Jag är för närvarande föräldraledig vilket tyvärr har inneburit färre inlägg på Ekonomistas, men också tillfälle att med hjälp av min ”metodologiske mentor” Fredrik Hansen reflektera över vad vi nationalekonomer egentligen håller på med. En bra utgångspunkt för sådana funderingar är Milton Friedmans essä ”The Methodology of Positive Economics” från 1953 (F53 som metodologerna kallar den). Däremot är det förmodligen skadligt om ens enda metodologiska skolning består i att läsa denna artikel, vilket jag tyvärr tror är fallet bland många nationalekonomer.

F53 skrevs som ett försvar för neoklassisk nationalekonomisk teori som redan då kritiserats för att vara alltför abstrakt och orealistisk. Det är lätt att dra en parallell till Faruk Gul och Wolfgang Pesendorfers ”The Case for Mindless Economics” som var ett mycket märkligt nutida försök att ”försvara standardteorin” genom att hävda att neuroekonomisk och beteendeekonomisk data inte är relevant för nationalekonomi. (Debatten som denna uppsats gav upphov till finns i en bok som kom ut förra året, men jag tror faktiskt att hela den debatten bör förpassas till den intellektuell kyrkogården.)

Friedman försöker hursomhelst ta udden av sin tids kritik av nationalekonomin genom att bland annat hävda att det inte spelar någon roll hur orealistiska modellantaganden är och att teorier skall bedömas efter de prediktioner som de genererar. Till exempel kanske en väldigt komplicerad matematisk optimeringsmodell på ett bra sätt kan förutsäga hur en professionell biljardspelare stöter en biljardkula, trots att biljardspelaren inte löser de komplicerade matematiska uttryck som ingår i modellen. Modellen kan alltså beskriva vad biljardspelaren gör som om (”as if”) han löste en komplicerad matematisk optimeringsmodell.

F53 för alltså fram en strikt instrumentalistisk syn på vetenskap. Modeller har vi bara för att generera prediktioner. En betydligt vanligare ståndpunkt — och i min mening betydligt vettigare — är att vi också har teorier för att förklara världen. Det är inte bara intressant att generera prediktioner, vi vill också förstå de bakomliggande orsakssambanden. Med denna syn är modellen om biljardspelaren inte godtagbar om den inte också kompletteras med en kausal mekanism som förklarar hur biljardspelaren kan bete sig som modellen. I exemplet med biljardspelaren är det rimligt att tänka sig biljardspelaren lärt sig spela optimalt genom upprepade försök och misstag. Utifrån detta perspektiv är mycket ekonomisk teori undermålig, vilket jag skrivit om tidigare. Till exempel har många modeller som bygger på så kallade rationella förväntningar (eller modellkonsistenta förväntningar) detta problem. (Det i min mening minst dåliga generella försvaret för rationella förväntningar om man övergivit F53:s instrumentalism är att det är svårt att veta vad man annars skulle anta.)

Det är många efter F53 som betonat just betydelsen av förklaringar i bemärkelsen kausala mekanismer. Bland annat har min intellektuelle idol Jon Elster framhållit detta i boken Explaining Social Behavior och i den läsvärda, men lite väl skeptiska, artikeln ”Excessive Ambitions”.

Friedman nämner inte något om kausala mekanismer i F53, men jag skulle misstänka att det finns anhängare som läser in detta i F53. En av de verkliga auktoriteterna när det gäller F53 är Uskali Mäki som har ägnat en stor del av sin forskarkarriär åt F53. I en nyutkommen bok om F53 skriver han i första kapitlet att F53 har ett väldigt rikt innehåll och föregriper många senare idéer inom vetenskapsteori, men också att den är ”obskyr, motsägelsefull och inkonsistent”. F53 innehåller enligt honom ”en samling motsägelsefulla och inkonsistenta ingredienser som kan fogas samman till en mängd olika metodologiska positioner”. För att demonstrera detta visar han i bokens tredje kapitel att det (nästan) går att läsa in en realistisk syn på vetenskap i F53.

Med tanke på hur vag och motsägelsefull F53 är och hur mycket dålig forskning den har legitimerat tycker jag helt enkelt börjar bli dags att sluta tjafsa om vad som står eller inte står i F53. En betydligt bättre utgångspunkt för fortsatta metodologiska diskussioner är Robert Sugdens utmärkta artikel ”Credible Worlds: The Status of Theoretical Models in Economics”. Sugden avfärdar F53:s instrumentalism, men också en naivt realistisk syn om att teorier är förenklingar av verkligheten.

Enligt Sugden bör nationalekonomiska teoretiska modeller ses som kontrafaktiska världar. De är snarare att betrakta som parallella universum än som abstraktioner av verkligheten. För att dessa parallella världar ska säga oss något om verkligheten måste vi ställa oss frågan om modellvärlden hade kunnat vara sann, d.v.s. om den är trovärdig i bemärkelsen att modellen belyser en mekanism som vi har goda skäl också kan vara verksam i verkligheten. Språnget från modellvärld till verklighet kräver att vi gör en induktiv inferens på samma sätt som när vi drar slutsatsen att ett fenomen som förekommer på ett par platser också  förekommer på andra liknande platser. Det kritiska här är alltså bedömningen av ”liknande” och om inferensen därmed är trovärdig. Sugden liknar detta vid hur vi bedömer trovärdigheten i filmer och romaner. Vi vet att det som händer i filmer och romaner inte är på riktigt, men vi vill ändå ofta att de ska vara realistiska, d.v.s. att det som skildras skulle kunna ha hänt i verkligheten.

Tyvärr är det inte lätt att sätta upp strikta kriterier för att bedöma en modells trovärdighet. Forskare från olika discipliner skulle säkerligen bedöma samma modells trovärdighet på olika vis, men det är kanske så det måste i vara inom samhällsvetenskaperna eftersom entydiga empiriska slutsatser ofta är svåra att dra.

Ett av Sugdens två exempel är Schellings modell för segregation som jag skrev om förra veckan. Schellings modell har inga tydliga testbara prediktioner och är samtidigt väldigt abstrakt och ”orealistisk”. Sugden menar att Schellings modell bör ses som en tänkbar värld som illustrerar en kausal mekanism — hur en svag preferens för att inte vara i liten minoritet leder till segregation — som skulle kunna operera i verkligheten. På samma sätt som vi induktivt sluter oss till att segregation förekommer i en storstad baserat på vår erfarenheter från andra storstäder, kan vi försöka sluta oss till vad som orsakar segregation i verkligheten utifrån modellen.

Hurpass trovärdig är då Sugdens modell för nationalekonomisk teoribildning? Innan du bestämmer dig om den saken rekommenderar jag starkt en genomläsning av Sugdens artikel. Det är nämligen inte lätt att göra Sugdens välskrivna och djupsinniga artikel rättvisa i ett blogginlägg som det här.