Finanspolitiska rådets rapport 2018

Det finanspolitiska rådets främsta uppgift är att granska regeringens finanspolitik och bedöma hur den förhåller sig till långsiktigt hållbara offentliga finanser, till det finanspolitiska ramverkets överskottsmål och budgettak samt till konjunkturen.

Rådet konstaterar i sin årliga rapport att de offentliga finanserna är i gott skick. Den offentliga finansiella bruttoskulden, som inkluderar statens, kommunernas och pensionssystemets skulder, ligger på ca 35 procent av BNP och fortsätter att falla. Om överskottsmålet hålls och personaltätheten i den offentliga sektorn inte ändras kommer den offentliga sektorns skuldkvot att falla till strax under 30 procent 2030 och ligga kvar där under överskådlig framtid.

När det gäller överskottsmålet, som nu är en procents finansiellt sparande i genomsnitt per år under en konjunkturcykel och nästa år sänks till 1/3 procent, beräknas det konjunkturjusterade sparandet ligga tillräckligt nära både det gamla och nya målet under innevarande och nästa budgetår. Den aktuella finanspolitiken bedöms av rådet därmed vara förenlig med överskottsmålet. Om man däremot tittar i backspegeln kan man konstatera att varken det gamla eller nya överskottsmålet har nåtts under den senaste hela konjunkturcykeln samt att genomsnittet för det finansiella sparandet ligger klart under målet sedan det infördes år 2000. Att skuldkvoten sedan dess ändå har fallit beror mest på att BNP har ökat och mindre på att det nominella värdet på skulden har minskat.

Det finns en reservation: Rådet tror att regeringens beräkningar vilar på optimistiska antaganden om sysselsättningseffekterna av arbetsmarknadsmarknadspolitiken. Samtidiga beräkningar av Konjunkturinstitutet, Ekonomistyrningsverket och Riksbanken pekar på att det konjunkturjusterade sparandet inte är så högt som regeringen räknar med.

Rådets främsta kritik mot finanspolitiken rör dess anpassning till konjunkturläget. Trots att svensk ekonomi befunnit sig i högkonjunktur sedan början av 2016 – definierat som att faktisk BNP legat över uppskattad långsiktigt hållbar BNP – har den aktiva delen av finanspolitiken varit expansiv; det konjunkturjusterade sparandet faller både föregående och innevarande budgetår. Detta är olämpligt av flera skäl: finanspolitiken borde dämpa och inte förstärka högkonjunkturen, risken är att regeringen tvingas öka sparandet när konjunkturen vänder för att hålla överskottsmålet, dvs. finanspolitiken riskerar att förbli procyklisk, och sparandet borde vara högre i högkonjunkturen om överskottsmålet ska nås över konjunkturcykeln. Jämfört med tidigare högkonjunkturer efter millenieskiftet är det finansiella sparandet i offentlig sektor ovanligt lågt.

Årets rapport granskar också läget på arbetsmarknaden och de åtgärder som regeringen vidtagit under mandatperioden för att öka sysselsättningen och sänka arbetslösheten. Här konstaterar rådet att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna i allmänhet har haft rätt inriktning: mot lågutbildade, utlandsfödda och nyanlända invandrare. Det som gjorts är dock för litet. Behovet av att sänka trösklarna till arbetsmarknaden har ökat ytterligare när flyktingvågen 2015-16 nu kommer ut på arbetsmarknaden. En åtgärd som rådet åter efterlyser är enkla jobb som inte är tidsbegränsade. Arbetsmarknadens parter har kommit överens om s.k. etableringsjobb med låg kostnad för arbetsgivaren, men problemet är att de är tidsbegränsade.

Inkomstfördelningen har blivit mer ojämn de senaste decennierna. Det beror till stor del på att kapitalinkomsternas andel av den disponibla inkomsten har ökat och att de är koncentrerade till de tio procent med högsta inkomsterna. Skatteförändringar har bidragit: arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatterna har avskaffats och fastighetsskatten har sänkts kraftigt på dyrare fastigheter. När det gäller fastighetsbeskattningen rekommenderar rådet att den vrids tillbaka, med högre fastighetsskatt och lägre skatt på reavinster. Detta skulle troligen bidra till att öka rörligheten på bostadsmarknaden.