Karolina Ekholm recenserar ”Adults in the room”

I detta gästinlägg recenserar Karolina Ekholm, statssekreterare till finansminister Magdalena Andersson och professor i nationalekonomi, Adults in the Room av Yanis Varoufakis, Greklands före detta finansminister och tillika professor i nationalekonomi. 

Sommarens mest spännande läsning har utan tvekan varit Yanis Varoufakis bok om sin korta tid som grekisk finansminister i den Syrizaledda regering som tillträdde i januari 2015 (Adults in the Room. My Battle with Europe’s Deep Establishment, Bodley Head, 2017).

Jag tillhör dem som uppfattade Varoufakis agerande under våren 2015, när han skulle förhandla med IMF och EUs institutioner om Greklands stödprogram, som kontraproduktivt. Det hela slutade med att Grekland tycktes vara en hårsmån från att behöva lämna euroområdet och att regeringen avtalade om ett nytt stödprogram som innefattade, om möjligt, ännu hårdare villkor än det program som Syriza hade byggt mycket av sin valkampanj på att förkasta.

Utfallet borde ha kunnat bli bättre. Det fanns trots allt en hel del förhoppningar på den nya regeringen, även om många var misstänksamma mot deras vänsterradikala retorik. Många såg valutgången som ett brott med det korrumperade etablissemang som man ansåg hade kört den grekiska ekonomin i botten genom ansvarslös finanspolitik. Kanske skulle en Syrizaledd regering lyckas genomföra välbehövliga strukturella reformer som tidigare regeringar inte lyckats få på plats.

Varoufakis bok är lättläst, men svårsmält. Lättläst för att den är mycket välskriven och innehåller en hel del dialog, vilken delvis bygger på ljudupptagningar som Varoufakis tydligen gjort när han haft möten med andra politiker och högt uppsatta tjänstemän. Som läsare undrar man förstås om dessa dialoger hade låtit annorlunda om alla närvarande haft klart för sig att Varoufakis spelade in vad som sades med sin mobiltelefon. Samtalen är betydligt mer rättframma än de referat av möten på EU-nivå och med ledande personer i internationella organisationer som jag är van vid att läsa.

Boken är svårsmält för att Varoufakis så tydligt placerar sig själv som hjälten i denna tragedi. För dem som inte har någon inblick i hur beslut om nödlån och stödprogram fattas inom EU och IMF kan det säkert framstå som trovärdigt. Men om man har någon som helst erfarenhet av dessa processer så kan man inte annat än att tycka att det är magstarkt att placera hela skulden för det katastrofala utfallet på andra. Mitt intryck efter att ha läst boken är att Varoufakis aldrig förstod vad det var för förhandling som han deltog i. Med en dåres envishet verkar han ha insisterat på att det var en helt annan förhandling än den som faktiskt pågick. Lite som om han anslutit sig till ett pokerspel och insisterat på att själv spela finns i sjön. Trots att de andra spelarna försöker upplysa honom om att det här är ett pokerspel.

Till viss del bottnar bristen på konstruktiv dialog i att Varoufakis och hans motparter tycks ha helt olika uppfattningar om vad som är den grundläggande orsaken till Greklands problem. Varoufakis resonemang på denna punkt är visserligen inte helt konsistent, men det mesta tyder på att han anser att det grundläggande problemet är den finanspolitiska åtstramning som tidigare stödprogram tvingat fram. Greklands långivare, å andra sidan, gör bedömningen att det grundläggande problemet är att den grekiska ekonomin fungerar dåligt på ett strukturellt plan och att implementeringen av strukturella reformer i tidigare program varit bristfällig. Långivarna vill inte ge några skuldlättnader eller lättnader i kraven på primära överskott med mindre än att det görs ordentliga åtaganden om reformer som skulle kunna leda till en bättre fungerande grekisk ekonomi på sikt.

Vem som har mest rätt i denna fråga kan diskuteras. Att det finns utrymme för tillväxtfrämjande strukturella reformer i Grekland råder det nog ingen tvekan om. Men frågan är om det kan ske någon ordentlig återhämtning i en ekonomi som hamnat i fritt fall utan någon form av efterfrågestimulans. Varoufakis är övertygad om att det inte går och verkar ointresserad av att göra några åtaganden när det gäller strukturella reformer. Han vill visserligen bekämpa skatteundandragande och bryta de grekiska oligarkernas inflytande över politik och ekonomi. Men utöver ett förslag på hur man kan hitta potentiella skattebrottslingar genom att samköra data från bankerna med data från skattemyndigheten så är det ont om konkreta förslag på hur detta ska gå till.

Men det största problemet är nog att Varoufakis är övertygad om att motparterna inte kommer att tillåta att Grekland lämnar euroområdet. Som läsare blir man alltmer osäker på den saken ju mer man läser om mötena med den tyske finansministern Wolfgang Schäuble. Utträde från euroområdet utgör Varoufakis hotpunkt och han lägger mycket energi på att argumentera för att hotet är trovärdigt (ett appendix ägnas till och med denna sak). Samtidigt är det tydligt att han anser att ett sådant utfall vore katastrofalt för Grekland och att han är medveten om att en majoritet av väljarna vill vara kvar i den monetära unionen. Men hans övertygelse om att motparterna kommer att ge sig gör att han inte är beredd till några eftergifter, som den andra sidan hela tiden väntar på. Till slut finns det helt enkelt ingen tid kvar för den grekiska sidan att nå en kompromiss.

Ett hinder för att förhandlingarna ska gå framåt är att Varoufakis kastar in nya förslag vid ministermötena i Bryssel. Visserligen diskuteras det en hel del på dessa möten, men det sker vanligtvis i relativt tidiga faser när en fråga tas upp, inte precis när beslut ska fattas. När beslut ska fattas behöver allting vara förberett så att ministrarna kan ställa sig bakom ett beslutsdokument där det vid mötets början kanske finns en eller två utestående punkter kvar. Om ministrarna slängde in nya saker när man ska gå till beslut skulle det knappast bli några beslut. Varoufakis beklagar att mötena är så fattiga på diskussion och tycks tolka det som uttryck för att hans kollegor är okunniga och ointellektuella. Han blir ständigt förvånad när de vid bilaterala möten visar sig vara motsatsen.

Han för ett tydligt resonemang om hur han ser på teknokraters roll kontra beslutsfattare med ett politiskt mandat. Personer utan politiskt mandat ger han inte mycket för och han är kritisk till att de har så mycket att säga till om inom EU. Själv insisterar han på att bara acceptera finansministerposten om han lyckas bli vald till det grekiska parlamentet. ECB-chefen Mario Draghi är han särskilt kritisk till, eftersom han uppfattar honom som den som i realiteten tvingar fram ett nytt stödprogram utan skuldavskrivning genom att strypa tillförseln av likviditet till de grekiska bankerna. För Varoufakis är detta en rent politisk handling med syfte att bringa den demokratiskt valda grekiska regeringen på fall. Draghi själv hänvisar till ECBs regelverk och att de politiska beslut som han har att utgå ifrån måste fattas på ministernivå.

Intressant nog sträcker sig inte Varoufakis motvilja mot personer som inte valts på demokratisk väg till EU-kommissionen. Tvärtom verkar han beklaga att kommissionärer viker sig inför ministrar som representerar folkligt valda regeringar. På denna punkt verkar hans vision om ett federalistiskt EU ta överhanden. Han förefaller omedveten om att det finns en spänning mellan att förakta beslutsfattare som inte är demokratiskt valda och att förespråka att politiska beslut inom EU fattas av kommissionen. Även om kommissionärerna är godkända av EU:s stats- och regeringschefer så är det svårt att hävda någonting annat än att kommissionens demokratiska legitimitet är svag jämfört med nationella regeringar.

Varoufakis skildring av sina arbetsdagar som finansminister ger intryck av att han var väldigt ensam. Trots att det grekiska finansdepartmentet är stort är det endast ett fåtal nära medarbetare som utför analyser åt honom och diskuterar med honom. Ofta verkar han sitta och fila på tal och positionspapper på egen hand. Till viss del verkar detta vara en konsekvens av att han inte litar på andra än de som han har rekryterat själv. Bristen på stöd från en tjänstemannaorganisation förklarar kanske varför den grekiska regeringen framstod som så illa förberedd när den skulle förhandla med sina långivare. Den andra sidan använde ju horder av experter för att ta fram relevanta underlag.

Det som boken mest uppmärksammats för är dock de karaktärsmord som genomförs på välkända personer som Wolfgang Schäuble, Eurogruppens ordförande och Nederländernas finansminister Jeroen Dijsselbloem, EU-kommissionären Pierre Moscovici och den dåvarande franske finansministern Michel Sapin. Allra sämst kommer nog hans forna vapenbroder och Greklands premiärminister Alexis Tsipras ut, även om karaktärsmordet i det fallet är ganska försåtligt. Han beskrivs som svag och godtrogen snarare än illvillig.

För läsaren framstår det dock som om Tsipras till skillnad från Varoufakis så småningom faktiskt förstår att det inte är finns i sjön som spelas, utan poker. Att han petade Varoufakis, först från att ansvara för förhandlingarna med långivarna och sedan från själva finansministerposten, berodde måhända på att han inte uppskattade att bli så dåligt informerad av sin finansminister om vad det egentligen var förhandlingarna kring det grekiska stödprogrammet 2015 gick ut på.

En i mitt tycke välskriven recension av boken har skrivits av Kevin Featherstone, som är professor på London School of Economics, och publicerats i Financial Times (länk här). En annan intressant bok om den grekiska krisen som kan rekommenderas varmt är Game Over: The Inside Story of the Greek Crisis av George Papaconstantinou (Papadopoulos Publishing, 2016). Papaconstantinou var finansminister i Pasokregeringen ledd av George Papandreou som tillträdde 2009 och alltså den som avslöjade att det grekiska budgetunderskottet var betydligt större än vad någon hade trott och ens kunnat föreställa sig.

Comments

  1. Kalle says:

    Det är väl knappast någon som är förvånad över att han inte deltog i samma ”förhandlingar” som omvärlden.

    Grekland gjorde samma saker som Sverige vid finanskrisen på 90-talet med tillägget att Sverige då började med förhållandevis låg statsskuld medan Grekland redan hade byggt upp en stor statsskuld via lånefinansierad spenderande på offentliga resurser.

    När man tittade och läste om Greklands problem så såg det ut som att politiker och ”ekonomer” räknade BNP och skuld som år till år. Lite som när vänstern kritiserar företag för att de gör kostsamma besparingar där kostnaderna 1:a året överstiger besparingarna. Men redan år 2 så har företaget haft mindre kostnader för att sedan från år 3 och framåt göra de riktigt stora ”besparingarna”. Mao, som rena amatörer.

    Jag minns själv Harry Flam när han i någon Ekonomiekot förklarade att Grekland har inte gjort några reformer. De har genomfört nivåjusteringar. Det på ett kraftfullt och enkelt sätt sammanfattade problemen för Grekland så förtjänstfullt men som svensk media aldrig förstod. Särskilt SVT och SR.

  2. Micke says:

    Mycket intressant! Intressant men kanske inte oväntat att kunskaper om ekonomi (som han väl ändå har?) inte på något sätt kan omvandlas till praktiska kunskaper i politik, och särskilt inte politiska förhandlingar.

    Däremot förefaller det vara läge att försvara honom på en punkt. ”Varoufakis skildring av sina arbetsdagar som finansminister ger intryck av att han var väldigt ensam. (…) Till viss del verkar detta vara en konsekvens av att han inte litar på andra än de som han har rekryterat själv.”

    Kan inte detta vara högst befogat, givet att en stor anledning till Greklands extremt utsatta situation är att man i alla år (åtminstone sedan WWII, kanske bokstavligen alltid?) haft nationalräkenskaper som varit helt påhittade. Att Greklands budgetunderskott gick från ~3% till ~10% på något år berodde inte främst på åtstramningar, utan på att siffran 3% var ett totalt falsarium.

    I den situationen kan det inte ha varit lätt att veta vem man ska lita på.

  3. Christer Ljungberg says:

    Tack för ett viktigt inlägg. Varoufakis breder ut sig i media och på föreläsningar runt om i världen med sitt budskap och bör inte få stå oemotsagd. Det vore intressant att se reaktionerna om denna recension publicerades lite mer internationellt i FT eller Economist eller liknande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s