Det är sant. Utan finansmarknader, inga finansiella kriser. Men de kan vara bra att ha när man ska köpa hus. När den finansiella desillusionen nu är stor är det läge för lite perspektiv på vad som hänt.

Någon finansiell guru fick en idé. Om bara de lån kreditinstitut och banker förmedlar kunde säljas vidare till andra investerare skulle spridningen av kreditriskerna öka. Lån med olika risknivåer kan då sättas samman till en tillgång som det handlas med som vilken obligation eller aktie som helst.

Genialt. Den som tidigare ville investera på bolånemarknaden var tvungen att köpa aktier i en bank. Hopplöst ineffektivt, eftersom man då tvingades investera i hela bankens verksamhet. Med de nya finansiella instrumenten gick det att istället få precis den tillgång – och den riskprofil – som önskades.

Och riskerna spreds över världen.

Som alltid när riskspridningen förbättras sjunker priset på risk. Bolåneräntorna sjunker och detta framförallt för låntagare som uppfattas som osäkra kort. Stora grupper med låga eller osäkra inkomster – som tidigare hade fått bocka och buga för den lokale bankdirektören, bara för att se sin låneansökan avslås – blev plötsligt attraktiva kunder och kunde köpa sitt efterlängtade boende. För de allra flesta ett boende de har råd med, men tidigare inte kunnat få lån till.

Men, räntor stiger och huspriser sjunker. Vissa låntagare kan inte betala räkningarna utan tvingas i konkurs. Långivaren får inte tillbaka sina pengar och vill det sig illa har denne själv lån som inte kan betalas när ränteinbetalningar och amorteringar inte längre strömmar in. Så står vi där med en finanskris. Igen.

Ett sätt att se på vad som nu händer är att det är som det alltid har varit. Ett annat är att det, åtminstone hittills, varit ont om kreditinstitut som faktiskt gått i konkurs. Detta kan tyda på att riskspridningen funkat: Hela världen må vara drabbad, men var och en bara lite grann.

Tyvärr verkar det dock som om kreditinstituten inte varit helt ärliga utan utnyttjat sitt informationsövertag gentemot investerarna som köpt på sig lånen. Flera studier visar nämligen att kreditförlusterna i låneportföljer som snabbt sålts vidare varit betydligt större än för de lån som instituten behållit själva – trots att den angivna kreditrisken inte varit högre.

Det är lätt att kräva hårdade reglering, men det är osäkert hur reglerna borde utformas. Regleringarna riskerar då att bara bli en godkänd-stämpel som okunniga investerare sätter osunt stor tilltro till. En sak är däremot säker: om staten går in och räddar kreditinstitut som tagit för stora risker, då kommer de gladeligen att göra om sina misstag.

Antagligen är det kombinationen av dessa just faktorer vi nu ser konsekvenserna av. Men inget hade kunnat hindra att kreditförluster uppstår när husmarknaden vänder.

Uppdaterat: Det är ingen brist på artiklar om krisen, men följade inlägg av Carmen Reinhart sätter kortfattat krisen i sitt historiska sammanhang. Via Pontus i kommentarstråden (tack!) lyfter jag upp denna betrakelse av krisen. Och här är DNs beskrivning av krisen (2008-09-18).