Tankar kring budgetpropositionen

2008-09-19 av 2 kommentarer

Idag diskuterar undertecknad tillsammans med Ekonomistas-Daniel alliansens budgetproposition (eller vad som läckt ut hittills) i en artikel i veckomagasinet Fokus.

Ökat fokus på arbetsgivarna, ökad styrning av kommunerna och brist på incitament i forskningsfinansieringen är tre trender som vi tycker oss skönja i budgeten.

*** UPPDATERING: På SvD Brännpunkt skriver Lars Rask från Stiftelsen för strategisk forskning att de nya pengarna i forskningsbudgeten borde användas för kvalitetsförbättringar och inte kvantitetsförstärkningar. Detta är precis vad vi skrev i vår krönika, och vi gläder oss åt att det finns fler i forskarsamhället som delar denna åsikt.

Filed Under: Arbetsmarknad, Offentlig sektor, Utbildning och forskning Tagged With:

Rätten att hyra i finanskrisens spår

2008-09-18 av 9 kommentarer

I går eftermiddag lyssnade jag på Chicago-ekonomen Francesco Trebbis presentation av en uppsats om den amerikanska bolånekrisens politiska ekonomi. Det är väldigt sällan som akademiska forskningsseminarier är så aktuella. Trebbi med medförfattare fokuserar på politikernas roll i bolånekrisen. Från politiskt håll försökte man på olika sätt göra det lättare för fler att låna och köpa bostad, t.ex. genom lagar med fanatasieggande namn som American Dream Downpayment Act. Trebbi med medförfattare visar bland annat att politiker som stödde en annan liknande lagstiftning tenderade att representera distrikt som fått mer valkampanjbidrag från bolånebranschen. 

Det är förstås svårt att få en klar bild av hur stor roll de politiska initiativen spelade för bostadsbubblan som i sin tur ledde till den globala finanskrisen (vilket Jonas pedagogiskt förklarat tidigare). Däremot står det klart att politiker i USA vill att fler ska äga sin bostad. Denna målsättning finns även inom den svenska politiska högern, vilket bland annat visat sig genom ett ivrigt påhejande av bostadsrättsombildningen, men den finns också inom socialdemokratin (vilket en gång yttrade sig i egnahemsrörelsen).

Men bör verkligen staten uppmuntra bostadsägande? Utgångspunkten bör väl vara att beslutet att äga eller hyra bör ligga hos den enskilde om det inte finns goda skäl att ingripa. Talar inte mycket för att svenskars sparande i alltför stor utsträckning sker i den egna bostaden? Väldigt få har stora förmögenheter utöver huset de bor i. Det är väl inte särskilt klokt att — ofta med hög belåning — satsa allt på ett kort i form av en enda tillgång?  Bolånekrisen i USA illustrerar ju också att bubblor i bostadspriser verkar vara tämligen återkommande och att detta kan slå väldigt hårt mot enskilda hushåll. Det är lätt att snabbt bli fattig på en bostadsmarknad som kan gå ned 20 procent på bara några månader (och mer är väl att vänta).

Jag tycker en rimligare politik vore att underlätta för folk att hyra sin bostad — eller åtminstone se till att valet mellan att äga och hyra görs någorlunda ”neutralt”. Idag försämras möjligheterna att hyra sin bostad väsentligt av hyresregleringen: det är svårt att få en hyresrätt i attraktiva områden, när man väl har en hyresrätt är det ofta krångligt att byta den, och det byggs väldigt få nya hyresrätter (SvD: I II). Det är ju inget som hindrar att hyrestagare sparar på andra sätt i bostäder. Är man orolig att inte ”hänga med” på en skenande bostadsmarknad kan man ju alltid investera i aktier i fastighetsbolag (även om det förmodligen blir svårt att övertyga en bank om att få lån för att göra detta).

Filed Under: Finans, Internationellt, Offentlig sektor

Ska SIDA satsa på kabel-TV?

2008-09-17 av 7 kommentarer

Ett av SIDAs huvuduppdrag är att främja jämställdhet mellan könen. Detta kan göras på flera sätt men förutsätter ofta att djupgående kulturella mönster bryts. Nu är detta lättare sagt än gjort men ett par nya studier tyder på att SIDA kanske borde börja sända kabel-TV för att uppnå sina målsättningar.

Afganska normer i förändring

Afganska normer i förändring

Via TV kommer vi i kontakt värderingar och livsstilar som kan vara oss väldigt främmande. Inte minst om man bor i en isolerad by i ett genomsnittligt utvecklingsland. Att då plötsligt översköljas av världens alla såpor, nyheter och matlagningsprogram kan vara en omtumlande upplevelse som väcker frågan ”varför gör vi på detta viset?”.

Med hjälp av detaljerad data från den indiska landsbygden visar Robert Jensen (ja, han med Giffen-varorna) och Emily Oster att kvinnors ställning stärks markant efter att kabel-TV kommer till byn. Fler flickor sätts i skola, färre barn föds och kvinnor får mer att säga till om hemma. Inget tyder på att att byarna som fått kabel-TV är annorlunda än andra utan sambandet verkar vara kausalt. En tolkning är att TV visar upp ett annat — ofta relativt jämställt — sätt att leva.

Resultaten bekräftas i en studie som finner att barnafödandet bland fattiga kvinnor i Brasilien går ner markant efter att de via kabel fått tillgång till novelas, enormt populära tv-såpor. Forskarna går ett steg längre än Jensen och Oster och påstår att detta beror på att idealfamiljen i en novela är liten. Såpa-stjärnorna blir förebilder värda att ta efter. Det låter rimligt men just denna koppling är knappast något studien leder i bevis.

Är det då bara för SIDA att börja producera såpor med lämpliga budskap och dela ut paraboler? Nja, det finns naturligtvis baksidor. En sådan är att Benjamin Olken funnit att utbyggnaden av TV-nätet i Indonesien ledde till minskat deltagande i sociala aktiviter och kraftigt ökad misstro människor emellan. Vilket ju inte låter så kul.

TV verkar alltså göra oss till jämställda, välutbildade soffpotatisar som sitter i våra små kärnfamiljer och misstror omvärlden. Kan något biståndsprojekt skryta med att ha skapat samma grad av modernitet?

Uppdatering 2008-10-24: Niclas Berggren vänder på steken och konstaterar att tv-såpor där huvudpersonerna har massor med barn kan vara ett billigt sätt att stimulera barnafödandet. Om man nu skulle vilja göra det.

Filed Under: Internationellt, Välfärd

Bör filantroper skattegynnas?

2008-09-16 av 10 kommentarer

I förra veckan tillsatte finansdepartment en utredning om huruvida staten borde bevilja skattelättnader till privatpersoner och företag som skänker bidrag till forskning och idella organisationer.

Sedan en längre tid har ett flertal röster höjts i Sverige för att så ska ske. I de flesta andra västländer finns redan dessa avdrag. I Danmark får privatpersoner skatteavdrag för gåvor på mellan 500 och 6600 Dkr medan företag får detsamma om de kan visa att pengarna använts till forskning. I USA motsvarar de privata donationerna varje år ca 2% av BNP, varav 1/3 går till forskning. Och inte heller verkar privata gåvor tränga undan offentliga gåvor (medan det omvända ofta är fallet). I Norge matchas privata gåvor med en statlig gåva på 25% av beloppet.

Förslaget kommer dock att få kritik. Förutom den mer generella diskussionen om att skatteavdrag minskar statens andel av ekonomin, menar kritiker av skatterabatterad filantropi att privatfinansierad forskning är mera styrd än statligt finansierad forskning. Fast stämmer verkligen det? Är inte all forskning styrd på ett eller annat sätt? Regeringens kommande forskningsproposition, som bl a innehåller specificerade stöd till forskning om koldioxidlagring och mobilt bredband, är bara ett exempel på detta. Den förra regeringen öronmärkte stora summor för genusforskning.

En balans mellan privat och statlig finansiering gynnar sannolikt såväl konkurrensen som mångfalden inom forskningen. Det kommer dock alltid finnas de som tivlar på att privat finansiering kan komma i allmänhetens tjänst. Som tur är delades inte den inställningen av John Harvard, Leland Stanford, Cornelius Vanderbilt, Andrew Carnegie eller Knut Wallenberg…

Filed Under: Offentlig sektor, Utbildning och forskning Tagged With:

En bra konkurs

2008-09-15 av 26 kommentarer

I princip är det alldeles utmärkt att den amerikanska staten låter Lehman Brothers gå i konkurs. De ständigt återkommande räddningsaktioner som olika centralbanker ägnar sig åt ökar nämligen risken för framtida oansvarig långivning. Anledningen är naturligtvis att risktagandet ökar när staten tar på sig att bära en del av riskerna (dvs ett exempel på moral hazard).

För att minska moral hazard har standardreceptet varit att staten tar över de krisande finansinstituteten. Aktieägarna förlorar då alla sina tillgångar vilket kanske gör dem mer försiktiga framöver. Problemet med denna strategi är att aktieägarna har svårt att övervaka företagets löpande verksamhet. En stor del av ansvaret ligger därför på alla de långivare som väljer att anförtro finansinstituten sina pengar. Om dessa långivare ser det som självklart att staten kommer att rädda dem när det krisar kommer de inte att kräva full kompensation för riskerna finansbolaget exponeras för. Vilket självfallet leder till att för stora risker tas.

Även bland småsparare är detta beteende uppenbart. Finansinstitut som Svea Ekonomi och Marginalen erbjuder väldigt höga inlåningsräntor. Hade de inte haft tillgång till insättningsgarantin hade de nog trots dessa generösa villkor fått se sig om efter kunder. Ett tecken så gott som något på att riskerna i verksamheten är felprissatta — och att skattebetalarna agerar försäkringsbolag.

Finansiella kriser sprider sig i ekonomin och kan leda till katastrofala konsekvenser. Alltså kommer räddningsaktioner nog alltid att ske och en reglering av den finansiella verksamheten är nödvändig. Alla signaler om att staten inte självklart kommer att rädda oansvariga långivare är emellertid av godo. Kanske har risken för framtida kollapser nu minskat.

Uppdatering: Aninash Persaud skriver intressant om skillnaden mellan Bear Stearns och Lehman. Kanske viktigast är distinktionen mellan ett institut som har kortsiktiga likviditetsproblem och ett som är genuint icke-solvent. Huruvida man gjort en korrekt klassificering av de olika företagen är däremot bortom min förmåga att bedöma.

Uppdatering 2: Appropå finanskrisen skriver DN på ledarplats att ”straffas den som straffas bör”. Det är i sammanhanget mer än lovligt naivt. Strategin bör vara att låta finansbolag gå omkull så länge detta inte riskerar den finansiella stabiliteten. Det vill säga ”straffas den som straffas kan”.

Lästips: Ekonomistas1, Ekonomistas2

DN123456789abcdef, SVD123456789ab, AB123, E24, Afv123456789, VA12345, SDS123456

Filed Under: Finans

Odysseus eller Homer Simpson? Den välvilliga politikens vara eller icke vara

2008-09-13 av 5 kommentarer


Insikten att de flesta av oss har problem med aspekter av beslutsfattande är inte i sig ett argument för att politiker ska hjälpa till med beslutet genom att ”knuffa” oss i rätt riktning. Som Tim Harford noterade i en artikel i veckan så finns en viktig skillnad mellan om vi beter oss som Odysseus eller mer som Homer Simpson. Varnad av Kirke inser Odysseus att han inte kommer kunna motstå Sirenernas sång och binder sig vid masten. Varnad av Marge gör Homer Simpson ingenting, ofta med katastrofalt resultat. Båda lider uppenbarligen av tidsinkonsistens men med den viktiga skillnaden att Odysseus känner sig själv och agerar så att han binder upp sig vid ett visst framtida beteende medan Homer inte lyckas med detta.

Ulrike Malmendier och Stefano DellaVigna har visat att Odysseus-typer inte behöver någon hjälp från staten medan Homer med hjälp av en välfärdsmaximerande social planerare kan få det väsentligt bättre. Men här i ligger ett av problemen. Gissningsvis är de flesta av oss som Odysseus ibland och som Homer ibland. Om vi tror att ta konsekvenserna av vårt handlande lär oss att oftare bli som Odysseus snarare än som Homer så kan en aldrig så välvillig hjälp vara ett hinder i denna process.

Filed Under: Beteendeekonomi, Kuriosa

Var är nationalekonomerna i debatten?

2008-09-12 av 35 kommentarer

Från vänsterhåll hävdas ibland slentrianmässigt att nationalekonomer får ett allt större inflytande över politiken. Jag tror att det är precis tvärtom, vilket är paradoxalt med tanke på att nationalekonomisk forskning på senare år fått en allt större bredd och starkare empirisk förankring.

Historiskt har nationalekonomer utövat ett stort inflytande över svensk politik. Till exempel hann Gunnar Myrdal med att vara både ekonomipristagare och handelsminister. (Dessutom grundade han det forskningsinstitut där jag numera forskar — tack för det, Gunnar!) Finansdepartementet har alltid haft nära band till nationalekonomin, vilket i allra högsta grad gäller nuvarande finansminister Anders Borg. Under 90-talskrisen och inför EMU-valet figurerade nationalekonomer flitigt i samhällsdebatten. Riksbankens oberoende ställning, inflationsmål och striktare budgetdisciplin skulle kanske inte ha kommit till stånd utan påtryckningar från nationalekonomer.

Det finns förstås undantag, men på senare år verkar nationalekonomer ha spelat en allt mindre roll i samhällsdebatten (vilket även bland annat Lars Calmfors och Carl Johan Åberg har hävdat).

Nationalekonomerna lyckades inte stoppa avskaffandet av fastighetsskatten, trots en nästintill total enighet bland ekonomer om skattens förträfflighet. Den förra regeringen avskaffade arvs- och gåvoskatten, men behöll förmögenhetsskatten. Alla nationalekonomer är förstås inte överens om att dessa skatter borde avskaffas, men däremot gissar jag att nästan alla borde kunna enas om att hellre avskaffa förmögenhetsskatten än arvs- och gåvoskatten. (Läs gärna Tore Ellingsens beskrivning av händelseförloppet.) Trängselavgifterna i Stockholm infördes visserligen till slut, men nationalekonomer var inte särskilt aktiva i debatten trots rörande enighet inom skrået.

Samtidigt som nationalekonomerna syns mindre i debatten har nationalekonomisk forskning utvecklats i en riktning som borde göra den mer politiskt relevant. Teoretiskt har nationalekonomin utvecklats från 70-talets vackra, abstrakta allmänna jämviktsmodeller till mer verklighetsnära modeller som studerar många olika aspekter av samhällslivet. Den viktigaste förvandling som nationalekonomin genomgått tror jag dock är att empirisk forskning fått en mer central roll (vilket även stöds av den här genomgången i Journal of Economic Perspectives). Nationalekonomer producerar idag mängder av intressant empirisk forskning som är relevant för de flesta politikområden. De senaste årens flitiga nyttjande av (kvasi-)experimentella metoder har också gjort det möjligt att faktiskt undersöka vad som orsakar vad och inte bara nöja sig med korrelationer.

Det är hög tid att fler nationalekonomer deltar i samhällsdebatten och blir bättre på att förmedla modern nationalekonomisk forskning. Forskning som stannar i akademiska elfenbenstorn gör ingen större nytta.

Filed Under: Metod, Utbildning och forskning

Bara pengar höjer inte forskningen

2008-09-11 av 8 kommentarer

Hur kan svensk forskning förbättras och på vilket sätt kan politikerna bistå den processen? Svaret är enkelt — om man ska tro regeringen. I dess kommande forskningsproposition aviseras uppemot 15 miljarder kronor mer till forskningen de kommande fyra åren.

Men räcker det verkligen med enbart mera pengar? Nej, tyvärr inte. Anledningen är att i Sverige har vi en institutionell utformning av forskningen och dess resurstilldelning som inte i särskilt hög utsträckning uppmuntrar människor som redan är duktiga att prestera ännu bättre. Ett exempel är lönesättning, där forskarlöner ofta stipuleras centralt på fakultets- eller forskningsrådsnivå. Alla får i princip samma lön om de har samma rang (t ex nydisputerade, docenter), oavsett talang eller för den delen forskningsfält. Mera pengar till forskning betyder alltså inte högre lön för forskarna, utan snarare längre period med den gamla lönen. Får det forskarna att spendera längre dagar, fler kvällar och helger på forskningen? Knappast. Eftersom forskningsprojekten är tidsbegränsade och den befintliga forskarpopulationen inte kan göra av med regeringens nya miljarder kommer dessa pengar istället leda till att fler forskare anställas som doktorander och post-docs, personer som tidigare inte ansetts talangfulla nog för att bli doktorander eller att tilldelas forskningsmedel efter disputationen.

Resultatet är en växande forskarpopulationen där tillskottet i huvudsak utgörs av personer med lägre produktivitet och mindre forskartalang. Regeringens pengatillskott kan paradoxalt nog alltså leda till att den genomsnittliga kvaliteten och produktiviteten i svensk forskning blir lägre.

Hur ska då regeringen lösa problemet? Detta är en stor och pågående diskussion utan enkla svar, men vissa strukturella refomer i kombination med mera pengar skulle kunna göra underverk. Till exempel bör man kraftigt underlätta flexibiliteten i att anlita assistenter. Uppbyggandet av nya stora databaser bör premieras. Den rigida lönesättningspolitiken bör lösas upp och mer prestationsbaserade löner införas. Enbart med sådana åtgärder kan ökade statliga forskningsresurser förmå forskarna att arbeta ännu hårdare för att hävda sig i den globala konkurrensen. Att bara tilldela mera pengar räcker inte.

**** UPPDATERING: På SvD Brännpunkt 26/9 skriver Lars Rask från Stiftelsen för strategisk forskning att de nya pengarna i forskningsbudgeten borde användas för kvalitetsförbättringar och inte kvantitetsförstärkningar. Som sagt.

Filed Under: Utbildning och forskning

Vem har egenligen makten i kommunen?

2008-09-10 av 7 kommentarer

Idag presenterar IFAU en ny rapport där undertecknad tillsammans Matz Dahlberg och Heléne Lundqvist har studerat hur hur antalet anställda i kommunerna förändras då det generella statsbidraget blir större. Vi finner att då statsbidraget ökar med 100 kronor per kommuninvånare, vilket innebär cirka 6–7 procents ökade bidrag för en genomsnittskommun, ökar lägre tjänstemännen inom den centrala administrationen med hela 1,5 procent. De höjda statsbidragen verkar däremot inte leda till fler anställda inom barnomsorg, skola och äldreomsorg.

Hur ska man förstå dessa resultat, med tanke på alla röster som skriker på mer resurser till vård, skola och omsorg? Kan det vara så att de kommunala tjänstemännen tack vare sitt informationsövertag över politikerna kan styra var resurser ska hamna och på så sätt försöker minska sin egen arbetsbörda genom att anställa fler administratörer? Hypotesen känns tyvärr inte främmande.

Detta väcker frågan om vem som egentligen har makten i kommunen. Är det de folkvalda politikerna där de allra flesta är fritidspolitiker med begränsade möjligheter att sätta sig in i den kommunala ekonomin eller tjänstmännen med ett informationsövertag som bereder och föreslår vilka beslut politikerna ska fatta? Intressant i sammanhanget är att sedan 50-talet har antal folkvalda minskat samtidigt antal tjänstemän har ökat. Samtidigt har kommunerna fått ett allt större ansvar över viktiga välfärdstjänster så som skola, barnomsorg och äldrevård.

Den slutsats jag drar av detta är att det är dags att på allvar fundera över vilka uppgifter som ska ligga på vilken beslutsnivå. Är det verkligen rimligt att ansvaret för våra viktigaste välfärdstjänster ligger på den kommunala nivån? Åtminstone tycker inte jag att jag hittar svaret på detta hos Ansvarskommitténs slutbetänkande.

Filed Under: Arbetsmarknad, Offentlig sektor Tagged With: , ,

Ska jobbskatteavdraget fasas ut?

2008-09-09 av 5 kommentarer

Miljöpartiet föreslår idag att jobbskatteavdraget ska fasas ut. Med det menar de inte att det ska avvecklas, utan att avdraget ska bli lägre vid högre inkomster och att inget avdrag ska utgå vid inkomster över 30.000 kr per månad. Avsikten med jobbskatteavdraget är ju att det ska riktas till låginkomsttagare och stimulera deras arbetsutbud. Tanken med utfasning är alltså tilltalande. Men ändå inte rätt.

Från Finanspolitiska rådets rapport 2008Problemet med utfasning är att man i praktiken höjer marginalskatten i den inkomstregion där utfasningen sker — de som tjänar runt 25.000 kr i månaden får lägre avdrag om de arbetar extra eller skaffar ett bättre jobb. I Finanspolitiska rådets rapport undersökte vi effekterna av att fasa ut avdraget (jag tror att vår utgångspunkt var densamma som miljöpartiets, dvs att utfasning var en bra idé). I tabellen till höger visas hur sysselsättningen enligt beräkningarna påverkas med och utan utfasning. Vi fann alltså att utfasningen skulle medföra betydande problem och att de positiva sysselsättningseffekterna nästan skulle utebli. Enligt våra beräkningar skulle utfasningen inte ens reducera inkomstojämlikheten. Vi skriver:

En utfasning innebär visserligen att höginkomsttagare i mindre grad får tillgång till avdraget, men samtidigt tenderar utfasningen att minska inkomsterna för medelinkomsttagare, främst därför att de väljer att arbeta färre timmar.

Filed Under: Arbetsmarknad, Offentlig sektor
«Föregående sida
Nästa sida»