Är socialt kapital alltid av godo?

Ett samhälles sociala kapital kan beskrivas som summan av den tillit och samarbetsvilja som dess medborgare och organisationer uttrycker gentemot varandra. Social kapital uppstår när människor träffas på olika arenor såsom föreningar och klubbar, och många anser att detta är värdefullt för samhället på flera sätt. Men är det verkligen alltid positiva, värdeskapande kontakter som knyts när folk möts i föreningsverksamheten? En ny forskningsstudie visar att det tyska Nazistpartiets framfart på 1920- och 1930-talen kan ha underlättats av aktiva, lokala föreningar och organisationer, alltså av att det fanns mycket socialt kapital.

På senare år har en rad forskare, anförda av den amerikanske statsvetaren Robert Putnam, betonat betydelsen samhällens sociala kapital, alltså den tillit som uppstår när folk möts och umgås i olika samhälleliga aktiviteter. Dessa möten skapar tillit och tilliten leder till ökad handel, fler avtal och informationsutbyten vilka i förlängningen skapar välstånd.

Men finns då inga negativa aspekter av socialt kapital? Jo, tidigare forskning har lyft fram flera exempel på detta. Alltför stark tillit, t ex i klansamhällen, kan verka negativt på viljan att interagera med människor utanför den egna klanen (se Jespers diskussion i tidigare inlägg). Sociologisk forskning har visat på hur stark social sammanhållning kan leda till exkludering av de som inte passar in. I en ny studie har tre nationalekonomer studerat ytterligare en situation där det sociala kapitalet verkar ha haft en mycket negativ betydelse för utveckling och välstånd.

I studien ”Bowling for Fascism: Social Capital and the Rise of the Nazi Party” studeras Tyskland under Weimarrepublikens tid, alltså under 1920-talet och det tidiga 1930-talet. Det var under denna period som det tyska nationalsocialistiska partiet skapades och växte, och forskarna undersöker om dåtidens aktiva tyska föreningsliv spelade någon roll i denna utveckling. Kan det ha varit så att Nazistpartiet växte snabbare på orter där folk träffades relativt ofta i sina föreningar, alltså där det sociala kapitalet var relativt stort? Om så är fallet, kan vi med hjälp av statistisk metod ta reda på om det sociala kapitalet rentav bidrog till nazistpartiets framgångar?

Forskarna börjar med att se om Nazistpartiet var större på de orter där föreningslivet var relativt aktivt. Bilden visar just denna koppling på ortsnivå mellan medlemsandelen i Nazistpartiet (kontrollerat för andelen katoliker och arbetare i befolkningen) och tätheten av lokala föreningar. Som synes finns en positiv samvariation, vilket åtminstone inte motsäger ett kausalt positivt samband.

image

Men förklaras detta mönster av att det framför allt handlar om politiska föreningar som ju är skapade just för spridning av politiska idéer och alltså inte om socialt kapital rent generellt? Här gör forskarna om analysen på enbart icke-politiska föreningar såsom bowlingklubbar, sångkörer, friluftsföreningar eller djurskötselgrupper. De finner då ett nästan ännu starkare positivt samband.

Man kan även tänka sig att det finns andra, kanske underliggande kulturella, faktorer som inte ens är direkt mätbara men som förklarar varför vissa orter har både ett rikt föreningsliv och starka nazistsympatier. För att försöka komma runt detta gör forskarna en tvåstegsanalys. Först undersöker de om 1920-talets föreningsliv kan förklaras av ortens föreningsliv på mitten av 1800-talet för att fånga upp dessa underliggande variabler, och de finner att så är fallet. Därefter går de vidare och ser om den återstående föreningsaktiviteten (som inte härrör från den allmänna aktivitetsbenägenheten) under 1920-talet kan förklara Nazistpartiets expansion. Och även här finner de att så är fallet.

Även om denna studie såklart inte är sista ordet visar den att de mekanismer som skapar socialt kapital även kan vara bärare av negativa influenser för ett samhälle. I Weimarrepubliken blev resultatet det värsta tänkbara, och kanske kan detta exempel öppna upp för en mer balanserad diskussion om hur socialt kapital uppstår och vad det innebär för det öppna samhället.

Comments

  1. Socialt kapital verkar, som tur är, bildas när människor beror av varandra. Verkligen beror av varandra i personlig mening. Så HUR människor beror av varandra ger upphov till olika former av socialt kapital.

    Tyskland hade knappt kommit ur en feodal organisation kring napoleonkriget och ut i ett laissez-faire-samhälle när Bismark började införa välfärdsstaten. Än värre var det i Frankrike under l’Ancien Régime där staten före revolutionen förstört alla intermediära organisationer där medborgarna kunde frivilligt organisera sig själva. Samtidigt var samhället genombyråkratiserat.

    Kina växlade mellan borgerlig kultur till kejserligt tjuvsamhälle. Det enda du kunde lita på var blodsband och så är kinesiska företag organiserad än idag.

    I England köptes och såldes jord bönder emellan minst sedan 1300, så kommersiella transaktioner, nya grannar etc, var en del av kulturen. Sedan kom laissez-faire på 1800-talet och industrialiseringen. Tack vare den form av socialt kapital man byggt upp så gick kriminalitet, onykterhet och annan oordning ner.

    USA följde, eller ledde det brittiska exemplet som Tocqueville så väl beskrev. Överallt där man i Frankrike skulle ha förväntat sig ett statligt ingripande fanns det i USA frivilligorganisationer som byggde vägar, broar, skolor, bibliotek, etc.

    Sverige, under laissez-faire, hade folkrörelser med miljontals medlemmar, men vi har ett annat historiskt arv än tyskar och engelsmän. Friare än tyskarna, men ofriare än engelsmännen.

    Felet med välfärdsstaten ur detta perspektiv är att den ersätter personliga band, där människor, på gott och ont beror av varandra, med abstrakta band. I teorin beror vi då också av varandra, men vi känner inte varandra i teorin. Havamal:

    Mycket skall
    ej mannen giva,
    ofta får han lovord för litet;
    med hälften av en bulle
    och med bägare på lut
    vann jag mig en vän.

  2. Kalle says:

    Det är rätt uppenbart att i Sverige så kommer många att gilla detta sociala kapital. Gud nåde den som röstar fel i ett jaktlag. Då riskerar man sin plats och det är nära till hands att bli socialt utfryst. Socialt kapital är troligen förknippat med konformitet i små slutna kretsar.

    Så som socialt kapital beskrivs här så är det ett värde och inte en uppsjö av diversifierade möjligheter. Som att det finns ”en förening” och inte en mångfald bland föreningarna.

  3. Herr V says:

    Intressant men kanske inte speciellt förvånande. För att ta diskussionen lite närmare nutiden, finns det motsvarande mätningar med koppling mellan socialt kapital och korruption. Man föreställer ju sig lätt att på en liten ort där samma gubbar sitter i kommunstyrelsen, fotbollslaget, pensionärsföreningen etc så skulle detta vara en grogrund för nepotism snarare än nazism.

    • Mats E says:

      Bra poäng! Man kommer osökt att tänka på Göteborgsandan. En gemenskap som underlättar för insiders att klia varandra på ryggen och utestänga konkurrens från nykomlingar.

  4. Kanske missuppfattar jag något, men ”Kapital” (e.g. humankapital, fysiskt kapital etc.) handlar vanligtvis om saker som utökar vårt handlingsutrymme. Med fler fabriker kan vi bygga mer vapen, men vi kan även bygga fler leksaker om vi skulle välja det. Med mer socialt kapital så är det lättare att koordinera samhället mot något nytt mål, men detta nya mål behöver säklart inte vara bra (enligt det ena eller andra kriteriet).

    • Med rätt sorts socialt kapital är det lättare för samhällen att koordinera sig självt, att koordinera samhällen ovanifrån är nästan omöjligt.

      T ex, med en homogen kultur behövs ingen management-struktur upp till 150 anställda (Dunbar’s Number). Det är storleken på en jägare-samlare-klan, ett kompani i armén, en medeltida by, antalet medlemmar i ett forskningsfält.

      Men detta räcker bara till klanen. Jared Diamond berättar att på Nya Guinea, när två män som inte känner varandra träffas, så rabblar de upp sina familjehistorier för att se om de är släkta, och därmed inte ska försöka slå ihjäl varandra.

      Det fina med vårt moderna kapitalistiska samhälle är att vi litar på människor vi inte känner, och vi inte är släkta med. I Holland, det äldsta europeiska kapitalistiska samhället kan man köpa ett hus med ett handslag. I Schweiz fick man åtminstone för 30 år sedan tillbaka plånboken med sitt innehåll om man tappade den. I Sverige, för inte så länge sedan, behövde man inte låsa dörren.

      Förr såg folkrörelserna till att medlemmarna var människor man kunde lita på. När man vet att X är medlem i facket/Pingstkyrkan/Rotary/Frivilligorganisation/bor i stan så man kan lita på honom implicit så blir alla transaktioner mycket billigare.

  5. Lovisa says:

    Putnam skiljer på ”bonding” (som är interaktion mellan homogena grupper/individer) och ”bridging” (som är interaktion mellan heterogena grupper/individer) – där den senare bedöms vara den goda sorten av socialt kapital. Nazi-Tyskland får nog sägas vara ett exempel på den första.

    • Jonas says:

      Enligt artikeln kan samband observeras på både ”bridging”- och “bonding”-nivå.

    • Det är kanske inte så uppenbart på förhand vad som är heterogena och homogena grupper. Framgångsrik ”bridging” kanske gör att grupper som tidigare varit heterogena kommer att uppfattas som homgena.

      Tyskland har ju traditionellt haft motsättningar mellan katoliker och protestanter t ex. Nazisterna fick denna skillnad att verka mindre viktig än deras gemensamma hat mot judar. Kanske hade de hjälp av att katoliker och protestanter umgåtts i bowlingklubbar tidigare.

  6. Farhia Bettar says:

    Daniel. Du skriver att

    ”Social kapital uppstår när människor träffas på olika arenor såsom föreningar och klubbar.”

    Men detta är väl bara vissa forskares åsikt? Det kan väl lika gärna vara så att föreningar uppstår på grund av spcialt kapital, alltså att det sociala kapitalet kom först och sedan föreningarna och klubbarna? Eller?

  7. Martin says:

    Socialt kapital är ett väldigt otydligt begrepp, men jag tycker det används ganska slarvigt i inlägget. Socialt kapital enligt Putnam handlar ju om att folk möter folk i olika sfärer utanför familjen och arbetsplatsen. Det handlar om att folk exponeras för olika tvärsnitt av befolkningen i många olika sammanhang. Alltså är det väll snarare än motsats till ”klansamhällen” och stark sammanhållning i slutna grupper?

    Angående NSDAP var det väll snarare så att det var den välorganiserade nedre borgarklassen som i stor grad stödde Hitler, som nog också hade ett starkt civilsamhälle. Motståndet bland arbetarklassen och i någon mån en traditionell överklass hade kanske inte samma behov/förmåga att organisera sig lika starkt? Det är ju också svårt att tro att delar av civilsamhället som fackföreningar var korrelerade med stöd till NSDAP. Det är inte omöjligt att föreningsliv hade ett mer kausalt samband (till exempel var föreningslivet säkert ganska segregerat i Weimar-Tyskland) med att rösta på NSDAP men jag är lite skeptisk.

  8. Det står tydligen fel i artikeln jag citerade. Det ska vara 20,4% för socialdemokraterna i november 1932.

  9. Bo Rothstein says:

    Inte nytt alls, detta problem och med just detta empiriska exempel skrev statsvetaren Sheri Berman om i en artikel i World Politics 1997, ”Civil society and the collaps of the Weimar Republic”, och i forskningen om socialt kapital är problemet synnerligen välkänt.

    • Bo, du verkar ha rätt. Författarna medger i sin uppsats att: ”Our work follows on from an earlier argument by Berman (1997), who pointed to the failure of the Weimar Republic as a challenge to the literature on social capital.” (s.2). Men just därför påpekar de också på vilket sätt de utvecklar ”Using new, hand-collected data from interwar city directories from municipal archives and city libraries, we examine the speed of Nazi mobilization as a function of the density of civic associations. In a cross-section of German towns and cities, association density is strongly and positively correlated with entry into the NSDAP.” (s 2).

      På sid 5 fortsätter de: ”Berman (1997) pointed out that Weimar Germany as a whole had an exceptionally high number of civic associations, but that these did little to support the struggling democracy. She argued that social capital may backfire if “frustration with the failures of the national government and political parties” runs high, and concluded that “… had German civil society been weaker, the Nazis would never have been able to capture so many citizens for their cause …” (Berman 1997). At the same time, she offers no quantitative evidence that the NSDAP spread faster where there were more associations – it is possible that Weimar would have collapsed even faster had it not been for rich civic life at the local level.”

      Det är naturligtvis en tolkningsfråga hur mycket deras bidrag bygger på Bermans (och andras) tidigare arbeten, men att de tillför litteraturen ny empirisk evidens verkar ändå klarlagt.

      • Jag skulle varm rekommendera Francois Furets ”Le passé d’une illusion”, på engelska ”The passing of an illusion: The Idea of Communism in the 20th Century”.

        Han diskuterar hur sönderslaget det tyska samhället var efter första världskriget, hur arga och besvikna många var, och, något som man glömmer idag, hur både nazism och kommunism sågs som hopp om en bättre värld.

Trackbacks

  1. […] kopplingen till demokrati gör en studie (som Daniel bloggat om i en tidigare version) av Shanker Satyanath, Nico Voigtlaender, och Hans-Joachim Voth extra intressant. Det handlar […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s