Är nettoförmögenhet rikedom?

DNs ledarsida i förra veckan påminner Erik Helmerson i en kommentar till Oxfams omdiskuterade rapport om vikten av att kunna hålla mer än ett begrepp i huvudet när man pratar om ”rikedom”. Hans poäng är (tror jag) att personer med arbete, utbildning och fast inkomst mycket väl kan hamna i en situation där deras nettoförmögenhet är negativ utan att det betyder att de är ”fattiga”. Dock är det svårt att förstå hur han kommer fram till att Oxfam använder ett ”orättvist” förmögenhetsbegrepp.

Förmögenhetsbegreppet som används – nettoförmögenhet, alltså finansiella och reala tillgångar minus skulder – är precis det gängse i nästan alla studier av förmögenhetsfördelning och vare sig suspekt eller märkligt (se definitioner och underliggande typ av data t ex här). Analogt med ett företags balansräkning försöker det helt enkelt fånga en individs personliga, materiella förmögenhetsposition i termer av tillgångar och skulder vid ett givet ögonblick. Däremot är det vare sig ett uttömmande eller rättvisande mått på hur bra ställt någon har det och än mindre på en persons framtidsutsikter.

De två mest uppenbara aspekterna som saknas för att bedöma hur livet, åtminstone i materiell bemärkelse, gestaltar sig för en individ har att göra med dennes inkomster (både nuvarande och förväntningar om framtida) och hur samhället i övrigt är organiserat.

För det första betyder inkomster och framförallt förväntningar om framtida inkomster att en svag eller till och med negativ nettoposition och hög skuldsättning – för att fortsätta företagsanalogin – kan vara lika förenligt med ett expanderande nystartat företag med lysande framtidsutsikter som ett på ruinens brant i termer av vad som syns i balansräkningen. För en ung person med hög inkomst och förväntningar om god löneutveckling (en bra resultaträkning om man så vill) behöver det inte vara särskilt dramatiskt att ha negativ nettoförmögenhet.

Vidare har den privata förmögenhetens betydelse för en individ att göra med vad i ens liv och vardag som finansieras genom att man betalar det ur sina egna besparingar. I ett samhälle som det svenska finns en rad saker som man i många andra länder behöver betala med privata besparingar som i Sverige istället till största del finansieras kollektivt (skola, sjukvård, olika försäkringar och pension, till exempel). Det betyder förstås inte att det inte kostar något. Vi betalar det med skattepengar och genom egenavgifter. Men det betyder att som individ behöver man inte just privat sparande för att täcka sådana kostnader (vilket jag också skrev om i inlägget förra veckan).

Men varför då inte lägga till båda dessa aspekter i uträkningen av hur ”den verkliga förmögenheten” är fördelad? Jo, det finns det många som förespråkar just det. Försök att lägga till både ”humankapital” och krav på offentliga försäkrings- och pensionssystem har gjorts sedan länge (klassiska referenser är Jorgensen och Fraumeni (1989) för humankapital och Feldstein (1976) för krav på offentliga system). I en intressant studie av Christian Morrison och Fabrice Murtin görs ett försök att studera hur utbildningsväsendet expansion till att omfatta allt fler sedan 1800-talet kan förändra bilden av kapitalets fördelning över 1900-talet. Annika Sundén och Arthur Kennickell (1997) har studerat effekten av offentliga socialförsäkringar och även jag och Daniel har med detta i en version av våra beräkningar för förmögenhetsfördelning i Sverige. Kontentan av att lägga till socialförsäkringar är att förmögenhetens fördelning blir jämnare, men samtidigt ändras inte trenden mot ökad förmögenhetskoncentration de senaste decennierna. I en av de bättre diskussionerna kring Thomas Piketty’s bok Capital in the Twenty-First Century, diskuterar David Weil för- och nackdelar med att inkludera dessa aspekter i definitionen av kapital (vilket alltså Piketty inte gör).

Men det finns också många anledningar till att man kan vilja hålla isär dessa olika former av förmögenhet. Grundproblemet både för humankapital och olika krav på staten är att de inte direkt kan omsättas i pengar på samma sätt som annat som kan köpas och säljas på en marknad. Man kan inte (med mindre än att man tillåter slaveri) sälja nuvärdet av sitt human kapital (man kan däremot, under förutsättning att kapitalmarknader fungerar, låna pengar med sitt human kapital som implicit säkerhet men det är inte samma sak). Man kan inte heller växla in sina krav på staten eller på annat sätt disponera dem därför att man helt enkelt inte äger motsvarande värdet av ens krav på staten.

I slutändan finns alltså goda skäl att hålla isär dessa olika typer av kapital. Både humankapital och krav på offentliga system är viktiga och påverkar bedömningen av fördelningen av privat kapital och även individers ackumulation av privat kapital. Men de är också annorlunda till sin natur. Och när det kommer till vilket mått man ska använda för att studera fördelningen av privat förmögenhet, som fortsatt är en mycket viktig komponent i bedömningen av en persons eller ett hushålls ekonomiska situation, så är nettoförmögenhet det naturliga begreppet att använda.

Comments

  1. Det går givetvis att utvidga begreppet kapital så långt att man därmed bevisar att alla människor är kapitalister. I fall vi i stället försöker se vad som skiljer kapital i den gängse meningen från andra företeelser i samhället, torde det viktigaste vara att ägandet av kapital – om vi förutsätter att samhället är kapitalistiskt, vilket är det vanligaste, kan ge kapitalägaren arbetsfria inkomster. Detta utan att det ställs några särskilda villkor eller görs någon behovsprövning. I Sverige beskattas inte kapitalet utan bara inkomsten av detta.
    Det bästa den som inte äger kapital kan hoppas på att få utan att det ställs några krav på motprestation är garantipensionen. Numera krävs motprestation både för a-kassa och socialens inkomststöd. Ett slags återställande av principerna för 1834 års Poor law amendment i Storbritannien eller som det hette 1885 i Sverige Lösdriverilagen.

  2. Adrian Adermon says:

    Intressant diskussion! Har du läst Felix Salmons kritik av nettoförmögenhet som mått vid fördelningsberäkningar (http://fusion.net/story/39185/oxfams-misleading-wealth-statistics/)? Hur ser du på hans kritik?

      • Jesper Roine says:

        Jag håller helt med Branko Milanovic i det han skriver (som är mycket likt vad jag ville säga med mitt blogginlägg om än bättre formulerat: ”…But the “anomaly” is solely in the minds of the critics. Distribution of net wealth is not the same thing as distribution of consumption or income. Each of these aggregates has its own uses….To conclude: one has to be aware of what each measures does and what your objective is, before your decide that just because your think that the measure should show something it does not, you declare it a “silly” or “pointless exercise.”)
        Noterar också att han, liksom jag länkar till den artikel som ligger till grund för hela övningen att studera global förmögenhetsfördelning. Det vore bra om fler även läste den för att förstå vad som ligger till grund för siffrorna.
        http://economics.uwo.ca/people/davies_docs/Level_and_Distn_Global_H_W.pdf

  3. Niklas Bengtsson says:

    Känns som det finns två frågor här:
    (a) Ska man överhuvudtaget forska om och mäta fördelningen i nettoförmögenhet?
    (b) Säger sådana siffror nödvändigtvis någonting om fattigdom eller orättvisor?

    Kanske en till
    (c) Har Oxfam varit lite tendentiösa i sina extrapoleringsövningar (Figur 1 i rapporten)?

    Alla i debatten tycks vara eniga om svaret på ovanstående frågor (ja, nej, jo ganska), men väljer att betona olika aspekter. Kanske ska Salmons kritik förstås som att fördelningsforskare ägnar sig åt något meningslöst bara för att de överhuvudtaget tittar på förmögenhet, kanske kan också Helmersson kommentar (”Oxfam räknar märkligt”) tolkas så. Detta var dock inte alls vad jag bar med mig när jag läste Salmon och Helmersson, för fokus var på (b) och i viss mån (c). De tar ju framför allt spjärn mot sättet Oxfams rapport tagits emot.

    Så det känns som om du och Milanovic ”tar åt er” av Salmons och Helmerssons analyser, helt i onödan.

    • Jesper Roine says:

      Niklas, jag håller delvis med. Vad gäller din uppställning av frågor så skulle jag vilja modifiera den första frågan till att den handlar om i vilken mån man ska forska om och mäta fördelningen i nettoförmögenhet och vad som i så fall ska ingå i förmögenhetsbegreppet (ska t ex humankapital och krav på offentliga system ingå). I vidare bemärkelse så skulle man kunna fråga ska man mäta och forska om fördelning överhuvudtaget och vad ska man i så fall fokusera på; förmögenhet?, inkomst?, konsumtion?.
      Mitt korta svar är, inte oväntat kanske, ”JA” man ska mäta och forska om fördelning i alla dessa aspekter (både av positiva och normativa anledningar). Vad gäller vilket begrepp som ska användas tycker jag att man ska hålla sig till privat nettoförmögenhet (vilket ger en bild av en individs nettoposition i termer av ägande) för att i möjligaste mån komplettera detta med human kapital och ”augmented wealth”. De senare är uppenbart viktiga för att göra en bedömning av välfärd. Men om vi ska gå hela vägen i den riktningen så ska vi också börja inkludera bredare mått av typen ”capabilities”.

      Vad gäller den andra frågan så håller jag inte med om att förmögenhetsfördelning är helt oviktigt för bedömningar av fattigdom och orättvisa (inte säger ”någonting om fattigdom eller orättvisor”). Min (och Brankos) poäng är att det säger bara vad det säger. Det säger något om en aspekt av ekonomiska skillnader (fattigdom) men det är inte uttömmande och beroende på vilket samhälle man lever i så är kopplingen mellan förmögenhetsfördelning olika viktig för en persons vardag (”upplevda fattigdom” om man så vill). Här tycker jag att Oxfam fokuserar på fel sak genom att lyfta just den extrema koncentrationen i fördelning av nettoförmögenhet som den viktigaste aspekten av skillnader (för att den är medialt slagkraftig gissar jag, och det har de ju haft rätt i) men jag tycker också att andra (som Helmerson gör fel i att trivialisera måttet och avskriva det som just helt oviktigt för alla diskussioner om fattigdom). (Möjligen noterar du att jag ogärna pratar om ”rättvisa” när det kommer till sådant som beskriver fördelningen. För mig är det rättvisa i en eller annan fördelning ofrånkomligt kopplat till hur fördelningen uppstår. Men det är en annan diskussion)

      Och slutligen, ja Oxfams extrapoleringsövning är märklig vilket jag också påpekade i mitt inlägg om rapporten i förra veckan.

      • Niklas Bengtsson says:

        Jesper,

        Ok, men då är vi faktiskt helt eniga — notera det kvalificerande ordet ”nödvändigtvis” vid punkten (b).

      • Jesper Roine says:

        Hade jag noterat det hade jag ju inte haft anledning att skriva mitt utförliga förtydligande…

  4. Mårten says:

    Hej!
    Tack för intressant inlägg!
    En marginell invändning (som säkert inte pajar ditt övergripande resonemang) är att man ibland kan sälja nuvärdet av sitt humankapital. Ett serviceföretag, säg en tandläkarklinik, kan byta ägare med förbehållet att säljarens humankapital stannar kvar i företaget under ett specificerat antal år med ekonomiska konsekvenser kopplade till om så inte sker. I praktiken betalar köparen direkt för en del av det värde som säljarens humankapital kommer att generera i framtiden.

  5. Oskar says:

    Värdet av en förmögenhet bör mätas i dess förmåga att skapa intäkter eller reducera kostnader. Att mäta förmögenheten i sig är mindre intressant än att mäta avkastningen av kapitalet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s