Krispaketet gick alltså inte igenom trots de ändringar som gjorts de senaste dagarna (exempelvis att staten ska få möjlighet till ägande i bolagen man räddar). Två snabba reflektioner om varför paketet inte gick igenom, trots att de flesta anser att ett paket behövs.
I sin första utformning innehåll paketet inga andra garantier för skattebetalarna annat än förhoppningen att de dåliga lånen skulle stiga i värde. Att ingen statlig ägarandel erbjöds, att ägare och kreditgivare skulle hållas skadeslösa och att de ansvariga bankirerna skulle ersättas som om inget hade hänt fick många, inte minst ekonomer, att slå bakut. Detta dels av rättviseskäl men även då det skulle lägga grunden för en ny period av oansvarig utlåning.
Tilläggen till förslaget har gjort det bättre i dessa avseenden men då Bernanke och Paulson fortfarande har väldigt stor diskretion är det möjligt att en sådan omvändelse under galgen inte känns pålitlig (än mer pga Paulsons Wall Street-bakgrund). Naturligtvis borde dessa delar funnits med från början och nu dras paketet med en “corporate welfare”-stämpel.
Den andra anledningen kan vara att de dåliga lånen med stor sannolikhet kommer att förbli dåliga. Den svenska lösningen var väldigt framgångrik och blev billig för skattebetalarna. Anledningen till detta var att fastighetspriserna snabbt vände upp, vilket i sin tur berodde på att räntorna sjönk dramatiskt. Ett sådant scenario är otroligt i dagens USA: räntorna har varit låga länge och fastighetspriserna har nog varit mer genuint övervärderade´än i Sverige på 1990-talet. Även om NYT lyfter fram den svenska krishateringen som lyckad var det nog en del tur bakom de låga kostnader den förde med sig. Däremot fungerade den snabbt och lyckades hindra en total kollaps.
Ekonomistas 
Bostadspriserna har stigit för att bankerna tryckt ut för mycket kredit det var klart redan 2006:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_353006.svd
Grunden till att dagens system håller på att rasa är det är skuldmaximerat. Då alla pengar skapas genom kreditexpansion vilket mer rättvist borde kallas skuldexpansion har denna process nått sitt max och vänder om till en implosion. Skuldexpansionen är en följd av räntekravet där pengar/krediet till lån skapas av banken men inte pengarna till räntan, för att pengarna till räntan ska skapas måste nya skuldslavar anskaffas så att nya lånpengar/krdeiter skapas, men dessa är också förbundna med en ränta som kräver att en till skuld måst skapas för att pengarna till den ränta ska finnas o.s.v, os.v i en exponentiellt förlopp där alltmer skuldbinds av bankerna.
Så här går bedrägeriet väldigt förenklat till:
Prylen är att banken har dina pengar på två ställen på en gång (eller påstår sig ha det). Dels i din digitala plånbok kallat konto men samtidigt har banken lånat ut dina pengar. Om en företagare skötte sin bokföring på det sättet skulle han hamna i fängelset kanske du tänker – vilket är helt rätt! Detta är möjligt enbart om banken skapar dessa nya pengar i form av krediter. Detta är en egenskap ingen annan “vara” har. Du kan inte förvara ett bord åt en snubbe i ditt hus och samtidigt låna ut det – det kan inte finnas på två ställen på en gång. Däri ligger bedrägeriet. Banker ska tjäna pengar på förvaringsavgifter, inte på att bedra människor genom att skapa pengar (=krediter) från ingenting.
Så för att illustrera:
Stoppa in 1000kr på banken så säger banken att du har 1000kr där som du kan plocka ut. Men egentligen har banken lånat ut 920kr av dina pengar och har bara 80kr (d.v.s 8% täckning) på din digitala plånbok kallat konto. Detta gäller alla konton. Och om du plockar ut dina 1000kr måste banken plocka från alla andra konton för att få ihop till dessa. Och om tillräckligt många vill plocka ut tar dessa 8% snart slut.
Allt bygger på tro på att pengarna finns.
Risk för bankrusning? De som kommer först hinner plocka ut innan de 8% tar slut.
För ALLA banker är latent insolventa. Med bara 8% kapitaltäckning (Baselreglerna) så finns inte 92% av pengarna ifall kunderna får för sig att hämta ut sina pengar. De första får pengar i en bankrusning innan de 8% tar slut – 92% av pengarna kommer inte betalas ut,
Du kan ju hoppas att mamma staten betalar insättningsgarantin men …….
– Lycka till!
Micke: Som sagts tidigare finns det ett enkelt sätt att hindra finansiella kriser: man förbjuder helt enkelt finansiell verksamhet. Porblemet med denna ansats är att det finns en hel del fördelar med att folk kan låna pengar av dem som är villiga att låna ut. Enda sättet att komma åt den problematik du korrekt beskriver (men tveksamt kallar “bedrägeri”) är att banken inte kan skicka dina pengar vidare. Att spara i madrassen kallas det och är ibland ett bra alternativ, dock knappast alltid.
“För ALLA banker är latent insolventa. Med bara 8% kapitaltäckning (Baselreglerna) så finns inte 92% av pengarna ifall kunderna får för sig att hämta ut sina pengar. De första får pengar i en bankrusning innan de 8% tar slut – 92% av pengarna kommer inte betalas ut,”
Och livförsäkringsbolag har sällan pengar att betala ut om 100% av deras förmånstagare dör samtidigt. Är det också bedrägeri? Jag misstänker dock att försäkringspremierna skulle bli ganska höga om vi satte stopp för det.
För övrigt, re Baselreglerna, är inte de tänkta att vara en buffert mot insolvens, alltså att tillgångarna faller i värde? Det Micke beskriver är väl en likviditetskris, som ska mötas med utlåning från Riksbanken?
Att säga att banker är latent insolventa är väl helt fel, deras tillgångar ska ju överstiga deras skulder med flera procent. Däremot är de illikvida, dvs har inte tillgångarna i form av kontanter.
Johan: Helt rätt, det är latent illikvida de är.
Problemet är inte värre än att banker ska ha samma bokföring som företag. Hade ett företag gjort samma sak som bankerna hade det varit bokföringsbrott. Banker ska inte kunna ha pengar på två ställen på en gång – de ska låna ut pengar de har och inte fiktiva krediter. det ska var 100% täckning där bankerna lever på förvaringsavgifter och inte på att skapa låtsaspengar i form av krediter som de tar ränta och pant på.
Som sagt, ett skuldbaserat penningsystem kräver att penningmängden hela tiden ökar. Banken skapar pengar till skulden men inte pengarna till räntan på skulden. För att pengarna till räntan på lånet ska skapas måste än mer skuldpengar skapas – dessa nya pengar är också skuld som också har en ränta som banken inte har skapat pengarna till – varvid pengarna till detta måste skapas genom ny skuld o.s.v. På sätt och vis kan man säga att hela systemet är i kronisk konkurs.
Denna ränta på ränta ger en exponentiellt växande penningmängd och skuldbörda. Det brukar kallas kreditexpansion men kunde lika gärna kallas skuldexpansion (vilket jag hädan efter kommer kalla den). Den omfördelande kraften i denna skuldexpansion till förmån till de som lever på räntan på räntan, d.v.s de som lever på att pengar skapar pengar och inte på arbete, är enorm och accelererar som sagt exponentiellt .
Margrit Kennedy förklarar mycket bra i sin bok det omöjliga med ränta på ränta. Tänk er följande: Att Josef vid Jesu födelse investerat en krona till fem procents årlig ränta. Om Jesus återkom 1990 skulle han faktiskt kunnat “ta ut” från sin bank lika mycket guld som vikten av 10 miljoner solar!!!
En följd blir att när bankerna börjar få slut på skuldtorskar börjar de pumpa upp fiktiva värden för att systemet inte ska implodera. När dessa fiktiva ballonger inte längre går att fylla mer så spricker skiten i omvänd fractional reserve banking. Vi har nått skuldmax och bankirerna kan inte trycka på folk mer skulder.
Lösning:
Pengar ska skapas av staten och sättas i omlopp genom att allmänna nyttigheter skapas såsom vägar, sjukhus etc. Pengar ska inte skapas såsom skuld. Då skull vi slippa statsskulden som är ett rent påhitt från bankirerna på runt 1000 miljarder kronor påhittade från ingenting då de enligt Baselreglerna behöver ha 0% täckning vid utlåning till stat och kommun – d.v.s kan hitta på hela skiten från ingenting. Förra året uppgick bara räntan på dessa 1000 miljarder till 47 miljarder – som jämförelse kan nämnas att tandläkarreformen beräknas kosta 3 miljarder. Skatten skulle med andra ord kunna sänkas rejält.
Dessutom ingår räntan på räntan i alla konsumentpriser – enligt Margrith Kennedy är runt 40% av priserna ränta. Så priserna skulle kunna sänkas rejält om vi kapade av bankirenas parasithänder.
Vill bara poängtera ordet latent i i “latent insolventa”.
Skrev en blogg som förenklat tar upp hur bankerna punkteras och den omvända fractional reserve implosionen. Kom gärna med kommentarer.
http://blogg.aftonbladet.se/11316/
Jonas Vlachos
“Och livförsäkringsbolag har sällan pengar att betala ut om 100% av deras förmånstagare dör samtidigt. Är det också bedrägeri? Jag misstänker dock att försäkringspremierna skulle bli ganska höga om vi satte stopp för det.”
Ett försäkringsbolag skapar inga pengar. De har en summa i botten precis som t.ex Lotto som är insamlat av de som ingår. När någon har oturen (eller turen i Lottot) så för den dela av potten. Inga nya pengar i form av kredit har skapats.
Micke: Du får nog fundera igenom din argumentation lite till. Du säger att bankerna ska tillåtas existera och även låna ut, men bara om de har en reservkvot på 100% (eller menar du något annat?). Men per definition kan bankerna inte ha någon utlåning om reservkvoten är 100%. Reservkvoten anger ju den andel av inlåningen som inte lånas ut. Med en reservkvot lägre än 100% kommer, som du mycket riktigt påpekar, “pengar” att skapas inom bankväsendet. Alternativet är som Jonas redan har påpekat att utlåning inte tillåts. Den som vill köpa ett hus får först se till att spara ihop till hela husvärdet, etc.
Martin Flodén
Egentligen ska det finnas två olika sorters fordran på banken (vilket det och för sig till viss del gör men det är i sammanblandningen däremellan som bankerna skapar pengar).
1) Den första typen av konto är ren förvaring åt kunden som kunden kan komma åt när han vill. Kunden har 1000 kronor på sitt konto som skrivs som en skuld för banken. Dessa 1000 kr får inte banken låna ut då de säger att de finns på kundens konto.
2) Den andra typen av konto är ett där kunden ger banken tillgång till sina 1000kr under en viss tid, låt säga 1 år. Kunden kommer då inte ha 1000kr på sitt konto sitt konto och banken kan låna ut dessa 1000kr. D.v.s banken lånar ut 1:1 och kunden har inte dessa pengar till sitt förfogande under denna tid d.v.s kundens konto är tomt under denna tid.
Problemet (skapandet av pengar genom krediter=skuld) uppstår när dessa två system sammanblandas. Banken påstår att kunden har 1000 kr på sitt konto (även rent bokföringsmässigt) men har egentligen lånat ut 92% av dessa så att kvar återstår bara 8% av kundens pengar på kontot. Pengarna finns nu på två ställen på en gång – så i exemplet påstår banken rent bokföringsmässigt att kunden har 1000 på sitt konto (skrivs som skuld på bankens balansräkning) samtidigt som de lånar ut 920 kronor till någon vilket dyker upp som en tillgång på bankens balansräkning. Så nu finns det plötsligt 1920kr i systemet istället för bara 1000kr.
För att fortsätta serien:
Banksystemet lånar nu ut 920kr av de ursprungliga 1000kr. Den som lånar betalar någon dessa 920 kr till någon, säg person B. Person B går tillbaka till en bank och stoppar tillbaka dessa på ett insättningskonto där den banken sin tur lånar ut 92% av de 920 kr (=846kr) och låter bara 8% ligga kvar i kistan samtidigt som man hävdar att kundens pengar finns till hans omedelbara förfogande.
Nu finns det således 1000+920+846=2766 kronor fast det egentligen bara finns 1000kr.
Denna serie fortsätter sedan med de 846kr som kommer in som en insättning på en bank som lånar ut 92% av dessa o.s.v så att det till slut skapas mer än 10 gånger det ursprungliga insatta beloppet. Alla dessa pengar är skapade genom skuld med ränta och pant. Det är på detta sätt alla pengar skapas idag.
M0, d.v.s mynt och sedlar, som är det enda som staten skapar är de ända pengar som inte skapas genom skuldexpansion via att bankerna skapar krediter som beskrevs ovan. M0 är småpotatis i sammanhanget och har minskat med 2 miljarder de sista åren.
Banker ska syssla med de två typer av konton jag beskrev först och inte blanda ihop dem för att skapa pengar från ingenting. Detta är förenligt med 100% täckning.
Nja Micke, nu får du nog fundera lite på hur banksystemet är uppbyggt.
Vad det handlar om är att banken lånar ut de pengar som kunderna sätter in till en högre ränta än vad kunderna får för inlåningen. Om alla vill ha ut sina pengar så spricker självfallet systemet.
Något annat existerar inte idag, hur ska banken kunna ge kunden ränta och inflationssäkra pengarna om banken inte kan låna ut dessa pengar?
Visst, man kan ju försöka skapa en bank, ska vi kalla den Shuregard bank, där man betalar 1% av sitt insatta kapital årligen mot att banken förvarar kapitalet och tillhandahåller en elektronisk uttagstjänst, som vi kan kalla bankomat.
En sådan bank skulle knappast få några kunder.
Det som varit det stora problemet med finanskrisen och bankernas utlåning är att man inte har kvar kravet på återbetalning och amortering. Det är endast i samband med amortering som det utlånade kapitalets penningmängd balanseras mot BNP. Med frikostiga lån så blåser man upp priset/värdet på bostäder och skapar en bubbla. Man överför amorteringskostnader till räntekostnader.
Att tro att inflation och värdeökning ska äta upp lånet fungerar inte i längden, därav bubblan i bostadsmarknaden. Man har tagit lån som man inte har någon som helst plan på att amortera.
Ska en låntagare idag amortera 2 MSEK på 20 år krävs en årlig amortering på 100 KSEK, ovanpå en räntekostnad som idag är 120KSEK (86 KSEK efter skattereduktion) med 6% ränta. Totalt 15’500 per månad. Det är ganska tungt för en enskild låntagare.
Omräknat som annuitetslån på 20 år blir det 12500/månad, eller 150KSEK om året i lånekostnad.
Räknar man in en årlig inflation på 4% kostar annuitetslånet initialt 8900:- i månaden eller 107KSEK om året och sista året betalar man 234KSEK om året eller 19500/månad.
Jo, jag är medveten om att banksystemet och penningskapandet (=skuldskapandet genom krediter) funkar på det sättet som jag beskrev ovan. Men det gör det inte mer rätt. Varför skulle bankerna inte kunna låna ut pengar på sätt nr 2? Du anger inget skäl till detta eller varför just sammanblandningen av båda sätten ger en optimal verkan eller varför privata intressen ska få skapa pengar/skulder/krediter från ingenting. Du angav inget skäl till varför pengar nödvändigt måste skapas på detta sätt såsom skuld/krediter.
Du blandar ihop saker. Räntan i ett skuldbaserat penningsystem skapar behov av att än mer pengar skapas, detta då bankerna skapar pengar till lånet men inte pengarna till räntan på lånet såsom jag beskrev ovan. Mer pengar i systemet skapar mer inflation om inte tillväxten av varor och tjänster ökar i samma takt. Så räntan är inte en garanti mot inflation utan egentligen dess orsak (hur systemet ändå kan bromsas med räntan kommer jag till nedan). Detta är också orsaken till kravet på evig tillväxt.
Riktigt att amorteringar minskar mängden pengar och därmed inflationstrycket. Prylen är bara att detta i sin tur gör att det blir penningbrist om allt för många betalar sina lån (om alla betalar sina skulder finns inga pengar alls!Mer än mynt och sedlar) . Därför betalas t.ex inte statsskulden av fastän staten mycket väl skulle kunna detta: om staten gjorde detta skulle 1000miljder försvinna ur systemet och det skulle bli depression (enligt Friedman så orsakades den stora depresionen av att penningmängden minskades med 1/3). För att systemet inte ska implodera krävs att alltmer skuldpengar tillförs tack vare räntekravet.
Penningreformisten Professor Bernhard Lietaer, författaren till The Future of Money belyser detta på ett enkelt sätt . Om hela ekonomin bestod av tio personer som fick låna tiotusen vardera, mot ränta, och efter ett år skulle alla betala tillbaka elva tusen kronor, ja då är orimligheten ganska uppenbar… Åtminstone en av personerna måste förlora sina pengar för att de andra ska klara av återbetalningen. Av just denna anledning ökar mängden konkurser när bankerna höjer sin utlåningsränta och inte penningmängden ökar.
Så vi är fast i ett system där bankerna skuldsätter allt och alla i allt högre grad för att det ska skapas nya pengar för att inte systemet ska implodera. Vi har nu troligen nått taket för denna skuldexpansion (eller kreditexpansion om du så vill)
Din beskrivning av utlåningsmetod nr 2 skiljer sig inte så mycket från fasträntekonton eller att spara hos riksgälden, den fungerar men säger inget om hur man skall låna ut dessa pengar.
Du fokuserar för mycket på hur bankerna skall finanisera sin utlåning, inte på vilka premisser bankerna lånar ut. Det är det sistnämda som gått över styr i det finansiella systemet.
Visst håller jag med om att i exemplet med 10 personer som fick låna 10’000 vardera så skulle alla hamna i en orimlig situation, men exemplet är ju inte ens realistiskt eller intressant.
Självklart kräver räntan att ett större välstånd än skulden skapas, men det betyder inte att det välståndet kan skapas med lånade pengar utan skall skapas genom tillväxt (varor och tjänster). Betalar man räntan med lånade pengar har vi subprime spiralen rakt upp och ner.
Lånar man ut 1’000’000 till en verksamhet så förväntas den ge avkastning över tiden som dels betalar tillbaka lånet, dels betalar räntan som är en riskpremie mot sannolikheten att verksamheten går omkull och inga pengar betalas tillbaka, dels betala för administration och drift av banken som lånar ut.
Begreppet spekulation var något nytt i slutet på 80-talet, i dag är det så vedertaget att till och med privatpersoner pratar om att specka inom finansiella instrument, hus, båtar, konst mm.
Det enda som skapar välstånd och tillväxt är företagande, dvs produktion av varor och tjänster. Om jag går till brädgården och köper virke för 10’000 och sen snickrar ihop en friggebod över helgen så har jag skapat en tillväxt på 20’000. Men om jag spekulerar i att friggebodar ska bli populära och köper en option på 100 friggebodar till ett fast pris på 25’000 och sen säljer optionen när friggeboden kostar 30’000 så har jag inte tillfört något produktivt alls annat än tagit en risk. Dock kan man argumentera för det hela med att min option på 100 friggebodar kanske möjliggjorde att någon vågade satsa på att producera dessa så att det överhuvudtaget byggdes några friggebodar. Men dagens spekulation saknar den fundamentala analysen och skiljer sig inte mycket mer än spel på hästar, eller pyramidspel.
Mattias; Om jag snickrar en friggebod har jag väl enbart skapat värde – inte pengar?
Nya pengar skapas f a genom att en helt vanlig bank ställer ut en kredit, och genom detta skapar ny inlåning på låntagarens konto.
Det går till så att banken ökar sin bokförda utlåning och sin bokförda inlåning exakt samtidigt – den expanderar helt enkelt sin balansräkning. Den nya bokförda utlåningen är en fordran på låntagaren. Den nya bokförda inlåningen är juridiskt sett en motsvarande fordran på banken, men samtidigt i praktiken – pengar. En banks kreditgivning ställer således inga krav på vare sig kassa eller befintlig inlåning, och pengar kan därför sägas ha skapats ur tomma intet.
När det enskilda lånet amorteras krymper balansräkningen igen. Sammantaget över tid ökar dock både enskilda bankers och banksystemets kreditgivning pga ökad kreditmängd, precis som Micke säger.
Okej, så alla är alltså överens om att det måste finnas en konstant tillväxt för att bekosta räntorna? Alla är också överens om att tillväxt är den växande penningmängden på marknaden? Om detta är fallet betyder det att en ständigt växande penningmängd på marknaden också betyder växande räntekostnader. Detta sker isf exponentiellt. Vilket inte låter helt okej…
En till fråga,
Vad begränsar utlåningen av pengarna, då vi i Sverige har en kassakrav som är 0?
Patrik: Bankerna har kapitaltäckningskrav som gör att de inte kan låna ut hur mycket som helst. Du kan läsa mer om dessa på Finansinspektionens hemsida.
Patrik: Nja, jag vill nog inte skriva under på alla resonemang ovan. T ex stämmer det inte att “vi är fast i ett system där bankerna skuldsätter allt och alla i allt högre grad för att det ska skapas nya pengar för att inte systemet ska implodera”. Det som lärs ut i en grundkurs i makroekonomi är att landets centralbank (i genomsnitt, över en längre tidsperiod) ökar penningbasen i samma takt som ekonomin växer. Då behöver inte affärsbankerna bidra till ökad skuldsättning för att resonemanget ska gå ihop.
Sådant här behandlas alltså i grundläggande läroböcker i makroekonomi. På svenska rekommenderar jag Fregert och Jonungs Makroekonomi (Studentlitteratur). En mer utförlig beskrivning kan man hitta i Howells och Bain, The Economics of Money, Banking and Finance (Prentice Hall).
Jag kommer att läsa makroekonomi till våren, Fregert, K. & Jonung, L.. (2005) Makroekonomi : teori, politik och institutioner och Parkin, Michael. (2007) Macroeconomics. Harlow : Addison-Wesley. (426 s). är vår studielitteratur.
Men vi verkar definitivt vara fast i ett system som är sjukt instabilt och orealistiskt. Det behöver man inte vara ekonom för att förstå.
Martin Flodén; Nu kanske jag missuppfattat dig, men det var väl inte förhållandet monetär bas – realekonomins utveckling som åsyftades, utan förhållandet utlåningsräntor – kreditmängd?
Jonas Vlachos; Nuvarande kapitaltäckningskrav är med facit i hand inte ett tillräckligt effektivt instrument för att stoppa en överdriven kreditexpansion. Ett utlåningstak hade kanske behövts. Å andra sidan var det inte så länge sedan utlåningstaket avskaffades (I Sverige 1985).
Det hela går inte ihop riktigt. Det var säkerligen ett rationellt beslut att införa regleringsinstrument under efterkrigstiden. Men varför togs de då bort – och dessutom på ett sådant abrupt och “inkompetent” sätt?
Det är svårt att tro att en ursinnig inkompetens plötsligt drabbade all västvärldens centralbanker och finansdepartement på 80-talet.
En inbyggd tvångsmässig kreditexpansion beroende på förräntningen, skulle däremot kunna förklara skeendena. (Dessutom – en modern och bekväm foliehatt kan väl inte skada att ha på sig ibland, det är tvärtom både klädsamt och stimulerande för det fria tänkandet)
Patrick; Misstänker nog att du tyvärr inte kommer att hitta svar på dessa frågor i kurslitteraturen.
En annat intressant frågeställning är om inlåningsräntan också kan tvinga fram en tvångsmässig kreditexpansion. 2/3 av de amerikanska Saving & Loansbankerna gick för ett par decennier sedan i konkurs pga att inlåningsräntorna översteg utlåningsräntorna (!)
Sådant tror man ju inte skall kunna hända, men det gjorde det bevisligen. S & L hade visserligen en speciell konstruktion, men åtminstone för en lekman är det inte alltför långsökt att se samma risk/mönster i hela det västerländska banksystemet, med den skillnaden att våra banker inte gick i konkurs på 80-talet – man avreglerade kredit och valutamarknaderna innan det hann gå så långt.
Frågan är helt enkelt om det i den exponentiella utvecklingen alltid förr eller senare måste uppstå en kronisk brist på låntagare, pga realekonomins begränsningar. Jordklotet är i så fall den sista begränsningen – Tellus låter sig inte avregleras i första taget.