Cypernkrisen har tagit strålkastarljuset från Europas andra krishärdar. Utvecklingen går så snabbt att det är svårt för oss på Ekonomistas att hinna med. Som tur är finns det många kvalificerade skribenter runt om i världen som analyserar utvecklingen både brett och djupt. I princip rör det sig om att Cyperns stora banker med tillgångar på över åtta gånger landets BNP drabbats hårt av nedskrivningarna av den grekiska statsskulden. Någon måste bära bankernas förluster och EMUs mer solida medlemsländer säger nej till att stå för hela kostnaden.
Den cypriotiska staten har inte råd och bankernas aktieägare har investerat för lite kapital för att täcka förlusterna som då måste drabba dem som lånat ut pengar till bankerna. De cypriotiska bankerna har emellertid knappt någon upplåning via obligationsmarknaderna utan de har förlitat sig på traditionella insättningar. Insättningar som delvis är täckta av den inom EU obligatoriska insättargarantin och som inte till en ringa del kommer från Ryssland. Det nu ratade förslaget om en engångsskatt på insättarnas pengar var alltså en logisk följd av situationen, men även ett juridiskt trick för att undvika ett brott mot insättargarantins formella regelverk. I spelet kring vem som ska bära förlusterna har sannolikt insättarnas nationalitet och frågor kring hur pengarna intjänats spelat roll.
Det är lätt att glömma att den som sätter in pengar på ett bankkonto faktiskt lånar ut pengarna till banken vilken i sin tur använder dessa till att genomföra mer eller mindre riskfyllda investeringar. Detta betyder att kriser kan och kommer att uppkomma varför Cypernkrisen även visar på behovet av en bankunion (se tidigare inlägg). Cypern har lyckats skaffa sig en banksektor som är för stor för den egna staten men det är naturligt att så blir fallet på en integrerad bankmarknad: vissa länder kommer att specialisera sig i produktionen av finansiella tjänster. Det finns därför både ett gemensamt intresse och ett gemensamt ansvar för att hantera kriser av detta slag. Å andra sidan är det begripligt att skattebetalarna i länder som Tyskland och Finland inte gärna vill rädda banker som de inte haft någon möjlighet att reglera och övervaka. Lösningen på detta dilemma heter gemensam krishantering (inklusive insättningsgaranti), gemensamt regelverk och gemensam övervakning. Det vill säga en bankunion.
En framtida bankunion kommer dock inte att rädda Cypern nu och något som påverkar hur olika bedömare ställer sig till situationen är inställningen till den cypriotiska banksektorn. Utländska betraktare verkar inte bekymra sig särskilt mycket över dess öde, men cyprioterna själva gör det. Med tanke på att sektorn lär generera ungefär 45 procent av landets BNP är det begripligt. Det är därför sannolikt att lösningar som är politiskt acceptabla på Cypern skyddar landets rykte som ett pålitligt finansiellt centrum, om nu det är möjligt efter det som hänt.
Det finns som sagt många som kommenterar situationen och här följer ett axplock:
Paul Krugman, ser ingen annan lösning än att bankernas stora insättare får bära förlusterna och att Cypern därmed kommer att förlora hela denna bransch. För att stärka sin konkurrenskraft i andra sektorer kommer de då att lämna euron. Man kan fråga sig i vilken utsträckning eurozonen är redo för att hantera ett sådant utträde (se tidigare inlägg). Alla håller såklart inte med Krugman och en stor fråga är vad som händer med de ryska insättarna: om de drabbas av nedskrivningar så har Ryssland hotat med att upphäva dubbelbeskattningsavtalet med Cypern vilket skulle göra att ryska investerare lämnar Cypern. Den löpande intäktsförlusten av detta skulle motsvara runt 20 procent av BNP, men å andra sidan kanske de ändå lämnar landet.
Matt Yglesias på Slate sammanfattar och analyserar förloppet så här långt.
The Atlantics Matt O´Brian har en intressant idé om att den cypriotiska staten ska ge ut obligationer med lång löptid vilka har intäkterna från framtida gasfyndigheter som säkerhet. Dessa obligationer kan ges till bankerna för att användas som säkerhet för nödlån från ECB, en lösning inte olik den irländska (den riktigt intresserade kan även läsa denna artikel).
Lee Buchheit, expert på hantering av statsfinansiella kriser, föreslår också en teknisk lösning där insättare med mer än 100000 euro skulle se sina insättningar ersättas med långsiktiga bankcertifikat. Detta skulle inte lösa alla problem men skulle säkerställa bankernas finansiering under ett antal år, vilket skulle underlätta krishanteringen jämfört med en situation när insättarna flyr landet.
Sony Kapoor tycker att den ursprungliga uppgörelsen var bättre än alternativen och diskuterar olika handlingsalternativ. Han anser dock inte att garanterade insättare med insättningar på mindre än 100000 euro skulle betala, vilket skulle gjort förlusterna för de stora insättarna betydligt större. Detta väcker frågan om Cyperns framtid som finansiellt centrum och därmed hur stora intäkter den cypriotiska staten skulle kunna räkna med framöver.
Tankesmedjan Bruegel diskuterar dels allmänt frågan om att låta kreditgivarna bära förluster, bland annat med utgångspunkt från de danska erfarenheterna, dels mer specifikt vilka alternativ som finns för Cypern.
Bakgrunden till den cypriotiska situationen ur ett cypriotiskt perspektiv kan läsa här. Slutligen så hänvisas den intresserade läsaren till VoxEU som alltid har intressanta perspektiv på aktuella frågor.
Ekonomistas 
“Detta betyder att kriser kan och kommer att uppkomma varför Cypernkrisen även visar på behovet av en bankunion” skriver du.
Nej, det visar det inte. Det visar att banker ska gå i konkurs ofta, när problemen är små. Att inga garantier någonsin ska ges till varken banker eller insättare. På så sätt håller miljoner kunder reda på hur bra banker sköter sig.
Håller delvis med! Bankerna får helt enkelt inte bli för stora. Vi har sett flera exempel på detta de senaste åren.
Diskussionen om bankunion kommer ungefär tjugo år för sent. Den skulle ha hållits på 1990-talet, innan euron infördes. Nu får istället euroländerna ägna omkring ett decennium åt att städa upp i den röra de har förorsakat. En bankunion nu eller 2015 skulle varken göra från eller till. Fokusera istället på hur man kan lindra följdverkningarna av krisen för vanligt folk.
Problemet med bankunion är att det leder till slösaktigt samarbete istället för konkurrens som genererar nya lösnignar, mindre utgifter, etc. Europa skulle behöva 5-10 konkurrerande centralbanker och valutor som är giltiga i hela unionen.
Som privatperson skulle jag vilja se till att mina pengar sköts av någon som kan gå i konkurs och därför är mycket, mycket försiktig. Men också någon som är utsatt för konkurrens.
Instämmer, den här bankgarantin på pengarna gör så att banker tar onödiga risker med spararnas pengar. Låt marknaden reglera om banken är sund, de kommer isåfall får kunder.
Det är en obehaglig logik i att varje problem som euron har skapat skall leda till ett ännu djupare eurosamarbete och än mer maktöverföring till Bryssel. Allt detta sker dessutom utan att medborgarna blir tillfrågade om dom godkänner denna överföring.
Instämmer helt. Man måste fråga sig hur det händelseförlopp ser ut som skulle få dessa politiker att säga “detta visar på att vi måste minska graden av samarbete och minska den makt som ligger i Bryssel.”
Precis samma gäller för alla regleringsförespråkare. Jämt och ständigt hör vi, om alla möjliga olika problem, att “detta visar på behovet av hårdare reglering”. Finns det något händelseförlopp som visar på behovet av mindre regleringar?
Det bör noteras att det är logiskt konsistent och vars och ens fula rätt att alltid och i alla lägen tycka att allt kräver mer regleringar. Men man kan då inte som bevis anföra någon särskild händelseutveckling.
En överföring av reglering övervakning och krishantering till en högre nivå än den nuvarande kan knappast beskrivas som “hårdare reglering”. Istället är det frågan om att lägga ansvaret på en nivå där det faktiskt kan fungera. Inte minst är en effektiv hantering av finansiella institutioner på obestånd önskvärd för att få en bättre prissättning av risker. En annan aspekt av detta är att det går utmärkt att argumentera att makten i praktiken överfördes till europeisk nivå när beslut om marknadsintegration fattades. Detta då en integrerad marknad skapar behov av att en mängd beslut tas på EU-nivå snarare än på medlemsstatsnivå.
Helt absurt resonemang. Problemet med/för de cypriotiska bankerna är att EU mer eller mindre tvingat (“stark övertalning”) dem (dvs politiskt ingripande) att köpa grekiska statsobligationer – obligationer som sedan EU (dvs ytterligare ett politisk ingripande) skrivit ner med 40% (60%?) varpå bankerna självklart blir insolventa. Det är bara en akademiker som tror ytterligare ett politiskt ingripande (bankunion) kan lösa problemen de tidigare politiska ingripandena skapat.
Detta illustrerar för övrigt ganska väl hela EU: innan första världskriget kunde man resa fritt och utan pass inom Europa. Sedan infördes – via politiska ingripanden – allt mer regleringar av människors gränsöverskridande rörelser. Givetvis, för politiker, är lösningen på de problem som uppstår då än mer politiska ingripanden, nu i form av bildandet av EU och dess föregångare. Bra tänkt. Inte.
Det skulle vara intressant om du utvecklade det där med att EU tvingat cypriotiska banker att köpa grekiska statsobligationer. Menar du Europeiska rådet, ministerrådet, parlamentet, kommissionen, ECB eller kanske något annat? De källor jag har läst skriver att obligationsköpen var traditionsenliga på grund av Cyperns nära band till Grekland.
min uppfattning är att “ingen tvingat” de cypriotiska bankerna att placera i GGB. Däremot har de av solidaritet med sina grekiska kusiner varit med och stödköpt dessa. Villigt naiva att lita på muntliga utfästelser från EU/Troikan/IMF men som Juncker väl uttryckt så måste man ljuga eller vara försiktig med sanningen när mycket står på spel! Cypriotiska bankerna var nedlusade med utländska pengar från t.ex Ryssland/Nya Zeeland och s.k ex-patriates från UK. Och med en för liten egen stock av GB och mer riskfylld egen statsskulds-situation valde banker att placera sina reserver i ett Grekland som man hoppades skulle räddas av EU. De glömde bort att ta fram miniräknaren!
Att det blir problem när man parar ihop lutheranska länder med latinska det vet vi sedan tidigare. I de baltiska länderna interndevalverade man hårt. Problemet är bara att det inte räcker på Cypern. Bankernas omslutning är så mycket större än BNP d v s samma problem som på Island.
Skall man skattevägen ta in de pengar som behövs för att rädda bankerna så skulle skattesatsen säkert närmat sig för dessa länder helt oacceptabla (nordiska nivåer) förmodligen 80-90 %. Hade man istället lånat pengarna så närmar sig statsskulden 200 % av BNP. Dessa alternativ är därför uteslutna av rent praktiska men även psykosociala skäl.
Två banker på Cypern hade investerat massivt i grekiska statspapper. Kanske inget fel med det om det inte vore för att värdet skrevs ned rent tvångsmässigt med 75 %. Frågan är vad som återstår av den fordran? Hur god är Greklands betalningsförmåga sett över 10 år, obefintlig??
Kommer Grekland någonsin att få trovärdighet som en finansiell aktör?
Då börjar man ju undra. Hur många andra banker i Europa sitter med liknande papper? Hur ser deras solvens egentligen ut?
Franska banker sägs informellt vara mycket illa ute. Frankrikes största banker är nog minst sagt också “Too Big To fail”. EU kan förmodligen aldrig rädda dessa.
Varför ska skattebetalare världen över betala bankägarnas förluster? Är finansiellt vettigt att låta dessa vanskötta jättar få fortsätta i samma hjulspår? Skall man sätt dem i konkurs och håll sparare skadeståndsfria? Det skall bekosta när man kör bank och finans verksamheter i botten? Problemet denna gång är bara att det är ett helt land (precis som med Island) som gått bort sig.
När bankerna öppnar igen på Cypern så kan man räkna med att det mesta av pengarna kommer att försvinna ut från dessa banker. Om bankerna töms på pengar så borde de snabbt ta slut, vilket skulle kommer innebära en bankkrasch. När ECB inte ställer upp med mer pengar (måndag) så borde det innebära att Cyperns ekonomi kraschar och att det förmodligen blir statsbankrutt innan den nästkommande vecka är slut.
Det vore konstigt om Cypern därefter inte tar tillbaka sitt cypriotiska pund. Det kan gå snabbt när man lämnar euron. Det verkar nästan lite som om Cypern har kastat in handduken? Tyskland och det norra blocket vägrar ändra sig. Grekiska banker har ju också tagit över dotterbolag i Grekland till cypriotiska banker vilket tyder på att man vill avskärma Cypern om det kommer att skaka till ordentligt. Frågan är om Cypern verkligen kommer att öppna sina banker igen med euron som valuta?
Det enklaste borde vara för Cypern att lämna Euron innan bankerna öppnar igen och ta tillbaka det cypriotiska pundet som sedan får falla i värde. Man kan inte riskera en “bank run”, särskilt inte utan en egen centralbank. ECB kommer inte att spela denna roll om inte Tyskland ger sitt medgivande. Ryssland lånar kanske ut övergångspengar till Cypern men förmodligen inte utan hårda villkor. Så frågan är sedan om detta kommer att leda fram till ytterligare reaktioner i Sydeuropa? Kommer mer pengar att sök sin väg norrut?
Nu på kvällen (fredag) pratas det om krisfond med nöd-obligationer men då kommer statsskulden att överstiga 130 % vilket gör att IMF förmodligen bakar ur och därmed Tyskland också!
Frågan är därför, hur tänker de?
I det här läget tycks ju en engångsskatt på 6.75 % (< €100.000) som en mild bris mot den storm som skulle uppstå vid en default och ett utträde ur euron. Ett nytt cypriotiskt pund skulle förmodligen tappa ca 30 – 40 % i värde och bankerna tömmas på pengar.
Det var också det som Schumpeter föreslog för snart 100 år sedan i ”The tax state”. Redan då, under första världskriget, insåg Schumpeter långt innan någon annan att den ekonomiska verkligheten höll på att förändras. Han insåg att första världskriget hade lett till en monetarisering av ekonomin hos samtliga krigförande länder. Land efter land, inbegripet hans eget fortfarande ganska efterblivna Österrike-Ungern, hade under kriget lyckats att mobilisera hela landets likvida förmögenhet, delvis genom beskattning men huvudsakligen genom upplåning.
Pengar och krediter i stället för varor och tjänster, hade blivit den verkliga ekonomin. I en briljant avhandling som publicerades i en tysk ekonomisk tidskrift i juli 1918 – då den värld Schumpeter hade växt upp i och hade känt var på väg att rasa samman runt honom – hävdade han, att från och med nu skulle penningar och krediter komma att vara den verkliga ekonomiska hävstången. Vad han hävdade var att varken tillgången eller efterfrågan på varor, som klassikerna och sedan neoklassikerna hade hävdat, skulle bli det som bestämde den ekonomiska utvecklingen. Monetära faktorer – underskott, penningmängd, krediter samt skatter – skulle komma att bli avgörande för den ekonomiska aktiviteten men framförallt av fördelningen av de tillgängliga resurserna.
Schumpeter´s slutsats var att framväxten av en symbolekonomi som den dominerande ekonomin öppnade dörren till tyranni, ja faktiskt inbjöd till tyranni, att ekonomer nu utropade sig själva till ofelbara uppfattade han som ren hybris. Men framför allt, insåg han att det inte skulle bli nationalekonomer som utövade makten, utan politiker. För att komma tillrätta med Österrike-Ungerns finanser efter kriget föreslog han en engångsskatt för att om möjligt förhindra en skenande inflation med påföljande valutakollaps!
Så frågan är nog egentligen hur tänker de egentligen??
Anders Borg har även uttryckt sig i liknade termer under dagen. "Vad har Cypern mer än stränder och en överdimensionerad finanssektor"?
Tack för ett intressant och genomarbetat inlägg!
Att kreditgivarna ska stå för förlusten är väl det mest logiska. De har ju, om än indirekt via statsobligationer, satsat sina pengar i ren konsumtion och i rena skrytinvesteringar. Om stater lånar pengar till löneutbetalningar och ekonomiskt oförsvarbara skrytbyggen, så kan man ju knappast vänta sig att dessa pengar någonsin ska betalas tillbaka – de finns ju bara inte längre.
Men hur blev det så här? Rätta mig om jag har fel – men det verkar som om införandet av euron plötsligt gav stater med svag ekonomi en möjlighet att låna pengar till väldigt låg ränta. Men varför lånar någon ut till låg ränta till en stat med svaga finanser, och dessutom utan att egentligen bry sig om hur pengarna används? Jo, för att politikerna, i eget intresse, hade lagstiftat om att lån till stater inte ska kreditprövas, utan istället per definition betraktas som riskfria placeringar. På det sättet kan man resonera att ansvaret inte bara är bankernas, utan även de stater som, efter demokratiska beslut, stängt av den första barriären mot kreditförluster – kreditprövningen. Detta beslut strider ju mot de många historiska exempel som finns på att stater, precis som människor och företag, inte kunnat betala tillbaka sina lån.
För att det ska bli bättre i framtiden så borde man väl därför ta bort grundfelet, d v s börja riskvärdera lån till stater precis som andra lån.
Det löser ju dock inte det kortsiktiga problemet. Vem ska betala?
För att besvara den frågan måste man ju till att börja med veta vilka långivarna faktiskt är. Det tycker jag att ekonomerna och debattörerna varit väldigt otydliga med, eller kanske bara inte orkat reda ut. Det borde gå att göra ett paj-diagram med en sektor för utomeuropeiska långivare, europeiska pensionsinsättare, privatpersoner, företag, o s v. När får vi se det? Jag kan tänka mig dra mitt strå till stacken och avstå en del av mitt pensionskapital, vi måste ju ändå i slutändan dela på förlusterna – eller hur? Bättre att ta smällen nu och slippa krig och svält senare.
Det är ju värt att påpeka att det är folket som valt politikerna och en viktig grupp långivare till bankerna är samma folk som satt in (dvs lånat ut) sina sparpengar i dessa banker.
Klart kreditgivarna ska stå för förlusterna, fast det vill de tydligen inte.
Om det som P-O L och lg skriver är sant, att EU tryckte hårt på att bankerna skulle investera i Grekiska statspapper, så är de skyldiga de kriminellt idiotiska EU-politikerna.
I detta läge vore det rättvisare att konfiskera hälften av tillgångarna för EU-politiker i Bryssel, samt franska och tyska dito i främsta rummet.
En önskedröm vore om politiker i Europa behandlades som Lloyd’s namm för ett antal år sedan. Att de, som ledare får gå från hus och hem för att betala förluster.
Att överhuvud taget släppa in Grekland var baserat på bedrägeri, och det visste alla. Grekland gjorde statsbankrutt 1826, 1843, 1860, 1893 och 1932. Frankrike fuskade med EU-målen redan första året med euron, och har fortsatt fuska sedan dess.
Denna moralistiska diskussion är inte så givande. Jag har dessutom belägg för att flera av ovanstående debattörer är medskyldiga till krisen på Cypern, i EU och på många andra håll i världen. Passa er så att jag inte börjar utkräva ansvar för era synder!
Det är ingen hemlighet att resten av EU inte uppskattar bankverksamheten på Cypern. Som Lars Jonung skriver i Sydsvenskan är det sannolikt så att EU ser en chans att utradera denna affärsmodell: http://www.sydsvenskan.se/varlden/ekonomiprofessor-cypern-ska-avvecklas-som-skatteparadis/
Vad gäller de cypriotiska bankernas långivare så cirkulerar uppgifter om detta vilket går att ta reda på för den som orkar leta. Här är en bild: http://twitter.com/FGoria/status/314366823971831808/photo/1
Den moraliska diskussionen är synnerligen givande och jag blir mörkrädd att det finns så många nihilister som anser att rätt och fel är överspelade termer.
Du resonerar också utifrån synpunkten att “alla pengar tillhör staten”. Det som blir över är bara på nåder. Kanske jämställer du också staten och samhället. De är dock inte samma saker. Staten är en organisation inuti samhället. Precis som AIK och Modo.
Du tycker kanske följande är att grena ut sig, men traditionellt sätt så betalade fria människor inte skatt. Varken fria atenare, romare eller svenskar betalade skatt. Fram till 1249 var en svensk bonde skyldig att äga spjut, yxa, svärd, sköld, brynja, hätta och en stålhjälm. Annars betalade han en ledungsavgift (till försvaret alltså). Men han betalade inte skatt. 1249 blev svenska bönder skattskyldiga, efter att ha förlorat ett slag, möjligen för att finansiera byggandet av Stockholm.
Att Sverige är ett så jämlikt land beror på detta och på bondeupproren på 1400- och 1500-talen. Den svenska centralmakten var helt enkelt inte kapabel att avväpna folket och skattlägga det som man gjorde i Frankrike, Tyskland, Danmark, och, som i det synnerligen vanliga extremfallen, i den österländska despotismens Ryssland, Ottomanska riket och Kina.
Peter den Store marscherade 550 000 trälar för att bygga St Petersburg från 1703. 100 000 av dem dog av svält, malaria och andra sjukdomar. Så att slåss för svensk frihet hade stor betydelse.
Moralistisk, skrev jag, inte moralisk. Som för de flesta principfasta nihilister är konsekvenserna av de egna fasta principerna ointressanta för Undertallen. Vad om principerna leder till att alla blir fattiga, sjuka och olyckliga. Nihilister brukar finna sånt krafs ointressant, det viktiga är den egna övertygelsen om att ha funnit den sanna vägen till något, oklart vad.
Vad gäller syndafallet så förlägger olika religioner detta till olika tidpunkter. Förslagen som framförs är intressanta men jag tycker nog ändå det där med Adam, Eva och äpplet låter lite sannolikare.
Vad som är klart är att ingen känner den sanna vägen. I synnerhet inte sk “experter”. Det är därför man bör låta folk prova sig fram till sina egna konkurrerande sanningar.
När staten blandar sig i försvinner allt sådant sanningssökande. Med en bankunion skulle vi tappa allt kunskapsgenererande på bankmarknaden också.
Jag är däremot rakt inte en nihilist. Motståndare till ofärdsstaten dock, eller “Den hjärtlösa välfärdsstaten” som Staffan Burenstam Linder skrev.
Jo, det vore mer givande om kommentatorerna höll sig till ämnet i stället för att flumma ut i sina personliga aversioner. De flesta kommentarer kan man lugnt hoppa över efter att ha läst inledningsorden (“går inte att para ihop lutheraner med latinare” är ett utmärkt exempel).
Tyskland står inför ett fruktansvärt dilemma.
Antingen går Europas ”skattmästare” med på ännu en bail-out vilket inte är möjligt i år eftersom det är valår i Tyskland eller så får man hoppas att inte ”liten tuva stjälper stort lass”.
Tyskland har i det nuvarande EMU-systemet genom att komprimera lönerna under ett decennium ”stulit” Euron kan det tyckas. I PIGS har t ex Italien det senaste 10 åren tappat 45 % av sin export p ga. den kostnadskris som uppstod när man skulle ha samma valuta som Tyskland. Lönekostnaden i Italien ökade med 14 %, medan den minskade med 8 % i Tyskland vid övergången till Euron och man har inte gjort något åt problemet under alla dessa år i de södra länderna (det är det som är min poäng).
Upplåningskostnaderna för de södra länderna har i och med euron minskat betydligt men när marknaden inte kan prissätta ett land genom dess valuta så återstår bara räntan och då kommer det att svänga därefter d v s den ”otäcka marknaden” använder sig av ”räntebärande dynamik”. EMU konvergensen i upplåningskostnader för södra Europa under de ”goda åren” visade sig vara en förbannelse. Men även Tyskland bär skulden för detta då man lät södra Europa låna för mycket och för billigt och invaggade som fordringsägare länderna i södra Europa i en falsk känsla av trygghet, vilket slutligen ledde fram till skuldkrisen.
Det nord-sydliga konkurrenskraftsgapet och den kostnadskris som uppstod i PIGS i och med man skulle ha samma valuta som världens exportstarkaste nation skulle kunna överbryggas med mindre störningar för båda sidor om bara länder i södra Europa valt att leva inom sina rimliga gränser vilket man inte gjort.
Det är helt enkelt så latinska samhällen fungerar, i djup kontrast till hur lutheranska samhällen fungerar – en kulturell konflikt som borde ha gett anledning till eftertanke innan Europas elit kastade sig huvudstupa in i EMU.
Tyska medborgare fick ett löfte av sina ledare under 1990-talet att förlusten av D-marken inte skulle leda till ett penningpolitiskt kaos, eller lämna dem ansvariga för PIGS skulder. Det är det ”heliga kontraktet” på vilket Tysklands EMU medlemskap bygger.
Rent politiskt är det INTE möjligt att säga till de Tyska väljarna att de räddar ett annat land så att de kan undvika smärtsamma åtstramningar som de själva har gått igenom. Sådant stöd, oavsett hur det är villkorat, är bara kontraproduktivt. Eller – ännu värre – om det inte är villkorat så vore det politiskt att skjuta sig själv i foten för alla Tyska politiker.
Om jag uttryckt mig otydligt så hoppas jag detta hjälper. Annars kan du läsa om Nikos Anastasiades bravader i di!
Problemet är skribentens teknokratiska ansats i postningen: allt går att lösa med mer lagstiftning – trots att det var (mängder av) lagstiftning som försatte oss i den nuvarande situationen.
Det är ingen moraliserande diskussion utan en praktisk. Ett politiskt beslut som leder till oönskade sidoeffekter som leder till ett politiskt beslut för att kompensera för dessa sidoeffekter som i sin tur leder till oönskade sidoeffekter som i sin tur leder till ytterligare ett politiskt beslut som leder till oönskade sidoeffekter…Börjar vi se en minsta gemensamma nämnare här!?
Ja, lg, världen är imperfekt och det är väldigt jobbigt för en del att hantera. Utan gemensamt beslutsfattande hade vi dock varit tillbaks på en utvecklingsnivå före jägar-samlarstadiet. Visst var det en ren och oförstörd tid, men den är inte särskilt relevant för diskussioner om den moderna samhällsekonomin.
Jonas, det där må ha låtit fyndigt när du skrev det, men det var inte relevant och inte heller sant.
Ingen har någonsin sagt “avskaffa alla lagar”. Det är en halmgubbe som du borde hålla dig för god för att försöka påskina. Många har däremot sagt att detaljregleringar av finanssektorn leder till fler oänskade sidoeffekter än vad man hade tänkt sig, och att det resulterar i precis den spiral som lg beskriver. Det kanske eller kanske inte är sant, men det förtjänar att bemötas på sina egna meriter.
Att sansade bedömare menar att Basel-I, Basel-II och Basel-III har lett, leder, och kommer att leda till grava felallokeringar i ekonomin betyder inte att dessa personer anser att mord är en kul grej som borde vara varje persons ensak.
Nej Micke, vad som är en “halmdocka” är flummiga påståenden om att “politiska beslut” ledde oss hit. Naturligtvis ledde politiska beslut oss hit, ända från tiden innan jägar-samlar-samhället, och både på gott och ont. Lika självklart som att regelverk kan vara dåliga, lika självklart är det regelverk behövs, bla då möjligheterna till arbetsdelning och specialisering annars begränsas dramatiskt.
Till Lg (2013-03-23): Du skriver “en viktig grupp långivare till bankerna är samma folk som satt in (dvs lånat ut) sina sparpengar i dessa banker”. – Vad jag inte kan förstå är: De flesta jag känner, och även jag själv, är nettolåntagare, d v s deras bidrag till inlåningen är negativt. De har själva lånat till sina bostäder. Vilka är det egentligen då som, indirekt, har pengar att fordra hos staten i Grekland, Italien, Cyperns och alla de andra? Oklarheten kring detta gör hela krisen väldigt obegriplig för gemene man.
PS. Varför besöker ingen min blogg (http://bertilfriman.blogspot.se/)?
Halva Sveriges befolkning eller något sådant (det är i alla fall hälften innanför tullarna i Stockholm) bor ju i hyresrätt och bör ju därför ha positivt nettosparande. Sedan finns det väl en stor del äldre som köpt bostad för årtionden sedan som de sedan sålt och flyttat till något mindre = överskott. Det är väl mest (ca) 30-50-åringar som bor i ägarbostad som har lån/negativt banknetto.
Många är nettolåntagare bara om man inte räknar in de pengar som är avsatta i olika pensionssystem och andra kollektiva lösningar. Det betyder att den som i första led stor som ägare till en typisk obligation är en organisation ledd av politiker, men den som gett dem deras pengar är du. Det påverkar incitamenten för hur pengarna placeras på en lång rad olika sätt.
Micke (och Jonas): Nu börjar vi närma oss pudelns kärna. Om det är så att innebörden av krisen, bortsett från feta rubriker, är att en del av vårt pensionssparande har “försvunnit”, så kan vi använda den förståelsen för att börja rita en karta för hur krisen ska lösas. Den naturliga slutsatsen verkar vara att pensionskapitalet måste skrivas ned med det kapital som inte längre finns (det går inte att få tillbaka hur vi än gör). Sedan måste någon form av ansvar utkrävas hos bankerna, som lånade ut till någon som svårligen skulle kunna betala tillbaka, och hos politikerna (indirekt väljarna) som bestämde att högrisklån till stater ska klassas som riskfria.
Är det så mycket krångligare än så? Jag kan ibland undra varför ni kloka och frisinnade ekonomer på Ekonomistas är så fokuserade på att diskutera regulatoriska konstgrepp, när frågan till syvende och sidst ändå måste landa i en fördelning av förlusterna?
Självklart måste förlusterna fördelas. Hur detta görs är dock viktigt för vad konsekvenserna blir varför det är intressant (tycker en del av oss) att diskutera. Det är dels intressant i den akuta situationen, dels på ett mer långsiktigt plan vad gäller regelverket för att hantera finansiella institutioner på obestånd. Vidare kan stora värden förstöras väldigt snabbt och det är därför inte ett nollsummespel; bra system för krishantering påverkar även storleken på de förluster som måste fördelas.
Ett alternativ till en bankunion och djupare samarbete är väl en så välordnad euroupplösning som möjligt och ett därmed mindre djupt samarbete? Varför är det självklart att det djupare samarbetet är att föredra på sikt?
Ja, det är naturligtvis ett alternativ. Svårigheten med en gemensam valuta utan gemensamt beslutsfattande även inom andra område är det som belyses, inte nödvändigtvis att en gemensam valuta är önskvärd.
Jonas: Redan vid Sveriges inträde i Europeiska Unionen, fanns det några (få) som oroade sig för det demokratiska underskottet i denna union. I takt med att det gemensamma beslutsfattandet av olika orsaker utökas, kanske det är dags att börja ta denna oro på allvar. Europeiska Unionen kan inte klassas som en parlamentarisk demokrati, och medborgarnas direkta inflytande över valet av dess ledare är så gott som obefintligt. Jämför med Amerikas förenta stater, som också har gemensam valuta, men där medborgarna väljer både president, representanthus och senat. Dessutom har delstaterna i Amerika ett starkare grundlagsskydd än vad EU’s medlemsländer har.
Att lämna över mer och mer beslutsfattande till en samarbetsunion som inte låter sina ledare väljas, och väljas bort, demokratiskt, kan vara att leka med elden.
Jonas Vlachos har helt fel. Se istället på Montenegro. Montenegro använder euron som valuta, men är inte medlem av EU:s clearingsystem och har en egen insättningsgaranti som bara täcker insättningar upp till 8000 euro. Där finns ingen kris. Därmed inte sagt att det inte vore bättre om Montenegro inte hade någon insättningsgaranti alls.
En bankgaranti har flera fördelar. Småsparare slipper att göra kontroll av sin banks
ekonomiska situation. Man slipper också en ”bankrun” vid en kris.
Det viktigt att det finns en förutsägbarhet i systemet. Om det finns en bankgaranti så skall inte politiker kunna ändra på den vid en kris. Då är det ingen garanti.
Klart att banker måste kunna få gå i konkurs. Vid en konkurs bör man försöka göra en rekonstruktion för att rädda de värden som kan finns kvar i banken. Bankgarantin gäller men aktiernas värde kan bli helt utraderade och kunder med bankinnehav större än bankgarantin kan få sitt innehav reducerade.
Det måste finnas en möjlighet för ett land att lämna Eurozonen. Eurozonen består av demokratier och i en demokrati har väljarna rätt att välja inkompetenta politiker, vilket ibland också sker. Ett land som inte kan sköta sin ekonomi bör kunna tvingas att lämna eurozonen. Väljarna i ett land skall också få kunna kräva att landet går ur Eurozonen.
Ett utträde ur Eurozonen bör kunna ske utan att man konfiskerar en del av spararnas pengar. Speciellt inte det som täcks av bankgarantin. En tvångsväxling till en inhemsk valuta med en osäker kurs till Euro likställer jag med en konfiskering.
Intressant kommentar. Är Du den Jan-Olof Nordenstam som skapat en sökbar nätflora (http://arkiv.mitti.se:4711/2008/20/tyreso/MITY23A20080513TYV1.pdf). I så fall har Du tydligen flera strängar på Din lyra.
Om en bank börjar få problem borde det synas på aktiekursen. Om inte aktieägarna och aktieanalytikerna märker problemen hur skall då en bankunions övervakning märka det?
Det skulle möjligen gå att enas om regler för en acceptabel riskspridning för en bank och en övervakning av en bank skulle kunna se om reglerna följs.
Vad detta skulle kunna bidra med vet jag inte. Det går ibland att mörka problem. Banker kommer säkert att få problem även med en bankunions övervakning.
Som bankman håller jag med dem som säger att politikerna har det största ansvaret för krisen. De är de som har makten, de styr länderna och stiftar alla lagar etc.
Många diskuterar om bankerna, insättarna eller staten skall ta ansvar för insatta pengar. I Sverige och andra länder har vi tänkt så här. Om en bank går överstyr så drabbas de små kunderna. De stora får klara sig, men det är viktigt att vanligt folk kan lita på att man får ut pengarna om en bank kommer på obestånd. Annars tar alla ut pengarna och allt stannar i samhället, vilket alla förlorar på. Därför lämnar staten en insättargaranti. Det är inte för aktieägarnas skull. Dessa tar faktiskt också en stor risk, efter, förlorar sina pengar om en bank går omkull.
I fallet Cypern har både politikerna på Cypern och EU orsakat krisen. Och att då ge dem mer makt är katastrofalt. Om man bygger en stor bankunion kan hela världen drabbas av en framtida kris. Bankerna och länder faller som ett korthus.
Att som Cypern ta pengar från kunderna är raka motsatsen till vad Sverige skulle ha gjort. Det måste strida mot de mänskliga rättigheterna, inte minst för att man som kund inte visste att detta kunde ske. Hade det gäller ett vanligt företag i Sverige hade Cyperns agerande blivit rättssak.
Det är insättningar över bankgarantien som drabbas. Dessa har inte varit garanterade varför det är svårt att se varför de skulle vara fredade.
För övrigt är poängen med inlägget att en integrerad bankmarknad kommer att drabbas av de problem vi nu ser. Det är inget särskilt märkligt men konsekvenserna är allvarliga. Sen kan man ju ha olika åsikter om värdet av en fri kapitalrörlighet i allmänhet och en integrerad bankmarknad i synnerhet.
Det slutade med att man behöll insättningsgarantin, men eftersom det första budet var att man inte tänkte göra det inser ju var och en att det vid nästa kris ligger det nära till hands att det förslaget dammas av igen. Förtroendet för insättningsgarantin är därmed mycket, mycket lägre nu än tidigare.
Kombinationen av en orimligt hög insättningsgaranti, villighet hos politiker att nagga den i kanten och det faktum att den är uttryckt i främmande valuta gör ju att den inte rimligen kan anses vara optimal. Synd, eftersom det faktiskt är ett av ganska få områden där politiker skulle kunna skapa reell trovärdighet.
Håller med Micke. €100 000 – vilken småsparare är så likvid annat än ytterst temporärt!?
Rimligen borde aktieägarna drabbas före insättarna och det var det väl lite si och så med på Cypern? Någon banks las ner/togs över medan andra fick överleva, eller?
Ska man ha bankgaranti ska första villkoret i den vara att banken läggs ner om bankgarantin ska utlösas. Banker som behöver bankgaranti har en osund företagskultur (jmfr Handelsbanken) och det är lite bra att bryta upp den när det upptäcks.
Jag håller med Jonas Vlachos om att insättningar över insättningsgarantin kan bli drabbade. Det är ju en effekt av att det finns en gräns för garantin.
Som aktiesparare vet man att det alltid finns risker i en enskild aktie och bästa sättet att skydda sig är att ha en spridning av risken med flera aktier.
Ett problem tycks vara att det inte finns något regelverk hur man prioriterar mellan olika fordringsägare. Det kan inte vara rimligt att politiker, i varje enskilt fall, går in och bestämmer hur underskottet skall fördelas mellan olika partner. Med ett regelverk skulle alla parter veta vilka risker man tar.