Idag presenterade SNS en ny antologi om kunskapsläget kring effekter av den konkurrensutsättning som de svenska välfärdstjänsterna har utsatts för de senaste 20 åren. Slutsatserna från antologin, sammanfattade av bokens redaktör Laura Hartman på DN Debatt idag är att, trots en mycket stor ökning av privata alternativ inom förskola, skola, vård och omsorg så finns det förvånansvärt få tecken på att så mycket har hänt vad gäller kvalitet och effektivitet. I sanningens namn finns överhuvudtaget väldigt få studier som på ett trovärdigt sätt undersöker effekter av konkurrensutsättning, men i de fall sådana finns så tyder de på närmast obefintliga effekter.
De som framför allt borde ta åt sig av kritiken i boken är de beslutsfattare som genomdrev stora och omfattande reformer av välfärdssektorn utan att säkerställa att det skulle vara möjligt att utvärdera dessa reformer (t ex genom att säkerställa datainsamling) och utan att garantera att de privata (eller offentliga) aktörerna i tillräckligt hög grad utsattes för granskning.
Tyvärr så ställdes inga av dessa beslutsfattare mot väggen under dagens konferens. I stället kommenterades rapporten av en mängd aktörer från den privata sektorn, och det var tydligt att dessa inte var nöjda. Kunskapsskolans grundare Peje Emilsson gick så långt som att kalla boken för SNS sämsta produkt på 20 år. Som författare till ett av bokens kapitel (om förskola samförfattat med Kajsa Hanspers) hade jag mycket svårt att känna igen mig i hans kritik som bland annat gick ut på att vi i boken saknade tilltro till människan. Min slutsats är snarare att om man bär en tillräckligt stark övertygelse om någonting så är det svårt att acceptera att denna övertygelse inte finner stöd och man väljer då att utgå från att författarna till boken är illvilligt inställda till privata alternativ.
Lite beklämmande är det dock att SNS har valt att i stort sett enbart låta företrädare för privata aktörer få kommentera rapporten. SNS har i många år kämpat för att bli betraktade som en oberoende forskningsaktör och jag tycker själv att de har lyckats med detta. Dock blir jag lite orolig att omtanken om SNS medlemmar har fått styra vilka kommentatorer som har valts. Men jag hoppas att jag har fel och att det istället är SNS önskan om att väcka debatt som fått styra. Och var målet att få känslorna att flöda så lyckades man onekligen idag.
För er som missade detta så sänds det hela i morgon i SVT Forum i SVT2 09:20-12:00 och i Kunskapskanalen 12:00-13:00.
Ekonomistas 
Vi som lever ute i kommunen har upplevt betygsinflatione som används som konkurensmedel. Därtill har skoler lagts ner för att de inte har givet den vinst som ägaren räknat med.Skattemedel försvunits till skatteparadis.Vi bör ha samma lagar som i Norge Danmark. Mats M.
På Kunskapsskolan har de en intressant incitamentstruktur. Lärarnas lön sätts efter vilka betyg eleverna får. Peje Emilssons kritik är värd mindre än ett betyg från hans skola.
Är det sant att lönen sätts efter vilka betyg eleverna får? Det verkar ju helt bisarrt.
En rektor på Kunskapsskolans gymnasieskola i Sthlm sa så här till lärarna: En tredjedel av er lön beror på vilka betyg eleverna på skolan får (dvs även de elever som inte läraren har), en tredjedel av er lön beror på vilka betyg era egna elever får och en tredjedel av er lön bestäms utifrån andra faktorer.
Det här är bara ett uttalande från en rektor på en av Kunskapsskolans gymnasieskolor men det skickar en onekligen en tydlig signal till lärarna. Incitamentstrukturer som skapar betygsinflation finns säkert på många andra skolor, såväl privata som kommunala.
Trots inflationen förblir betyg en god(?) indikator för elevens kunskaper och färdigheter. Men en skola behöver givetvis inte vara “bra” för att eleverna får höga betyg vilket bl a Jonas Vlachos forskning indikerar.
Hej, intressant hur fakta har en förmåga att bli fel när man återger saker i andra och tredje hand!
På Kunskapsskolans gymnasier är det rektor som sätter lönen men i lönediskussionen mellan lärare och rektor används ett underlag där en tredjedel utgörs av rektors bedömning av läraren, en tredjedel av hur väl man lyckas i sin roll som personlig handledare (detta mäts på resultat av frågor kring detta i elevenkäten, hur väl ens elever når sina terminsmål och om alla ens elever når lägst betyget G i kurserna) och den sista tredjedelen på hur man lyckas som ämneslärare och i ämneslaget (detta mäts på resultat på fråga i elevenkäten, hur väl skolan når målet för respektive kurs och om alla ens elever når lägst betyget G i kursen).
Betygen finns alltså med i diskussionsunderlaget mellan rektor och lärare, men inte alls i den utsträckning som JNS påstår.
Cecilia: jag undrar i vilken utsträckning eleverna känner till sina egna betyg när de avger sina omdömen kring en viss lärare.
Beklagar missförståndet. Men jag återger bara det som era lärare har sagt. Så då bör ni förtydliga för dem att vilka betyg eleverna får inte påverkar lönen.
Tack för ditt förtydligande.
Att överhuvudtaget ha med absoluta mål i diskussion om lön är ju häpnadsväckande. Incitamentsstrukturen blir ju närmast befängd, särskilt när det gäller att ta sig an elever med problem, den grupp som sannolikt når sämst resulutat i absoluta tal. Kunskapsskolan borde allvarligt fundera på sitt ersättningssystem.
@ Jonas – de vet naturligtvis vilket betyg/terminsomdöme de fick vid jul (enkäterna görs på våren) och de vet vilket betygsmål de jobbar mot. Jag gissar att du har en underliggande fråga huruvida elevernas omdömen om lärarna i enkäterna är relevanta eftersom eleven är i en form av beroendeställning gentemot läraren? Lönesystemet är komplext och jag har svårt att beskriva det i detalj här på några få rader men vi tar höjd för detta på så sätt att det är rektorns bedömning av resultatet i elevenkäten som gäller i lönediskussionen.
@ X – incitamentet för en lärare att ta sig an elever med problem och jobba för att de ska nå åtminstone G-nivå torde nog vara större om det uppmärksammas av rektorn och i någon mån även avspeglas i lönekuvertet när man lyckas.
Och våra fackliga parter tycker i alla fall att vårt lönesystem är bra.
@ Alpstig: Jag känner ett tiotal lärare, verksamma på alla möjliga skolor. De vittnar alla om att incitamentet att ge en elev betyget G istället för IG är påtagligt. Det besparar både läraren, rektorn, föräldrarna och eleven en massa besvär. Sedan försöker man givetvis hjälpa och stötta svaga elever.
Cecilia Alpstig: Hur hög andel av betygen i Kunskapsskolans avgångsklasser är IG?
@cecila alpstig: Så ni ser inga som helst problem med att lärarnas löner delvis är baserade på vilka betyg eleverna uppnår och att det ev skulle kunna driva upp betygsnivån?
@ jns – Bara en påminnelse om att vi i hela den här tråden pratar om Kunskapsgymnasiet och inte hur det ser ut på grundskolenivå. På våra gymnasier nu i våras så uppnådde 94% av avgångseleverna högskolebehörighet.
@ X – Det finns inga perfekta system. Vi har – tillsammans med våra fackliga parter – arbetat fram ett prestationsbaserat lönesystem som syftar till att lyfta fram arbetet med och respekten för mål, både elevernas och ämneslagens, samt att våra elever får betyg i alla ämnen – en av skolans huvuduppgifter. Systemet kan garanteras förbättras och förfinas och det gör vi också varje år.
Att sätta lön efter vilka betyg eleverna får är självklart fullständigt bisarrt. Lika bisarrt som att vi i det här landet har friskolegymnasier där eleverna får sitta hemma och skriva sina betygsgrundande matematikprov via datorn. Rättssäkert så det förslår … (tänk så höga betyg och löner det ger upphov till när mamma och pappa är matematiker och kan sitta hemma vid sidan om och “hjälpa till” lite grand.)
Att sådant får förekomma i en rättsstat år 2011 är otroligt!
Å andra sidan: Efter att (mot bättre vetande) surfat runt lite och läst läsarkommentarer så anser många att denna forskningsrapport är föga mer än ‘Sosse’-forskning och onödiga dumheter, då vi redan “vet” att konkurrens är lika med effektivitet.
“De som framför allt borde ta åt sig av kritiken i boken är de beslutsfattare som genomdrev stora och omfattande reformer av välfärdssektorn utan att säkerställa att det skulle vara möjligt att utvärdera dessa reformer (t ex genom att säkerställa datainsamling) och utan att garantera att de privata (eller offentliga) aktörerna i tillräckligt hög grad utsattes för granskning.”
“Slutsatserna från antologin, sammanfattade av bokens redaktör Laura Hartman på DN Debatt idag är att, trots en mycket stor ökning av privata alternativ inom förskola, skola, vård och omsorg så finns det förvånansvärt få tecken på att så mycket har hänt vad gäller kvalitet och effektivitet.”
Så om jag förstår dig rätt: Det finns ingen vettig data att basera undersökningar på, men slutsatserna vi kan dra är att åtgärderna inte hjälpt. Låter lite märkligt, tycker jag…
Läs f.ö. Johnny Magnussons kritiska blogginlägg:
http://www.munkhammar.org/blog/?page%3Dshow%26nummer%3D3319
“Flera slutsatser saknar också helt underlag, såsom att det inte har skett innovationer inom välfärden. Det bara påstås. Och SNS belägg för att effektiviteten inte har ökat är tydligen att de offentliga utgifterna för välfärdstjänster inte har sjunkit. Goddag yxskaft! Effektiviteten kan naturligtvis ha ökat ändå – vi får mer välfärd per krona”
Tobias: nu gör du precis som Peje, rycker ut en mening ur det jag skriver utan att ta med den som kommer efter, dvs
“I sanningens namn finns överhuvudtaget väldigt få studier som på ett trovärdigt sätt undersöker effekter av konkurrensutsättning, men i de fall sådana finns så tyder de på närmast obefintliga effekter.”
Hej Eva!
Jag menar inte att skydda “Peje” eller friskoleindustrin som sådan. Jag är själv lärare och tycker att jag fått en ganska god insikt i både fördelarna och nackdelarna med friskolor kontra kommunala skolor. Men rapporten uttalar ju sig om konkurrensutsättning i hela den offentliga sektorn och när du skriver att “många tår trampas på” och sen väljer att bara svara för den del du själv bidragit till, så blir ju “debatten” här lite skev. Man kan väl föra fram allehanda kritik av rapporten utan att kritisera just den del du skrivit om förskolor.
Genom att “rycka ut” citaten så tycker jag nog att paradoxen framgår bättre. Men även med meningen efter så blir det inte mer förståeligt ur din synpunkt. Först säger du att de (svenska) reformer som gjorts inte kan utvärderas ordentligt pga för dålig datainsamling. Därefter att det inte finns så många studier som på ett trovärdigt sätt undersöker effekter av konkurrensutsättning men att de isf inte tyder på förbättringar. Några snabba frågor som dyker upp i huvudet: Är studierna gjorda på svenska förhållanden och på samma dåliga dataunderlag, eller är det i andra länder? Gäller detta även konkurrens på den fria marknaden eller är det bara för s.k. “välfärdstjänster”? Är det bara när delar som staten tidigare varit huvudman för utsätts för konkurrensutsättning som konkurrens inte fungerar? Etc. Det väcker en del frågor i alla fall. När du sen konstaterar utifrån detta att det inte finns särskilt många positiva tecken på varken kvalitet eller effektivitet så undrar jag ju hur tex en ökad tillgång till sjukvård genom kortare kötider inte ses som en effektivisering? Jag hade problem med mina ben när jag var yngre – det tog i Skåne över 20 månader (!) att få en tid för ett test som tog 20 minuter att genomföra. Nu handlar det istället om någon månad. Är inte detta en effektivisering så vet jag inte vad som är det.
F.ö. så tackar jag för att du och de andra här på ekonomistas tar dig tid att faktiskt skriva och besvara även lekmäns inlägg.
Hej igen!
Min mening var inte att bara stå för mitt kaptiel, även om det av naturliga skäl är det jag är bäst insatt i. så visst kan du framföra annan kritik. Jag ber om ursäkt om det verkar som jag velat begränsa debatten.
Jag skulle hävda att när det gäller förskolan så går det inte att säga om det blivit bättre eller sämre med konkurrensutsättning (vilket snarare än privatisering är det vi i boken vill undersöka effekter av). När det gäller de övriga två sektorer som jag känner till bäst så finns det inom arbetsmarknadspoltiken mer underlag (på svenska bra data) som inte visar på några effekter, och när det gäller skola så verkar det finnas tydliga problem (se Jonas inlägg idag). Så, ja för vissa sektorer finns data och studier, på andra (som t ex förskolan) finns bara studier från USA och de är ju knappast tillämpbara för Sverige. Det som däremot är alldeles uppenbart är att tillsynen av såväl privata som kommunala aktörer i många fall (som på förskolans område) är bristfällig.
naturligtvis finns det privata alternativ som är jättebra och som det såg ut i början av 90-talet var långt ifrån perfekt. Enstaka exempel räcker dock inte till att kunna dra slutsatsen att konkurrens har lett till högre kvalitet i genomsnitt
Tobias har absolut en poäng.
Sammanfattning:
(1) Studier med hög evidensgrad saknas.
(2) Studier med låg evidensgrad visar på positiva effekter:
“tillgängligheten […] ser ut att ha ökat efter vårdvalet introducerades.”
“Flera undersökningar pekar på att kundnöjdheten är något högre hos dem som valt privata alternativ.”
Slutsats: Påståendet “Privatiseringar i välfärden har inte ökat effektiviteten” saknar stöd i forskning.
Eva, vad tänker du på i fråga om arbetsmarknadspolitiken?
Kul med “Johnny Magnussons kritiska inlägg”. Han skriver f.ö. att han inte ens har läst rapporten, men att han kan se på språket vad den innehåller. Alltid kul med någon som är synsk och kan kommentera rapporter de inte har läst.
Nejdu. Den privata vårdens och skolans värsta fiender är de som vägrar att ställa upp på kritisk granskning av hur den är enorma förändringen har påverkat Sverige.
Det är väl ganska rimligt att åtminstone kunna kommentera den debattartikel som undersökningen ska ligga till grund för? Att inte ställa upp på granskning är f.ö. inte detsamma som att inte okritiskt acceptera kritisk granskning. När andra debattörer och forskare fått en chans att sätta sig in i rapporten så kommer det säkert att följa en betydligt mer intressant debatt än den som följer av en opinionsartikel i DN.
Mediarapporteringen blev olycklig, då den kom att vinklas så att det lät som att rapporten i det närmaste bevisade att välfärdstjänster inte utförs bättre av privata aktörer än av offentliga. Det lämnades till och med ofta helt öppet i rapporteringen för tolkningen att offentliga tjänster var bättre än privata.
Det viktigaste i rapporten är ju dock att vi faktiskt inte vet om privat eller offentlig produktion av välfärdstjänster generellt sätt är bäst, eller i vilka fall det ena eller det andra är bäst. Poängen är ju att mer utvärdering och granskning behövs.
Att inte kunna hitta bevis för en tes är dock aldrig detsamma som att ha hittat bevis för anti-tesen.
I media har rubrikerna varit ensidigt vinklade i en riktning. Valde någon att skriva rubriken “offentlig välfärdsproduktion inte bättre än privat”? Den rubriken hade varit lika dålig som den som dominerade, nämligen att privat inte var bättre än offentlig. Ofta fick en status quo-bias dominera till sådan grad att det lät som självklart att det om privat och offentlig produktion är lika bra är givet att den offentliga produktionen ska gynnas på bekostnad av den privata, vilket vore ett ideologiskt ställningstagande.
Författarna är medskyldiga till denna vinkling av resultaten i media och tycks inte ha försökt bekämpa den.
Ifall rubriken “Privatiseringar i välfärden har inte ökat effektiviteten” till debatt-artikeln i DN har valts eller godkänts av rapportförfattarna så bör de kritiseras för detta, då detta inte är nära att ha visats. Det faktum att man även i andra sammanhang kopplade till författarna kan se varianter av detta påstående är ett tecken på att författarna godtagit en presentation av slutsatserna som inte stämmer med vad som faktiskt visats. Man låter implicit avsaknaden av bevis för en tes bli bevis för antitesen.
“Som författare till ett av bokens kapitel (om förskola samförfattat med Kajsa Hanspers) hade jag mycket svårt att känna igen mig i hans kritik”
Man skulle kunna hävda att den som är (med-)författare till en publikation sällan “känner igen sig” i kritik av det man själv varit med och skrivit. Det finns en anledning till att man sällan låter författare recensera sig själva. Detta citat kan leda en att tro att de ömtåliga tår som åsyftas i rubriken är författarnas.
Vidare kan man hävda att det när en hypotes läggs fram faktiskt är extra viktigt att de som försöker falsifiera den kommer till tals. Tesen har ju redan presenterats av författarna till publikationen – i detta fall personer med hög status som sannolikt kan försvara sig.
Vad i förskolekapitlet är det du stör dig på?
visst bör de som vill falsifiera en tes komma till tals. Men att nästan bara låta personer med eget intresse av att privata alternativ är bättre komma till tals tycker jag är tveksamt
Eva,
Jag har inte kommenterat förskolekapitlet, utan min kommentar gäller detta inlägg här på ekonomistas, samt mediavinklingen av rapporten och att författarna i viss utsträckning accepterat mediavinklingen. Det var inte bara rubriken i DN som hade denna vinkling, utan även på sns-bloggen i ett inlägg av SNS forskningschef förekom samma vinkling med en snarlik rubrik som inte stödjs av resultaten. Har forskarna protesterat mot denna vinkling?
Karl: Inom skolan finns det en hel del forskning och mycket lite tyder på att friskolereformen och konkurrensutsättning lett till en positiv kunskapsutveckling. Däremot förefaller den ha lett till vissa kostnadsökningar, en del betygsinflation (troligtvis ganska rejäl på gymnasiet) och den har utan tvekan ökat segregationen. Dessutom är det svårt att tro att den explosion av tveksamma kurser och inriktningar som regeringen nu försöker reglera bort hade skett utan friskolereformen. Även om det naturligtvis är svårt att fånga begreppet “effektivitet” i en verksamhet med så mångfacetterade mål som skolan så tycker jag nog att SNS vinkling har stöd i den forskning jag presenterar i friskolekapitlet.
Jonas:
SNS rubrik är “Konkurrensens konsekvenser: Privatiseringar i välfärden har inte ökat effektiviteten”. Anser du verkligen att det är en vetenskaplig slutsats som kan dras utifrån den forskning som presenteras? Är det en rubrik som sammanfattar antologin väl?
Att besvara den frågan rubriken ger svar på är inte ens en del av antologins syfte.
Det närmaste rubriken som rapporten kan anses säga i denna fråga är att “empirin [visar] att konkurrensutsättningen inte ser ut att ha gett … entydiga vinster”. Denna mening har inte samma betydelse som rubriken, och oavsett detta är det inte detta som är den huvudsakliga slutsatsen, eller svaret på antologins syfte.
Karl, får erkänna att jag inte i förväg granskat eller godkänt vare sig DN Debatts rubrik (det har nog bara DN debatts redaktör gjort) eller SNS blogg (som jag inte hittar nu)
Eva: SNS har tydligen sedan jag skrev min kommentar plockat bort blogginlägget (som fanns på http://www.sns.se/blogg/2011/09/konkurrensens-konsekvenser-privatiseringar-i-valfarden-har-inte-okat-effektiviteten) och tagit bort rubriken från förstasidan på sns.se. Kanske håller de med om att rubriken inte var helt väl vald, eller så är borttagandet orelaterat till detta.
(Inlägget kan fortfarande läsas via googles cache-tjänst)
Björn: Jag tycker att det är väldigt bra att produktionen av offentligt finansierade tjänster granskas och jag håller med författarna om att betydligt mer uppföljningen av effekterna av konkurrensutsättning borde ha gjorts tidigare.
Karl,
Det är möjligt att du har rätt men det är också möjligt att du är ute och cyklar. Pressmeddelandet – som rimligen är den viktiga delen av SNS kommunikation till pressen – har till exempel samma underrubrik som boken, dvs ”vad händer med svensk välfärd”:
Click to access pressmeddelande-konkurrensens_konsekvenser.pdf
Det är inte så att det du såg på SNS var en länkning eller reproduktion av debattartikeln?
O: Har du överhuvudtaget tittat på det blogginlägg jag syftar till? Du kan lätt ta reda på om det jag skriver stämmer eller om “jag är ute och cyklar” genom att göra efterforskningen. Du behöver inte sitta och gissa.
@Karl A. Poängen var att jag inte hittade blogginlägget. Jag försöker förstå vad du skriver men det är svårt eftersom du inte tillhandahåller någon länk eller annat underlag vilket ger ett lite svepande intryck.
Som vanligt använder Jonas Vlachos begreppet segregation på ett okonventionellt sätt. Tidigare gick barn som bodde på Östermalm med andra barn från Östermalm på skolor på Östermalm och barn som bodde i Botkyrka gick tillsammans med andra barn från Botkyrka i skolor i Botkyrka. Idag går duktiga elever från Botkyrka tillsammans med duktiga elever från Östermalm på Östermalm. Hur detta kan kallas ökad segregation kanske Fredrik Lindström skulle kunna svara på i något av sina program om lingvistik.
Karl: du stör dig på mediavinklingen av rapporten. Kan du inte se att det skett omfattande privatiseringar inom flera områden (bl.a. skolan) baserat på förhoppningar (hypotesen) om högre kvalitet och effektiviseringar?
När dessa förbättringar ej sedan kan visas på, incitamentsystem för lärare som motverkar rättvisande betygsskalor införs samt att utvärderingar och sanktioner av skolor saknas – ser du inte att det finns en förklaringsbörda?
mvh
ÅH? Så du är verkligen en oberoende ekonom som inte följer det neoklassiska ledbandet utan vidare tanke och analys?
Grattis till oberoende forskning! Själv brukar jag aldrig tycka att SNS gör något som är värt att ta på allvar – ungefär som att man inte kan ta moderaternas partipropaganda som objektiv sanning.
Återigen: verkligen jättegrattis att publicera objektiv nationalekonomisk forskning. Det är vi inte bortskämda med i Sverige.
Lotta är objektiv som ni märker
Tack för gratulationerna! Jag undrar bara vilken politisk åskådning SNS representerar?
Uppenbart att politiker inte velat röra i friskolesektorn
innan dess volym var av den storleken att det var omöjligt
att rulla tillbaka till läget i mitten av 90-talet.
Den underliggande princip frågan som inte tas upp är varför är det OECD land som i princip helt och hållet socialisterat tillhanda hållandet av välfärdstjänster, 90%. Endast 10 % finansierats privat och sannolikt är den del av välfärden som är konkurrens utsatt inte speciellt hög.
Det har gjorts studier över att effektiviteten vid hög statlig finansiering leder till låg produktiviet och effektivitets förluster, Tanzi et al. I denna rapport visades att 40 % av de pengar som spenderats “försvann”, dvs kunde inte redogöras för. Sverige och Danmark kom sämst ut i undersökningen och de hade också högst statlig finansiering runt 90 %. Japan kom bäst ut med lägst svinn och de hade mycket riktigt lägst statlig finansiering av välfärden, 30 %.
Ska effektivitet och kvalitet studeras måste benchmarking ske och då borde den statligt och landstings kommunala sektorn studeras först. Den svenska skolan är ju urusel, den har i princip fått fördubblade resurser över tid men i princip inte lyckats höja resultaten.
För mig är det så att den sk privatiseringarna är en rimlighets fråga. Det är ett oskick idag med den statliga monopol situation vi har idag på välfärdstjänst producerandet och finansierandet. Det vi inte behöver är mer socialisering utan mindre. Sverige behöver gå från att vara en outlier och extrem till mer mainstream där vi i god progressiv anda provar oss fram till vad som är bäst.
Låt tusen blommor blomma!
Jo, det är nog för att att allt är socialiserat här som t.ex. WEF lista över de mest konkurrenskraftiga ekonomierna åter placerar Sverige högt…att bli mer mainstream innebär vaddå? Att anpassa sig till övriga Europa? Det tycker jag isåfall låter synnerligen dåligt, eftersom vi tillhör de bättre i klassen på många områden.
Som sagt, en bok som väcker känslor…
Jag får helt enkelt be alla upprörda och läsa mitt och Kajsas kapitel om förskola och återkomma och berätta var jag fallerar i saklighet.
Sen är det ju aldrig artikelförfattarna som sätter rubrikerna i DN Debatt och där håller jag helt med om att artikeln är missvisande.
Till det lite lustiga hör att jag förra gången jag var inblandad i en SNS-publikation blev anklagad för mina högeråsikter…
Det går en intressant linje i hur budskapet förvrids:
1) Forskarnas slutsatser i bokens kapitel
2) Hartmans felaktiga, svepande eller långtgående slutsatser i avslutande kapitlet
3) Hartmans formuleringar i DN-Debatt
4) DN-rubriken som blir TT-telegrammet
5) Kommentarer och reaktioner på TT-telegrammet
Ja, då har vi kommit så långt ifrån forskarnas slutsatser som det rimligen är möjligt. Frågan är om SNS kan anses ha ett ansvar för att media sprider budskap som inte stöds av forskarnas slutsatser.
I just detta fall har spridningen av felaktiga slutsatser påbörjats redan inom SNS och de har då rimligen ett ansvar för sin del i händelseförloppet. Om inte ens SNS själva är noga med att presentera vad som faktiskt är slutsatserna av forskningen kan man nog inte förvänta sig att TT ska vara det.
Det är möjligt att du har rätt men det vore bättre om du preciserade varför du anser att SNS (eller författarna kanske du menar?) är “medskyldiga”.
Rubriken till debattartikeln (samt ingressen) får man ju aldrig se i förväg som författare (hur absurt det än kan låta) om det nu är den du ogillar. Jag tycker att debattartikeln i huvudsak är mycket balanserad.
O: SNS använder själva rubriken “Konkurrensens konsekvenser: Privatiseringar i välfärden har inte ökat effektiviteten” på sin egen hemsida och blogg. Denna rubrik får rimligen SNS ansvara för.
Återigen är det förstås möjligt att du har rätt men jag återfinner det inte – pressmeddelandet har till exempel samma underrubrik som boken, dvs “vad händer med svensk välfärd”:
Click to access pressmeddelande-konkurrensens_konsekvenser.pdf
Ja, såhär kan de ju inte göra. Inte ens när de har belägg för att konkurrensutsättningen och privatiseringen i princip inte visat upp några positiva resultat (på aggregerad nivå)
Tittade på SVT Forum-klippet nu.. Jag tycker det skulle vara milt att säga att han var lite väl hård; som jag ser det missuppfattar Peje Emilsson sin uppgift i att kommentera. Han kommenterar inte, han står i en talarstol och propagerar och låter mest som en politiker.
Kul att han inte fattar vad som menas med att “skolan väljer sina elever” heller…
Som man ropar får man svar…Om jag köper en liter lättmjölk på Coop så förväntar jag mig inte standardmjölk. Min bedömning är att kommunerna har fått precis de skolorentreprenörer som de frågat efter. Vad det handlar om är ett kunskapslyft hos de upphandlare som ansvarar för avtalen mellan det offentliga och det privata näringslivet, OPS. Nya verktyg, Konkurrenspräglad dialog, har tillförts genom förändring av Lagen om Offentlig Upphandling. Tyvärr är det få upphandlare som har uppmärksammat detta, än färre som läst in sig på metoden. Här finns en utvecklingspotential!
SNS-rapportens fortsättning lyder, “Därmed inte sagt att fortsatt dominans av ett offentligt monopol i utförarledet skulle ha varit ett bättre alternativ.”
Något för den som kommer ihåg gamla Televerkets servicenivå.
Det är ett vanligt missförstånd att skolor upphandlas. Det gör de inte. Det råder i princip fri etableringsrätt för skolor. Kommunerna kan inte ställa några som helst krav på skolorna (däremot gäller naturligtvis skollagen).
“Kommunerna kan inte ställa några som helst krav på *fri*skolorna” ska det naturligtvis vara.
Eva! Jag var på seminariet och har också läst boken. Jag kan bara konstatera att de ömma tårna mest gjorde sig påminda när ni forskare uppmärksammades på att ingen forskning, inte ens er egen, är värderingsfri. En kurs i vetenskapsteori (alternativt lite uppfräschning av glömda kunskaper där) kanske kunde bota den värsta ömheten?
Den vederhäftiga kritik som framfördes på plats, och som har framförts i åtskilliga kommentarer idag, rörde ju de icke i empiriska data förankrade slutsatser som producerats av SNS och forskningschef Laura Hartman genom bokens slutkapitel. Detta har faktiskt karaktären av en debattartikel där värdepåståenden staplas på varandra utan grund i de fakta som tidigare presenterats (om än även där ibland aningens tendentiöst) i samma bok. Där saluförs också ett helt falskt påstående (på vilket sedan byggs ett resonemang om segregation), två gånger, vilket SNS idag, ett dygn senare, insett behöver dementeras. Ni har väl alla sett detta?
http://www.sns.se/nyheter/2011/09/sns-rattar
Jag har inget emot debattartiklar och värdepåståenden – tvärtom. Men då ska de inte sminkas till forskning, på det uppseendeväckande sätt som görs i bokens slutkapitel (i de värsta känslostormarna t o m med hjälp av ett upprepat falskt påstående). Varför inte stå för att man tycker att ”expertstyrda” monopol, och en valfrihet som bara (som förr) begränsas till de rika, är att föredra, på basis av ideologi, oaktat fakta, och att öppet presentera detta som sin metanorm inledningsvis, än att försöka dölja detta genom att slira på tidigare presenterad fakta så som Laura Hartman faktiskt gjort i slutkapitlet?
Tyvärr är det detta ovederhäftiga sammanhang, skapat av slutkapitlet med dess värdepåståenden kryddat med de direkta falsarierna (nu dementerade till slut), som drar ner betyget på hela produkten och som ni andra, som skrivit sakavsnitten, dessvärre därmed också, drabbas av.
Ett tips till dig och andra forskare för framtiden, om det tillåts så här från en enkel fil kand i sociologi, kanske kan vara att granska det sammanhang – det ideologiska syfte – för och i vilket den egna forskningen positioneras och framförs?
Thomas Idergard
Thomas: ett tips till dig och andra debattörer från Timbro är att granska det sammanhang – det ideologiska syfte – för och i vilket de egna argumenten positioneras och framförs?
PS För inte kan du mena att faktafel bara existerar i våra egna sinnen p g a vårt sätt att plocka ut enstaka meningar…? DS
Jag är helt övertygad om att Eva och de andra kapitelförfattarna – som jag inte kan annat än gratulera till en behövlig och gedigen genomgång av FAKTA (och inte en massa löst politisk-ideologiskt prat) om privatiseringarnas effekter på viktiga samhällsområden – klarar av att försvara sina delar av boken utmärkt själva. Men eftersom jag i likhet med dig också har läst boken finner jag det likväl förvånansvärt att du använder så starka ord som du gör – debattartiklar “sminkade till forskning”. Det finns ju ingen som helst substans bakom den anklagelsen, mer än ett par olyckliga formuleringar i bokens slutkapitel. Den rättelse som gjorts i slutkapitlet är ju egentligen bara en liten bagatell i boken som helhet.
Du väljer att göra en höna av en fjäder och det är svårt att undgå intrycket av att att skälet helt enkelt är att du inte gillar de slutsatser forskarna kommer fram till. I stället för den vanliga hallelujaretoriken som vi vi fått oss till dels i tjugo år om privatiseringarnas fantastiska fördelar har forskare nu kunnat konstatera – när man söker empiri och data – att det överlag inte finns någon verklig grund för att hävda att dessa privatiseringar levererat vad de utlovade.
Fakta sparkar, som Gunnar Myrdal brukade säga. Så visst f.. är det ömma tår som blivit trampade på. Ditt inlägg är ett övertydligt bevis på att så är fallet!
Tack Lars för det!
Håller med om dina kommentarer till Thomas
Du har väldigt lätt att ta till dig denna forskning Lars; dina kritiska kommentarer lyser med frånvaro. Du tycker t.om. att fakta och empiri kan säga att “…det överlag inte finns någon verklig grund för att hävda att dessa privatiseringar levererat vad de utlovade”.
Detta i en rapport där kapitlet om hälsa och sjukvård, vars verksamhet slukar ungefär 10% av BNP i Sverige, inte refererar till en enda rapport som utrett konsekvenserna av privatarisering och konkurrens i Sverige. Det finns lite mer i en del av de andra avsnitten, kanske framförallt om skolan, men även den forskningen är ganska sparsam och fångar bara en del av det vi är intresserade av.
Jag skulle säga att en tydlig slutsats är att vi vet otroligt lite, i många av områden (ffa hälsa och sjukvård), om vad effekterna har blivit…
@KM
…10 procent av BNP i Sverige och 17.4 procent av BNP i USA …
Är det nu inte så här att man kommer fram till att (bra) forskning saknas inom många viktiga områden boken tar upp. Slutsatsen blir då helt enkelt att man INTE VET om det blivit bättre eller sämre, eller vad som hänt vid status quo.
Varför ska det vara så svårt att ha två tankar i huvudet, särskilt när dessa tankar är varandras spegelbilder, samtidigt:
1. Det finns ingen (högkvalitativ) forskning som stöder att det blivit bättre med privata alternativ (hur har man definierat bättre?)
2. Det finns ingen (högkvalitativ) forskning som stöder att det blivit sämre med privata alternativ (hur har man definierat sämre?).
Lars – den sista meningen i ditt inlägg ovan följer inte ur dina övriga känslouttryck (“övertygelse”, “höna av en fjäder” osv). Faktafel är inte oväsentliga när det byggs slutsatser på dem. Bra att SNS sent omsider har gjort avbön på den punkten. Men vidare kan du inte med dina aningar motivera hur man ur premissen “det finns inte tillräckligt med kunskap” eller ur premissen “det finns inte täckning för att mångfald haft positiva effekter”, kan dra slutsatsen “mångfald har alltså haft mest negativa effekter” – så som SNS faktiskt gör i det av många kritiserade slutkapitlet. Och det klart att du inte kan motivera det – en sådan slutledning är ju falsk, vad än den som gör den kallar sig. Den som anklagas för att ha ömma tår för att han/hon framhåller detta kan i alla fall ställa sig frågan ifall den som anklagar ändå inte har ideologiska syften. /TI
Thomas,
Förlåt mig gärna, men jag tycker nog det är rätt så patetiskt att i en bok på över 275 sidor så har du inget annat egentligen att komma med till substantiell invändning än just den där fjädern! “Vad övrigt är, är tystnad.”
Detta sagt menar jag att trots bokens förtjänster så finns det faktiskt några få kritiska synpunkter man kan ha (av helt annat slag än dina), men då främst på vad boken INTE tar upp.
Thomas: En av poängerna med valfrihet är att man ska kunna få mer individanpassade tjänster. Detta innebär också att producenten påverkar sitt kundunderlag genom den verksamhetsinriktning som väljs. Detta blir i varje falI konsekvensen om individerna gör informerade val utifrån sina egna preferenser. Detta torde vara ett närmast trivialt påstående och det innebär även att producenten kan anpassa sin verksamhet för att passa de mest lönsamma kundsegmenten. Även om det naturligtvis var olyckligt att uttrycket “välja elever” användes i slutkapitlet så påverkar detta inte den huvudsakliga andemeningen i påståendet.
Jonas: inget av dessa resonemang som du nu för eller som Hartman för på en ytterligare politiserad nivå för i slutkapitlet, så som beskrivning av en trend eller tendens, stöds av det du själv redovisar i ditt eget kapitel. Där visar du ju hur en ökad andel vinstdrivna friskolor innebär en “social normalisering” av friskolesektorns elevunderlag. Teorier kring hur speciella inriktningar kan locka till sig elever via köer ur vilka man sedan “väljer” (förutsatt att ni utgår från att variablerna “skolans val” respektive “tid som eleven stått i en kö” är ekvivalenta, vilket väl också är ett politiskt snarare än ett vetenskapligt antagande?) kan vara intressanta på ett teoriseminarium men motsvarar ju inte den verklighet som t ex du själv beskriver. Så varför så angelägna att bli och vara politiska (som du själv i TT igår när du, som det såg ut, inte valde att berätta om din egen övergripande slutsats att på grundskolan, justerat för alla andra bakgrundsfaktorer, presterar faktiskt elever i friskolor bättre)? /TI
Thomas: Visst försiggår en normalisering i och med de vinstdrivande friskolornas tillväxt och det är en av de viktiga slutsatserna jag lyfter fram. Även om man vänder sig till breda grupper så kan man emellertid inrikta sin verksamhet mot de kundsegment som har störst lönsamhet. Friskolorna har trots allt totalt endast 10 procent av grundskolemarknaden och det är väl inte så att resten av populationen är helt homogen? Om man lyckas med detta så kan det vara kostnadsdrivande: skolpengen baseras på kostnaden för den genomsnittliga eleven i den kommunala skolan och denna blir i genomsnitt alltmer resurskrävande.
För att vara övertydlig: antag att det finns två elever, den ena kostar 100 och den andra 50. Kommunens snittkostnad och därmed skolpengen ligger på 75. En friskola lockar till sig 50-eleven och gör därmed 25 i vinst. Snittkostnaden i den kommunala skolan har därmed dock stigit till 100 varför skolpengen höjs till 100. Den genonsnittliga kostnaden för kommunen stiger då från 75 till 100 och friskolan gör 50 i vinst. I praktiken är det dock inte så självklart att kommunen ökar sin skolbudget på detta sätt. En annan möjlighet är därför att budgeten ligger kvar på 75 per elev vilket då innebär att den dyra eleven inte längre får så mycket resurser. I princip kan man åtgärda detta genom att differentiera skolpengen men detta kommer att bli imperfekt och baserat på bred grupptillhörighet. Eventuellt kommer konkurrensen att leda till att vinstnivån sjunker eftersom olika friskolor konkurrerar om de lönsamma eleverna, men det förhindrar inte att kostnaderna stiger. En möjlig jämvikt är därför att det läggs 75 på båda eleverna och då har kostnaderna inte stigit men graden av omfördelning mellan eleverna har minskat.
Huruvida detta är önskvärt eller inte går inte att utröna vetenskapligt utan det är i grunden en normativ fråga.
Om du var på konferensen igår så borde du veta att jag presenterade exakt samma resultat om de olika skolornas resultat som jag lagt ut här på bloggen idag. Däremot är det inte jag som avgör vad TT väljer att fokusera på.
Jonas,
En elevs kostnad har inte bara med eleven att gora utan aen med “producenten”
På en perfekt marknad med helt informerade kunder och där producenterna saknar marknadsmakt så torde vinsten för friskolorna att bli noll. Hela skolpengen kommer att användas till kvalitetsförbättrande åtgärder som kommer kunden till del. Skolpengen, dvs kostnaden för finansiären, avgörs däremot av den budget per elev som beslutas för eleverna i den kommunala skolan.
Jonas,
1) Jag hoppas att du talar om marginalen och inte om totala vinsten?
2) en fullt offentlig skola har 100% marknadsandel och har (enligt de alla riktregler och analysmetoder som anvands) per definition marknadsmakt.
Jag har som förälder upplevt både den gamla skolan och den nya och tycker att en del av resonemangen missar det värde som valfriheten givit föräldrar etc.
Janerik Larsson
Till bl a Thomas Idergard och Janerik Larsson:
Jag har som förälder upplevt det värde som valfriheten givit föräldrar. Det bästa med denna valfrihet är möjligheten att låta ens barn få gå i en segregerad skola där de resurskrävande eleverna är få och möjligheterna att knyta goda kontakter är stora.
När våra barn skulle välja skola följde jag med en vän till Europaskolan. Skolans vision är “Europaskolans vision är att vara ett förstahandsval för studiemotiverade elever och deras engagerade föräldrar.” Cream skimming som affärsidé är väl inte helt unik i friskolevärlden men den här skolan har tydliggjort det i sin vision. Det finns alltid en risk att fel elever söker sig till skolan men styrinstrument behöver inte vara dokumenterade för att vara effektiva.
Jag frågade vilka elever som söker sig till skolan och får till svar. “Å det är ganska blandat, mestadels barn till föräldrar med internationella karriärer både från näringslivet och diplomater, men även vanliga akademikerbarn från innerstan går här på skolan. Visst är det några från förorten som brukar börja här men de brukar inte stanna så länge … .”
Jag frågade vilket stöd de har för elever särskilda behov exempelvis dyslexi: “Ja vi har ju inga speciallärare här. Det finns andra skolor för sådana elever.”
Att en skola som Europaskolan kan gå med rejäl vinst och ge sina elever höga betyg är inte konstigt på något sätt. Bisarrt är däremot att deras vinster betalas av våra skattepengar.
Korrumptionen inom välfärdssektorn är utbredd. Varför finns det ingen riksrevision för verksamheten i kommunerna. Upprörande att avknoppningen av Tibblegymnasium inte fick en strängare rättslig påföljd för de inblandade?
Klart att friskolorna är här för att stanna. Är det inte trevligt att våra studiemotiverade medelklassbarn springer omkring bland likasinnade?
“Bisarrt är däremot att deras vinster betalas av våra skattepengar.”
Jag kan halla med om att det kunde vara battre att forsoka anpassa skolpengen till en elevs behov, men det torde ge upphov till allehanda incitamentsproblem. Hur mater man hur “besvarlig en elev ar” och hur betalar man mer for “besvarliga” elever utan att uppmuntra fler elever att bli besvarliga?
men nej, det ar inte bissart att privata foretag gor vinster genom att forse folk med vad de vill ha. Aven i offentliga organisationer gors det stora vinster, den enda skillnaden ar att dessa ar mindre tydliga da de gors av enskilda larare (som har for hog lon i forhallande till produktivitet eller for mycket ledighet i forhallande till sin lon), allehanda onodiga politiskt korrekta anstallda, fackforeningar och deras anstallda, underleverantorer, etc.
Om skolpengen ar samma for alla sa har alla samma stod fran staten som de sedan kan anvanda bast de vill.
Jag får rätta mig själv. Officiellt gör inte Europaskolan någon vinst. Det vore intressant att granska vart pengarna tar vägen.
Sedan. Få lärare har för hög lön flertalet har för låg. Om lönerna var för höga skulle vi ha ett något högre söktryck till lärarutbildningarna. Det krävs 0.1 på högskoleprovet för att komma in på en del lärarinriktningar! Vem med godkända betyg kommer inte in på lärarutbildningen?
“hur betalar man mer for ”besvarliga” elever utan att uppmuntra fler elever att bli besvarliga?”
Enkelt svar: Varför skulle en besvärlig elev vilja ha hög lärartäthet och högbetalda lärare? Går incitamentseffekten ens i den riktning du föreslår.
Mer seriöst – för dem som på riktigt tror att bättre offentliga betalare kan lösa problemet: Exempelvis kan man kontrollera noga vilka socioekonomiska variabler (eller testresultat från bvc/förskola, om sådana föreligger) som är förknippade med besvärlighet – eller mera noggrant högre kostnader -, samt hur mycket högre dessa kostnader är (till exempel i form av de löner lärare kräver för att vara indifferent mellan olika sammansättningar av besvärliga och mindre besvärliga elever), och sedan på riktigt räkna ut vad det faktiskt skulle kosta att ge alla barn likartade chanser (vilket självfallet är långt från “[o]m skolpengen ar samma for alla”). Incitamentseffekten torde ligga mycket nära noll. Creamskimmande låtsasliberaler skulle däremot gå i taket över att inte kunna göra vinst på akademikerbarn, håltimmar och genomsnittsskolpeng. (Låter på något sätt bekant…)
“Officiellt gör inte Europaskolan någon vinst. Det vore intressant att granska vart pengarna tar vägen.”
An mer intressant vore att granska ordentligt vart pengarna i den offentliga skolan tar vagen
Per S. det dar later som ett enkelt och objektivt system, NOT
Enkelt – nej.
Objektivt – lika lite som dagens system.
I mitt försök att argumentera mot den ganska bisarra tesen att barn blir stökiga i syfte att få högre skolpeng lanserade jag ett förslag för att minska skolsegregation (med därpå följande försämringar i lika möjligheter och skolresultat) och slöseri med skattemedel (främst i form av att ödsla genomsnittlig skolpeng på högpresterande elever), med bibehållen valfrihet. Det finns betydligt enklare och objektivare modeller med mindre valfrihet – närmare finländsk skola i dag eller svensk på 80-talet.
Tycker man däremot inte att större segregation, tyngre socialt arv, sämre skolresultat och ineffektivt utnyttjande av offentliga resurser är problem har man förstås ett annat synsätt. Just den politiska agendan verkar ha manifesterats i kritiken mot Vlachos, Mörk m fl.
Vill du ta reda på vart pengarna i den offentliga skolan tar vägen – ett mycket vällovligt initiativ – så kan du begagna dig av offentlighetsprincipen.
Ledsen över att jag sjunker ner i detaljer men Europaskolan och dess rektor är verkligen ett intressant fenomen. Lite googlande visade bl a följande: “… Efter flera liknande händelser ville en av lärarna bilda en antimobbningsgrupp, men rektorn, Anette Parts tyckte att det skulle bli för dyrt, och ville inte betala lön för den tid lärarna lägger ner på arbete mot kränkande behandling.”
Källa SR http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=71649
Det finns även mycket annat intressant skrivet om denna skola som går att googla fram.
Att en skola som verkar i denna anda inte skulle göra vinst verkar minst sagt konstigt. Men jag lyckades inte få fram något av intresse om den “ideella” stiftelse som står bakom skolan.
Hur definierar du slöseri? Det kanske rent av är samhällsekonomiskt lönsamt att lägga mer pengar på starka elever snarare än svaga om de förra blir extremt framgångsrika i yrkeslivet.
Problemet är, som så många redan påpekat, att det finns mycket lite data från tiden före privatiseringarna, och bara aningen mer data därefter.
Jag har jobbat med svensk sjukvård sedan 2003, och vågar säga att det med befintliga data är meningslöst att göra jämförelser mellan privat och offentligt. När inte ens primärvårdschefen i ett landsting vet vad primärvården gör, när sjukvården medvetet fuskar för att få bättre resultat (kömiljarden) och när sjukhusens budgetar har poster som “negativa strukturella merkostnader” (vilket innebär “underskott som landstingen täcker”) blir det alltför lätt äpplen och päron. Sedan har i princip all sjukvårdspersonal och -ledning en bakgrund i landstingen, vilket gör att likriktningen är förvånansvärt stor.
Intressant nog är det först i och med privatiseringarna som landstingen börjar intressera sig för primärvården – de fastslår vad “primärvård” innebär, hur det ska ersättas, kräver rapportering av vad varje vårdcentral gjort mm. Så om 5 år kan vi nog göra meningsfulla jämförelser av privata och offentliga vårdcentraler. Och då tror jag att den största skillnaden är mellan landsting med smarta ersättningssystem och andra, inte driftsform.
KM,
Du skriver att jag “har väldigt lätt att ta till mig denna forskning” .
Ja, och jag tycker inte din invändning håller.
För om jag konstaterar att fakta och empiri visar att ”…det överlag inte finns någon verklig grund för att hävda att dessa privatiseringar levererat vad de utlovade”, så kan jag inte se hur det motsägs av ditt konstaterande “att vi vet otroligt lite, i många av områden (ffa hälsa och sjukvård), om vad effekterna har blivit…”. “Different words, same conclusion.”
Det är väl just precis detta som rapporten landar i. Trots att privatiseringarna genomförts under förespeglingar om stora effektivitetsvinster och kvalitetshöjningar så vet vi “otroligt lite, i många av områden … om vad effekterna har blivit…”
Mot den bakgrunden är det också svårt att förstå upprördheten och alla ömma tår!
Eftersom det på, ex. sjukvårdsmarknaden, inte finns någon empiri av i vetenskaplig produktion överhuvudtaget för frågan i Sverige, så är det väl tämligen trivialt att vi inte kunnat belägga några positiva effekter (eller negativa med för den delen).
På området finns det således inga som helst “fakta som sparkar” åt något håll i de flesta av de viktiga frågorna. Men det var inte riktigt så jag tolkade dina inlägg.
Läs gärna min blogg med bl.a. exempel från Stockholms läns landsting.
http://ingrideckerman.blogspot.com/2011/09/privatisering-saknar-fordelar.html
Tycker när man följer debatten om SNS-rapporten här på ekonomistas och på tidningarnas ledarsidor som om den politisk-ideologiska högern ha problem med att förhålla sig till vetenskap när dess resultat inte passar med egna förutfattade meningar. Man vill så gärna att det skulle vara annorlunda att man slår knut på sig själva för att inte behöva ta in vad forskningen visar.
Även i tv:s snackesoffor hörs liknande tongångar. I Gomorron Sverige kunde man idag höra f.d. moderata borgarrådet i Stockholm, Kristina Axén Olin, klassa ut rapporten som ”blaj”.
Det är kanske starka ord – men jag tycker de här reaktionerna tyder på ett ynkligt och orimligt förhållningssätt till forskning. Om forskare nu med empiri kunnat konstatera att det överlag inte finns någon verklig grund för att privatiseringar av värlfärdssektorn levererat vad de utlovade, får vi väl vara ödmjuka nog att ta dessa vetenskapliga resultat på allvar.
I vetenskapens värld måste man ställd inför verkligheten acceptera att ompröva tidigare ställningstaganden och försanthållanden. Vetenskapen kan bara ha en herre, och det är strävan efter sanning. Det borde även den politisk-ideologiska högern kunna acceptera.
tralalala
http://www.economist.com/blogs/dailychart/2011/09/american-public-opinion-and-climate-change?fsrc=scn%2Ffb%2Fwl%2Fdc%2Fgreentea
just länking!
Ja man blir nästan lite nedstämd när folk och politiker vägrar lyssna på vad forskningen säger. Och då är jag inte ens forskare.
Jag företräder varken högerns eller vänsterns maktintressen, men konstaterar att författarna säger detta:
(1) Studier med hög evidensgrad saknas.
(2) Studier med låg evidensgrad visar på positiva effekter:
”tillgängligheten […] ser ut att ha ökat efter vårdvalet introducerades.”
”Flera undersökningar pekar på att kundnöjdheten är något högre hos dem som valt privata alternativ.”
Slutsats: Påståendet ”Privatiseringar i välfärden har inte ökat effektiviteten” saknar stöd i forskning.
Forskare har konstaterat att efterfrågade data saknas.
Lars,
med tanke pa den partiskhet du visar pa din egen blogg gentemot centerpartistiska foretradare och dina hyllningar till Keynes teorier fran 30-talet sa kanns det onekligen lite som om du kastar sten i glashus nar du anklagar den “nyliberala hogern” for att vara partisk och ovetenskaplig
Nu får du väl ändå ta och skilja på päron och äpplen.
Att vi har en tillträdande partiledare som hyllar en författare/filosof som låter sig inspireras av en massmördare och av den anledningen blir kritiserad på min hemsida/blogg är väl något helt annat än att beskriva en vetenskaplig undersökning för “blaj”.
Som landets enda professor i samhällskunskap är det min förb… plikt att delta i samhällsdebatten och därigenom uppfylla lite av den av statsmaktens påkallade “tredje uppgiften”.
När det gäller Keynes är det riktigt att jag brukar framhålla honom som ett gott exempel på en person med eminent förmåga att på ett intressant, välartikulerat och adekvat sätt utöva ekonomisk vetenskap.
Oberoende av om man framträder som forskare eller debattör tycker jag alltid att man bör ta vetenskap på allvar. I ekonomi och samhällsvetenskap är det den främsta kunskapsformen vi äger och då kan vi inte bara nonchalera den med substanslösa invektiv som “blaj”. Självklart får man tycka att vetenskapliga resultat är blaj , men då ska man också ange ARGUMENTEN varför man tycker så. Löst tyckande per se – som vi ser alltför många exempel på i SNS-debatten – är i mina ögon av noll och intet värde.
Bäste Lars,
problemet är ju bara att “vetenskap” i det här fallet består i att 1. Man drar en övergripande slutsats 2. Man säger sedan “vi har inte vetenskapligt stöd för att dra slutsatsen”. 3. En av de värden som funnits med att öka medborgarmakten och minska andelen vad politiker bestämmer över verkar underkännas av forskningschefen som ett giltigt värde (citat: “Valfrihet för medborgarna kan naturligtvis betraktas som ett egenvärde”).
Det blir helt enkelt bristfällig logik.
Sedan passar ju självfallet dessa slutsatser debattörer m.fl. som anser att politiker ska bestämma om det mesta.
Jag ser verkligen fram mot att SNS kommer att bidra med det de själva gång efter annan upprepat i rapporten: det saknas data om kvalitet.
PS det har inte förekommit särskilt mycket “privatiseringar”, vi finansierar ju fortfarande allt via skatter. Därför är det illavarslande när SNS forskningschef väljer begreppet “privatiseringspolitk” i sin debattartikel.
“Att vi har en tillträdande partiledare som hyllar en författare/filosof som låter sig inspireras av en massmördare och av den anledningen blir kritiserad på min hemsida/blogg är väl något helt annat än att beskriva en vetenskaplig undersökning för ”blaj”.”
Snacka om guilt by association, i flera led.
Sjalv hyllar du Gunnar Myrdal som bla stottade Vietnams kommunister, som har mordat bra mycket mer folk – dar behover vi inte ens ga flera led for att hitta mordare.
Nu blandar du ihop korten igen Emil. Att säga sig stötta ett bonde-folk som blir attackerat av en supermakt är inte samma sak som att idolförklara en mördare pga att han lever efter ett ypperligt motto: vad som är bra för mig är rätt.
Tuna:
1) man kan inspireras av bra saker gjorda av folk som ocksa har gjort daliga och avskyvarda saker. Einstein verkat tex ha varit en riktig skitstovel men man kan anda vara inspirerad av hans forskning.
2) jag kritiserar Lars P. Syll for dubbelmoral. hans devis verkar vara att vanster har bra intentioner och darfor ar moraliska medan hoger har daliga intentioner och darfor ar avskyvarda. enligt denna logik ar det enkelt att framstalla Thatcher, Loov, Federley, Rand, Friedman och Von Hayek som monster och Myrdal och Keynes som fantastiska rattframma manniskor, aven om de hade fel ibland sa hade de ju alltid goda intentioner medan den nyliberala hogern alltid per definition har onda intentioner
3) Vietnamkonflikten var kanske inte riktigt sadar rattfram och sjalvklar som du verkar gora den till.
Vietnam är nog inte så komplicerat som du tror heller. Men alltså här sätter du Rand mot Keynes. Det är så fel det bara kan bli! Jag vet inte riktigt hur man tar sig vidare i en diskussion om ena parten sätter dessa två som motpoler.
Tuna,
1) Jag har inte satt keynes mot rand.
2) Aven om jag hade gjort det sa ser jag inte problemet. Far man inte jamfora keynes med nagon? Varfor far man inte inspireras av rand? Jag har inte last en enda bok av rand men jag forstar verkligen inte varfor vissa tankare inte ens far namnas. Vad ar det for argument?
3) Vietnam var alltsa onda imperialistiska vita nyliberaler mot fullstandigt oskyldiga forsvarslosa bonder? Svart mot vitt, ratt mot fel, de goda mot de onda? Och du tycker att jag intar sa rigida positioner att det inte gar att diskutera med mig…
Möjligen kan man sätta Rand mot Lenin eller Marx. Kom igen nu, vi släpper detta.
En forfattare som eventuellt har latit sig INSPIRERAS av vissa tankar en mordare hade skall alltsa janforas med en av historiens storsta tyranner? Seriost?
Marx, historiens största tyrann?
🙂 Lenin naturligtvis
Hej, vilken intressent diskussion Bra att fakta kommer fram, även om det saknas en hel del i underlaget.
Jag håller med om att skolorna “väljer” elever, har själv barn i fri-skola där föräldrarna måste vara aktiva o hänga på låset för att få in sina barn. Handikappade barn har inte heller möjlighet att gå på denna skola.
Funderar mycket på att standardavvikelsen har ökat i skolan medans medlet har sjunkit ngt. Dvs större spridning nu för tiden mellan de hög- o låg-presterade eleverna Inte bra för framtiden.
O sen en sista fundering, hoppas Kunskapsskolans VD inställning till forskning o kunskap inte sprider sig till hans skola. Skrämmande höra VD för en “kunskaps”-skola skjuta på forskning och dess budbärare. Vi måste ställa högre krav på skolan! (privat som kommunal)
Har ni några kommentarer kring detta: http://www.dagensarena.se/nyheter/darfor-lamnar-laura-hartman-sns/
?
Inte mer än att vi ger Laura Hartman vårt fulla stöd och konstaterar att även Olof Petersson har sagt upp sig från SNS idag: http://www.olofpetersson.se/aktuellt.html
Är det verkligen INGEN på ekonomistas som tänker skriva om vad som har hänt på SNS, den akademiska yttrandefriheten, trovärdigheten etc? Kan man i så fall “starta en ny tråd” om detta även utan ett nytt inlägg?
Ha tålamod. Det kommer inom kort