Slumpa ut statsbidragen

Trots att ansvaret för den svenska skolan är kommunalt så har staten svårt att sitta med armarna i kors. Oviljan att från centralt håll låta saker och ting ha sin gilla gång manifesteras inte minst i en mängd riktade statsbidrag. Särskilda stöd utgår bland annat till läxhjälp, sommarundervisning, bemanning av skolbibliotek, arbetsplatsförlagt lärande, karriärsteg, matematiklyft, upprustning av skollokaler, skolutvecklingsprogram och entreprenörskap i skolan. Förslag finns även om statliga stöd till lärarassistenter och säkert mycket annat. Trots sitt antal motsvarar de flesta av dessa stöd en trivial andel av skolans totala kostnader och de ställer till en hel del problem i skolans styrning. Ett bättre sätt att använda pengarna vore att använda dem till kontrollerade experiment.

Dagens ordning är rätt märklig. Å ena sidan har vi ett decentraliserat skolsystem där kommuner och fristående huvudmän ges ansvaret att efter eget huvud bestämma hur mycket pengar som ska läggas på undervisningen och hur denna budget bäst fördelas. Decentraliseringen bygger på den grundläggande tanken att lokala aktörer har bäst kunskap om hur resurserna ska användas i den lokala kontexten. Å andra sidan tycker uppenbarligen staten centralt att skolorna lägger för lite resurser på t ex läxhjälp eller sommarskolor och pytsar in lite slantar för att få mer av detta. Hur vet då staten att det är just läxhjälp som behövs på enskilda skolor? Svaret är att det har nog staten ingen aning om.

Som bland annat Skolverket och Riksrevisionen lyft fram finns det en mängd problem med dessa riktade statsbidrag. De är inte anpassade efter lokala behov och de inte hamnar där de bäst behövs. Bland huvudmännen finns osäkerhet om hur långvariga stöden blir och de kan tränga undan egna satsningar bättre anpassade efter lokala behov. På ett övergripande plan visar de riktade stöden att staten inte har förtroende för dagens styrmodell; om staten inte tror att huvudmännen ens klarar av att organisera läxhjälp på egen hand, hur kan de då ges ansvar för skolans verksamhet i stort?

Ett bättre sätt för staten att kanalisera sin skolutvecklingsiver vore därför att uttryckligen använda sig att de riktade statsbidragen för att bedriva kontrollerade experiment inom skolområdet. Under en konferens nyligen anordnad av IFAU framkom att Sverige är på efterkälken inom detta område. Susan Dynarski från University of Michigan och Susanna Loeb från Stanford gav en mängd exempel på utbildningsexperiment i USA, medan Helena Skyt Nielsen från Århus diskuterade olika experiment som bedrivs i Danmark. Även i Norge kanaliserar utbildningsdepartementet stora resurser via forskningsråd med det uttryckliga kravet att satsningarna ska utvärderas på experimentellt sätt. Den samstämmiga bilden var att beslutsfattarnas initiala motvilja mot kontrollerade experiment bytts ut mot viss, låt vara måttlig, entusiasm.

Detta är en bra utveckling. Det är mycket möjligt att det vore bra om det satsades mer på läxhjälp i svensk skola men snarare än att bestämma sig för att så är fallet borde staten använda sina resurser för att undersöka frågan på ett systematiskt sätt, helst via randomiserade experiment. Sådana experiment kan ge information om under vilka omständigheter läxhjälp fungerar bra, vad det kostar och vilka problem som kan uppstå. Med trovärdiga svar på dessa frågor kan huvudmän och skolledare i sin tur avgöra om läxhjälp är något som passar inom ramen för den enskilda skolans budget och förutsättningar.

Invändningarna mot kontrollerade experiment är ofta svåra att förstå. Ibland lyfts frågan om det är rätt att experimentera på elever men det självklara svaret är att dessa hela tiden utsätts för experiment, dock av det okontrollerade slaget. Ingen (?) skulle heller invända mot kontrollerade experiment i medicin, vilket för den sakens skull inte innebär att man kan göra vad som helst. Innan man sätter igång ett experiment ska man ha goda skäl att tro att åtgärden är positiv och att den inte kommer att skada de som utsätts för den. Precis som i medicin bör också experimenten utformas av forskare och inte av blocköverskridande politiska majoriteter.

Parallellen till medicinska experiment är emellertid inte klockren då skolresultat — till skillnad från god hälsa — används för att rangordna elever. Även om de som hamnar i kontrollgruppen för ett framgångsrikt experiment inte får sämre utbildning än tidigare så kommer deras livschanser att försämras eftersom eleverna i behandlingsgruppen kommer att sno åt sig platserna på de mest attraktiva utbildningarna. Invändningen är dock inte särskilt övertygande eftersom implikationen torde vara att alla (okontrollerade) försök att förbättra undervisningen på skola A borde förbjudas eftersom det drabbar eleverna på skola B.

Naturligtvis går det inte att genomföra kontrollerade experiment om allt i skolan och en hel del beslut måste baseras på erfarenhet, omdöme och ideologi. Flertalet riktade statsbidrag inom skolans område är dock av sådan karaktär att de lämpar sig utmärkt för kontrollerade experiment, samtidigt som de är för dyra för att genomföra inom normala forskningsbudgetar. Eftersom den beprövade erfarenheten visar att dagens riktade statsbidrag inte fungerar väl så är det dags att börja randomisera mera.