Det där med statsbidrag och byråkrater

Vissa forskningsrapporter verkar ha lika många liv som katter, och dyker upp åter och åter i media. Detta gäller t ex den rapport som jag, Matz Dahlberg och Heléne Lundqvist Nilsson släppte i augusti på IFAU där vi visade att ökade generella statsbidrag ökade sysselsättningen inom den kommunala administrationen men inte i någon annan sektor. Denna uppsats användes flitigt av Svenskt Näringsliv som ett argument mot extra statsbidrag till kommunerna i följd av den ekonomiska krisen och idag citerar Timbro-ekonomer studien på DN, och säger sig ha gjort en vidareutveckling av densamma.

Själv var jag, liksom Ekonomistas-Martin och även Finanspolitiska rådet, stor anhängare av att ge mer pengar till just kommunerna för att på så sätt stävja den ekonomiska krisen. Hur kan jag tycka så och samtidigt hävda att vår forskningsrapport är gedigen och rättvisande?

Det finns två saker som gör mig övertygad om att både forskningsrapporten och regeringens politik är riktigt (i alla fall vad gäller statsbidragen). För det första så kännnetecknas den period vi studerar i rapporten av ett tämligen gott ekonomiskt läge för kommunerna. Det är knappast troligt att statsbidrag har likadana effekter i hög- som lågkonjunkturer. För det andra så har vi i en revision av rapporten undersökt hur utgifterna snarare än antal anställda påverkas av generella statsbidrag. När vi gör det finner vi att en stor del av pengarna går till t ex fritid och rekreation, infrastruktur och även barnomsorg. I figuren nedan framgår hur en krona mer i statsbidrag per capita påverkar utgifter per capita i olika sektorer. Dessutom finner vi att även lönerna i de övriga sektorerna påverkars positivt.

God jul!

Även om Ekonomistas självfallet är religiöst och politiskt obundet så vill vi önska alla våra läsare en God Jul!

Jobbskatteavdraget

Den främsta avsikten med jobbskatteavdraget är att fler ska vilja träda in på arbetsmarknaden och lämna ett bidragsberoende. Men ett problem med denna tanke är att få individer verkar känna till att jobbskatteavdraget överhuvudtaget existerar. Detta visas tydligt i en rapport som Riksrevisionen publicerade för några veckor sedan. De lät SCB lägga till frågor om jobbskatteavdraget i samband med arbetskraftsundersökningarna i oktober och november i år. Tabellen nedan visar att endast 40 procent av de ca 15 000 tillfrågade känner till avdraget.    

image

Tabell från Riksrevisionens rapport RiR 2009:20

Hur viktigt är då kännedom om avdraget för att det ska bli effektivt? Studier av den amerikanska motsvarigheten till jobbskatteavdraget visar att arbetsutbudet påverkas mer om tydlig information ges om avdraget (Chetty & Saez, 2009). Men slutsatserna från USA gäller inte nödvändigtvis för Sverige. Till skillnad från i USA krävs i Sverige ingen ansökan för att få avdraget. De som omfattas av avdraget får alltså lägre skatt även om de inte känner till avdraget. Därmed kan de trots allt inse att skatten är låg och att det lönar sig att arbeta.

Problemet är förstås att de som inte arbetar kanske aldrig märker av den låga skatt de skulle få om de arbetade. Just grupperna utanför arbetsmarknaden är ju de huvudsakliga målgrupperna för avdraget. Det är alltså oroande att undersökningen visar att grupper med låg sysselsättning har betydligt sämre kunskaper om avdraget än andra. Riksrevisionen avslutar sin rapport med en den kortfattade rekommendationen att Skatteverket bör ges i uppdrag att informera allmänheten om jobbskatteavdraget. Riktade informationskampanjer via skola, arbetsförmedling och försäkringskassa verkar onekligen vara påkallat.

(På siten jobbskatteavdrag.se kan man räkna ut storleken på avdraget beroende på inkomst och bostadsort. Efter kritik om att jobbskatteavdraget är svårbegripligt har även informationen förbättrats på regeringskansliets webbsidor. Liknande informationsproblem finns förstås för andra åtgärder som är avsedda att ändra våra beteenden. Ett exempel som nyligen uppmärksammats är jämställdhetsbonusen i föräldraförsäkringen. Enligt studier från Försäkringskassan är kännedomen om bonusen låg och effekterna på pappornas föräldraledighet obefintlig.)  

 

Vardagsentreprenörerna

Förra helgen hade några av oss ekonomister (likt andra nationalekonomer i Stockholm) förmånen att äta middag med ekonomipristagarna. Jonas passade då på att föra vidare en fråga från min hustru som sätter fingret på en svag punkt i Elinor Ostroms tes om människors samarbetsförmåga.

Det handlar naturligtvis om alla grisiga kök på arbetsplatser: lapparna som upplyser om att morsan inte jobbar här, de odiskade muggarna, matresterna på spisen och kvarlämnad möglig mat i kylen. Om nu människor i småskaliga samhällen är så duktiga på att hushålla med gemensamma resurser som Ostrom hävdar, varför lyckas då inte ett tiotal medarbetare hålla ordning i köket på jobbet?

Ostrom svarade att köket på hennes arbetsplats är välstädat eftersom de har ett roterande schema för vem som är ansvarig för att hålla ordning. Men varför sker detta inte spontant på alla arbetsplatser? Ostrom underströk vikten av vad jag skulle vilja kalla vardagsentreprenörskap:

How do we self-organize and how do we cope with these things? They are important. […] We can all do it and we should be teaching those skills. We teach how to make a profit in the market, but that’s external. Inside an organization there are lots and lots of problems that we face as members of teams.

Oliver Williamson hakade på och hänvisade till Chester Barnards bok The Function of the Executive och verkade tycka att det är en viktig del av chefers jobb att lösa den här sortens problem. Chefen för IFN, Magnus Henrekson, flikade in att han fått ordning på oredan i köket genom att en anställd gjorts formellt ansvarig för ordningen i köket. Hans förhoppning är att värdefull tid därmed frisätts för forskarna som de kan använda till forskning i stället för diskning. (Själv skulle jag bli stressad av att ha en chef som tror att jag är så produktiv att min forskning drabbas av de få sekunder det tar att torka rent mikron efter mig.)

Jag tycker mig ofta skönja en skriande brist på vardagsentreprenörskap. Det finns mängder av dåligt fungerande institutioner som kan förbättras genom enkla och små förändringar. För att detta skall ske krävs dock att någon ser möjligheterna och har mod och ork att få det gjort. Detta gäller både inom organisationer, men även i många andra mer vardagliga sammanhang.

Ibland kan det handla om så enkla saker som att tydligt berätta för alla om förbättringsmöjligheterna. Till exempel kan det räcka att ställa sig upp på bassängkanten och föreslå att alla ska simma fram och tillbaka på enskilda banor i stället för  i cirklar. Eller under ett möte föreslå en annan, mer effektiv mötesform. Det kan handla om att flytta mötet till en mer inspirerande plats eller att be alla skriva ned sina synpunkter på lappar och sedan ta en kaffepaus medan någon sammanställer synpunkterna och presenterar för de andra.

I andra fall krävs dock det dock lite mer. För att få ordning på oredan i köket kan det krävas ett roterande schema eller en särskild anställd, men det kan också räcka med det sociala tryck som skapas av en namnlista i köket där man kan fylla i namn och datum varje gång man har diskat och städat. För att bli av med resursslöseriet som alla julklappar krävs lite större innovationer. Till exempel kanske ett löfte om att ge personliga dikter i julklapp i stället för prylar kan fungera, eller så kan man bestämma att man ska spela tärning om julklapparna i stället.

Jag har en känsla av att nationalekonomer är särskilt dåliga vardagsentreprenörer. Vi är så vana att tänka att institutioner är effektiva och i stället för att ställa oss frågan hur något kan göras bättre, börjar vi fundera vilka syften en viss institution tjänar, vilka intressen den balanserar osv. Vår effektivitetstro är så stark att vi ofta spontant sätter igång att rationalisera institutionens existens.  På marknader finns det förstås goda skäl att tro att många institutioner är effektiva. Konkurrens och vinstmöjligheter skapar ett tryck mot mer effektiva lösningar. För vardagsentreprenörerna finns dock ofta inga konkurrenter och det finns små möjligheter att tjäna på sitt entreprenörskap. Det går inte att ta patent på effektivare mötestekniker eller lappar på kylsskåpsdörrar.

Vardagsentreprenörer är vardagshjältar. Sådana brukar sällan belönas med guld och gröna skogar, utan de får i bästa fall nöja sig med lite uppskattning från den närmaste omgivningen.

Prinsessan och halva kungariket

The winner takes it all

Av en ren slump stötte jag på denna uppsats av bland andra Ran Abramitzky. Genom att undersöka giftemålsmönstren efter första världskriget finner de att vi i allmänhet vill gifta upp oss i samhällshierarkin. Det kanske inte är så förvånande men författarna har använt en smart strategi för att undersöka frågan.

De utnyttjar att variationen i dödlighet bland soldaterna i skyttegravarna gav upphov till stor variation i utbudet av giftasdugliga män mellan olika regioner i Frankrike. I områden som drabbats hårt kunde de överlevande männen efter kriget välja och vraka bland potentiella partners. Resultatet blev att överlevarna i hög grad gifte sig med kvinnor från högre samhällsklasser. Författarna drar slutsatsen att det faktum att vi i allmänhet ser lika gifta lika inte beror på en preferens för likhet. Det är helt enkelt en jämvikt i ett spel där alla vill gifta upp sig.

Kan det vara denna typ av effekter som i alla tider fått män att springa rakt in en kulsvärm?

Klimatekonomi 1A: Köp ett oljefält

För en nationalekonom är det självklart hur klimatproblematiken ska hanteras. Växthusgaser ger upphov till externaliteter och sådana ska beskattas. Skatten sätts så att den som släpper ut får betala hela kostnaden som utsläppet orsakar samhället. Lätt som en plätt. Om man bara visste hur stora kostnaderna för att släppa ut ytterligare ett ton växthusgaser är.

I praktiken är emellertid dessa kostnader ytterst svåra att beräkna. Inte minst har en skatt på växthusgaser svårt att hantera olika tröskeleffekter som kan finnas i komplexa klimatsystem. Däremot kanske man kan komma fram till ungefär hur stora utsläpp som klimatet tål. Om man sedan enas om ett tak för utsläppen kan handel med utsläppsrätter göra det möjligt för dem som har svårt att minska utsläppen att köpa utsläppsrätter av dem som kan minska utsläppen billigt. På så sätt kan målet nås till lägsta möjliga kostnad.

Det stora problemet med utsläppsrätter är att systemen i allmänhet bara omfattar vissa sektorer och aktiviteter. Medan exempelvis stålindustrin kan tjäna 250 kronor på att minska sina utsläpp av CO2 med ett ton, får inte en skogsägare som låter bli att frigöra ett ton CO2 250 kronor för besväret. Det är emellertid fullt möjligt att skapa system som åtgärdar dessa brister och därmed kompenserar dem som minskar utbudet av CO2.

En klimatpolitik som syftar till att minska efterfrågan på energi i allmänhet och på fossila bränslen i synnerhet kan däremot rent av vara kontraproduktiv. I varje fall om inte alla länder är med och om inte politiken får ägarna av fossila bränslen att minska utbudet. Anledningen är att en förväntan om sjunkande efterfrågan i framtiden ger oljeshejkerna incitament att pumpa upp mer olja redan idag. Oljepriset sjunker då och någon kommer man alltid att kunna sälja oljan till. Eftersom klimatpåverkan är global spelar det ingen roll om oljan bränns i Västerås eller i Timbuktu.

Hans-Werner Sinn driver därför linjen att en effektiv klimatpolitik måste åtgärda utbudet av CO2 snarare än efterfrågan. För att uppnå detta förespråkar Sinn bland annat en skatt på kapitalinkomster från fossila bränsletillgångar. Min egen favoritåtgärd är i samma anda; vi borde helt köpa upp oljefält och se till att de inte används. För nog vore det enormt mycket enklare att låta kolet bli kvar i marken än att försöka fånga in det när det redan är ute i atmosfären.

Eller — om det är en politiskt svår lösning — så kan man alltid föra lågintensiva, utdragna krig i oljerika regioner.

DN123456789876543, SvD12345678987654321, SDS1234567898, GP1234567898, AB12, Exp123,

Integrationen börjar i toppen

En av de stora utmaningarna inför framtiden är hur vi ska lyckas integrera den invandrade befolkningen på arbetsmarknaden. I en rapport från ESO som kom ut i höstas visar t ex Jan Ekberg att invandring kan underlätta försörjningen av den åldrande befolkningen, givet att sysselsättningen bland de invandrade är densamma som bland de svenskfödda. Men dit är det långt kvar; 2007 var sysselsättningen hela 82 procent bland de som är födda i Sverige och bara 54 procent för de som är födda utanför EU/EFTA.

Idag släpper IFAU en ny forskningsrapport som pekar på en ny väg att integrera invandrare på arbetsmarknaden. I rapporten, som är skriven av Lena Hensvik, Oskar Nordström Skans och Olof Åslund, undersöks i vilken utsträckning etniciteten på chefer styr etniciteten hos de som anställs. Det visar sig att chefer med invandrarbakgrund i större utsträckning anställer personer med invandrarbakgrund än vad svenskfödda chefer gör. Det märks mest på de minsta arbetsplatserna och bland egenföretagarna. Sambandet är starkare i privat än i offentlig sektor, men finns i alla branscher.

För att lyckas med integrationen av invandrare på arbetsmarknaden kan det alltså vara ide att börja i toppen och med hjälp av lämpliga politikåtgärder underlätta för invandrade att nå högre positioner i företagen och även stimulera eget-företagande bland invandrare. Just starta-eget-bidrag har tidigare hävdats vara en arbetsmarknadspolitisk åtgärd som lämpar sig väl för invandrade, även om en tidigare studie av Kenneth Carling och Lena Gustafson (numera Lindahl) visar att starta-eget bidrag endast har positiva effekter för svenskfödda. Dagens IFAU-rapport tyder dock på att det kanske är dags att tänka ett varv till kring denna åtgärd.

ESO-seminarium om skolan

Igår presenterade ESO två rapporter, en om likvärdighet i utbildningen av Camilo von Greiff (som ibland dyker upp i våra kommentarstrådar) och en om lärarkårens prefessionella ställning och status av Niklas Stenlås. Båda rapporterna är mycket läsvärda och inte minst Stenlås skrift gav mig helt nya perspektiv på de skolpolitiska reformerna under de senaste 20 åren.

Själv var jag inbjuden att delta i den efterföljande paneldiskussionen och tyckte tillställningen var mycket intressant. Det dominerande intrycket är att ”flumpedagogerna” har abdikerat så tillvida att det hårdnackade motståndet till kunskapsmätning, utvärdering och uppföljning slutgiltligen verkar vara brutet. Vi var flera som talade om behovet av mätning och uppföljning och ingen opponerade sig. Överhuvudtaget.

Den som har några timmar över kan titta på hela tillställningen här.

Hur ska vi värdera vår framtid?

Ekonomers angreppssätt till mycket här i världen kokar i grund och botten ner till en enkel princip: Resurser ska användas på ett sådant sätt att man får så mycket som möjligt för dem. I den i dagarna högaktuella klimatfrågan betyder det att vi bör väga de kostnader som är förknippade med diverse åtgärder och omställningar mot de framtida (och mycket osäkra) konsekvenserna av att göra olika mycket nu.

Så långt är de flesta överens men när detta ska omsättas i praktiken börjar konflikterna dyka upp. Förutom uppenbara skillnader i de direkta kostnaderna så finns olika uppfattningar om i vilken mån vi ska diskontera framtiden och i så fall hur mycket. Nicolas Stern, författare av Stern-rapporten, har till exempel blivit kritiserad för att han inte diskonterat framtiden alls, det vill säga han har lagt lika stor vikt vid framtida utfall som vid kostnader idag. Han har gått på den linje som Frank Ramsey uttryckte i sin artikel ”A Mathematical Theory of Saving” (Economic Journal 38, (1928), ss 543-9): diskonterandet av framtida utfall är ”ethically indefensible and arise merely from the weakness of the imagination”. Detta håller inte t ex William Nordhaus med om. Han menar att det inte finns någon anledning att behandla frågan om diskontering annorlunda i detta sammanhang än i andra och att i en ekonomi där framtida generationer förväntas vara rikare än dagens så finns det inget ”etiskt” med att inte också vikta ner deras ”behov” av de resurser som spenderas idag. (Det finns mycket förvirring kring om vi pratar pengar eller nytta men det är en annan och längre diskussion).

En av de intressantaste diskussionerna i klimatfrågan handlar i mitt tycke om hur vi ska hantera sannolikheten för extrema utfall. Harvardekonomen Martin Weitzman har skrivit mycket om detta. Hans grundargument är, förenklat uttryckt, att det finns stor anledning att tro att sannolikheten för extremt negativa utfall inte kan negligeras. Den är positiv (om än liten) och inte som i nuvarande modeller sådan att den går mot noll så fort att dessa utfall i praktiken inte påverkar beräkningarna. Detta betyder att det finns anledning att även ta i beaktande framtida utfall där vår värdering av dem går mot minus oändligheten, vilket i sin tur betyder att vår betalningsvillja för att undvika sådana utfall är hög (strikt sett hur hög som helst).

I tekniska termer handlar detta om tjockleken av fördelningsfunktionens svansar. I de flesta nu använda modellerna är de ”thin tailed”, medan Weitzman har goda argument för att de borde vara ”fat tailed” (se t ex sid 8 och framåt i hans artikel här). Eftersom osäkerheten inte bara handlar om utfallet givet en viss känd fördelningsfunktion utan det, så att säga, finns osäkerhet om osäkerheten så får den resulterande fördelningsfunktionen ”tjocka svansar”. Det handlar således inte bara om att olika personer kan ha olika uppfattningar om vilken funktion som är den rätta utan att just denna osäkerhet resulterar i att den funktion som resulterar av en procedur av att ta förväntningar över förväntningar får större vikt över mer extrema utfall. (Den intresserade kan läsa Weitzmans kritik av Stern rapporten här, några av hans artiklar om extrema utfall och dess policy-implikationer här och här, Nordhaus kritik mot detta här, och Weitzmans svar här).

Detta resonemang handlar inte bara om hur vi ska väga kostnader idag mot olika mer eller mindre goda utfall i framtiden. Det handlar om hur mycket vi är villiga att betala (eller snarare försaka i konsumtionstermer) idag för att försäkra oss mot ett extremt dåligt framtida utfall. Och givet att det handlar om några procentenheter av vår nuvarande konsumtion mot att riskera att jorden blir obebolig så är det svårt att se annat än att en sådan försäkring skulle vara en god idé.

Slutligen vill jag påminna om Tage Danielssons monolog om sannolikhet som faktiskt kan sägas komma ganska nära en del av Martin Weitzmans resonemang. Inte bokstavligt talat, men med lite fantasi. Lyssna och betänk…

Vinnar- och förlorarstrategier

Vi har tidigare kritiserat DN Ekonomi för att okritiskt uppmana människor att vara aktiva i sitt fondsparande. I ekonomidelen i dagens DN intervjuas en sparekonom på Avanza som tycker att vi kan lära av 20 personer som lyckats väl med sitt PPM-sparande (artikeln finns ännu inte på nätet). Att döma av denna lilla undersökning har dessa 20 personer föga förvånande varit aktiva och valt att ta stora risker genom att välja fonder i tillväxtländer och specifika branscher. Det är dock väldigt tvivelaktigt att på detta sätt bara undersöka ett par vinnare (se diskussionen på inslag.se om SKL:s användning av samma metodik). Min gissning är att förlorarreceptet är väldigt snarlikt. Men att undersöka förlorarna är ju inte lika intressant om man vill prångla ut budskapet att aktivt fondsparande lönar sig. DN låter sparekonomen från Avanza stå oemotsagd.

(Tipstack till Peter Gerlach.)