Ekonomipriset 2019 tilldelas Abijihit Banerjee, Esther Duflo och Michael Kremer “för deras experimentella ansats för att mildra global fattigdom”. Ekonomistas anser att priset är mycket välförtjänt och alla dessa tre forskare är välkända och högt aktade för deras insatser. Särskilt roligt är det att konstatera att Ekonomistas prisomrösting vanns av just Duflo, vilket visar att våra läsare har god insyn i aktuell nationalekonomisk forskning.
Priset går alltså till tre forskare som revolutionerat forskningen inom utvecklingsekonomi genom att empirisk experimentell metod utvärdera effekten av olika åtgärder med syfte att förbättra människors liv. Den utvecklingsekonomiska forskningen dominerades länge av i huvudsak makroekonomiskt orienterade undersökningar med fokus på antingen deskriptiv utvärdering eller komplicerade teoretiska generell jämviktsanalyser. Lärdomarna från dessa makroanalyser var inte alltid konkreta, vilket försvårat för politiker att hitta åtgärder som skulle kunna bryta fattigdomsmönster.
Pristagarnas forskning har lanserat fokus på fallstudier som systematiskt använder randomiserade kontrollstudier (RCT) för att mäta effekter av olika åtgärder. Idén bakom RCT:s är egentligen ganska enkel och välkänd inom vetenskapen: genom att randomisera en åtgärd så kan man trovärdigt säga att eventuella effekter beror på åtgärden i sig och inte på faktorer som råkar samvariera med att någon tar del av åtgärden. Vad som är nytt är snarast skalan och systematiken i användandet av RCT:s. Stor- och småskaliga RCT:s är nu en del av standardarsenalen inom utvärderingsforskningen och det politiska intresset för att introducera åtgärder i form av RCT:s har ökat runt om i världen.
Tyvärr har intresset för randomiserade experiment varit relativt ljumt i Sverige. Argumenten mot har varit genomgående svaga, och kanske kan Ekonomipriset ändra politikernas inställning i denna viktiga fråga.
Ekonomistas har i flera tidigare inlägg påtalat behovet av experimentell metod i Sverige inom såväl forskning som politisk implementering, men även diskuterat vilka problem och utmaningar som randomieringsstudier medför:
-
- Experimentera lagom (2008-03)
- SIDA borde randomisera mera (2008-09)
- Det räcker inte att randomisera (2010-02)
- Esther Duflo (2010-04)
- Kan experiment lära oss någonting om makroekonomi (2012-04)
- Hur ska biståndsutvärderingen utformas? (2012-07)
- Avveckla SADEV men utveckla biståndsutvärderingen (2012-11)
- Experiment om humankapital (2016-04)
- Slumpa ut statsbidragen (2016-05)
- Randomistas: Hur radikala forskare förändrar världen (2018-06)
Ekonomistas 
Som lekman fäster jag särskild uppmärksamhet vid att de (vad jag förstår) konsekvent gått ner på lägsta tänkbara nivå för att själva söka information, de har inte använt sig av andras information.
För varje nivå som information lyfts inom en organisation finns risk för att den filtreras och skevas något litet för att någon gruppchef eller avdelningschef har intresse av att framställa sig själv eller sina underlydande i lite bättre dager inför storchefen.
Det ryktades att Lars-Johan Jarnheimer under sin tid som VD för Tele2 en dag i månaden satte sig i kundtjänst och tog emot samtal för att så skaffa sig kunskap om tillståndet i företaget och kundernas uppfattning.
Även om det är en skröna så är det en himla bra skröna och metoden torde vara tillämplig inom alla typer av organisationer.
Välförtjänt pris. RCT är dock inte utan problem. Se t.ex. Angus Deaton och Nancy Cartwright:
Click to access Deaton_Cartwright_RCTs_with_ABSTRACT_August_25.pdf
Tack för den kommentaren Kjell! Den behövdes sannerligen. Här på Ekonomistas verkar det ju vara rena halleluja kring ‘randomistas’ ekonomernas ‘landvinningar’. Hade väl ändå varit lite klädsamt om man också ventilerat lite av den massiva kritik som riktats mot randomiseringshypen i dagens samhällsvetenskap.