Samhällets tilltagande otillförlitlighet (det var bättre förr)

Häromdagen läste jag en intressant blogg-post av Jialang Wang som visar hur bokföringen i amerikanska företag alltmer verkar vara baserad på påhittade siffror. Analysen baseras på en statistisk regelbundenhet som kallas för Benfords lag. Denna visar förstasiffrorna i flertalet datamängder inte är slumpmässigt utan följer en icke-uniform fördelning. Mer bestämt börjar ca 30 procent av datauppgifterna på siffran ett, ca 17 procent med en tvåa och så vidare.

När någon försöker manipulera uppgifter är det emellertid svårt att hålla sig till Benfords lag. I stället tenderar de flesta att välja förstasiffra slumpmässigt vilket innebär att avvikelser från Benfords lag kan användas som ett mått på hur manipulerad en statistikuppgift är. Som visas i figuren nedan finner Wang att avvikelserna från Benfords lag i boksluten bland amerikanska företag ökar kraftigt över tid, vilket alltså tyder på att boksluten i allt högre grad baseras på manipulerade uppgifter.

Mönstren för olika branscher visar att avregleringarna av de finansiella marknaderna på 1980-talet gick hand i hand med minskad tillförlitlighet i finansbranschens bokslut. IT-bubblan verkar inte heller varit bra för integriteten bland IT-bolagens revisorer. Ju mer lättförtjänta pengar det finns att hämta, desto mer manipulation verkar vara en rimlig hypotes.

För dem av oss som brukar tycka att det var bättre förr är det skönt att för en gångs skull med hårda siffror kunna belägga att så faktiskt är fallet.

EU, euron och krisen

Igår deltog jag på ett seminarium om EU, euron och krisen, anordnat av Sieps och riksdagens finansutskott. I mitt bidrag (bilder) menade jag att ECB  bör ta en aktivare roll i hanteringen av skuldkrisen. Istället för att med otydlig motivering köpa sydeuropeiska statsobligationer borde ECB köpa obligationer utgivna av räddningsfonden EFSF. På så sätt ges räddningsfonden större — kanske obegränsade — resurser att bidra med utlåning till krisländerna och rekapitaliseringen av deras banksystem.

Marknaden måste nu övertygas att krisinsatserna är tillräckligt omfattande. Räddningsfondens nyligen stärka utlåningskapacitet är 440 mdr euro, vilket figuren nedan visar är relativt lite i förhållande till det finansieringsbehov som kommer att uppstå i krisländerna under 2012. Dessutom tillkomer att figuren inte har inkluderat problemen med rekapitalisering av banksektorn i finansieringsbehovet.

Offentliga sektorns bruttoskuld 2011, budgetunderskott + förfallande skuld under 2012 samt den europeiska räddningsfonden EFSFs utökade utlåningskapacitet. Källa: IMF Global Financial Stability Report September 2011 och egna beräkningar.

Det är naturligtvis inte särskilt attraktivt att låta ECB bidra med likviditet till krisländerna. Men jag ser inget alternativ som kan återskapa förtroendet för ländernas betalningsförmåga. Min misstanke är att andra alternativ kommer att medföra att ECB motvilligt tvingas till ännu större stödköp av sydeuropeiska statsobligationer. [Read more…]

Klasstorlekens långsiktiga betydelse

En återkommande fråga inom utbildningsekonomin är klasstorlekens betydelse för elevernas studieresultat. Erik Hanushek har under lång tid argumenterat för att klasstorlekens betydelse är marginell, medan exempelvis Alan Krueger hävdat motsatsen (diskussionen förs bland annat i denna bok). Då till och med Hanusheks mångårige samarbetspartner Steven Rivkin nuförtiden argumenterar för att mindre klasser faktiskt leder till att eleverna lär sig mer, så förefaller denna akademiska strid vara avgjord. Debatten gäller därför nu främst vilka grupper som vinner mest på små klasser, exakt hur klasstorleken påverkar undervisingen samt — inte minst — huruvida minskningar av klasstorleken är kostnadseffektiva.

Att besvara den sista frågan är svårt då det ofta är oklart hur elevernas framtida produktivitet påverkas av minskad klasstorlek, även om man skulle känna till de kortsiktiga effekterna på elevernas studieresultat. En ny studie av Peter Fredriksson, Björn Öckert och Hessel Oosterbeek drar dock nytta av att man i Sverige kan följa människor över tid och de finner att investeringar i minskad klasstorlek är mycket lönsamma. Dessutom finner de att inkomstförlusterna av att gå i en stor klass är störst bland dem som tjänar mest, vilket framgår av figuren nedan.

Som alla studier som undersöker klasstorlekens effekter brottas denna med utmaningen att resurstilldelningen i allmänhet är kompensatorisk, vilket gör klasserna mindre på skolor med en stor andel elever från mindre gynnsamma sociala förhållanden. Fredriksson mfl hanterar detta genom att för mellanstadieelever utnyttja förändringar i klasstorlek som beror på de delningsstal som styrde klasstorleken på den tid då skolan var statlig. Genom att följa eleverna över tid finner de negativa effekter av stora klasser på elevernas kognitiva och icke-kognitiva förmågor, standardprovsresultat och, som sagt, på deras löner i vuxen ålder. De något osäkra beräkningarna tyder på att en investering i minskad klasstorleken från 25 till 20 elever ger en avkastning på nästan 20 procent.

Förutom den höga avkastningen av minskad klasstorlek så är det anmärkningsvärt att framtida höginkomsttagare och barn vars föräldrar tjänar över medianinkomsten är de som missgynnas mest av att gå i stora klasser. Detta gör att man kan ifrågasätta den vanliga föreställningen att barn från gynnsamma förhållanden ”alltid klarar sig”, medan barn från utsatta förhållanden är de som drar störst nytta av en ökad resurstilldelning till skolan. Resultatet är dessutom intressant då barn till högutbildade föräldrar i genomsnitt går i allt större klasser relativt barn till lågutbildade (vilket diskuterats här).

Ett problem är att studien lider av samhällsvetenskapernas eviga dilemma: när de utfall man är riktigt intresserad av (exempelvis inkomst) kan observeras så har samhället hunnit förändras. Frågan är därför om motsvarande förändringar i klasstorleken skulle få samma konsekvenser idag som för 30 år sedan? Om detta kan man bara spekulera men det är inte orimligt att de negativa följderna av stora klasser är ännu större när lärarens roll i hög grad är att handleda enskilda elever, snarare än att undervisa i helklass. Mer generellt är frågan hur olika undervisningsformer interagerar med klasstorleken både intressant och svårbesvarad. Förhoppningsvis kommer framtida studier av Fredriksson, Öckert och Oosterbeek att kunna ge svar på flera av dessa frågor.

Uppdatering: Denna betraktelse från Finland är intressant i sammanhanget. Klasser med max 19 elever och då finns det assistenter tillgängliga. Åtminstone i Stockholm verkar normen ligga strax under 30 per klass i lågstadiet.

Arbetad tid bör inrapporteras varje månad

Varför tjänar kvinnor i genomsnitt enbart 90 procent av männens inkomster? Innebär ökad arbetslöshet att de som har fast arbete tvingas jobba mer? Blir vi sjukare om vi jobbar mer — eller friskare? Frågor som dessa tillhör de mest spännande inom samhällsforskningen, men tyvärr är de nästan omöjliga att besvara fullt ut på grund av vi saknar information om arbetad tid.

Men misströsta icke! Just nu löper remisstiden för en statlig utredning som föreslår införandet av månatliga kontrolluppgifter. Bakgrunden är att det nuvarande systemet med årsbaserade uppgifter är otillräckligt och försvårar en effektiv och korrekt handläggning av bl a utbetalningar av socialförsäkringar.

I utredningen finns ett helt kapitel om arbetad tid (kap. 9). Faktisk arbetad tid föreslås mätas som kombinationen av kontrakterad tid och tjänstgöringsgrad. Sådana uppgifter samlas redan in på månadsbasis i t ex Danmark och Nederländerna. Arbetad tid är viktig information för att korrekt beräkna exempelvis arbetslöshetsersättning och dagersättning av socialförsäkringar.

Även statistikproduktion, prognosverksamhet och – som nämndes i inledningen – forskningen blir bättre om vi vet mer om människors arbetade tid. Måttet på hur bra det går för samhällsekonomin, den samlade produktiviteten, mäts genom att relatera produktionen till det totala antalet arbetade timmar. I nuläget måste vi gissa hur mycket folk verkligen jobbar, och följaktligen gissar vi hur bra det går för ekonomin i stort.

Trots dessa uppenbara fördelar med att samla in uppgifter om arbetad tid föreslår inte utredaren, förre gd:n Mats Sjöstrand, att så ska ske. Motiveringen är inte att detta vore en dålig idé – tvärtom nämns alla fördelarna. Inte heller skylls på den extra uppgiftslämnarbörda som läggs på arbetsgivarna – den blir nog marginell eftersom omställningen till månadsuppgifter ändå ska genomföras och nya system införas. Orsaken är istället den pågående socialförsäkringsutredningen som väntas titta på denna fråga. Men vet vi det? Vad händer om den utredningen väljer att inte föreslå införande av arbetad tid eftersom inget tydligt besked kommit från månadsuppgiftsutredningen?

Nej, bättre vore att vi sätter ned foten redan nu och inför arbetad tid i samband med införandet av månatliga kontrolluppgifter. Det är den rimliga slutsatsen av utredningen. Förhoppningsvis kan remissinstanserna bidra till att så sker.

Roine Vestman: Ekonomipristagaren Thomas Sargent som handledare

Roine Vestman, fd NYU-doktorand till ekonomipristagaren Thomas Sargent

Roine Vestman är post-doc vid SIFR och disputerade 2010 vid NYU med Thomas Sargent som huvudhandledare. I det här gästinlägget ger Roine en exklusiv inblick i hur det är att vara doktorand till den nyblivne ekonomipristagaren.

Det finns mycket gott som jag kan säga om Tom som person och som forskningsmässig förebild. Värt att notera är att jag har lärt känna honom sent i hans karriär. Han kom till New York University, NYU, under 2002, två år innan jag började där som doktorand. En sak som utmärker Tom är att han är en mycket aktiv handledare till forskarstudenter. Inom varje årskull av doktorander vid NYU har Tom huvudansvaret för ungefär tre doktorander. Innan han kom till NYU har han haft samma betydelsefulla roll i decennier vid andra amerikanska universitet. Det innebär att han vid varje given tidpunkt handleder åtminstone nio doktorander i olika faser av avhandlingsarbetet. Därutöver har han ofta åsikter och kommentarer om säkert lika många andra doktoranders avhandlingsarbeten inom olika delområden av makroekonomi, ekonometri och finansiell ekonomi.

[Read more…]

Sargent och Sims om inflationsrisker vid budgetkriser

De bägge nobelpristagarna Thomas Sargent och Chris Sims har gjort många viktiga bidrag inom makroekonomin. Ett bidrag, som dock verkar ha haft liten betydelse för priskommitténs beslut, har stor relevans för de nuvarande amerikanska budgetproblemen och europeiska skuldkriserna. Både Sargent och Sims har nämligen analyserat hur en ohållbar finanspolitik påverkar centralbankernas förmåga att styra prisutvecklingen. Deras insikter utgår från den offentliga sektorns budgetekvation, vilken kan formuleras som: [Read more…]

Ekonomipriset till Sargent och Sims

Christopher Sims, Princeton University

Thomas J. Sargent, New York University

Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne går i år till de amerikanska makrokonomerna Thomas Sargent och Christopher Simsför deras empiriska forskning om orsak och verkan i makroekonomin.

Det pristagarna har gjort är att utveckla empiriska metoder som gör det möjligt att ta hänsyn till att såväl privata aktörer som ekonomiska beslutsfattare har förväntningar om vad den andre kommer att göra i framtiden i åtanke när de fattar sina beslut. Med hjälp av dessa metoder kan vi bättre förstå sambandet mellan olika makroekonomiska variabler (så som ränta, inflation och BNP) och därmed kan beslutsfattare också få bättre beslutsunderlag.

Med hjälp av Sargents metod, som bygger på strukturella makroekonometriska modeller, kan vi analysera effekter av regimskiften, t ex ett inflationsmål eller ett överskottsmål på ekonomin. Sims metod å andra sidan kan användas för att förstå hur tillfälliga förändringar i ekonomisk politik påverkar ekonomin. Ett av de mer allmänt kända slutsatserna från sådan VAR-analys är att om centralbanken höjer räntan så kommer BNP gå ner omedelbart medan det dröjer 1-2 år innan inflationen börjar gå ner.

Trots att både Sargent och Sims disputerade på Harvard 1968 och därefter tillbringade tid vid Minnesota så har de egentligen aldrig publicerat något tillsammans. Däremot ger de för tillfället en gemensam kurs i Princeton och det är bara att gratulera de studenter vars föreläsning idag nog kommer att bli något ofokuserad.

Ekonomipriset går till…

Klockan ett idag får vi reda på vem som får årets ekonomipris. Ska vi tro Ekonomistas läsare kommer Paul Romer få ekonomipriset (med 15% av rösterna), kanske tillsammans med Robert Barro som kom på tredje plats (med 13%). På andra plats kom Robert Shiller (14%) som eventuellt skulle kunna få priset med Eugene Fama (6%) som kom på femteplats. På fjärdeplats kom Ernst Fehr (9%). Här kan man läsa hur många röster övriga kandidater fick (se även artikel i DN om omröstningen).

Varför stiger inte priset på icke förnybara resurser?

Ett mysterium — åtminstone utifrån ekonomisk teori — är varför priserna på många icke förnybara naturresurser inte ökar över tid. Bilderna nedan visar hur mycket råolja, kalium, zink och järnmalm som utvinns årligen (övre graferna) och det reala priset på dessa tillgångar (nedre graferna).

Som synes ökar den årliga utvinningen hela tiden, men den långsiktiga pristrenden är ganska platt. Det kanske kan verka naturligt — allt större utbud borde ju bidra till att hålla nere priserna. Men detta handlar om icke-förnybara resurser som en dag i framtiden kan komma att ta slut. Om man är gruvägare är det med nuvarande stillstående priser helt enkelt mer lönsamt att utvinna allt idag och sätta in pengarna på banken där man får bättre avkastning. Om å andra sidan priset stiger snabbare än avkastningen på banken är det naturligtvis bättre att avvakta och utvinna resursen någon gång i framtiden.

Det här resonemanget leder fram till slutsatsen att prisutvecklingen på icke-förnybara resurser borde stå i paritet med räntan, dvs priset borde stiga över tiden. Detta resultat kallas Hotellings regel och är ett robust resultat i många ekonomiska modeller.

Vad är då förklaringen till den prisutveckling vi ser? Politisk-ekonomiska faktorer kan säkerligen förklara en del och utvecklingen av eventuella framtida förnybara substitut spelar säkerligen också roll (vilket bland andra John Hassler, Per Krusell och Conny Olovsson skrivit om). Men förmodligen kan inte detta förklara prisutvecklingen för alla slags råvaror.

En doktorand här på IIES, Daniel Spiro, som ”går på marknaden” i år undersöker en annan tänkbar förklaring i en färsk uppsats (varifrån graferna ovan är knyckta). Spiro gör i sin modell ett avsteg från rationella förväntningar genom att anta att ekonomiska aktörer har en ändlig tidshorisont och därefter inte korrekt kan förutse prisutvecklingen. (Som jag skrev häromveckan är han inte ensam om att göra avsteg från rationella förväntningar.) Denna modell tycks kunna förklara den prisutveckling och utvinningstakt vi ser ganska bra.

En intressant implikation av Spiros modell är att den prisökning som till slut kommer att ske (när knappheten blir uppenbar inom den ändliga tidshorisonten) kan komma ”för sent” för att marknaden ska hinna utveckla förnybara alternativ. Ett vanligt argument mot att knapphet av icke förnybara resurser skulle vara ett problem är ju annars just att priset till slut kommer stiga så mycket att trycket att hitta alternativ blir väldigt stort.

Nytt nummer: Ekonomisk Debatt nr 6 2011

Idag kommer Ekonomisk Debatt nr 6 2011 ut. Utöver Lars Calmfors och Georg Marthins artikel om arbetslöshetsförsäkringen (se separat inlägg) finns artiklar om transportinfrastruktur,  hur utbytesreformen för läkemedel har påverkat läkemedelspriserna, samt hur problemet med antibiotikaresistens ska hanteras.

I en ledarartikel diskuterar Niclas Berggren ett förslag om betalning för organdonation.  Pontus Rendahl recenserar ett flertal s k popekonomiska böcker, och Roland Andersson anmäler Ed Glaesers Triumph of the City. Avslutningsvis sammanfattas Nationalekonomiska föreningens förhandlingar kring Flexibel inflationsmålspolitik i praktiken och teorin, med riksbankschefen Stefan Ingves som huvudtalare.