Från kommentarstråden – Zingales om Paulson

Pontus (tack!) har hittat följande intressanta artikel av Luigi Zingales. Zingales, som är professor i finansiell ekonomi i Chicago, skriver väldigt kritiskt om räddningspaketet som den amerikanska finansminsitern presenterade häromdagen. Framförallt oroar han sig för att det statliga bolag som ska hantera de dåliga krediterna kommer att betala ett överpris för tillgångarna de tar över. Detta kanske kan rädda de finansiella bolagen men innebär samtidigt en massiv omfördelning av medel från skattebelare till (rika och oansvariga) kreditgivare.

Zingales förslag är i stället att tvinga fram en partiell skuldavskrivning. En sådan kan gynna både kreditgivare och aktieägare men är svår att få tillstånd då det krävs att många långivare koordinerar sitt handlande. Dessutom föredrar kreditgivarna att staten kommer till undsättning, varför bara förhoppningen om en bail-out kan hindra en sådan lösning.

Om det djupa behovet att hitta en skyldig

I fredags publicerade the Guardian en artikel av Nick Leeson, mannen som 1995 trollade bort £862 miljoner och med detta knäckte Englands äldsta investment bank Barings. På söndagen dök den upp i översättning på Svds Brännpunkt och har också kommenterats av Affärsvärlden. I en märklig text förklarar Leeson att den rådande finansiella krisen är allvarlig och att bankerna tagit för stora risker (verkligen Nick, det är ju en jättebra analys) men framförallt svarar han på frågan vi alla ställt oss: Vem är skyldig? (Jo, Nick vet). Det är, och jag citerar, ”samma bankmänniskor som övertygade dig om att ännu ett lån inte var en dum idé” och ”utan tvekan […] de bankirer som packade sub-primeskulder i märkvärdiga paket och besökte ditt kontor för att sälja på dig detta fantastiska investeringsinstrument”.

Ingen har tydligen förklarat för Nick att det han själv dömdes och satt i fängelse för var svindleri (och lite annat) vilket är olagligt medan detta faktiskt inte (ännu) är fallet när det gäller att ge andra dåliga råd. Mycket borde göras åt situationen men det sista den som vill poängtera bristerna i systemet behöver är hjälp från Nick Leeson. Och vad i all sin dar tänker the Guardian och Svd när de publicerar detta?

Att sporta lönar sig

Det har funnits tendenser till motionsfientlighet i vissa tididare inlägg här på Ekonomistas. Själv har jag t ex ifrågasatt det rationella med att köpa träningskort, medan Ekonomistas-Jonas har anklagat motionärer för att vara miljöbovar.

Nu är det dock dags med lite goda nyheter för den sportige.  Forskaren Michael Lechner har nämligen i en forskningsrapport visat på betydande framtida löneeffekter av sportaktiviteter.  Över en 16-års period då finner Lechner att den som har motionerad flitigt kan öka sin inkomst med 20000 euro.  Vad beror detta på?  Jo, enligt forskningsrapporten så är det framför allt bättre hälsa och ett allmänt bättre välmående som förklarar de ökade framtida lönerna.

Vilken slutsats ska man dra av detta? Kanske att inkomstskatter faktiskt är ett effektivt vapen mot växthuseffekten.

Briljant drag av Riksgälden

Att emittera 150 miljarder i nya statsskuldväxlar är ett briljant drag av Riksgälden. Suget bland investerarna efter säkra statspapper har nått en sådan nivå att för få papper finns i omlopp. Genom emitteringen tillfredsställer Riksgälden efterfrågan trots att staten inte har något lånebehov. Vad då göra med pengarna? Jo, dessa placeras i bostadsobligationer vilket minskar bostadsinstitutetens lånekostnader. Detta minskar i sin tur risken för att sektorn kollapsar. Dessutom tjänar staten en slant då avkastningen på bostadsobligationer är högre än på statspapper.

Det finns en risk förknippad med detta, nämligen att instituten trots allt går omkull och staten förlorar sina pengar. Men eftersom staten i ett sånt läge antagligen ändå skulle gå in och rädda långivare är det frågan om manövern i praktiken är förknippad men någon ökad risk alls. I stället blir det pengar till statskassan samtidigt som man stabiliserar det finansiella systemet. Så ska en finansiell kris hanteras! (Vilket bland andra Peter S-W håller med om.)

Vidare lästips i samma ämne: Ekonomistas1, Ekonomistas2, Ekonomistas3

Tankar kring budgetpropositionen

Idag diskuterar undertecknad tillsammans med Ekonomistas-Daniel alliansens budgetproposition (eller vad som läckt ut hittills) i en artikel i veckomagasinet Fokus.

Ökat fokus på arbetsgivarna, ökad styrning av kommunerna och brist på incitament i forskningsfinansieringen är tre trender som vi tycker oss skönja i budgeten.

*** UPPDATERING: På SvD Brännpunkt skriver Lars Rask från Stiftelsen för strategisk forskning att de nya pengarna i forskningsbudgeten borde användas för kvalitetsförbättringar och inte kvantitetsförstärkningar. Detta är precis vad vi skrev i vår krönika, och vi gläder oss åt att det finns fler i forskarsamhället som delar denna åsikt.

Rätten att hyra i finanskrisens spår

I går eftermiddag lyssnade jag på Chicago-ekonomen Francesco Trebbis presentation av en uppsats om den amerikanska bolånekrisens politiska ekonomi. Det är väldigt sällan som akademiska forskningsseminarier är så aktuella. Trebbi med medförfattare fokuserar på politikernas roll i bolånekrisen. Från politiskt håll försökte man på olika sätt göra det lättare för fler att låna och köpa bostad, t.ex. genom lagar med fanatasieggande namn som American Dream Downpayment Act. Trebbi med medförfattare visar bland annat att politiker som stödde en annan liknande lagstiftning tenderade att representera distrikt som fått mer valkampanjbidrag från bolånebranschen. 

Det är förstås svårt att få en klar bild av hur stor roll de politiska initiativen spelade för bostadsbubblan som i sin tur ledde till den globala finanskrisen (vilket Jonas pedagogiskt förklarat tidigare). Däremot står det klart att politiker i USA vill att fler ska äga sin bostad. Denna målsättning finns även inom den svenska politiska högern, vilket bland annat visat sig genom ett ivrigt påhejande av bostadsrättsombildningen, men den finns också inom socialdemokratin (vilket en gång yttrade sig i egnahemsrörelsen).

Men bör verkligen staten uppmuntra bostadsägande? Utgångspunkten bör väl vara att beslutet att äga eller hyra bör ligga hos den enskilde om det inte finns goda skäl att ingripa. Talar inte mycket för att svenskars sparande i alltför stor utsträckning sker i den egna bostaden? Väldigt få har stora förmögenheter utöver huset de bor i. Det är väl inte särskilt klokt att — ofta med hög belåning — satsa allt på ett kort i form av en enda tillgång?  Bolånekrisen i USA illustrerar ju också att bubblor i bostadspriser verkar vara tämligen återkommande och att detta kan slå väldigt hårt mot enskilda hushåll. Det är lätt att snabbt bli fattig på en bostadsmarknad som kan gå ned 20 procent på bara några månader (och mer är väl att vänta).

Jag tycker en rimligare politik vore att underlätta för folk att hyra sin bostad — eller åtminstone se till att valet mellan att äga och hyra görs någorlunda ”neutralt”. Idag försämras möjligheterna att hyra sin bostad väsentligt av hyresregleringen: det är svårt att få en hyresrätt i attraktiva områden, när man väl har en hyresrätt är det ofta krångligt att byta den, och det byggs väldigt få nya hyresrätter (SvD: I II). Det är ju inget som hindrar att hyrestagare sparar på andra sätt i bostäder. Är man orolig att inte ”hänga med” på en skenande bostadsmarknad kan man ju alltid investera i aktier i fastighetsbolag (även om det förmodligen blir svårt att övertyga en bank om att få lån för att göra detta).

Ska SIDA satsa på kabel-TV?

Ett av SIDAs huvuduppdrag är att främja jämställdhet mellan könen. Detta kan göras på flera sätt men förutsätter ofta att djupgående kulturella mönster bryts. Nu är detta lättare sagt än gjort men ett par nya studier tyder på att SIDA kanske borde börja sända kabel-TV för att uppnå sina målsättningar.

Afganska normer i förändring

Afganska normer i förändring

Via TV kommer vi i kontakt värderingar och livsstilar som kan vara oss väldigt främmande. Inte minst om man bor i en isolerad by i ett genomsnittligt utvecklingsland. Att då plötsligt översköljas av världens alla såpor, nyheter och matlagningsprogram kan vara en omtumlande upplevelse som väcker frågan ”varför gör vi på detta viset?”.

Med hjälp av detaljerad data från den indiska landsbygden visar Robert Jensen (ja, han med Giffen-varorna) och Emily Oster att kvinnors ställning stärks markant efter att kabel-TV kommer till byn. Fler flickor sätts i skola, färre barn föds och kvinnor får mer att säga till om hemma. Inget tyder på att att byarna som fått kabel-TV är annorlunda än andra utan sambandet verkar vara kausalt. En tolkning är att TV visar upp ett annat — ofta relativt jämställt — sätt att leva.

Resultaten bekräftas i en studie som finner att barnafödandet bland fattiga kvinnor i Brasilien går ner markant efter att de via kabel fått tillgång till novelas, enormt populära tv-såpor. Forskarna går ett steg längre än Jensen och Oster och påstår att detta beror på att idealfamiljen i en novela är liten. Såpa-stjärnorna blir förebilder värda att ta efter. Det låter rimligt men just denna koppling är knappast något studien leder i bevis.

Är det då bara för SIDA att börja producera såpor med lämpliga budskap och dela ut paraboler? Nja, det finns naturligtvis baksidor. En sådan är att Benjamin Olken funnit att utbyggnaden av TV-nätet i Indonesien ledde till minskat deltagande i sociala aktiviter och kraftigt ökad misstro människor emellan. Vilket ju inte låter så kul.

TV verkar alltså göra oss till jämställda, välutbildade soffpotatisar som sitter i våra små kärnfamiljer och misstror omvärlden. Kan något biståndsprojekt skryta med att ha skapat samma grad av modernitet?

Uppdatering 2008-10-24: Niclas Berggren vänder på steken och konstaterar att tv-såpor där huvudpersonerna har massor med barn kan vara ett billigt sätt att stimulera barnafödandet. Om man nu skulle vilja göra det.

Bör filantroper skattegynnas?

I förra veckan tillsatte finansdepartment en utredning om huruvida staten borde bevilja skattelättnader till privatpersoner och företag som skänker bidrag till forskning och idella organisationer.

Sedan en längre tid har ett flertal röster höjts i Sverige för att så ska ske. I de flesta andra västländer finns redan dessa avdrag. I Danmark får privatpersoner skatteavdrag för gåvor på mellan 500 och 6600 Dkr medan företag får detsamma om de kan visa att pengarna använts till forskning. I USA motsvarar de privata donationerna varje år ca 2% av BNP, varav 1/3 går till forskning. Och inte heller verkar privata gåvor tränga undan offentliga gåvor (medan det omvända ofta är fallet). I Norge matchas privata gåvor med en statlig gåva på 25% av beloppet.

Förslaget kommer dock att få kritik. Förutom den mer generella diskussionen om att skatteavdrag minskar statens andel av ekonomin, menar kritiker av skatterabatterad filantropi att privatfinansierad forskning är mera styrd än statligt finansierad forskning. Fast stämmer verkligen det? Är inte all forskning styrd på ett eller annat sätt? Regeringens kommande forskningsproposition, som bl a innehåller specificerade stöd till forskning om koldioxidlagring och mobilt bredband, är bara ett exempel på detta. Den förra regeringen öronmärkte stora summor för genusforskning.

En balans mellan privat och statlig finansiering gynnar sannolikt såväl konkurrensen som mångfalden inom forskningen. Det kommer dock alltid finnas de som tivlar på att privat finansiering kan komma i allmänhetens tjänst. Som tur är delades inte den inställningen av John Harvard, Leland Stanford, Cornelius Vanderbilt, Andrew Carnegie eller Knut Wallenberg

En bra konkurs

I princip är det alldeles utmärkt att den amerikanska staten låter Lehman Brothers gå i konkurs. De ständigt återkommande räddningsaktioner som olika centralbanker ägnar sig åt ökar nämligen risken för framtida oansvarig långivning. Anledningen är naturligtvis att risktagandet ökar när staten tar på sig att bära en del av riskerna (dvs ett exempel på moral hazard).

För att minska moral hazard har standardreceptet varit att staten tar över de krisande finansinstituteten. Aktieägarna förlorar då alla sina tillgångar vilket kanske gör dem mer försiktiga framöver. Problemet med denna strategi är att aktieägarna har svårt att övervaka företagets löpande verksamhet. En stor del av ansvaret ligger därför på alla de långivare som väljer att anförtro finansinstituten sina pengar. Om dessa långivare ser det som självklart att staten kommer att rädda dem när det krisar kommer de inte att kräva full kompensation för riskerna finansbolaget exponeras för. Vilket självfallet leder till att för stora risker tas.

Även bland småsparare är detta beteende uppenbart. Finansinstitut som Svea Ekonomi och Marginalen erbjuder väldigt höga inlåningsräntor. Hade de inte haft tillgång till insättningsgarantin hade de nog trots dessa generösa villkor fått se sig om efter kunder. Ett tecken så gott som något på att riskerna i verksamheten är felprissatta — och att skattebetalarna agerar försäkringsbolag.

Finansiella kriser sprider sig i ekonomin och kan leda till katastrofala konsekvenser. Alltså kommer räddningsaktioner nog alltid att ske och en reglering av den finansiella verksamheten är nödvändig. Alla signaler om att staten inte självklart kommer att rädda oansvariga långivare är emellertid av godo. Kanske har risken för framtida kollapser nu minskat.

Uppdatering: Aninash Persaud skriver intressant om skillnaden mellan Bear Stearns och Lehman. Kanske viktigast är distinktionen mellan ett institut som har kortsiktiga likviditetsproblem och ett som är genuint icke-solvent. Huruvida man gjort en korrekt klassificering av de olika företagen är däremot bortom min förmåga att bedöma.

Uppdatering 2: Appropå finanskrisen skriver DN på ledarplats att ”straffas den som straffas bör”. Det är i sammanhanget mer än lovligt naivt. Strategin bör vara att låta finansbolag gå omkull så länge detta inte riskerar den finansiella stabiliteten. Det vill säga ”straffas den som straffas kan”.

Lästips: Ekonomistas1, Ekonomistas2

DN123456789abcdef, SVD123456789ab, AB123, E24, Afv123456789, VA12345, SDS123456

Odysseus eller Homer Simpson? Den välvilliga politikens vara eller icke vara


Insikten att de flesta av oss har problem med aspekter av beslutsfattande är inte i sig ett argument för att politiker ska hjälpa till med beslutet genom att ”knuffa” oss i rätt riktning. Som Tim Harford noterade i en artikel i veckan så finns en viktig skillnad mellan om vi beter oss som Odysseus eller mer som Homer Simpson. Varnad av Kirke inser Odysseus att han inte kommer kunna motstå Sirenernas sång och binder sig vid masten. Varnad av Marge gör Homer Simpson ingenting, ofta med katastrofalt resultat. Båda lider uppenbarligen av tidsinkonsistens men med den viktiga skillnaden att Odysseus känner sig själv och agerar så att han binder upp sig vid ett visst framtida beteende medan Homer inte lyckas med detta.

Ulrike Malmendier och Stefano DellaVigna har visat att Odysseus-typer inte behöver någon hjälp från staten medan Homer med hjälp av en välfärdsmaximerande social planerare kan få det väsentligt bättre. Men här i ligger ett av problemen. Gissningsvis är de flesta av oss som Odysseus ibland och som Homer ibland. Om vi tror att ta konsekvenserna av vårt handlande lär oss att oftare bli som Odysseus snarare än som Homer så kan en aldrig så välvillig hjälp vara ett hinder i denna process.