill vara ansvarig för att något ska gå snett, och allt är tryggas om det går som vanligt.
Vi har byggt upp en hel statsbyråkrati som är specialiserad på att se problem och vara emot allting som är nytt. Ofta med mycket oklara och otydliga hänvisningar till olika lagar, som i exemplet ovan. Legalisering av all byråkrati bidrar ju till detta, eftersom alla lagar i praktiken aldrig tvingar någon att bygga om en motorväg för att den bullrar för mycket, att någon ska flytta ut för att det blir för mycket utsläpp, eller att lägga ner en flygplats för att den stör. Det är bara nya projekt som alltid stoppas, och ändringar som omöjliggörs.
Resultatet är att alla stora förändringar i samhället sker mer eller mindre av en slump, och som oavsedda konsekvenser. Om samhället förändras kraftigt och oväntat som med ökad invandring eller digitalisering, så ser man helt enkelt passivt vad som händer med rådande institutioner. Hela privatiseringen och kommunaliseringen av skolan har ju inte skett enligt någon plan av politiker egentligen, utan vårtskolsystem har mer evoloverat fram till det system vi nu ser. Det hela påminner om vad Francis Fukuyama kallar “vetocracy”.
Micke, mitt cyniska och spekulativa svar på din fråga är att det finns gott om akademikerföräldrar vars barn gynnats av det nuvarande systemet. En del av dessa föräldrar kommer då och då att få tillfälle att skriva remissvar, och de kommer då att ha svårt att se igenom egenintresset.
Det är så tråkigt att se det här. Hur kan man vara emot ett gemensamt anmälnings- och antagningssystem på dessa grunder? Jag har förståelse för att man kan ha olika åsikter om antagningsregler, även om jag tycker det brister ordentligt i argumentationen mot lottning och upptagningsområden. Men ett gemensamt antagningssystem?
Att vara medveten om att det finns risk för att det fuskas i köer och efterantagning, konstatera det och sedan landa i att det är bättre att inte ta bort fuskmöjligheten för att det kan drabba de som fuskas in. Från skolverket. Påtaglig inkompetens eller närmast aktiv illvilja.
Det är ett lågvattenmärke och det gör mig ledsen.
Enda silverkanten är väl att det i alla fall gör resten begripligt. Det är liksom inte längre så överraskande med svag argumentation kring lottning om man har startat med att inte vilja plocka bort fuskmöjligheter i antagningen av omsorg för de som fuskar.
Ja, just detta var det som upprörde mig mest. Jag har svårt att tolka vad de skriver på annat sätt än att det är av omtanke för dem som fuskas in som man motsätter sig gemensam anmälningshantering. Det är i sig chockerande. Att sen skriva det i ett svar där man i övrigt nästan enbart pratar om rättssäkerhet är faktiskt bortom ord.
Det är ju något slags parodi när skolverket invänder mot begreppet ”allsidig social sammansättning” för att det är oklart vad det innebär. Samma skolverk som skickar ut betygskriterier och andra styrdokument som innehåller mängder av begrepp och formuleringar som är synnerligen oklara.
Kanske ideologin är nya generaldirektörens? Eller medarbetare som sett en chans. Borgerliga? Jag har svårt att tänka mig förra generaldirektören författa ett sådant remissvar.
En sak är vad man säger en annan vad man gör. Det finns så mycket retorik i landet kring mångkultur – självklart måste man säga att skolorna ska spegla mångkulturen. Nåt annat vore inkorrekt. Men i praktiken anser nog många att segregationen vad gäller bostäder och skolor är vitalt för att medelklassen ska stanna kvar i landet när tiderna blir sämre. Men ingen kommer att säga det.