I senaste numret av Ekonomisk Debatt försöker Karin Edmark, Che-Yuan Liang, Eva Mörk och Håkan Selin att förutsättningslöst utvärdera sysselsättningseffekten av de två första jobbskatteavdragen. Författarna drar dock slutsatsen att jobbskatteavdraget inte går att utvärdera eftersom det infördes samtidigt överallt och för alla. (De tidigare utvärderingar som gjorts av jobbskatteavdraget är baserade på teoretiska modeller och det krävs stor tilltro till dessa modeller för de ska anses tillförlitliga.)
Med tanke på att jobbskatteavdraget varit huvudnumret i regeringens arbetsmarknadspolitik är detta ett ganska alarmerande budskap. Vi kan helt enkelt inte veta huruvida denna kostsamma reform hade avsedd effekt. Tyvärr tycks detta vara regel snarare än undantag i det politiska livet. För politiker som främst är fokuserade på att vinna nästa val innebär ordentliga utvärderingar ett extra politiskt risktagande som man helst är utan. På lång sikt ligger det dock i allas vårt intresse att noga utvärdera tidigare reformer och utforma politiken efter dessa lärdomar. Detta utgör alltså en slags politisk tidsinkonsistensproblematik som vi borde försöka skapa institutioner för att komma till rätta med (vilket jag skrivit om förut).
Ekonomistas 
Du menar alltså att avdraget inte skulle införts för alla, med motiveringen att det på så vis vore lättare att utvärdera? Jag kan tycka att det finns en grav orättviseaspekt i det resonemanget.
Ja, det är vad jag menar (under en begränsad tid förstås i t ex vissa regioner). Livet innehåller betydligt större orättvisor än så. Kanske är priset inte värt att betala i just det här fallet, men generellt tror jag det vore klokt med mer socialt experimenterande. Grundproblemet nu är dock att politikerna överhuvudtaget tänker i dessa banor och frågan är hur vi ska få dem att göra det.
Du kan ju inte vara seriös?
Resonemanget ovan utgår från att det primära syftet med förvärvsavdraget (de där vidriga ordet på j borde förbehållas kvällstidningar och annan dynga, inte akademiska bloggar) var att öka antalet arbetade timmar. Som bekant har borgerliga partier under årtionden drivit frågan om sänkt skatt eftersom det har ett egenvärde för människor med borgerliga värderingar.
Det är en väldigt teknokratisk syn som återspeglas i inlägget ovan. “Har man en hammare ser alla problem ut som spikar”.
Du har helt rätt, lg, om det är som du och många på vänsterkanten hävdar, nämligen att det egentliga syftet med reformen är att sänka skatten på arbete. I så fall behövs förstås ingen utvärdering, men då borde inte regeringen fortsätta hävda att syftet är att öka antalet arbetade timmar.
Det kan väl mycket väl vara så att syftet är att öka antalet arbetade timmar med reformen? Att det inte kan utvärderas behöver ju inte betyda att syftet var något annat?
Individer, organisationer och stater tar mängder med outvärderingsbara beslut med syften som baseras på alltifrån ofullständiga modeller till magkänsla.
Det kan ju hända att en reform har flera syften? “Slå flera flugor i samma smäll”.
Ja, det är nog snarast alltid så att stora reformer har multipla syften.
LG: avdraget infördes inte med argumentet att skattesänkningar “har ett egenvärde för borgerliga väljare”, utan att det skulle öka sysselsättningen. Då är bristen på utvärderingsbarhet ett stort problem för alla oss sämre lottade som till skillnad från dig inte redan har alla svar på alla frågor.
Bristen på utvärderingsbarhet är väl inte ett större problem för er “sämre lottade” än det är för någon annan?
Robert, du skriver:
“Vi kan helt enkelt inte veta huruvida denna kostsamma reform hade avsedd effekt.”
Kostsam för vem? Ditt implicita antagande är att alla pengar tillhör staten. Det finns många andra delar av det svenska samhället, utanför staten. Individer t ex. De som betalar skatt. För dem är det inte alls kostsamt att betala mindre skatt.
Håller med, jag hade tänkt skriva kostsamma inom citattecken, men glömde bort det.
Tack, du stiger mycket i mitt anseende!
Mjaa, skulle jag säga. Om man mäter alternativkostnaden i ordentlig psykvård, ett seriöst försvar, kvalitativ förskola eller för den delen traditionell arbetsmarknadsutbildning så är kostnaden för jobbskatteavdraget (som nu inte enbart kvällstidningar och Ekonomistas utan även regeringen dekadent nog kallar det) inte noll.
Jag är medveten om regeringens förflackade språk, men ingen har väl någonsin beskyllt Da Buzz-Reinfeldt för att leva upp till (tex Frankfurtskolans) borgerliga ideal för klassisk bildning etc? Om det helt oväntat skulle bli ett stort sug efter utbildning i latin skulle de väl begränsa antalet platser på helklassiska utbildningar på såväl gymnasiet som högskolan.
Hade det verkligen gått att utvärdera jobbskatteavdraget om regeringen hade infört det vid olika tidpunkter i olika delar av landet? Svaret på den frågan är nog nja. Jobbskatteavdraget ger förändrade incitament på ett sätt som inte är uppenbart omedelbart. De som inte fick avdraget (för att de var t.e.x sjukskrivna eller arbetslösa) märkte ingen skillnad. De som fick avdraget märkte, kanske lite förvånande, ofta inte heller skillnaden. I alla fall enligt undersökningar som gjordes något eller några år efter införandet. Folk verkar ha bättre koll på sin brutto- än sin nettolön. (Gäller mig själv också, så jag borde kanske inte blivit förvånad.)
Så småningom har en del människor gått från a-kassa / sjukpenning till jobb och vice versa, och då märkt skillnaden i plånboken. Då börjar förmodligen vissa beteendeeffekter uppstå. På sikt uppstår då också förändringar av normer: Vad är en normal ålder för arbetsmarknadsinträde? Hur sjuk ska man vara för att ha sjukpenning? Hur angelägen ska man vara att få ett jobb för att vara berättigad till a-kassa? Hur tidigt och hur långt ska man flytta för att ta ett jobb? Etc. Regelverken styr ju bara dessa avväganden till en mindre del, i slutänden finns det ett stort utrymme för godtycke både hos beslutande tjänstemän på FK och Af och hos de försäkrade. Att lokala normer har stor betydelse verkade rätt uppenbart när sjuktalen var höga för ca 10 år sedan (det gjordes en vetenskaplig studie dessutom, som verkade bekräfta det).
Normerna ändras förstås med ytterligare några års eftersläpning. Så om man skulle vilja ha en meningsfull utvärdering av jobbskatteavdraget skulle jag nog säga att man fick fördröja införandet med kanske minst fem år på vissa håll i landet. Och inte ens då skulle det bli särskilt bra, dels på grund av alla de vanliga problem som kan finnas vid en utvärdering av den här typen (t.ex. att det inträffar andra saker som påverkar arbetsmarknaden mer i test- eller kontrollområdena), dels för att normförändringarna kan spilla över gränserna för testområdena.
Sammantaget kan jag inte se att nationalekonomin har jättemycket att säga om jobbskatteavdrag, mer än det uppenbara att folk förmodligen jobbar mer om det lönar sig mer – och att folk fick mer pengar i plånboken, som tidigare kommentatorer har lyft fram. Om jobbskatteavdrag är bättre eller sämre än andra tänkbara åtgärder? Ingen aning, och det har ingen annan heller.
Klok sammanfattning Andreas. Inflikar de dämpande effekterna på lönebildningen avdraget kan tänkas ha.
Håller med om att det låter svårt att även med en mer experimentell ansats utvärdera förvärvsavdraget, inte minst de mer långsiktiga effekterna. Jag måste dock framhålla att det inte är så enkelt som att “folk förmodligen jobbar mer om det lönar sig mer”. Det finns trots allt inkomsteffekter som gör att folk kanske väljer att vara lediga mer när lönen räcker längre.
Sant, slarv av mig.
Jobbskatteavdraget infördes lika för alla? Artikelförfattarna måste genast meddela det till PRO, Socialdemokraterna med flera som bestämt hävdar att pensionärer, liksom sjukskrivna och arbetslösa inte fick ta del av det
Och givetvis måste de bestämt dementera myten att personer äldre än 65 som arbetade fick dubbelt jobbskatteavdrag…eller vänta det bekräftar de ju själva, men använder i vad som är bland de mest ologiska vändningarna någonsin använde denna olikhet som argument för att inte analysera äldres sysselsättning trots att de i övrigt klagar på att likheten omöjliggör analys.
Sen finns det som konstateras i denna utförliga, betydligt mer professionella, utvärdering från Finansdepartementet, som publicerades för flera månader sedan, många metoder för att uppskatta effekten. Artikelförfattarna kanske inte håller med om metoderna eller slutsatserna, men de borde innan de kommer till deras häpnadsväckande slutsats om de vill tas på allvar åtminstone bemöta den:
Click to access a3e45765.pdf
Precis så Stefan Karlsson. Jag håller med dig, det är otroligt att sådana slutsatser med sådana inbyggda inkonsekvenser kan tas på allvar. Sanslöst och inkompetent.
http://marknadsliberalen.blogspot.se/2012/09/nationalekonomisk-inkompetens-om.html
Robert, det är orimligt att kalla det ett “alarmerande budskap” att reformen inte går att utvärdera: Så är det ju med alla reformer som genomförs utan idealiska kontrollgrupper. Och inte ens då kan vi vara säkra, ty kontrollgruppen vet sannolikt att den är kontrollgrupp, vilket kan påverkas dess beteende.
Så här skrev jag min min medredaktör Niclas Berggren i ledaren till förra numret (http://www2.ne.su.se/ed/pdf/40-4-led.pdf) – då angående konkurrens i välfärden, men det gäller även här:
Vi forskare kan inte vänta oss att alla reformer genomförs så att effekterna kan
utvärderas med idealiska kontrollgrupper. Det är trevligt när det inträffar
och det skulle på många sätt vara bra om reformer utformas med möjligheterna till forskning och lärande i åtanke. Men i samhällsvetenskapens förutsättningar ingår att så inte alltid kommer att vara fallet. Vi får ofta hålla till
godo med de data som finns, kompletterade med teoretiska perspektiv och
en öppen och livlig diskussion.
Jo, du har nog rätt i att det var ett lite väl starkt ordval. Såsom Andreas Bergström påpekar ovan så kanske det hade varit svårt att utforma jobbskatteavdraget på ett sätt som möjliggjort ordentlig utvärdering ens om man verkligen ansträngt sig för att göra det. Du har också rätt i att vi måste lära oss leva med att många reformer inte är utvärderingsbara i den strikta bemärkelse som avses i ED-artikeln. Däremot skulle trycket på politikerna att se till att utvärdering underlättas (både genom hur reformer genomförs och att man ser till att relevant data samlas in) behöva vara betydligt starkare.
Jobbavdraget kostar väl runt 50-miljarder kanske mer då ju fler ju ska gå från bidrag till jobbskatteavdrag.
Om jobbavdraget skapar 100-tusen xtra-nya jobb så borde varje nytt jobb kosta 500-tusen kr.
BNPökningen blir 370-tusen per jobb.
Om jobbavdraget skapar 100-tusen jobb så har dessa 100-tusen jobb om 10-år då kostat 5-miljoner per styck?
Om 100-år 50-miljoner per styck?
Kan det bära sig?
Eller skapas det 100′ xtra-nya om året?
Men då borde ju arbetslösheten nu vara negativ?
Om mer i börsen gör arbetslösa mer sökbenägna o detta minskar arbetslösheten, är det då själva sökningen som gör att det skapas fler jobb?
Newspeak igen.
En kostnad innebar att man har mer utgifter. Ett hogre skatteavdrag (mer lampligt beskrivet som en lagre skatt) leder till att staten har lagre inkomster (inte hogre kostnader) medan medborgarna har lagre kostnader.
Jobbskatteavdraget är inte ett skatteavdrag, det är en skattereducering som betalas av staten.
Det leder till att staten har mer utgifter. Mer utgifter för staten tvingar staten till att praktisera ett högre skatteuttag. Statens utgift blir i det här fallet något som mottagaren må uppfatta som en sänkt skatt, trots att dennes kommunalskatt är opåverkad.
Men det viktiga är att statens utgift är helt improduktiv.
En skattereducering är inte en åtgärd som påverkar BNP, alltså blir skattetrycket onödigt högt.
Jag anser att Nils Lindholms ansats här ovan, till utvärdering av Jobbskatteavdraget är mer hållbar än den Eva Mörk med flera ägnat sig åt.
Med all respekt.