Går det att rädda Europa?

Det verkar alltmer uppenbart att euroländernas ECBs åtgärder för att lugna marknaderna är otillräckliga. Daniel Gros föreslår på vox att EFSF i samarbete med ECB ges möjlighet att garantera obegränsat stora åtaganden:

At this point the Eurozone needs a massive infusion of liquidity. Given that the cascade structure of the EFSF is part of the problem, the solution cannot be a massive increase in its size. However, the EFSF could simply be registered as a bank and could then have access to unlimited re-financing by the ECB, which is the only institution which can provide the required liquidity quickly and in convincing quantity.

This solution would have the advantage that it leaves the management of public debt problems in the hand of the finance ministries, but it provides them with the liquidity backstop that is needed when there is a generalised breakdown of confidence and liquidity. This is exactly when a lender of last resort is most needed.

Jag instämmer huvudsakligen i Gros förslag. Det innebär att ECB/EFSF skulle föra en politik liknande den Fed nu kan föra och bl a att den penningpolitiken skulle tvingas nedprioritera inflationsmålet under några år framöver. Jag är inte övertygad om att det är rätt väg för USA, men i Europa är problemen djupare och andra lösningar är svåra att se. Som mitt tidigare inlägg antydde är det dock troligare att vi får se en sådan penningpolitik i USA än i Europa.

Min reservation mot Gros förslag är att detta bör kombineras med kraftigare nedskrivningar av den grekiska skulden, och kanske även nedskrivning av Portugals skuld. Banker som då går i konkurs får då tas över av EFSF eller av de enskilda EU-länderna. Det verkar finnas en överdriven oro för man därmed återskapar det krisläge som uppstod efter Lehman-konkursen 2008. Vi lär aldrig få veta vad som hänt om Lehman hade räddats, men jag har mycket svårt att tro att krisen då hade undvikits. Förmodligen hade en mer utdragen process tvingat fram en liknande utveckling i ett senare skede, ungefär så som vi nu ser att räddningsaktioner i Europa gång efter annan tvingar fram alltmer dramatiska problem.

Det är alltså dags för Europeiska ledare att tillåta skuldnedskrivningar och bankkonkurser. För att göra så behövs dock en aktiv och kraftfull lender of last resort, t ex utformad enligt Gros förslag.

Comments

  1. Det vore bra att förklara vad EFSF står för.

    Hur många vet vad ECB är för något?

    Och som samhällsekonom tycker jag inte att ditt inlägg ger någon bra information.

    • Läs gärna Gros artikel istället för mitt inlägg. Han för fram viktiga insikter. Jag vet dock inte om dessa insikter kan kallas för “information”.

      Avsikten med våra inlägg är för övrigt inte alltid att ge mesta möjliga information — vi är inte en dagstidning. Vi på Ekonomistas strävar efter att bidra till samhällsdebatten och till en intressant och aktiv diskussion och analys av nationalekonomiska frågor.

      Jag kan hålla med om att en akronym som EFSF (dvs euroländernas räddningsfond, European Financial Stability Facility) nog bör förklaras även om de flesta som kan tänkas ha utbyte av det inlägg jag skrev nog redan vet det. Jag tror dock — kanske naivt — att alla som läser Ekonomistas vet vad ECB är.

  2. Martin:
    Tycker Gros förslag – på kort sikt – är värt att allvarligt beakta.
    Men problemen är i grunden inte en fråga om likviditet eller ens solvens. Problemen är strukturella. Och då behövs ett annat angreppssätt om vi inte bara ska skjuta problemen framför oss.
    Jag har i Keynes och Minskys anda tentativt skissat på hur en “lösning” skulle kunna se ut:

    Keynes och Minsky visar vägen ut ur krisen

  3. Lars: Jag håller med om att Gros förslag inte löser de strukturella problemen. Nu står dock euroområdet inför allvarliga kortsiktiga problem som måste hanteras för att de viktiga strukturella reformerna ska kunna genomföras.

    Euroområdet (särskilt ECB) måste nog offra en stor del av sin trovärdighet och tillfälligt överge flera viktiga grundläggande principer (flera har redan övergivits!). De får sedan försöka skapa bättre institutioner kring euroområdets ekonomiska politik, och med hjälp av dessa försöka att gradvis återskapa förtroendet.

  4. Jag är Fil. Dr. i nationalekonomi (Lunds Universitete) och har jobbat internationellt i 4 årtionden.
    i mina rapporter – mängder av – har jag åtmistone försökt att ha en lista över “acronyms”. Speciellt krångligt då jag även jobbar utanför den anglosxasitiska problem dominansen.

  5. Olle Montanus says:

    Tom,

    Den här tjänsten kan möjligen vara till hjälp:

    http://lmgtfy.com/?q=efsf

Trackbacks

  1. […] Se t ex mina inlägg förra veckan om högre inflation samt ECB och räddningsfonden som lender of last resort. TwitterFacebookE-postSkriv […]

Leave a reply to Lars P Syll Cancel reply