En återkommande fråga inom utbildningsekonomin är klasstorlekens betydelse för elevernas studieresultat. Erik Hanushek har under lång tid argumenterat för att klasstorlekens betydelse är marginell, medan exempelvis Alan Krueger hävdat motsatsen (diskussionen förs bland annat i denna bok). Då till och med Hanusheks mångårige samarbetspartner Steven Rivkin nuförtiden argumenterar för att mindre klasser faktiskt leder till att eleverna lär sig mer, så förefaller denna akademiska strid vara avgjord. Debatten gäller därför nu främst vilka grupper som vinner mest på små klasser, exakt hur klasstorleken påverkar undervisingen samt — inte minst — huruvida minskningar av klasstorleken är kostnadseffektiva.

Att besvara den sista frågan är svårt då det ofta är oklart hur elevernas framtida produktivitet påverkas av minskad klasstorlek, även om man skulle känna till de kortsiktiga effekterna på elevernas studieresultat. En ny studie av Peter Fredriksson, Björn Öckert och Hessel Oosterbeek drar dock nytta av att man i Sverige kan följa människor över tid och de finner att investeringar i minskad klasstorlek är mycket lönsamma. Dessutom finner de att inkomstförlusterna av att gå i en stor klass är störst bland dem som tjänar mest, vilket framgår av figuren nedan.

Som alla studier som undersöker klasstorlekens effekter brottas denna med utmaningen att resurstilldelningen i allmänhet är kompensatorisk, vilket gör klasserna mindre på skolor med en stor andel elever från mindre gynnsamma sociala förhållanden. Fredriksson mfl hanterar detta genom att för mellanstadieelever utnyttja förändringar i klasstorlek som beror på de delningsstal som styrde klasstorleken på den tid då skolan var statlig. Genom att följa eleverna över tid finner de negativa effekter av stora klasser på elevernas kognitiva och icke-kognitiva förmågor, standardprovsresultat och, som sagt, på deras löner i vuxen ålder. De något osäkra beräkningarna tyder på att en investering i minskad klasstorleken från 25 till 20 elever ger en avkastning på nästan 20 procent.

Förutom den höga avkastningen av minskad klasstorlek så är det anmärkningsvärt att framtida höginkomsttagare och barn vars föräldrar tjänar över medianinkomsten är de som missgynnas mest av att gå i stora klasser. Detta gör att man kan ifrågasätta den vanliga föreställningen att barn från gynnsamma förhållanden “alltid klarar sig”, medan barn från utsatta förhållanden är de som drar störst nytta av en ökad resurstilldelning till skolan. Resultatet är dessutom intressant då barn till högutbildade föräldrar i genomsnitt går i allt större klasser relativt barn till lågutbildade (vilket diskuterats här).

Ett problem är att studien lider av samhällsvetenskapernas eviga dilemma: när de utfall man är riktigt intresserad av (exempelvis inkomst) kan observeras så har samhället hunnit förändras. Frågan är därför om motsvarande förändringar i klasstorleken skulle få samma konsekvenser idag som för 30 år sedan? Om detta kan man bara spekulera men det är inte orimligt att de negativa följderna av stora klasser är ännu större när lärarens roll i hög grad är att handleda enskilda elever, snarare än att undervisa i helklass. Mer generellt är frågan hur olika undervisningsformer interagerar med klasstorleken både intressant och svårbesvarad. Förhoppningsvis kommer framtida studier av Fredriksson, Öckert och Oosterbeek att kunna ge svar på flera av dessa frågor.

Uppdatering: Denna betraktelse från Finland är intressant i sammanhanget. Klasser med max 19 elever och då finns det assistenter tillgängliga. Åtminstone i Stockholm verkar normen ligga strax under 30 per klass i lågstadiet.