Vi nationalekonomer är ofta kritiska till särintresseorganisationer, men de kanske vi inte borde vara. De fyller en viktig samhällsfunktion.

För en vecka sedan hade jag förmånen att delta i Kungliga Vetenskapsakademins (KVA) högtidssammankomst. Preses Bo Sundqvist höll ett anförande som bland annat innehöll en känga till politikerna att inte styra forskningen med riktade satsningar, att forskningen behöver mer resurser och att forskare inte ska ställas inför kortsiktiga produktionskrav. Jag håller visserligen huvudsakligen med honom om dessa åsikter, men samtidigt slogs jag av att KVA representerar ett särintresse, nämligen sådana som jag själv, forskare.

Nationalekonomer är ofta kritiska till särintressen. Här på Ekonomistas har vi kritiserat bondeorganisationer för jordbruksstödet, fiskarna för överfisket och Hyresgästföreningen för kaoset på bostadsmarknaden. Nationalekonomer kritiserar också ofta fackliga organisationer för att försöka gynna ett särintresse (de som har jobb) på bekostnad av ett annat (de som inte har jobb). Alla välorganiserade särintressen är förstås noga med att hävda att de inte bara representerar ett särintresse utan att deras sak gynnar hela samhället. Det gör både LRF och KVA, men eftersom jag är forskare tycker jag att KVA representerar allmänintresset betydligt bättre.

De flesta av dessa organisationer fyller nog dock en viktig funktion. De hjälper politikerna att fatta bättre beslut. Politiskt beslutfattande är väldigt komplext. Varje beslut påverkar en mängd olika grupper på oanade sätt. Särintresseorganisationer kan bidra med värdefull information om hur en grupp påverkas av ett visst politiskt beslut som skulle vara svårt eller kostsamt att annars ta reda på. Detta betyder förstås inte att man skall lita på särintressen eller göra precis som de säger, men däremot kan man dra nytta av den information om politikens konsekvenser som de sitter inne med. Det är förstås en hypotes som är omöjlig att testa, men på det hela taget misstänker jag att samhället ändå mår bättre av alla dessa särintresseorganisationer än helt utan dem.

Båda synsätten finns naturligtvis representerade i nationalekonomisk teori. Det negativa synsättet att särintressens påverkan kan stå det övriga samhället dyrt har sitt ursprung i public choice-skolan och bland annat Mancur Olsons The Rise and Decline of Nations. Som påpekas av bland andra Torsten Persson och Guido Tabellini i avsnittet om lobbying i deras lärobok Political Economics kommer dock särintressena att spelas ut mot varandra och inte göra någon skada om det inte finns några oorganiserade intressen. Det mer positiva synsättet att särintresseorganisationer kan sitta inne med värdefull, men föga trovärdig, information diskuteras bland annat i Gene Grossman and Elhanan Helpmans Special Interest Politics.