Finanskriskommittén undviker de svåra frågorna

I flera år har förslag om hur den svenska makrofinansiella översynen ska reformeras mötts med argumentet att vi måste avvakta Finanskriskommitténs rapporter. Det var därför med viss spänning jag började läsa kommitténs första delbetänkande tidigare i år. I ett inlägg menade jag att betänkandet ger en effektiv beskrivning och sammanfattning av krisförloppet och krishanteringen men att kommittén inte gör en djupare analys av hur finansmarknaderna bör organiseras. Tyvärr står sig detta intryck när jag har läst igenom hela rapporten.

En kortfattad sammanfattning av kommitténs konkreta reformförslag är att det behövs tydligare lagstiftning till stöd för den ordning som nu råder för den svenska makrofinansiella tillsynen. Det ska skapas ett makrotillsynsråd med representanter från Riksbanken och Finansinspektionen, samt fristående experter. Rådet ska ”verka för ökad kunskap om systemrisker och utveckling av makrotillsynsverktyg samt analysera risker i det finansiella systemet och diskutera lämpliga åtgärder för att motverka sådana risker.

Min första kritik av betänkandet är att ett sådant makrotillsynsråd kommer att bli en sorts diskussionsklubb utan rätt att fatta beslut om stabiliseringsåtgärder. Därmed förblir ansvarsfördelningen mellan de olika myndigheter som kan fatta skarpa beslut oklar. Den här kritiken verkar allmänt spridd, vilket indikerar att förslaget inte kommer att genomföras (se t ex anföranden av Kerstin af Jochnick, Karolina Ekoholm och Stefan Ingves).

En viktigare kritik är att jag fortfarande saknar en djupare analys av hur finansmarknaderna bör organiseras. Vi kan inte diskutera hur makrotillsynen ska bedrivas utan att först reda ut vilka delar av finansmarknaderna som utgör ett hot mot den makroekonomiska stabiliteten och vilka av dessa inslag på finansmarknaden som är värda att bevara trots de risker de ger upphov till. Finanskriskommittén slår tidigt fast att banker och andra finansiella företag är annorlunda än övriga företag, och att de därför behöver regleras. Men de ägnar endast 5 av rapportens nästan 700 sidor åt detta och de analyserar inte alternativa lösningar, vilket möjligen beror på att kommitténs direktiv var snäva. I andra länder har den strukturella diskussionen kommit mycket längre. Jag tänker då på Dodd-Frank- och Volcker-regleringarna i USA, Vickersrapporten i Storbritannien, och Liikanen-rapporten för EU.

De svenska förhållandena är i många avseenden specifika och täcks inte av analysen i ovan nämnda rapporter. Ett exempel är bankernas finansiering i utländsk valuta. De svenska bankerna är i hög grad finansierade med utländsk valuta, en källa till finansiering som snabbt kan försvinna vid en kris. Riksbanken kan agera lender of last resort  och förse bankerna med obegränsad likviditet i svenska kronor, men inte nödvändigtvis i utländsk valuta. Finansieringen i utländsk valuta är alltså ett problem som måste hanteras. Kraven på att affärsbankerna ska hålla likviditetsreserver har därför höjts. Dessutom har Riksbanken valt att öka sin valutareserv just för att kunna hjälpa bankerna vid en likviditetskris, ett beslut som jag och andra har kritiserat.

Kritiken har främst fokuserat på om en stor valutareserv verkligen behövs för att kunna rädda bankerna vid en likviditetskris. En mer grundläggande fråga som bör analyseras är om bankerna ska räddas vid en sådan kris. Låt oss anta att det svenska banksystemet har gjort stora förluster till exempel på grund av fallande huspriser. Och anta att varken Riksbanken eller Riksgälden lyckas låna utländsk valuta på de internationella marknaderna. Är det verkligen viktigt att vi har förmåga att ge likviditetsstöd till hela banksystemet i en sådan kris? Ett centralt inslag i makroekonomisk krishantering — och det som gör banksystemet speciellt — är att se till att finansmarknaderna fungerar. Annars bryter även övrig ekonomisk verksamhet samman. Men detta gäller den inhemska finansmarknaden, och staten och Riksbanken har en obegränsad förmåga att (förstatliga och) rekapitalisera det inhemska banksystemet även om utländska skulder inte kan betalas.

Vad jag menar är att det inte är självklart att dagens ordning med implicita (nu nästan explicita) garantier från Riksbanken till affärsbankerna om likviditetsstöd i utländsk valuta är önskvärd. Förmodligen vill vi att Riksbanken ger sådant stöd i lägen när de enkelt kan göra så. I en djupare kris när även Riksbanken och staten i övrigt börjar tappa de internationella marknadernas förtroende är det inte lika självklart att affärsbankerna ska få sådant stöd. Frågan är förstås komplicerad och kräver djupare analys.

Och det finns fler strukturfrågor som behöver utredas: Kan och vill vi ställa betydligt högre kapitalkrav på svenska banker än de som ställs i internationella regelverk? Kan och vill vi behålla en stor och internationellt aktiv banksektor, uppbackad av en liten centralbank, när vi saknar en europeisk bankunion? Vill vi dela upp bankernas verksamhet i grundläggande aktiviteter som skyddas av statliga garantier och mer riskabla aktiviteter som inte skyddas (se Ulla Andersson i SvD)?

Länkar

  1. Martin Flodén, ”Att förebygga och hantera finansiella kriser”, Ekonomistas 2013-01-25
  2. Kerstin af Jochnick, ”Penningpolitik och makrotillsyn”, Riksbanken 2013-01-25
  3. Karolina Ekholm, ”Penningpolitik, konjunturstabilisering och makrotillsyn”, Riksbanken 2013-03-13
  4. Stefan Ingves, ”Att hantera strukturella risker i den svenska banksektorn”, Riksbanken 2013-03-20
  5. Vickers, John m fl, ”Independent Commission on Banking: Final Report”, september 2011
  6. Liikanen, Erkka, ”High-level Expert Group on reforming the structure of the EU Banking Sector”, 2012-10-02
  7. Martin Flodén, ”Riksbanken tänker fel om valutareserven”, Ekonomistas 2013-01-22
  8. Ulla Andersson, ”Bankerna har blivit ett ekonomiskt hot”, SvD Brännpunkt 2013-02-08

Comments

  1. Thomas says:

    Vi kan ju alltid ringa krisnumret, ja det är på skoj, men säger samtidigt en del om hur vi fungerar 😉 Någon annan ska fixa åt oss?
    http://www.sosalarm.se/113-13/

  2. Micke says:

    Jag har nu inte läst utredningen, men av beskrivningen förefaller kritiken korrekt och befogad. Det sagt, om alternativet är en svensk motsvarighet till Dodd-Frank låter lite snömos i en offentlig utredning som ett mycket bättre alternativ. Dodd-Frank är i teorin implementerad, men det är tusentals sidor med svårgenomtränglig text som ingen vet hur det ska tolkas. Det löser inte många problem.

    Finns det någon lagstiftning som tillkommit efter 2008 som har förbjudit någonting som tidigare var tillåtet, och som på ett signifikant sätt hade kunnat förväntas minska krisens omfattning om det hade varit förbjudet redan 2004?

    Det finns massor med saker som i teorin var förjudet men som i praktiken inte beivrades, som t.ex. osanna intyg i samband med låneansökningar, men det hade man ju kunnat adressera genom att ändra tillämpningen, inte genom att ändra lagen.

    Jämför de tvingande förändringar som kom efter Skandiaskandalen för tio år sedan. Då beslutades det att en styrelse högst fick ha en preson som var aktivt verksam i bolaget. Det drabbade välskötta Orc Software, men inte Skandia. Vidare fick bara en person vara över 70 år. Det drabbade välskötta H&M, men inte Skandia.

    Bevare oss för den sortens plakatpolitik!

    • Ja, vi är nog eniga. För att förtydliga, låt mig påpeka att jag inte förespråkar Dodd-Frank-regleringar. Jag tror inte heller att uppdelning av banker är önskvärt. Men jag efterlyser alltså djupare analys av sådana frågor applicerat på den svenska marknaden. Slutsatsen av en sådan analys bör förmodligen bli att regler ska vara enkla (se tidigare inlägg om Haldane och Rogoff) och att höga kapitalkrav är den enkla reglering som verkligen skulle fungera.

  3. Bara en praktisk fråga: om en svensk storbank inte lyckas refinansiera sig i utländsk valuta när de ska betala – vad vet jag? – ett lån pga finanskris som stängt av alla penningflöder – kan de inte bara strunta i att betala och bestrida kravet? En sådan process tar säkert ett decennium innan slutgiltigt domslut och under den tiden lär marknaderna kommit igång igen (de kom väl igång efter att par veckor vid Lehman-kraschen?). Naturligtvis är ett sådant agerande inte bra för en gäldenärs trovärdighet men samtidigt – är det kris kanske förståelsen för den sortens agerande är större?

  4. rttck says:

    I grund och botten handlar det alltid om Eget kapital och risk. Varför har man(BASEL) låtit skuldsättningsgraderna öka inom banksystemen? Man har skapat banker som blivit vanliga vinstmaximerande företag(avregleringen) istället för stabila intermediärer(3-5-3) eller s.k nyttomaximerare. Precis som i USA käbblas det om vem som bar ansvaret för att man helt missat kreditkrisen. Och så tycks det fortsätta. Mera ansvar och verktyg till institutionerna inkl centralbanken men ingen tar…vill ta eller påtvingas HUVUDANSVARET. Däri ligger problemet. Bankerna bestämmer i princip sina egna regler via BIS-påverkan. Derivaten tillkomst har dessvärre använts som argument för ökad ”leverage” och lägre EK via VAR, EMH och diverse riskbegränsande matematiska formler som Black&Scholes. Allt i huvudsak luft när det väl gällde! Och så kommer det alltid att vara. Soliditet betyder soliditet. Känns det betryggande att veta att en marknadsrörelse av 3% slår ut en banks egna ohedgade kapital? Finansieringsproblemet är och blir en funktion av ovanstående. Inte tvärtom!
    Självklart skall Riksbanken få verktygen eftersom man redan har systemansvaret. Varför? Man är den enda myndighet på finanssidan(exkl Rg) som är i marknaden!

    Kuriosa: på nittiotalet höjdes till slut aktiekapitalgränsen från 50 till 100 tusen efter många års inflationsurgröpning. Häromåret sänktes gränsen tillbaka till 50 tusen. Varför protesterar ni inte kollektivt inom forskarsamhället? Aktiebolagsverksamhet handlar om just kapitalansvarsbegränsning. Det är därför vi har en sådan association! Lättare att starta företag-argumentet! Vart tar allt sunt förnuft vägen nu för tiden?

  5. rttck says:

    F.ö. : Vad är den verkliga kostnaden för våra banker den dagen då reserverna behöver utnyttjas? Skall bankerna bara betala statens självkostnad så driver man bara på risktagningen. Heureka!

Trackbacks

  1. […] valutareserven med 100 miljarder kronor. Han har även resonerat kring Riksbankens mål och varit kritisk till Finanskriskommitténs […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s