I en rapport har McKinsey jämfört vad som särskiljer lyckade skolsystem från misslyckade. Inte minst är diskussionen om hur man lockar de mest talangfulla till läraryrket intressant. Slutsatsen är att de länder som lyckats begränsa antalet plaster på lärarutbildningarna så att utbudet matchar efterfrågan lyckats bäst. Högpresterande studenter har ingen anledning att välja lärarbanan om risken för arbetslöshet efter avslutad utbildning är stor.

Vad som händer när de duktigaste studenterna väljer bort lärarutbildningen är att kraven där sänks för att passa de nya studenterna. Utbildningen blir allt sämre vilket gör den mindre användbar utanför läraryrket. Detta gör den än mindre attraktiv för studenter med alternativ. Lärarutbildningen fylls succesivt med lågpresterande personer som valt utbildningen då de inte kunde komma in någon annanstans. Så paradoxalt nog går en försämrad lärarutbildning hand i hand med att alldeles för många studenter söker sig dit.

Att lärarutbildningen i Sverige har problem visste vi redan. Att vi även har ett stort läraröverskott verkar också allt mer uppenbart.

McKinseys resonamang bygger på en del antaganden, tex att en duktig student inte trovärdigt kan signallera till framtida arbetsgivare att just hon borde bli anställd. Alternativt kan det bero på att rektorerna inte bryr sig om vem de anställer. Att den svenska betygsångesten verkar frodas som bäst på lärarhögskolorna är alltså precis vad man kunde förvänta sig.

Spelar det någon roll att lärarstudenterna blir allt sämre då? Faktum är att vi inte vet. Ännu…