I flera tidigare kommentarstrådar (nyligen här och här) har det dykt upp diskussioner kring vad pengar är och hur de skapas, och det har efterlysts ett inlägg kring detta. Är det centralbanken eller affärsbankerna som skapar pengar? Att diskussionen kring dessa frågor lätt kan bli förvirrad beror förmodligen på att “pengar” inte är ett väldefinierat begrepp. För att vara mer precis använder vi nationalekonomer ofta termerna “sedlar och mynt”, “monetär bas” samt M0, M1, M2 och M3. Alla dessa termer avser “pengar” i någon bemärkelse.
De exakta definitionerna bakom termerna varierar något från land till land, men i grova drag avser “sedlar och mynt” just sedlar och mynt som hålls av allmänheten (sedlar och mynt som hålls i central- och affärsbankernas kassor ingår inte). Den monetära basen avser sedlar och mynt samt affärsbankernas reserver hos centralbanken. M0 avser antingen “sedlar och mynt” eller “monetära basen”. M1 avser sedlar och mynt samt allmänhetens tillgångar på likvida bankkonton. M2 och M3 avser det som ingår i M1 samt ytterligare tillgångar som är mindre likvida.
Centralbanken eller staten bestämmer direkt hur mycket sedlar och mynt som ska ges ut.1 Centralbanken har även direkt kontroll över hur mycket reserver affärsbankerna håller i centralbanken. Det är alltså centralbanken som skapar sedlar och mynt och den monetära basen.
Men de bredare måtten på pengar (M1, M2 och M3) anses vanligen mer relevanta för makroekonomins (och främst inflationstaktens) utveckling. Många transaktioner görs ju inte med sedlar och mynt utan med bank- och kreditkort eller via banktransfereringar (och historiskt med checkar). Och de breda måtten på pengar bestäms i hög utsträckning av affärsbankernas in- och utlåning. Som figuren nedan visar är det stor skillnad mellan de smala och breda måtten. Till exempel är M3 ungefär 20 gånger större än den monetära basen i Sverige. I någon mening kan man alltså säga att det är affärsbankerna som skapar merparten av våra “pengar”.
Olika mått på penningmängden (procent av BNP). Källa: SCB.
Hur mycket pengar affärsbankerna kan skapa beror på olika regleringar. I många länder (ej Sverige) krävs att affärsbankerna håller reserver i förhållande till sin inlåning. Om man har ett reservkrav på r (t ex 10 procent) för varje inlånad krona kan affärsbankerna genom in- och utlåning blåsa upp M0 med en faktor 1/r (vilket kallas penningmultiplikatorn) till de bredare penningaggregaten.2 I praktiken vill såväl banker som hushåll hålla vissa reserver även om inga formella regleringar finns kring detta. Därför kan man räkna med att penningmultiplikatorn blir mindre än 1/r. Till detta kommer andra regleringar, t ex kapitaltäckningskrav, vilka också begränsar affärsbankernas förmåga och vilja att låna ut.
Det är alltså endast centralbanken som kan skapa sedlar och mynt. Men våra betalningsmedel består även av tillgångar på likvida bankkonton. Merparten av dessa “pengar” skapas av affärsbankerna, dock i en process som regleras av centralbanker och andra myndigheter.
Låt mig avslutningsvis kommentera de senaste årens penningpolitik i perspektiv av figuren ovan. Vi ser att den monetära basen ökade dramatiskt under 2008 och 2009, och vi har sett liknande utvecklingar i andra länder.3 Ett sätt att beskriva denna dramatiska penningpolitik är att affärsbankernas vilja att skapa pengar minskade under krisen. Snarare än att använda inlåning (och annan likviditet) till utlåning hölls en större del som reserver. Penningmultiplikatorn minskade då kraftigt trots att reservkraven inte hade skärpts. För att ekonomierna inte skulle drabbas av likviditetsbrist trädde centralbankerna in och skapade en större monetär bas. Figuren visar således att de breda penningmåtten kunde upprätthållas på tidigare nivåer, eller till och med öka. Under 1930-talsdepressionen var penningpolitiken (kanske pga kopplingen till guld) mer passiv. Som en följd krympte M3 i USA med 25 procent från 1929 till 1933, något som förmodligen bidrog till att fördjupa och fölänga nedgången.4
—————
1) Vanligen har centralbanken lagstiftad ensamrätt på utgivning av sedlar och mynt. Den svenska riksbanken har det sedan 1904.
2) Detta system kallas fractional reserve banking. Säg att centralbanken trycker 100 dollar och ger dessa till hushåll A, som i sin tur väljer att sätta in hela beloppet på banken. Med ett reservkrav på 10 procent måste banken hålla 10 dollar som reserver hos centralbanken. Resterande 90 dollar lånas ut till hushåll B. Även hushåll B sätter in hela beloppet i banken. Nu måste banken spara ytterligare 9 dollar hos centralbanken. Resterande 81 dollar kan lånas ut till hushåll C, etc. Den totala utlåning som skapas av de nytryckta 100 dollarna blir alltså 100 + 90 + 81 + … = 100*(1-r)^0 + 100*(1-r)^1 + 100*(1-r)^2 + … = 100/r = 1000.
3 Många länder har, till skillnad från Sverige, fortfarande en monetär bas som är flera gånger större än vid krisens inledning.
4) Se den här artikeln för en sammanställning av data från Friedman och Schwartz. Notera dock att vi nu talar om penningmängd i nivåer. M3 ökade faktiskt i förhållande till BNP under denna period eftersom BNP föll kraftigt. Vad som orsakade vad är inte helt fastställt, men de flesta ekonomerna menar nog i likhet med Friedman och Schwartz att en alltför passiv/stram penningpolitik bidrog till att fördjupa och förlänga 1930-talets lågkonjunktur i USA.
Ekonomistas 
Perfekt. Tack!
Så ok, centralbanken har en pengatryckarmaskin som den använder när Ingves säger till. Men hur ser kedjan ut efter det? Du skriver att centralbanken trycker och “ger” hushåll A. Kan det vara typ att Hushåll A har ett företag som får låna direkt av CB i form av QE3?
Nja. Om en centralbank vill öka penningmängden köper de vanligen någon tillgång (t ex statsobligationer). Centralbanker brukar förstås inte “ge bort” pengar till hushåll, men det är tänkbart att de i vissa länder / epsioder i praktiken ger bort pengar till staten för att finansiera budgetunderskott.
I Sverige bryr sig Riksbanken itne om penningmängden när de bedriver penningpolitik, men de ser till att affärsbankerna får tillräckligt med sedlar och mynt för att kunna uppfylla hushållens efterfrågan (och denna efterfrågan ändras över tiden — den sjunker — och fluktuerar ganska kraftigt över året). Exakt hur detta går till vet jag inte, men det sker förstås inte genom gåvor till bankerna, utan med någon sorts transaktion mellan banker och Riksbank.
Riksbanken har en bra sida om detta:
“Under de senaste åren har kontanthanteringen i Sverige genomgått stora förändringar. Under 2007 trädde den nya strukturen för kontanthantering i kraft fullt ut. Därmed handlar bankerna och bankdepåbolagen själva med kontanter utan att Riksbanken är inblandad. Om en depå har underskott på sedlar kan den köpa sedlar av en annan depå som har överskott. På så sätt finns det nu en marknad för handel av kontanter. Riksbankens roll i denna kedja är enbart att tillhandahålla nya kontanter och makulera sedlar och mynt som inte längre går att använda. Vid tre tillfällen per år ska Riksbanken också ta emot eventuella överskott av kontanter. För närvarande (maj 2012) finns det 20 bankägda kontantdepåer i drift. ”
http://www.riksbank.se/sv/Sedlar-och-mynt/Kontanthantering/
Om Riksbankens egen syn på hur pengar skapas HÄR.
Men Martin….i USA handlar det om rena gåvor. Först swapar FED in RMBS värda 20 cent per dollar mot statspapper, allt till pari. Idag köper man samma RMBS av bankerna så att kurserna stiger brant. Är inte det lika med bidrag? De skapar ju värde hos bankerna. Och glöm inte att dessa köp döljer en hel del “fastigheter i konkurs”, dvs där låntagaren(husägaren) är i konkurs eller där denne lämnat tillbaka sitt hus(non-recourse)och lånet till banken. Ganska stor risk att dessa förluster begravs hos FED eller finansdepartementet. Detsamma riskerar FED göra mot Fannie/Freddie som garanterat en del av dessa lån samt vanliga fastighetslån. Staten står kostnaderna istället för bankerna. Bedrägeri lönar sig. Särskilt när det sker i stor skalas och med staten som garant.
Christer: De olika former av quantitative easing etc som vi sett under senare år kan ju knappast beskrivas som normal penningpolitik. Jag håller med om din beskrivning att QE i USA medför subventioner till finanssektorn, men jag skulle nog inte kalla det “rena gåvor”.
QE har förmodligen varit ett helt nödvändigt stöd för den amerikanska ekonomin, men eftersom programmen har inslag av riktade subventioner tycker jag i princip att det är olyckligt att Fed implementerar stödköpen på egen hand. En bättre princip vore att Fed tillhandahöll likviditet till den amerikanska regeringen/kongressen som fick avgöra vilka tillgångar som ska köpas. I praktiken tror jag inte att det skulle fungera särskilt väl i USA. Om behov av liknande insatser uppstod i Sverige både tror och hoppas jag att dessa skulle läggas utanför Riksbanken.
En sevärd video – om varför världen är så ekonomiskt tokig som den är – finns HÄR.
Martin varför ger inte fed pengarna direkt till obama då slipper han att låna av bankerna.
Varför skapar FED nya pengar och lånar ut dom till bankerna, bankerna lånar sen ut pengarna till obama , det är något konstigt med det.
Nya pengar som skapas borde tillhöra statens egendom varför ge nyskapade pengar till bankerna?
Tack för Ditt svar Martin,
Semantiskt kan man t.ex skilja gåva och subvention där gåvan är riktad till enskild medan subventionen mer har karaktären av allmän(bransch!). Men QE går ju ut på att hjälpa de enskilda banker som har problem. Inte bankerna generellt (utom i domino-risk-hänseende).
Vad jag syftar på är FED´s köp av MBS(RMBS) sedan 2009 och särskilt de köp som nu sker
med 40 Mdr $ per månad. Fram till dess FED började med nämnda köp(QE3) hade man redan köpt upp MBS motsvarande 1,1 Biljoner $. År 2007 fanns det i USA MBS till ett värde av 10,6 Bilj. Dessa har enligt uppgift minskat till idag 9,5 Bilj. Är det en slump att mellanskillnaden är 1,1 Bilj? Samma belopp som FED köpt under nämnda år? Nu köper man i en takt av 0,5 Bilj. per år. Man har lovat QE så länge arbetslösheten överstiger 6,5%(U1). Och man har tidigare implicit sagt att QE sker så länge huspriserna inte återhämtats! En stor andel av MBS-lån ligger förstås hos andra marknadsaktörer än bankerna, t.ex livbolag och pensionsfonder. Men de 1,1 Bilj. ovan avser bara bara banker(se Excel-fil hos FED).
Av de totalt utgivna värdepapperiserade huslånen(RMBS), s.k subprime , vilka alla hade AAA-status, blev drygt 1 biljon av 3 kvar i USA. Eftersom dessa poolade lån hade en “stor” andel trancher med mycket lägre kreditstatus (BBB-) motsvarande “liars loan” etc står det ju klart att även vid lånens förfall kommer inte det nominella värdet att kunna återbetalas. Därmed återstår det för långivaren att hoppas på att pantvärdet stiger. Nästa bedrägeri, som svenska medier helt blundat för, utgörs av MERS. Det automatiska datasystem som skapades av banker m.fl i början av millenniet för att registrera överlåtelser av fastigheter. Som Du säkert vet har saken tystats ner av Obama m.fl etc sedan lokala domstolar funnit överlåtelser ogiltiga. Spårbarheten vad gäller ägandet av panten(fastigheten) kopplad till dess lån går inte att juridiskt säkerställa inom en (R)MBS. Ett allmänt fel m.a.o. Ett system-fel.
Så frågan som då uppstår i kölvattnet av detta. Vad har FED betalt för de lån de förvärvat? Kollar man de köp som gjordes fram till Q1 2010(Excel-filer hos FED) så ser man ju att bankerna bara sålt de papper som varit försäkrade hos GSE´s. Fannie o Freddie var ju insolventa vid den här tiden men övertogs av Treasury officiellt(förmyndarskap). Bankerna fick bra betalt! När FED köper värdepapper av bankerna som är osäljbara på marknaden och där köpet sker till överpris innebär det per definition att för varje dollar får banken ett bidrag(gåva) motsvarande den verkliga förlusten via överföringen mellan bank och FED. Ett annat försiktigare sätt att se det är att banken kan intjäna den frigjorda kapitalbindningen via alternativavkastning(ränta på ränta). Hur som helst bör en sådan transaktion ses som ett bidrag, gåva om ingen motprestation medföljer. Följer en motprestation. Ja då kan vi kalla det för subvention eftersom motprestationen då sker i framtiden och vars värde vi inte bestämt ännu. Här finns inga motprestationer. Skattebetalarna är ägare via FED och GSE´s. Däremot sägs det att bakom gardinerna sätts bankerna för lite tryck att ge efter sina krav lite grann och gödsla bland låntagare som lider.
Så nu tar FED över bankens och de övriga säljarnas roll och rättigheter. Rättigheter som i flera fall saknas när det gäller panten! Detta är en skandal av oerhörd dignitet. De som placerat i MBS har i de flesta fall sedan länge börjat undersöka sina investeringar för att kontrollera hur MERS påverkar risken för ogiltighet. Och det gäller inte bara rätten till panten. I senare trancher(RMBS) gäller det även lånens giltighet. Därför kommer FED att fortsätta köpa upp “värdelösa lån” länge än. Om man förstår marknader så ser det ut som en klassisk “corner”. Förbjuden enligt lag.
Kommer en del av dessa lån att dö hos FED? En person med mycket stor insyn anser det. Och
att bedrägeriet får en fortsättning när väl köpare dyker upp till mark och byggnader som ingen tidigare kunnat göra anspråk på. Här i en artikel av Catherine Austin Fitts, f.d Assistant Secretary of Housing – Federal Housing Commissioner under Bush-regimen.
http://solari.com/articles/quantitative_easing/
(USA väljer att inte rekonstruera det insolventa banksystemet via debt for equity av flera skäl. Ett är att pensionsfonder men framför allt utländska SWF´s skulle bli ägare till flera storbanker.)
@ Martin,
En rättelse är på sin plats ang mitt svar dat 14/12 ovan.
Efter en mer noggrann analys av FED´s köp av MBS 2009-2010(Q1) har jag kunnat konstatera att totalbeloppet ej uppgick till 1,1 Biljoner utan till 1.248 Mdr dollar(drygt 1,2 Bilj.). Så gott som alla köp avser lån med ursprunglig löptid på 15 eller 30 år. Köpen avser inga subprime-papper vilket framgår av överlåtelsepriserna(kupongräntor kring 3,5-5% med priser mellan 99-104%). Vad FED däremot inte visar upp är Swap-programmet från krisens crescendo 2008-2009. Denna s.k Central Bank Liquidity Swap-Program uppgick till 10,1 Biljon $(enligt externa siffror) motsvarande så gott som hela USA´s utestående MBS-stock( vari dryga 1 Biljon avser subprime). Alltså har FED inte börjat köpa subprime av bankerna förrän i och med QE3, dvs nu. Men om det vet vi inget i detalj förrän vi får en redovisning av FED. Däremot vet vi att priserna på subprime under en längre tid stigit. Och vi vet vidare att det inte råder vattentäta skott mellan FED och dess ägare! Hur som helst är FED marknaden. FED påstår att Q1(mitt i djupaste krisen) genomfördes med s.k konkurrerande anbudsförfarande(av FED´s primary dealers förstås vilka är de samma som förmedlar FED´s köp av de banker(inkl primary dealers) som vill sälja). Men av detta skall vi inte dra för stora växlar. Eftersom bankerna vet att FED vill stödköpa kan primary dealers m.fl välja att spekulera i samma värdepapper som FED vill stödköpa. Dessa konkurrerande anbud bedömer jag därför in-signifikanta som prisbildande(price-discovery-function). Naturligtvis har du rätt i att QE inte är penningpolitik. Det är bara politik. FED´s ökning av den monetära basen och bankernas förbättrade REPO-situation(MBS bytta till statspapper) har ju inte ökat utlåningen som var det primära skälet. Däremot ser det ut som priserna ökat(på marginalen i varje fall). Hedgefonder m.fl köper egna hem för uthyrning!
Vi skall även ha i åtanke att de lån som GSE´s försäkrade i väldigt liten utsträckning var s.k subprime-MBS. Och kommande resultatrapporteringar från bankerna kommer att visa om “swapade” subprime-tillgångar sålts till marknaden och FED(QE3) från hösten och framåt.
“But isn’t this just the Money Multiplier?
It is important to note that what is being described in these comments is not the money multiplier model of banking so beloved of economics textbooks (which implies the central bank has complete control over the amount of money that banks can create). Empirical research has proved that banks do not need reserves to make loans:
Prescott
There is no evidence that either the monetary base or M1 leads the [credit] cycle, although some economists still believe this monetary myth. Both the monetary base and M1 series are generally procyclical and, if anything, the monetary base lags the [credit] cycle slightly.”
Nobel prize winners Finn Kydland and Ed Prescott , Federal Reserve bank of Minneapolis (1990)
Bra att ett inlägg om pengar skrivs av någon som inte är ute efter att med hjälp av konspirationsteorier skaffa sig uppmärksamhet. Det är dock svårt att beskriva begreppet så här kort utan att ganska grova förenklingar görs, vilket riskerar att leda till fortsatta missförstånd.
Ett par kommentarer:
Att blanda in fractional reserve banking i ett så kort inlägg riskerar att förvilla mer än det hjälper, speciellt som de svenska likviditetsreglerna inte alls utgår från denna modell samt att likviditetssituationen inte har någon stor påverkan på svensk kreditgivning. Det som begränsar utlåningen i Sverige (och därigenom penningmängden) är andra faktorer, såsom inflationsmålet och Riksbankens penningpolitik, samt kapitalkraven, inte likviditetskraven. Likviditetskraven (som alltså inte ens baseras på FRB) blir ett stickspår, som inte egentligen är speciellt relevant att ta upp i denna diskussion förrän den blivit långt djupare.
“Ett sätt att beskriva denna dramatiska penningpolitik är att affärsbankernas vilja att skapa pengar minskade under krisen. Snarare än att använda inlåning (och annan likviditet) till utlåning hölls en större del som reserver.”
Denna beskrivning kan jag inte riktigt köpa rakt av då den antyder en väl stark koppling mellan den monetära basen och bankernas utlåning till allmänheten och att stramare utlåningspolicys till allmänheten var det som triggade Riksbankens aktioner.
Riksbankens tillfälliga men dramatiska ökning av den monetära basen, som skedde genom att ge ut längre lån än brukligt till bankerna, till attraktiv ränta, syftade snarast till att först tina upp interbankmarknaden; man ville öka utlåning mellan finansinstitut (utlåning som inte höjer penningmängden), samt träda in som central motpart för likviditetshantering då bankerna var mer tveksamma till bilerateral likviditetshantering, och sedan pressa ner marknadsräntorna.
Den kraftfullaste åtgärden, utlåning till fast ränta på 1 års sikt, sattes in då reporäntan låg på 0,25% och därigenom inte kunde sänkas så väldigt mycket mer. Det fanns inga tydliga tecken på att bankerna höll på att strypa sin utlåning när denna sattes in, så det är inte uppenbart att den sattes in som en reaktion på ändrat beteende hos bankerna. Snarare sattes den in som offensiv åtgärd för att pressa ner lite längre räntor och därigenom, genom de vanliga penningpolitiska kanalerna, stimulera ekonomin.
Tack för kommentarer Karl (och jag har även fått liknande kommentarer per email från en person på Riksbanken). Jag håller huvudsakligen med om vad du skriver, men några reflektioner/invändningar:
1. Fractional reserve banking tycker jag är ett centralt begrepp för att förstå sambandet (eller skillnaden) mellan monetär bas och breda mått på penningmängden. Det är ju just det faktum att affärsbankerna tar in avistainlåning utan att ha fullständig täckning i likvida reserver som gör att affärsbankerna kan “skapa pengar”. Sedan kan jag hålla med om att den “modell” som vanligen används för att beskriva processen är grovt förenklad och möjligen helt irrelevant som beskrivning av Sverige.
2. Jag håller med om att ökningen av den monetära basen var en följd av att Riksbanken försökte tina upp (eller snarare ersätta) interbankmarknaden. Men detta tycker jag faller inom ramen för min beskrivning. I Sverige har affärsbankerna inte haft något större behov av att hålla reserver hos Riksbanken eftersom de haft tillgång till likviditetsreserver via interbankmarknaden. När denna marknad föll samman hösten 2008 var det förstås viktigt att Riksbanken trädde in i stället. Annars hade förmodligen affärsbankerna dragit ner sin utlåning till allmänheten. Den dramatiska ökningen av den monetära basen var alltså i praktiken inte särskilt dramatisk, utan återspeglar att något som tidigare gjordes av affärsbankerna skiftades in i Riksbanken och därför redovisades som en del av monetära basen.
En slutsats av allt detta är nog att mängden sedlar och mynt och monetär bas är ganska ointressanta för den makroekonomiska utvecklingen i Sverige. Bättre att fokusera på de breda aggregaten samt de instrument och metoder Riksbanken använder för att styra likviditeten i ekonomin. Se den här beskrivningen av Marrian Nessén, Peter Sellin och Per Åsberg Sommar för detaljer kring hur detta går till, med särskilt fokus på krisåren.
Nu var min beskrivning inte inriktad på hur pengar skapas specifikt i Sverige. Detaljerna skiljer mellan läner, och så även relevansen av den beskrivning jag gav. I t ex USA spelar reserver en större roll, och där har man ju under krisen ändrat lagstiftningen så att Fed ska kunna betala ränta på reserverna. Som jag har förstått det vill man ha denna möjlighet just för att man oroas av att affärsbankerna annars ska använda sina stora reserver (den ökade monetära basen) för ökad utlåning till allmänheten när finanskrisen har blåst över.
Ang 2 ovan. Kan man inte sammanfatta den svenska finanskrisen i 2 olika delar. Dels i Baltikum-äventyret som blev en solvenskris, dels i en dollarkris som hängde ihop med den svenska upplåningen utomlands där bankerna och dess kunder var extremt kort exponerade(aggregerad “carrytrade”). Dvs dollarkrisen blev en likviditetskris. Den förra krisen löstes med bankemissioner, billiga statsgarantier av Borg och billiga lån till Baltikum-låneländerna av EU/ECB/IMF och Riksbanken. Den monätära basen bestod således till stor del av nya eurodollar från FED men även av Euro från ECB! Bristen på dollar var tydlig under börsnedgången 2008 när aktörer säljer av och kapital flyr USA.
Tack för ett klart och tydligt inlägg!
Visst råder centralbanken över mängden bankreserver, men denna används väl varken som styrmedel eller som målvariabel? I vanliga tider sätter riksbanken sin reporänta (i avsikt att påverka andra korta räntor och därigenom inflationen, vad jag förstår) och låter bankernas efterfrågan på reserver styra mängden. Centralbankernas värdepapperköp/långfristig repo i kristider har också som mål att förändra vissa räntenivåer, enligt vad Karl A skriver ovan, och inte för att skapa nya bankreserver (de var ju redan på rekordnivå).
Jag tror det är viktigt att vara tydlig om detta, annars är det lätt att få för sig att centralbanken når sitt inflationsmål genom att direkt skapa och förstöra bankreserver (jfr Ingves penningtryckarmaskin ovan).
Dito är mängden sedlar och mynt (i Sverige) en beroende variabel i praktiken: Riksbanken trycker numera sedlar på uppdrag från affärsbankerna.
Det stämmer att Riksbanken inte försöker styra mängden bankreserver i syfte att uppfylla inflationsmålet. Se min kommentar till Karl ovan, och länken till papperet av Nessén et al.
För att förtydliga ytterligare: Syftet med mitt inlägg var alltså inte på något sätt att beskriva hur Riksbanken eller någon annan centralbank bedriver penningpolitik. Jag försökte endast bidra till den diskussion vi tidigare haft i kommentarstrådarna om det är centralbanken eller affärsbankerna som skapar pengar, och på vilket sätt affärsbanker eventuellt kan skapa pengar.
Jag ville inte ändra ämnet, utan bara diskutera under vilka omständigheter olika banker skapar sina pengar. Kortfattat så verkar det som att affärsbanker skapar sina pengar för att ge ett lönsamt lån till en kreditvärdig låntagare, medan centralbankens penningskapande kan vara antingen i respons på bankernas efterfrågan på likviditet eller strävan att täcka ett reservkrav, eller för att kunna köpa eller låna upp värdepapper i stabiliserande syfte i kristider.
Jag hoppas detta inte ligger utanför diskussionstemat, min mening var inte att föra in diskussionen på centralbankens inflationsmål eller dylikt.
A propos checken som ‘historisk’. Förvisso rätt, men inte överallt. Det gladde mig som ekonom historiker när den medelålders damen före mig i kassan på Monoprix vid St Paul i Paris halade fram sitt checkhäfte för att betala matkassen. Det tar marginellt längre tid än en kreditkortsbetalnning.
Från minnet så används 80% av checkerna som skrivs i Europa i Frankrike. Titta på tabellen (på franska) i denna wikipedia-artikel:
http://fr.wikipedia.org/wiki/Ch%C3%A8que
Anledningen är “la loi ni-ni”, varken-eller-lagen från 1935 som förbjuder banker att ta betalt för användandet av checker och dessutom förbjuder dem att ge ränta på ett checkonto.
I Frankrike tittar jag efter antalet kvinnor i kön innan jag väljer. De flesta betalar med check, men “upptäcker inte” att de måste betala “den här gången också!” förrän de packat ner alla varor. Då börjar de leta längst ner i handväskan efter checkhäftet…
Tack igen för svaret Martin. En sak jag inte förstår är varför man säger att fractional reserves leder till att antalet pengar ökar. Skulle det inte göra det utan krav på reserver? Jag förstår formeln och resonemanget men borde inte pengamängden öka “oändligt” om r=0?
Så låt oss säga som du skrev att centralbanken trycker 100 dollar och ger dessa till hushåll A, som i sin tur väljer att sätta in hela beloppet på banken. Utan några reservkrav så kan hela beloppet, 100 dollar, lånas ut till hushåll B. Hushåll B sätter in hela beloppet i banken som än en gång lånar ut hela beloppet. Nu till hushåll C, etc. Den totala utlåning som skapas av de nytryckta 100 dollarna blir då 100 + 100 + 100 + … = oändlighet.
Jag förstår att jag tänker fel på något sätt men vet inte hur.
Det som missas är att man inte i de flesta moderna centralbankssystem använder cash reserves som främsta styrmedel för att påverka kreditgivandet (dvs penningsmängden). Det är helt andra mekanismer som hindrar bankerna från okontrollerad penningmängdsexpansion, som jag är inne på i mitt svar ovan. Centralbanken, som är garanten för penningvärdet, styr via penningpolitiken efterfrågan och utbud på krediter (pengar) så att penningvärdet behålls i förhållande till någon form av nominellt ankare (såsom vårt inflationsmål).
För att styra penningskapandet/kreditgivningen totalt använder sig centralbankerna sig oftast av räntevapnet.
För att begränsa enskilda bankers penningskapande/kreditgivning (men inte hela banksystemets kreditgivning) så använder man sig i första hand av kapitalkrav, det vill säga att man måste hålla eget kapital som motsvarar en viss andel av bankens tillgångar, där utlåning till allmänheten ingår.
Syftet med de likviditetskrav som finns har ingenting att göra med penningskapandet/kreditgivningen.
Okej! Nu förstår jag.. Det står alltså inte mellan exempelvis 10% vs. 0% utan mellan 10% vs. 100%. Borde kanske förstått det tidigare men bättre sent än aldrig. Är r=1 så ökar ju inte penningsmängden.
Och även om vi bortser från det Karl skriver (vilket vi inte bör göra) så skulle penningmängden knappast bli oändligt stor i avsaknad av formella reservkrav. Bankerna kommer ändå att hålla kassareserver för att inte gå i likviditetskonkurrs så snart någon vill göra ett uttag från sitt konto. Och även hushållen brukar hålla “reserver” i form av kontanter. Båda dessa mekanismer begränsar penningmultiplikatorns storlek. Och låt mig också påpeka att vi har fractional reserve banking trots avsaknaden av formella reservkrav. Avsaknaden av reservkrav är snarare en sorts extrem FRB (vilket någon påpekade i en tidigare tråd), medan krav på 100% reserver för all inlåning skulle göra att vi inte har FRB.
Okej, tack för förklaringarna. Penningmängden skulle inte öka oändligt utan krav på reserver.
Min huvudfråga var dock denna:
“En sak jag inte förstår är varför man säger att fractional reserves leder till att antalet pengar ökar. Skulle det inte göra det även utan krav på reserver?”
När jag läser min gamla kursbok i makro av Mankiw så får man intrycket att krav på reserver är en förutsättning för att banker ska kunna “skapa pengar” (sen om det är juridiska krav på reserver eller om det är bankerna själva som vill ha reserver är väl inte det viktiga). Han skriver “Thus, in a system of fractional-reserve banking, banks create money”.
FRB sätts vanligen i kontrast mot ett girosystem, där banken måste ha full reservtäckning för sina lån. Jag håller med om att det är konstigt att kalla 0% reservkrav för fractional reserves, det vore kanske mer pedagogiskt att prata om Zero Reserve Banking i det fallet.
Reserver används som betalningsmedel mellan banker: om en bank inte har eller kan få tag på reserver kan dess kunder inte använda “pengarna på kontot” att handla med, och banken går bankrutt.
Mitt senaste inlägg var ett svar till dig också, ferridder. Råkade klicka på fel “svara”-knapp. Tack för hjälpen
Stefan Ingves hade en intressant kommentar om det svenska penningpolitiska styrsystemet i ett av de senaste numren av Ekonomisk debatt 6/2012:
Nationalekonomiska Föreningens förhandlingar 11 maj 2012
Hur ser direktionen på penningpolitiken? s. 94:
Click to access 40-6-for.pdf
“Vi drar in ungefär 30 miljarder från banksystemet över natten och det är där vi sätter räntan – inte mer än så. Att tänka sig att man i ett sådant minimalistiskt system skulle lyckas styra femårsräntorna är inte någonting vi diskuterade intensivt tidigare. Vi förväntar oss inte att ha denna förmåga. Sedan har detta på något sätt försvunnit under vägen. Det vore naturligtvis trevligt om vi hade förmågan fullt ut, att bara genom att dra in 30 miljarder från banksystemet under natten kunna styra alla räntorna längs med yieldkurvan. Men jag tror inte att man ska ha sådana förväntningar när det gäller the daily running of the business.”
Vore intressant om någon kunde förklara vad det innebär att de drar in “30 miljarder över natten”? Är det regelverket som tvingar bankerna att sätta in runt 30 miljarder i riksbanken “över natten” eller vad avses?
En annan intressant punkt är att Ingves anser att Riksbanken har begränsade möjligheter att styra räntorna via reporäntan.
Alla centralbankspengar (den monetära basen) som finns i banksystemet måste antingen hållas som kontanter eller som tillgodohavanden hos Riksbanken (via inlåning, skuldcertifikat eller finjusterande transaktioner). Pengarna kan inte lämna detta system. En enskild bank kan förstås placera sitt likviditetsöverskott hos en annan bank, men eftersom det totalt finns ett överskott i systemet och en transaktion inom banksystemet inte kan ändra på detta faktum så måste någon till slut placera pengarna hos Riksbanken.
Banksystemet har som helhet just nu ett likviditetsöverskott på drygt 30 miljarder kronor (kontanter oräknat) och dessa skulle antingen kunna placeras hos Riksbanken på en veckas sikt (genom köp av skuldcertifikat med reporäntan som ränta), eller över natten, då vanligtvis via finjusterande operationer som Riksbanken genomför dagligen, till en ränta som är satt till reporäntan – 10 punkter. Inlåningsfaciliteten kan också användas, men ger sämre ränta.
Idag väljer inte bankerna att placera överskottet på en veckas sikt, och således sker inga transaktioner mellan bankerna och Riksbanken idag till reporäntan. Jag har skrivit mer om detta i flera inlägg på min blogg.
Den styrning Riksbanken genomför sker alltså genom att man bestämmer räntan på drygt 30 miljarder som placeras overnight. Det är inte direkt någon järnhand man styr räntemarknaden med.
Tack för bra inlägg och intressant diskussion i kommentarfältet. Jag har en fråga som är liiite OT, men som ändå har att göra med hur Riksbanken styr likviditeten i systemet, och därmed den monetära basen, för att får TomNext-räntan att följa reporäntan.
Som jag förstår det genomför man varje vecka en större penningpolitisk repa, alternativt emitterar riksbankscertifikat, beroende på om man vill tillföra eller dra undan likviditet. Därutöver sker finjusterande operationer på daglig basis till reporäntan +/- 10 punkter för de som har ett under- respektive överskott. Men, dessutom finns ju de fasta in- och utlåningsfaciliteterna, som kan utnyttjas till +/- 75 punkter. I vilka lägen används dessa faciliteter, givet att man alltid kan få låna eller placera i en mycket smalare räntekorridor vid de finjusterande operationerna?
Karl Mamqvist:
“I vilka lägen används dessa faciliteter, givet att man alltid kan få låna eller placera i en mycket smalare räntekorridor vid de finjusterande operationerna?”
De stående faciliteterna används nästan inte alls för några större belopp. Det ligger lite småbelopp och skvalpar på dessa konton, men har man någon relevant summa som behöver placeras så ser man till att få bättre avkastning. Förra veckan låg det 73 miljoner på inlåningsfaciliteten, och det lånades 1 miljon på utlåningsfaciliteten. Småskvättar alltså. Ränteskillnaden över 1 natt för så små belopp blir inte stor
Men, med det sagt, så är enda sättet att låna av Riksbanken faktiskt via utlåningsfaciliteten.
De finjusterande operationerna och “repan” genomförs alltid bara i ena riktningen, och eftersom det finns ett strukturellt likviditetsöverskott sker detta alltid så att bankerna kan placera pengar via dessa (några skuldcertifikat köps dock aldrig, så inga lån sker till reporäntan). Bankerna kan numera inte låna via någon penningpolitisk repa eller via finjusterande operationer. Senast bankerna kunde låna via repan eller finjusterande operationer var i oktober 2008.
Intressant! Går det att säga vad det strukturella likviditetsöverskottet beror på?
Johannes: Flera olika faktorer kan påverka likviditetssituationen i banksystemet. Två faktorer som under senare tid har spätt på likviditeten är att mängden kontanter som cirkulerar minskar och att Riksbanken minskat sitt egna kapital (något förenklat har de genomfört större utdelningar till staten än man gjort vinst, då utdelningen beräknas på ett långsiktigt vinstgenomsnitt, med vissa justeringar).
Kontanter har alltså växlats in till digitala centralbankspengar, samtidigt som Riksbanken flyttat pengar från det egna kapitalet till banksystemet.
Sedan 15/1 2011, då krisåtgärderna just var avslutade, har mängden pengar i inlåningsfacilitet + finjusterande operationer vuxit från ca 8 miljarder till ca 34 miljarder. Av den ökningen på ca 26 miljarder beror ca 10 miljarder på minskad mängd kontanter och ca 9 miljarder på ett minskat eget kapital.
Om Riksbanken vill minska likviditetsöverskottet skulle man exempelvis kunna köpa upp kronor från marknaden.
Tack Karl för bra förklaringar.
Har en fråga till.
Det gäller privata pengar (kreditpengar).
Traditionellt brukar man beskriva tillväxten av penningmängden som en funktion av penningpolitiken. Den verkar via en antal transmissionsmekanismer som påverkar priset på pengar – räntan.
Se t.ex. : Hur påverkar penningpolitiken inflationen?
Tillväxten av kreditpengar är i detta scenario exogent bestämd av penningpolitiken.
Hur är det med endogent skapade kreditpengar. Pengar som skapas internt i det finansiella systemet? Det kan vara finansiella innovationer som skapandet av en oreglerad skuggbanksektor för finansiering av kreditpengar. Så vitt jag förstår så var det detta som var den underliggande orsaken till bankrusningarna efter Lehman kraschen 2008. I alla fall om man ska tro på Gary Gorton, som man kanske inte ska göra?
En annan intressant artikel är Moritz Schularick och Alan M. Taylors:
Credit Booms Gone Bust: Monetary Policy, Leverage Cycles and Financial Crises, 1870–2008
Click to access w15512.pdf
De argumenterar för att centralbankspengar (money) och kreditpengar (credit) har frikopplas under efterkrigstiden genom att skuldsättningsgraden i det finansiella systemet har ökat.
ABSTRACT
The crisis of 2008–09 has focused attention on money and credit fluctuations, financial crises, and
policy responses. In this paper we study the behavior of money, credit, and macroeconomic indicators over the long run based on a newly constructed historical dataset for 14 developed countries over the years 1870– 2008, utilizing the data to study rare events associated with financial crisis episodes. We present new evidence that leverage in the financial sector has increased strongly in the second half of the twentieth century as shown by a decoupling of money and credit aggregates, and we also find a decline in safe assets on banks’ balance sheets. We show for the first time how monetary policy responses to financial crises have been more aggressive post-1945, but how despite these policies the output costs of crises have remained large. Importantly, we demonstrate that credit growth is a powerful predictor of financial crises, suggesting that such crises are “credit booms gone wrong” and that policymakers ignore credit at their peril. It is only with the long-run comparative data assembled for this paper that these patterns can be seen clearly.
Intressant artikel. Har du data som går längre tillbaka i tiden?
SCB har inte längre serier (det är sällan man hittar så här långa serier hos dem!), men det finns data hos Riksbanken från det projekt som Daniel Waldenström varit med i. Där ska finnas data på vissa serier från ca 1870.
Har jag fel om jag gör följande analys av den längre tidsserigen i länken:
Det allmänna förtroendet för banker hade en topp kring 1935 (om man bortser från att det fluktuerade vilt kring detta år), vilket avspeglar sig som en topp av M3. Dvs, fractional banking krävde den lägsta mängden reella tillgångar då.
Måste nog erkänna att jag blev lite besviken när jag väl började läsa din artikel, Martin. Det finns ju sedan några år en livlig och intressant diskussion internationellt om dessa frågor, något som du inte med ett enda ord berör. Hade varit intressant om du t.ex. hade kunnat kontrastera din ortodoxa syn mot Randall Wray’s och andra Modern Monetary Theory-penningteoretikers: se t.ex. http://larspsyll.wordpress.com/2012/11/02/mmt-and-the-wicksell-connection/
Av det som diskuterats ovan är det väl bara multiplikatormodellen som strider mot MMT (dvs att det finns en penningmultiplikator (ofta 1/r) som överför förändringar i den monetära basen till bredare penningmått). Multiplikatormodellen har som Martin beskriver visat tydliga brister under finanskrisen, genom bankernas stora reservöverskott som inte leder till ökad utlåning.
Inget förklaras men det var väntat, ingen ska få veta hur det går till.
Den ekonom som berättar hur det verkligen går till råkar illa ut.
Under den nordiska valutaunionen (1873) så var en krona värd 0,4g guld. Idag får man ca 0.003g guld för samma krona. Så mätt i guld har kronan ”splittats” 1:120 sedan guldmyntfoten övergavs 1924. Vi kan ändå köpa mer guld per arbetad timme. Under perioden 1873 – 2009 var den årliga inflationen (mätt med konsumentprisindex) i genomsnitt ca 2,3 % per år. Löneindex ökade i genomsnitt med 5,2 % per år. Priset på silver ökade i genomsnitt med 2,3 % per år. Priset på guld ökade i genomsnitt med 3,15 % per år (riksbanken, monetär statistik 1668 – 2006).
Varför splittar man en aktie?
Bolag splittar aktier för att varje enskild akties värde skall vara hanterbart, för att få mer likviditet i en aktie. En aktie med en börskurs på 37.450 dkr som danska AP Möller blir väldigt svår att omsätta (samtidigt är det en signal som företaget sänder att man inte vill ha små aktie ägare), då många kanske bara skulle vilja köpa för ett par tusen kronor men även sprida sitt ägande. Det nya antalet aktier som du får vid en aktiesplit har ett sammanlagt värde motsvarande ditt gamla totala aktiekapital (man kan också göra en omvänd split).
Med bibehållen penningmängd så får man istället justera valutaenheten nedåt för att kunna lägga till det värde som industrialiseringen (den historiska materialismen) innebär. I guld mätt så motsvarades en svensk krona 1873 av 120 kronor idag. Hade vi inte ökat penningmängden utan låtit valutan stiga motsvarades hade ett mål mat som vi idag betalar 100:- för kostat ca 83,3 öre!
Eftersträvar man stort värde per enhet blir delbarhet ett problem när värdet per enhet inte minskar utan ökar. Med bibehållen penningmängd så får man istället justera valutaenheten nedåt för att kunna lägga till det värde som industrialiseringen (den historiska materialismen) innebär. Vi hade fått använda oss av både ”halv” och ”kvartöresmynt”. På samma sätt som i exemplet ovan med akitesplitt så är det lättare att lägga till mer värde i heltal ”uppåt” än att dividera ”nedåt” på samma sätt som man inte vill handla med kvartsaktier och liknade. Kronan (eller US dollarn) har alltså inte tappat 97 % av sitt värde sedan 1873 som ”myten” säger utan mer värde har skapats och för att mängden pengar skall korrelera med den ökade mängden värde i samhället har man ökat penningmängden (splittat kronan).
Denna process är av kumulativ karaktär och tar sig i uttryck över längre perioder. Vad man bör ta i beaktande som inte framgår i en resurspris-variation (KPI) med mätvariabeln som den är utformad idag är ”obalansen” som uppstår mellan produktivitetsutveckling (disinflation) och monetärinflation.
Vad som är viktigt att tänka på är att det hela tiden adderas mer värde och nytta till vår ekonomi vilket möjliggör att addera mer pengar (M) utan att ”direkt” köpkraften försämras, vi drabbas alltså inte av monetär inflation om penningmängden växer i en jämn takt med realekonomin utan kommer att kunna köpa mer per arbetad timme utan att drabbas av någon nämnvärd inflation. Penningmängden baseras därmed på landets BNP, mängden varor och tjänster i ”cirkulation”.
Öhhhh… Det har stått om i SvD i snart ett år och det finns program om det på SVT.
Det är ingen konspiration att man inte får lära sig hur pengar skapas. Inom ekonomiämnet har man inte sett banker och andra finansorganisationer som aktörer i ekonomin utan snarare som tillhandahållare av smörjmedlet.
Men visst många ekonomer känner sig nog lite yrvakna just nu 🙂
Jag ledsen jag vet att att det är spännande med konspirationer 🙂
Vissa av oss ser det snarare som en konspiration “att pengar skapas” när centralbanker gör det. Eller stöld.
På samma tema skulle det vara intressant med en artikel om relationen mellan nyskapade pengar och skulder. Flyter ju omkring en hel del påståenden om att vi måste ha tillväxt för att ekonomin ska fungera eftersom penningmängden är en skuld som måste förräntas. Stämmer detta? Vad är relationen till guldmyntfot?
Jag föreställer mig att de första papperspengarna inte var skuldbaserade utan hade sin bas i högsta grad existerande egendom, typ att man deponerade en tunna salt, en guldbit eller liknande hos en bankir och fick en papperslapp i utbyte som man sedan kunde använda som betalningsmedel?
lg: enda anledningen till att vi har en penning-och obligationsmarknad är att staten vill ha en plats där man enkelt kan låna upp pengar. På denna marknad, som bara fungerar om det finns skulder/lån, prissätts dessa lån, dvs där avgörs marknadsräntan. Visserligen sker statens upplåning via auktionsförfarande med det är huvudaktörerna/bankerna som “tvingas” lägga bud för vidare återförsäljning av det som kallas bankreserver(s.k riskfria tillgångar med ränta).
Förr när politikerna var kloka fanns överhuvudtaget ingen statsupplåning och följdriktigt inte heller statsbankrutter. Anledningen till att politikerna började låna var förstås krigsutgifter och i modern tid bara för att sitta kvar vid makten genom röstfiske(välfärd på kredit).
Lg – Penningmängden är en skuld. Men den ränta som denna skuld genererar är en statlig intäkt som kallas för seignorage. Men eftersom statens intäkter är i balans med dess utgifter (brutto av skulder) så blir seignoraget i slutändan inkomst för någon aktör i ekonomin. Så nej, vi behöver varken tillväxt eller ett skenande skuldberg för att ekonomin ska fungera. Dessa hemsnickrade ekonomiska teorier är en av de mer besynnerliga effekterna av den förtroendekris som drabbade nationalekonomin efter finanskrisen.
pontus är du anonym eller samma pontus som diskuterat här förr och är professor?
Den Pontus som har diskuterat här förr och är professor (nåja, jag är inte fullblodsprofessor … än)
Till centralbankernas försvar 😛
Banken skapar ett lån (en kredit) på 1 miljon kronor och då utökas den totala penningmängden i Sverige med den summan. Lånet skall betalas tillbaka med ränta, låt oss säga att det blir ca 1.5 miljoner kronor som betalas tillbaka i slutändan (så går myten iaf).
Då menar man på att det då fattas 500.000 kronor för att lånet skall kunna betalas tillbaka och att lösningen på det är att någon tar ett lån till på t ex 1 miljon kronor. Då finns det cirkulerande krediter för att den första låntagaren skall kunna betala tillbaka sitt lån men inte pengar nog för att låntagare 2 skall betala av sitt lån och då måste ytterligare en låntagare ta ett lån för att krediter skall komma ut i cirkulation till den andra låntagarens återbetalning.
Så fortsätter det menar man i all oändlighet till det inte längre finns några låntagare kvar som kan låna och då havererar banksystemet och hela samhället med det. Detta stämmer inte!
(S-I)=(G-T)+(X-M)
Uttrycket säger att – vid en given nivå på produktion och sysselsättning – det privata finansiella sparandet (S-I) måste vara lika med summan av den offentliga sektorns finansiella underskott (G-T) och eller bytesbalansens saldo (X-M).
Ett privat finansiellt sparande på 170 miljarder kronor måste alltså motsvaras av antingen ett budgetunderskott på 170 miljarder eller ett bytesbalansöverskott på 170 miljarder (eller någon kombination av dessa två).
(Realräntechock, skuldsanering och budgetunderskott – en balansräkningsanalys av den svenska depressionen 1995 – Hans Tson Söderström).
Detta innebär i kort att så länge ett land har ett positivt nettoexportvärde (NX) och tillförs mer pengar kommer de som har del i exportsektorns avkastning att i sin tur att ”sprida” avkastningen vidare i samhällsekonomin. Företaget genom återinvesteringar, den anställde genom att betala av på de lån denne har och genom ren konsumtion samt finansiella aktörer genom att återinvestera en del av vinsten i nya produktiva investeringar.
Penningmängden som baseras på landets BNP, mängden varor och tjänster i ”cirkulation” ökar också hela tiden allt eftersom det adderas mer värde till ekonomin. Under de senaste hundra åren har världsekonomin mätt som BNP 40-dubblats.
Så länge ett land har en positiv handelsbalans och mer värde adderas till ekonomin kan alltså myten som beskriven ovan (som mest liknar ett pyramidspel) ej inträffa då ekonomin hela tiden tillförs mer nettovärde. Hur politikerna sedan delar upp sparandet från överskottet mot utlandet är naturligtvis en ren fördelningspolitisk fråga.
Ett land kan ändå (som beskrivits i formeln ovan) drabbas av underskott i statens finanser med en alltför vidlyftig finanspolitik genom en för stor expansion av den offentliga sektorn eller om man väljer att rikta in sina skattesänkningar till de med de största inkomsterna som i USA vilket gör det mycket svårt för de med lägre inkomster att ha något privat finansiellt sparande vilket i sin tur kan lämna ett för litet konsumtionsutrymme för landets ekonomi att växa. Detta speciellt om det offentliga också sparar (utgiftstaket i finanspolitiken) och den rikaste delen kammar hem det mesta av det möjliga av sparandet från överskottet mot utlandet.
Det finns då endast två sätt som medelkassen kan gå om man vill öka sin levnadsstandard. Att arbeta fler timmar (jobbskatteavdraget förstärker effekten). Det andra är att låna mer vilket naturligtvis inte fungerar i längden.
Penningmängden är en skuld till de privata bankerna… det är inte staten som får den räntan. Det är bankerna. Anledningen att vi måste ha en tillväxt är ju att räntepengarna ackumuleras. Du tror väl inte att bankerna ger ut dessa gratis igen mot arbete?? De kommer att låna ut dem.. eller spekulera med dem. Iaf om de vill tjäna så mkt pengar som möjligt. O jag känner inte till nåt företag som inte vill det. Ger vi ut en viss penningmängd och suger ut en viss % av den varje år.. så kommer den gå mot 0. Det kan ju hända att någon har en teori om att pengarna som ackumuleras hos den som suger upp räntan på något sätt återcirkuleras till de som utför ett produktivt arbete till 100%. Men så fungerar det ju inte i verkligheten.. Där blir ju de som redan har mkt ännu rikare pga att de ackumulerar pengar hela tiden. Pengar som tas ur cirkulation och som måste ersättas med nya skulder av de som måste låna.. om penningmängden i cirkulation ska hållas konstant. Det är orsaken till att vi måste ha tillväxt för att möjliggöra dessa nya och hela tiden större lån.
Vet inte varför ni krånglar till det med FRB och penningmultiplikator. Ett s.k banklån går till så att låntagaren går till banken och skriver på ett skuldbrev att han skall betala t.ex 1 miljon till banken inom en viss tid plus ränta. Med utgångspunkt från detta undertecknade skuldbrev så knappar banken in 1 miljon på låntagarens konto som han kan använda som betalningsmedel. Svårare än så är det inte.
För att göra detta så behöver inte banken någon insättning ifrån någon annan kund först. Man kan istället säga att det är låntagarens namnteckning på skuldbrevet som den använder för att skapa dessa nya pengar (krediter). Det behövs alltså inte en massa inlåningar och utlåningar som det beskrivs i blogginlägget (penningmultiplikatorn). Allt detta görs i EN ENDA transaktion istället.
Superzeke, du har en hel blogg om hur pengar skapas som du beskrivit olika konspirationsteorier i åratal. Kan du inte dela med dig lite av det värsta med hur en liten grupp lyckas lura oss alla? Du verkar veta mkt mer om detta än tex dom som jobbar med det.
@Ben
Vad är det för fel i sak när det gäller det jag skrev här ovanför menar du……?
superzeke – Så enkelt är det faktiskt inte. Visserligen skapar banken både assets (lånet) och liabilities (depositioner) när krediten ges. Problem är om låntagaren faktiskt vill använda dessa liabilities så måste banken finna nya (och ganska så snabbt!). Det gör de vanligtvis genom interbank marknaden där centralbanken kontrollerar räntan. Så om banker bryr sig om sina utgifter/kostnader – vilket de gör – så kontrollerar faktiskt centralbanken kreditexpansionen och därmed också penningmängden.
pontus – Så enkelt är det väl heller inte (aldrig?). Vid en diskontohöjning kan bankerna höja sina egna utlåningsräntor för att bevara räntemarginalen på ny utlåning, men detta minskar både efterfrågan på bankkrediter och kreditmarginalen hos existerande låntagare med rörlig ränta, vilket också kan sänka bankens förväntade vinst på existerande lån. Vad banken sedan gör åt den minskade lönsamheten på eget kapital kan variera – kanske ökat risktagande vid långivning, eller fokus på ett kortsiktigt lönsamt marknadssegment?
superzekes svar är på frågan “hur skapas pengar”, i dess snävaste betydelse.
Bankerna driver ju sedan länge en kampanj för “det kontantlösa samhället”. Om det inträffar kan bankerna inte längre drabbas av någon “bank run”, eller?
Så i grund och botten så är det samhällets behov av att hantera pengar fysiskt som styr behovet av skapandet av pengar.
Skulle fler använda kontokort när de köpte produkter så skulle behovet av fysiska pengar minska ännu mer.
Först tänkte jag att denna post handlade om var värdet skapas. Dvs en process där man säljer en produkt för mer pengar än man använt för att skapa/anskaffa produkten. I en sådan process så skapar man egentligen pengar dvs att man gör en vinst. Men det behöver inte betyda att man hanterar pengarna i fysisk mening utan man gör betalningar och inköp utan fysiska pengar.
Så hur skapas pengar ? Genom att samhället har ett större behov av att hantera pengar när man gör inköp.
Om man skapar värde, betyder det att man automatiskt skapar ett behov av mer pengar i samhället ?
“Hur skapas pengar?”
Jag såg ingen förklaring, det var diskussioner om alt möjligt men inte hur pengarna skapas och vad pengar egentligen är.
Så här går det till Lasse: (Utdrag ur min kommande bok om pengar)
Fru Göransson kommer in på banken och vill låna 10 000 kr.
“Jaha”, säger du och bläddrar fram en tabell, “vilken riskviktsgrupp tillhör du?” Fru Göransson kanske då fnyser förnärmat och du kanske istället behöver fråga:
“Tillhör du gruppen stat, centralbank, kommun, företag, hushåll, fond eller någon av de andra grupperna man kan välja mellan här i tabellen?” Fru Göransson säger att hon är hushåll och att hon ska köpa en plasmaskärm för pengarna – så att hon kan se pojkarna ordentligt.
“Fotbolls-VM syftar jag på”, kanske hon svarar om du undrande höjt ögonbrynen.
“Jaha, hushåll”, muttrar du. Sex procent står det i tabellen.
Då tar du fram din fickräknare och knappar in 0,08 (8 procent = kapitaltäckningskravet) multiplicerat med 0,06 (6 procent = riskvikten för gruppen hushåll) multiplicerat med 10 000 (beloppet fru Göransson vill låna). Sen trycker du på är lika med knappen och på displayen kommer då siffran 48 att lysa. För dig som banktjänsteman betyder det att du behöver kolla att din bank har så många kronor i valvet för att täcka lånet du just ska ge ut. För att kunna skapa just så mycket nya kreditpengar. Du ber fru Göransson att vänta ett ögonblick medan du springer ner till kassaskåpet och tittar att du verkligen har 48 kr och inte mindre.
Sen knappar du in 10 000 kr på fru Göranssons konto. Voila! 10 000 nya kronor ser ljuset.
Säkrast att passa på att lägga de där 48 kronorna i ett annat skåp i valvet när du ändå är där nere, så ingen dubbelräknar dem 🙂
Nej din beskrivning stämmer inte. Grovt förenklat måste aktieägarna (den initiala som startar banken) skjuta till 48:- och en annan kund sätta in 10 000:- för att din kunde ska kunna låna 10 000:-
Ok, så du håller inte med ekonomerna i UR:s dokumentär? http://urplay.se/170919
Hur skapas ekonomiskt värde ? Är det inte den frågan som är mer intressant än just det faktum att det är ett ställe där pengarna trycks ?
Det finns inga ekonomiska värden. Värden ligger utanför det som kallas ekonomi. Värden avspeglas i priser.
@underetallen……ett mycket underskattat förhållande i ekonomidebatten. Särskilt eftersom bankekonomerna besitter ett monopolistiskt tolkningsföreträde i mediabruset. Alltså det du säger om “värden”
@essbeck
Att diskutera var och av vem som vårt betalmedel skapas är väldigt viktigt eftersom det i princip är dessa som bestämmer hur mycket värden som kan skapas och vem som skall kunna skapa detta värde.
Just nu är det bankerna som skapar vårt betalmedel genom det vi kallar för utlåning. Utan att bankerna “lånar ut” så skulle vi alltså inte ha något betalmedel i Sverige och då skulle vi inte heller kunna producera något eller köpa och sälja varor och tjänster.
Detta låter helt korkat kanske du tycker. Och det är just det som det är, helt korkat.
Jag känner mig lite vilsen i diskussioner som denna och ser jag hur folk svarar så är det inte en tydlig röst som säger att så är det.
Så det är nog större risk att jag blir idiotförklarad om jag utvecklar hur jag tänker och jag kanske måste ta den risken.
Kronan har ett värde för att folk litar på valutan. Skulle det hända som du beskriver att bankerna börjar låna ut så betalmedel skulle saknas då skulle folk byta till att idka handel med andra valutor som de litade på.
Det beror på vilka kunder man har som bestämmer ifall företag skulle kunna fortsätta att producera. Om man sysslar med exportindustri och köparna fortfarande efterfrågar produkterna då skulle produktionen fortgå men företaget skulle kanske idka handel med annan valuta än den svenska kronan.
Om man går tillbaka till den grundläggande frågan hur pengar skapas så kan det handla om att man köper en produkt för ett visst värde och sedan säljer det för mer pengar då har man skapat mer pengar för egen del iallafall.
Värde är intressant för ett hus som man bor i kan öka och minska i värde och allt detta styrs av människors önskan att bo just där.
Men som sagt, vad som skapar pengar skulle vara om Kamprad gick in på en bank och bad dem att ta ut en miljard kronor i 20 kronors sedlar. Detta skulle skapa ett behov av att trycka fler 20 kronors sedlar om någon typ av flöde av pengar skulle rubbas.
essbeck: du är inte alls snett ute; om banken gör dåliga lån så vill ingen ha pengar där eftersom de inte litar på att kunna använda pengarna när de behövs. Se föregående inlägg: https://ekonomistas.se/2012/11/21/likviditetens-primat/
När Kamprad gör sitt stora uttag köper banken sedlar från riksbanken. Kamprads konto går ner, mängden bankreserver går ner, och mängden sedlar ökar; både M1 och den monetära basen är därför oförändrade.
Det är naturligtvis en helt felaktig beskrivning. Skulle det inte finnas statliga pengar skulle någon initiativrik privatperson kunna skapa sitt eget betalmedel, jämför bitcoin
Vill kommentera rubriken från några få infallsvinklar. Hur skapas pengar? Ja frågan är knappast oväsentlig utan den är elementär när det gäller förståelsen av ekonomisk utveckling å ena sidan samt penningvärde-försämring å andra sidan. Sverige avreglerade en stor del av sin ekonomi i mitten av 80-talet. En penning-marknad växte fram där svenska bankers frihet släpptes lös utan kompetent och erfaren övervakning. Bankerna i vårt land övergick från rollen som renodlade intermediärer till att bli medaktörer i det eko-nomiska systemet. Och detta är en avgörande förändring(internationell anpassning mot anglosaxiskt system!) eftersom vi då utvecklas mot ett system där endogena pengar (I Fisher) börjar spela en större
roll än inlåning från allmänheten inkl. Riksbanken för bankernas verksamhet.
I ett inlägg från “Superzeke” ovan påstås att pengar skapas i sin enklaste form genom att låntagaren digitalt krediteras sitt konto efter signering av skuldebrevet. Javisst, då ökar penningmängden med det krediterade beloppet. Men först när låntagaren har pengarna kan omsättningshastigheten(V) öka, dvs de nyskapade pengarna används. I detta fall bestämmer sig låntagaren att förvärva en tillgång. Han betalar köpet genom överföring av det lånade beloppet till en annan bank. Överföringen sker genom Riksbanken och ett clearing-system. Låntagarens bank som skapade de nya pengarna har nu inte längre än skuld(kontosaldot) till låntagaren utan måste nu låna samma belopp hos Riksbanken eller hos någon annan extern part(kredit). Alla pengar som skapas i banken(krediter) eller som kommer in på bankkundernas konton hamnar alltid som bankernas inlåning hos Riksbanken(inkl. egna medel) innan de lånas ut eller på annat sätt försvinner ur banken. Ok….och nu till den viktigaste punkten. Vad händer med penningmängden då låntagarens bank måste finansiera sin bankkredit till kunden? När banken skapade pengarna fick man en fordran på kunden (skuldebrevet) och samtidigt en skuld till kunden(pengarna som skapats i reskontran, dvs kundkontot). Men samtidigt har som sagt banken en tillgång hos Riksbanken genom att man skapade nya pengar ur luften. Detta belopp(kundkrediten) redovisas även som en skuld till Riksbanken av samma orsak. Häri ligger alltså en rudimentär skillnad jämfört med fallet då kunder överför pengar till egna konton
i banken. I sådana fall ökar mottagande banks behållning hos Riksbanken till skillnad från de fall där bank-en själv skapar en kredit. I början av detta stycke konstaterades att penningmängden ökats då banken skapade en ny kredit. Är det verkligen sant då banken själv har en fordran och en skuld till Riksbanken motsvarande de nyskapade pengarna? Ur bankens synvinkel finns då inga nya pengar? Ur bokförings-mässig synvinkel har m.a.o inga nya pengar skapats? Debet tar ut kredit! Inte heller ur Riksbankens synvinkel, eller? När Riksbanken tar emot sina affärsbankers inlåning(netto=likviditet) så bokförs dessa belopp som kassa respektive skulder. Men när (affärs-)banken skapar en ny kredit vad händer då hos Riksbanken? Beloppet krediteras banken av Riksbanken medan samma belopp debiteras som kassa. Vad som hänt är förstås att balansen av tillgångar och skulder växt(debet&kredit) för vilka banken intjänar ränteskillnad. Kreditstocken(skulderna) i systemet har växt liksom penningmängden. Banken har därför i detta skede själv skapat nya pengar genom en ny kredit. Just den processen är ett exempel på endogena pengar då centralbanken inte medverkat.
Frågan är då vilken mängd(penning-) vi vill mäta? Det var ju trots allt så att en kund fått tillgång till nya pengar! Men egentligen är det inte nya pengar i dess egentliga bemärkelse. Det är krediter. Pengar är sedlar och mynt i sin fysiska form(M0). Allt annat är krediter. Då blir nästa logiska steg att ta reda på hur penningmängden mäts. Då jag aldrig jobbat på en bank/centralbank så saknar jag erfarenhet av hur redo-visningssystemet ser ut, dvs hur mätning sker. Vi tar ett exempel. Ett vanligt bankkonto. Genom att alla banker redovisar utestående inlåning så kan vi summera dessa belopp och få en totalsumma. Samma totalsumma borde kunna avstämmas med Riksbankens saldo eftersom alla bankers inlåning sker i Riks-banken. Men det funkar ju inte. Bankernas inlåning används ju till utlåning. Endast eventuell nettoinlåning, dvs likviditet, syns då hos Riksbanken. Ok, då får vi ett mått där likviditeten hos bankkunderna visar hur penningmängden ser ut vid ett visst tillfälle. Låt oss kalla detta mått M1.
Det beskrevs tidigare hur banken vid överföring av kundens pengar(krediten) till annan bank måste finansiera sin utlåning(exkl internfinansiering)! När beloppet överförs försvinner kundens kontosaldo och bankens skuld genom debitering. Motsvarande kreditering sker därvid genom clearing via Riksbanken där samma belopp blir en skuld till mottagande bank. Alltså måste banken(A) ordna med finansiering vilket t.ex sker på (interbank-)marknaden, t.ex via REPO. Som säkerhet kan banken(A) t.ex använda den säkerhet man krävde av kunden vid kreditens tecknande. Ponera nu att bankens(A) finansiering innebär att de upplånade pengarna minskar långivande banks(B) nettolikviditet hos Riksbanken vilka i sin tur torde neu-tralisera den inlåningsökning som mottagande bank erhåller via överföringen från bank(A). Det överförda beloppet kan vi tänka oss motsvara köpeskillingen för en fastighet till säljarens konto. Jag ställde frågan tidigare! Har verkligen penningmängden ökat efter att nämnda överföring skett? Svaret är NEJ! Det som internt hos bank(A) ökade penningmängden i steg 1 minskade densamma samtidigt med kreditens ianspråktagande(omsättning(V)) eftersom nettoeffekten hos Riksbanken blev oförändrad. Tillväxten i en ekonomi kan m.a.o. växa utan att penningmängden växer. Det sker istället via hastigheten av den oförändrade penningmängden (MV). Nu till ett avgörande fel i min beskrivning ovan. När banken skapar en kredit ur luften(steg 1) så berörs ej Riksbankens saldo, dvs endogena pengar skapas. Mitt påstående angående bokföring av denna kredit som fordran och skuld mot Riksbanken måste således vara felaktig. Det kan även bevisas genom kravet på dubbel bokföringen då Riksbanken saknar en transaktion i sin clearing-redovisning. “Superzeke” har därför fel när han påstår att penningmängden ALLTID ökar när banken skapar pengar ur luften. Eftersom utymmet för kommentarer tycks vara begränsat skall jag fortsätta inläggets andra del/vinkel i ett senare inlägg.
“Har verkligen penningmängden ökat efter att nämnda överföring skett?”
Javisst. M1 har ökat, med inlåningen vid den mottagande banken.
Den monetära basen (sk centralbankspengar) ökar om långivande bank lånade reserver av centralbanken, och är annars oförändrad.
“Men när (affärs-)banken skapar en ny kredit vad händer då hos Riksbanken? Beloppet krediteras banken av Riksbanken medan samma belopp debiteras som kassa.”
Nej, vad får du det ifrån?
ja Johannes, en bra observation. Det skulle ha varit ett ? efter den senare meningen som avslutas “kassa”. Min utgångspunkt för den omständiga beskrivningen var att jag uppfattade att “Superzeke” ansåg att penningmängden ökat redan i det första läget när “banklånet” skapades ur luften. Längre ner i texten konstaterar jag att det jag själv frågar mig(med ?) är felaktiga påståenden. Jag insåg senare att jag bara förvirrat läsaren, och mig själv(lite väl tidigt på morgonen). Jag borde naturligtvis ha strukit en del av texten, förkortat och skrivit om! Den första meningen Du refererar till; min fråga om PM ökat efter överföringen så är det som Du säger. Men i hela min “omständiga” redovisning utgår jag från lån som finansierats av banken som jag skrev så här; ” Ponera nu att bankens(A) finansiering innebär att de upplånade pengarna minskar långivande banks(B) nettolikviditet hos Riksbanken vilka i sin tur torde neutralisera den inlåningsökning som mottagande bank erhåller via överföringen från bank(A)”.
//ångerfull
Christer: I “det första läget” har låntagarens kontosaldo ökat med 1mkr, och därigenom även M1.
Jag förstår inte resten av meningen efter “Ponera”. Överföringen i ditt scenario är väl från den långivande banken (är det A eller B?)? Vad menar du med ordet neutralisera?
Vid en RIX-överföring mellan bank A och B är den monetära basen oförändrad: den ena bankens reserver ökar och den andras minskar med samma belopp.
@ Johannes, Din fråga kl. 13.58
1. “det första läget” Svaret är jakande om RB vid clearingen täckt bankens skuld. M1 ökar då.
2. “Ponera” Här menar jag att RB-kredit ej används utan banken(A) som ursprungligen givit en slutkund kredit samtidigt vid överföringen till kundens konto etc i annan bank(X) finansierar sin kredit på t.ex REPO hos banken(B). RIX-överföringen innebär att bank X ökar sitt tillgodohavande hos RB medan bank B som finansierar bank A minskar sitt tillgodhavande hos RB med samma belopp. Detta kallade jag för neutralisering. Och jag gjorde det mest för att banken A aldrig haft ett eget tillgodhavande hos RB. Banken A tjänar ränta på kundkredit. Bank B på interbank-repa. Och slutligen bank X på inlåning som vidareplaceras på t.ex interbank-marknaden. M1 ökar inte som Du själv noterar. Hela mitt onödigt omfattande och förvirrade inlägg baserades på min tolkning att “Superzeke” hävdat att en kredit ur “tomma luften” ökar PM(M1). Jag skrev det lite för tidigt på morgonen dessutom. Hoppas vi nu är överens! Däremot väntar jag svar från “Superzeke” 🙂
M1 är definierat som “sedlar och mynt samt allmänhetens tillgångar på likvida bankkonton”. RB är inte inblandad i bankens transaktion med låntagaren, som ensam ger en ökning i kundens tillgångar på kontot, dvs även i M1.
M1 har ökat i ditt scenario 2), eftersom saldot på ett kundkonto i bank X har ökat.
När jag skrev att monetära basen var oförändrad var det det jag menade, och inget annat.
@Johannes. Tack för Ditt klarläggande. “Superzeke” har då rätt och jag fel. Bakom min tanke låg dock att redovisa hur krediter ökar inom ramen av samma oförändrade penningmängd(t.ex M1) Dvs egentligen hur samma pengar ökar i omsättning(V). Men jag började snubbla. Jag konstaterar att jag misslyckats. Så för att snabbt summera vad som gäller: Varje ny kredit på kundkonto ökar pennningmängden men inte den monetära basen. För att den skall öka måste också bankens inlåning hos Riksbanken öka. Det gör den först då Riksbanken ökar den och/eller genom kapitalinflöde från utlandet. Man pratar ju om att “loans makes disposits” när penningmängden ökar. Så notera att jag är med i Scenario 2 att M1 ökar för bank X eftersom bank A fört över sin låntagarens pengar dit(vars kundkontosaldo minskat hos bank A). M1 flyttade således från A till X.
När det gäller omsättningshastigheten(V) av den urspungliga krediten(från bank A) kan den tänkas öka genom att bank A´s kund återbetalar krediten varvid bank A återigen lånar ut samma belopp till en ny kund osv.
När bank A finansierar sin kredit genom överföring till bank X så skrev jag att banken B finansierade beloppet via ett ett REPO-avtal med A. Kan man därigenom påstå att även M3 ökat?
Bra att vi kunde komma överens!
Jag har inte så bra koll på M3, men enligt nedanstående definition verkar det ha ökat.
“M3: The category of the money supply that includes M2 as well as all large time deposits, institutional money-market funds, short-term repurchase agreements, along with other larger liquid assets.”
http://www.investopedia.com/terms/m/m3.asp
@Pontus
Att skapa själva krediten går till på det sätt som jag skriver. Om låntagaren sedan skall utnyttja krediten och betala till någon som har sitt konto i en annan bank så överförs krediten (egentligen bankens skuld) via betalsystemet RIX. På samma gång som den överföringen sker så sker också en överföring av centralbankspengar (SEK) från överförande bank till mottagande bank. I RIX har alla RIX-medlemmar räntefri kredit hos Riksbanken dagtid. Vid 17-tiden så räknas alla transaktioner ihop vid nettningen i RIX. Om betalströmmarna varit jämna mellan bankerna så händer inget.
Men om någon bank har blivit “kort” på centralbankspengar så tar denna bank ett lån i en annan bank så att det överförs centralbankspengar till dess konto i Riksbanken. Riksbanken och dess reporänta har inget med detta att göra utan bankerna sätter sina egna interna räntor.
Så det är alltså A och O att hålla isär “centralbankspengar” och “bankkrediter”.
Jo men min poäng är ju att under fractional reserve banking så kommer systemet (!) alltid att vara “kort” på pengar då en kreditexpansion har skett. Alltså måste det tillföras centralbankspengar, och här sätter riksbanken räntan.
Som Karl skrev ovan så har vi ett strukturellt likviditetsöverskott i systemet nu, så empiriskt finns inte det systemiska underskott du beskriver trots en stor kreditexpansion.
Varför skulle behovet av centralbankspengar öka vid en allmän kreditexpansion?
Möjligen för att släta ut ökade slumpmässiga variationer i penningflödet mellan bankerna, men hur stor kan den effekten vara?
@Pontus
Nja varför skulle det behöva tillföras centralbankspengar. Som det nu är så består ju penningmängden av 3% centralbankspengar (2% kontanter och mynt och 1% centralbankspengar) och 97% bankkrediter (skulder som bankerna har till allmänheten ). Det är dessa 97% skulder som bankerna har till omgivningen som vi betraktar som pengar. Och det är dessa 97% som bankerna bollar mellan sig med hjälp av den 1% centralbankspengar. Det gäller bara för bankerna att “dela upp” denna ynka 1% mellan sig så att de kan sköta sina transaktioner.
@Christer Kamb
Det var en lång och invecklad text du skrivit men jag tror att mitt svar till “Pontus” också gäller ditt inlägg. Kanske jag har fel för det är lite svårt att förstå vad du menar, i så fall får du säga till.
Syftet var att beskriva att en skapad kredit i banksystemet inte per automatik eller t.o.m sällan behöver leda till en ökning av penningmängden. En ökning som jag förstått att du hävdar uppstår i ett av dina inlägg ovan. Du skriver EN ENDA TRANSAKTION. I Ditt inlägg till “Pontus” kommenterar Du särskilt att då betalningen för krediten skall ske till annan bank så erbjuder Riksbanken en kredit t.ex tills avsändande bank finansierat sig externt. Denna rutin är såvitt jag förstår typisk vid de dagliga flödena bankerna emellan då kunder flyttar pengar fritt utan särskilda skäl som kan kopplas till nyupptagna lån. Visst, vid rutinflödena som ej kan planeras i förväg av banken påverkas penningmängden av Riksbankens krediter. Ända tills banken ordnat detta själv t.ex via dagslån och repor ex RB. Men när banken vet när en ny kredit skall utbetalas(t.ex bolån) till annan bank då menar jag att banken samtidigt ordnat med sin egen finansiering. Dessutom uppfattade jag att Du i nämnda inlägg menar att pengar skapade ur luften genom en enda transaktion hos banken(kundkonto-kreditering) alltid ökar penningmängden. Har jag tolkat Dig fel? Min långa utläggning syftade “bara” till att “pedagogiskt” beskriva transaktionerna bokföringsmässigt.
@Christer Kamb eller rttck
Jomenvisst så uppstår det en penningmängdökning vid varje kreditökning (utlåning). Däremot så uppstår det förstås ingen ökning i centralbankspengar. Vår penningmängd idag består ju till 97% av sådana bankkrediter (alltså bankens skuld till allmänheten). Och det är detta som finns på allas bankkonton och som alla betalar med.
Sedan så förstår jag inte varför en bank skulle behöva “finansiera sig” INNAN de betalar ut ett bolån. Det blir ju “huggit som stucket” om de gör detta innan eller vid själva transaktionen. Och om bolånet skall betala ett hus vars ägare har ett konto i samma bank som husköparen så behövs ju ingen finansiering alls. Och då skulle det ju bli en ren förlust för banken med en sådan “för-finansiering”.
Jag “råkade” svar under sign rttck nedan 🙂
@ Superzeke,
Jag tror nog att jag kommenterade situationen då låntagarens lån gick till annan kund i banken. Jag kallade det “internfinansiering”(=0). Men i ett annat inlägg.
Tanken bakom “extern finansiering” och att den skulle ske innan en låneutbetalning hade nog i mina tankar mer med typ av finansiering att göra. Men bara planeringsmässigt förstås. Jag menar om banken betalar ut lånet till annan bank och låter bestrida lånet t.v via en RB-kredit. Fine. Att kalla finansieringen för extern syftade ju bara på att den inte var intern. För så gott som alltid leder ju en kredit till att kapital lämnar banken….på ett eller annat sätt och behöver finansiering. Vare sig krediten avser t.ex värdepappershandel inom banken eller ett husbygge. Tidpunkten för finansiering kan som sagt variera beroende på avtal. Annorlunda är det ju om en kredit används för att slutbetala t.ex en annan kredit i banken.
För övrigt vill jag bara nämna för Dig att jag vilseledde mig själv ifrågan om penningmängds-ökningar och monetär bas. Märkligt hur man vilseleder sig själv i olika elementära begrepp när förhållandena egentligen inte är så komplicerade. Men jag gjorde det ändå. Bl.a skrev jag om detta till Johannes. T.ex så ville jag kalla kreditexpansioner för något helt annat än penningmängdstillväxt. Vad fick jag det ifrån? 🙂
Ok, tillbaka till mitt exempel angående penningmängdtillväxt där jag hävdade att bankens kredit inte behövde utgöra en penningmängdsökning. Med andra ord är PM-tillväxt inte detsamma som kredittillväxt. Visserligen började jag inlägget med att erkänna skapandet av pengar “ur luften” som penningmängdsökning men jag slutade å andra sidan med att konstatera att så inte var fallet eftersom centralbanken saknade bevis för att en ökning hade skett. Detta då centralbanken “tror sig” ha kontrollen av utestående pengar eftersom alla konto-förande institut måste vara anslutna direkt eller indirekt till centralbanksclearingen. Det är ju central-banken som mäter och kontrollerar samtliga PM-mått. Så hur ökar penningmängden inom ett valutaområde då? Ja genom att centralbanken skapar mer pengar i (bank-)systemet antingen genom köpa banktill-gångar “dyrt” för pengar man har eller inte har, s.k nytryckta pengar. Vidare kan man man låna ut pengar via det s.k diskonto-fönstret eller andra särskilda program. När centralbanken ökar marknadslikviditeten utan att penningmängden ökar brukar man ibland tala om s.k steriliserade pengar. Kapitalflykt är ett sådant exempel där syftet oftast är att återställa penningmängden, alltså inte öka den per se. Det andra sättet och det absolut vanligaste sättet att öka penningmängden är genom kapitalinflöde över (valuta-)gränsområdet, dvs kapitalimport. Här har det avreglerade banksystemet spelat en mycket stor roll för bevisen att pen-ningmängdstillväxten under lång tid legat långt över länders BNP-tillväxt. Fria kapitalrörelser och kraftigt ökande kapital-utbud har sänkt räntorna långt under jämvikts-nivåer medan centralbankerna ofta passivt följt efter. Med jämvikts-nivåer menas då de nivåer som teoretiskt borde gälla då det samtidigt råder balans mellan länders betalningar. En ökad penningmängd innebär i sådana fall minskad kontroll för central-banken då landet normalt även skuldsätter sig. Den svenska bobubblan är en sådan penningmängdsökning då svenska banker inte klarat sin kreditförsörjning inom landet. Om jag inte minns fel är ca 50% av bankernas bostadslån finansierade via utländska swap-kontrakt i EUR&USD. En del hävdar förstås att kapitaltillväxten hänförbar till bolåne-sektorn inte bör räknas som riskfylld ur balanssynpunkt eftersom t.ex tillgångarna(bostäderna) dels inte är övervärderade, dels för att belåningsgraden inte är högre än ca 60%, och vidare att de disponibla inkomsterna är tillräckliga för att med råge finansiera räntekostnaderna etc. Det bör här klargöras att jag med penningmängdsökning förstås inte menar hela det kapital som går till bostadslån. Vad jag menar är att den värdeökning som sker i bostadssektorn och som baserats på lån direkt skapar ny efterfrågan på bolån och annan konsumtionskredit etc. Detta lär fortgå så länge det skapas många förmögenheter på bostäder(förmögenhets-effekten). Realiserade vinster “återinvesteras” inte heller fullt ut i bostadssektorn över tiden utan istället “läcker” en del av vinsterna ut i ekonomin men behöver inte synas som ökande penningmängd med än gång. Precis som för näringslivet i övrigt etc. Det trista i kråk-sången är att den traditionella ekonomiska teorin idag(neo-classic) inte beaktar skulder. Man nöjer sig bara med att konstatera att den enes tillgång är den andres skuld. Men tyvärr vet vi ju att den enes vinst inte utgörs av den andres förlust……..förrän oftast långt senare. Jag(b) har ett sparat belopp på 100 för köp av ett obelånat hus av en person(a) som säljer det för sitt anskaffningsvärde(100). Senare säljer jag för 200 till köparen(c) som måste låna 100 av banken(som i sin tur lånar dessa 100 av (a)). Penningmängden har inte förändrats. 200 blir 200 som igen blir 200 vid nämnda transaktioner. Faller däremot husets värde tillbaka till sitt ursprungliga värde på 100 så förlorar köparen 100(den föregåendes vinst) när banken tvångsförsäljer huset. Banken får tillbaka sina pengar när skulden löses. Men samma penningmängd gäller. Säljer jag istället för 300 måste (c) låna 200 till köpet. Banken kan bara uppbringa de 100 från (a). Resten(100) lånas t.ex utomlands. Men banken skulle lika gärna kunna låna av mig(b). Jag får mina 300(vinst 200) men nu ökar penningmängden från 200 till 300. Jag står efter affären för hela penningmängden. Inflation är enligt gängse terminologi en ökning av penningmängden. Men i detta fall är det inte penningmängdsökningen som medverkat till prishöjningen utan bara kreditexpansionen. Höjningar som inte kunnat bli möjliga utan bankens lån. Banken kunde ha nöjt sig med att låna mina ursprungliga 100. De extra 100 som tillhör mig ligger nu oanvända. Köpkraften har minskat kraftigt för (c). Visserligen har det realiserats vinster i bostadssektorn. Kapital som skulle kunna investeras i för landet produktiva avkastande tillgångar istället för att fortsätta konsumeras i befintliga tillgångar(bostäder etc). Men man kom-mer inte ifrån att jag (b) ökat min köpkraft mycket kraftigt. Mycket mer än vad landets ekonomi(penning-mängd) på så kort tid antas kunna skapa sett till avkastningen totalt(realt ca 3%/år). Särskilt då förmögen-hetstillväxten är så ojämt fördelad. Om nu denna prisspiral fortsätter uppåt så lär även kredittillväxten göra detsamma. Och det är precis det som varit fallet under mer än 10 år(med hack i kurvan t.ex 2008/9). Problemen med skuldökningar inom bostads-sektorn är risken för hastiga prisnedgångar och ränteför-ändringar. Ett särskilt problem då “investeringen” saknar naturligt kassaföde, dvs löpande avkastning. En del vill här gärna betrakta detta uteblivna kassaflöde som hyra, dvs som konsumtion. Men en hyresrätt flyttar man från när man vill. Att flytta från en borätt med plötsligt negativt kapital blir något annat. Att där-emot äga sin fastighet och hyra ut den ger dock ett tänkbart positivt kassaflöde och en annan mer rea-listisk värderings-modell jmf med borättens sett till hur de värderas idag(enl min mening).
Jag nämnde tidigare ett exempel när centralbanken tvingas öka(återställa) penningmängden snabbt. Ett ex. var vid kapitalflykt. Ett annat är vid plötsliga kapitalförluster. T.ex i USA pga RMBS-chocken 2008 som innebar att det försvann giltiga säkerheter inom REPO-systemet. När banker får typ 24 timmar på sig att komma upp med andra säkerheter innebar det ett enormt avvecklingstryck av alla tänkbara likvida till-gångar inkl börspapper. Inte minst sjunker även penningmängden t.ex genom tvångsförsäljningar och allmän kapitalflykt.
Slutsatserna är m.a.o. att en ekonomi kan växa utan att penningmängden ökar tack vare omsättnings-hastigheten. Att tillväxt av penningmängd och krediter är två helt olika saker liksom att snabb finansiell tillväxt oftast drivs av motsvarande snabb kredittillväxt. Ovanstående beskrivningar kan av dugliga ekonomer beskrivas via flera matematiska ekvationer. Men tyvärr händer ibland att samma ekonomer inte på ett enkelt sätt kan översätta ekvationerna till verkliga livet. Något som underättar diskussionen ekonomer emellan då den teoretiska begreppsapparaten inte sällan är ojämnt fördelad. Nästa inlägg kommer att handla om hur penningmängdtillväxt uppstår och varför liksom dess implikationer på inflationen. Därutöver ett resonemang om hur bankerna inom sitt system själva skapar pengar. Där banken spelar direkt mot varandra och kunderna.
@Pontus
“så kontrollerar faktiskt centralbanken kreditexpansionen och därmed också penningmängden”
Så vad blir Din tolkning av hur kredittillväxt förhåller sig till penningmängdstillväxt? Inte minst mot
bakgrund av stora kapitalflöden från och till utlandet, bankernas kraftigt växande portföljer av ut-
ländska bankreserver samt den ökande derivat(marginal-)handeln. Är det inte så att centralbankerna
istället tappat kontrollen? Kreditkrisen indikerar väl just detta. Libor-skandalen accentuerade också
att interbankräntorna påverkats av felaktiga fix-nivåer. När alla lånade kort fick ju minsta störning effek-
ter på spreadarna och därmed räntenivån. Centralbanken som alltid skall kräva bästa säkerhet fick
till slut nöja sig med panter ned till BBB, dvs junk! Visst penningmängden hanteras genom stora inter-
ventionsprogram, negativa realräntor och obskyra värderingsregler(mark-to-model). Men fortfarande
är i princip inga problem lösta då banksystemen tekniskt sett är insolventa. Det som pågår nu är en
ännu större förmögenhetsöverföring till t.ex “bondholders” än vad som var fallet under uppgångarna
fram till 2008. De pengar som skapats i systemet är värda mindre än vad marknaden värderar dem till
eftersom centralbankerna “garanterar” stöd.
Jag är själv inte ekonom men har länge häpnat över bristen på kunskap om hur pengar skapas hos just ekonomer. Men nu har jag förstått att man inte får lära sig hur pengar skapas förrän termin 4, inte för att lärarna på universiteten glömt att berätta det, utan för att banker och finansinstitutioner inte setts som aktörer i ekonomin utan mer som förmedlare och mäklare av smörjmedlet pengar.
Här finns en mer lättfattad förklaring för dig som heller aldrig tog dig till D-nivå 🙂
http://nonviolentmoney.wordpress.com/2012/03/07/kanslan-av-det-fattas-pengar-i-min-planbok-i-bankernas-planbocker-i-greklands-planbok-i-hela-varldens-planbok/
Tror du skulle kunna finna Hyman Minskys teorier om pengar intressanta (en av unspirationskällorna till MMT teoretikern Randall Wrays “Modern Money Theory”, Palgrave 2012)
Fast Cecilia, den där texten är direkt felaktig. De 50000 kronor i ränta som du nämner adderar antingen till bankens vinst eller till någon annan kreditgivares intäkt, och återspeglas också i den aggregerade efterfrågan. Det behövs absolut ingen oändlig tillväxt får att systemet skall balanseras. Hela havet stormar analogin är direkt missvisande.
Jaha, varifrån kommer räntan då?
Cecilia: banken betalar ut sina ränteintäkter som ränta på den egna utlåningen och vinst till ägarna, som Pontus skrev. Någon annan (högbelånad bankaktieägare?) kan sedan använda dem för att betala sin boränta, och så vidare.
Jo, det fattar jag. Men om du och jag är ett lands två enda ekonomiska aktörer i en ekonomi som börjar på noll och går och “lånar” en miljon var på banken. Det finns nu två miljoner i ekonomin. Var är räntan? Banken skapar ju inte räntan bara “lånedelen” Kollektivt sett fattas det då enligt mina matematikkunskaper pengar i systemet. Och mer och mer ju mer lån vi tar. Eller?
För att slippa skriva ut det för femtiotusen gången hänvisar jag till ett utmärkt inlägg på temat.
Jag är beredd på att jag och en massa andra kan ha fel men jag får liksom inte ihop er modell med vanlig matematik 🙂 http://cornucopia.cornubot.se/2012/12/problemet-med-rantan.html?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+blogspot%2FxnFd+%28Cornucopia%3F%29
Du blandar ihop flöden och fonder, vad jag förstår. Låntagaren betalar räntan (ett flöde, enhet kr/år) med sina intäkter, som också är ett flöde.
Fondstorheter (enhet kr), dvs skuldens storlek och kontosaldot, tar ut varandra i ditt exempel.
Tex så är Sveriges årliga BNP (ett flöde summerat över ett år) c:a dubbelt så stor som penningmängden (M3, fond), utan att detta leder till en paradox.
Jag slutade läsa inlägget du refererar till när Cornu börjar blanda ihop procent och procentenheter. Det stämmer för övrigt inte vad han påstår att ständigt mer pengar måste skapas för att betala ökade ränteflöden; ökad cirkulationshastighet fungerar precis lika bra. Det lån som just togs ut har dessutom redan ökat penningmängden.
http://en.wikipedia.org/wiki/Stock_and_flow
Pontus, Johannes:
Håller med om resonemanget med flöde och fond, men för att ett lån ska kunna betalas tillbaka måste den som tar in ränta spendera den räntepengen på något som låntagaren utför (tjänst/produkt). Det sker inte idag. Bankernas överskott av ränteintäkterna (=vinsterna) anhopas i banken eller delas ut som aktieutdelningar till folk som redan har mer pengar än de kan konsumera. Pengarna läggs på hög eller används till att köpa tillgångar vilket inte på något sätt gynnar ekonomin. Det är detta som ger Celilia rätt i sin kommentar.
Cecilia; En stor anledning till den allmänna okunskapen är att media givit bankernas ekonomer tolkningsföreträde i den offentliga ekonomiska debatten. Detta är ett demokratiskt problem som även akademia bär ansvar för. Det är oroande om t.ex Riksbanken tar framtida penningpolitiska ledamöter från i huvudsak affärsbankerna. En bank är ju inte ett vanligt företag som Du förstår. Att sätta avkastningsmål inom en bank handlar ju till syvende och sist om att öka utlåningen om marginalmålen krymper. Inom vanliga företag blir kassaflödet snart minus medan det i banken kan dröja tills lågkonjunkturen kommer eller plötsligt att tillgångar i balansräkningen värderats uppåt väggarna fel. Som idag när europeiska banker sitter på tillgångar som inte går att sälja ens på lång sikt utan skattebetalarnas hjälp. Samma banker som inte klarar en prisförändring på netto 2-3% utan att fallera(eget kapital utraderat). Cirkulationen av pengar i systemet liksom penningmängdsökningarna är med dagens affärsmodeller dömda att öka mer än BNP och inflationen(Kpi). Detta bl.a för att efterfrågan på krediter från t.ex konsumentsidan hela tiden tycks öka då systemet bygger på att krediterna inte skall betalas tillbaka. För en sann investerare återbetalas i allmänhet krediten i takt med kassaflödet för att maximera/optimera avkastningen. Konsumtionskrediter avser en stadig belåning av framtida inkomster. Så länge bankerna och centralbankerna fortsätter och stimulera för kunden icke direktavkastande krediter går vi sakta mot väggen och en abrubt påtvingad förändring av affärsmodellerna. Finansialiseringen av ekonomin kommer att få ett otrevligt slut. Frågan är då förstås vem som betalar mest i slutändan? Om vi ser till EMU så är svaret uppenbart……hittils! (jag är inte nationalekonom)
För er som inte bara vill grotta ner i HUR pengar skapas utan även förstå effekterna av det rekommenderar jag det här inlägget
http://nonviolentmoney.wordpress.com/2012/05/03/sagan-om-landet-med-de-markliga-vattenledningarna/
@Cecilia
Tycker om det blogginlägg. Det rör sig på ett “högre plan” och kanske borde vara med som introduktion i alla kurser i nationalekonomi. Att lära sig se “skogen” innan man lär sig alla träden….. 🙂
Cecilia Carlsson,
Du argumenterar genom att säga något, tex. “vart kommer räntan ifrån då?” och får det förklarat för dig av en ekonom på ett bra sätt. Då länkar du till något annat och påstår något annat direkt. Du fick du svar på det också. Det förklaras att som skrivit artikeln inte ens förstår vad han själv skriver om, genom att inte förstå skillnaden mellan procent och procentenheter. Då länkar du till något annat inlägg om HUR pengar skapas…?? Du vill inte ha en debatt och ett resonerande kring inlägget, du vill bara basunera ut så många konspirationsteorier som möjligt?
Tack Sullan för att du tar dig an en vanlig svennebanan som försöker så gott hon kan att få korrekta svar på jättesvåra ekonomiska frågor. Hela havet stormar-analogin är så jag har förstått det hittills men som sagt jag vill gärna veta det som rätt om det inte stämmer. Men då måste ju någon kunna förklara så att jag fattar.
Jag fattar inte “De 50000 kronor i ränta som du nämner adderar antingen till bankens vinst eller till någon annan kreditgivares intäkt, och återspeglas också i den aggregerade efterfrågan.”
Du kanske kan hjälpa mig då att förklara på vanlig svennebanansvenska hur räntedelen av ett lån skapas – om den skapas eller vart den kommer ifrån om den kommer någonstans ifrån.
Om jag så småningom köper ett hus för 1,5 miljon kommer jag att betala drygt en miljon i ränta om banken inte skapar den miljonen hur ska jag betala den utan att göra någon annan fattig så att säga?
Om du inte kan förklara hänvisa mig till någon annan då som kan förklara hur det hänger ihop
Cecilia, låt mig försöka igen, lite förenklat. Den krona i ränta som du betalar in till banken kommer banken antingen att använda som backning för ett nytt lån (som du beskriver), eller att betala ut, till exempel i lön till en bankanställd eller som utdelning till en av sina aktieägare. Räntekronan förstörs alltså inte, utan fortsätter cirkulera i ekonomin. Därför behövs det inte skapas extra pengar för att räntan ska kunna betalas.
Läs Martins inlägg som han skrev för dig med en exempelekonomi, där ser du ett tydligt exempel!
Det där stämmer inte, Johannes. Den bild av en 100-procentig återcirkulation av inbetalda räntor som du och Martin Flodén presenterat i den här tråden är grovt förenklad för att inte säga falsk och lögnaktig.
Det är mycket närmre sanningen än att bankens ränteintäkter bara försvinner, som jag tolkade Cecilias beskrivning.
Jag har aldrig fått någon grignonist att förklara vad bankerna påstås göra med sina vinster. Pengabad?
Tycker också att du kan skippa förolämpningarna. En modell är alltid en förenkling av verkligheten.
Vad ÄR då sanningen i denna fråga, Johannes?
Pengabad och pengabad – man måste se på det hela ur ett flödesperspektiv. Uttrycket “nettotillströmning från realekonomin till finanssektorn” säger egentligen allt. Finansiella bubblor växer, slutar de växa imploderar de. En bubbla som inte växte över tid skulle vara harmlös, men den skulle heller inte vara attraktiv att placera pengar i och skulle därför försvinna snabbt.
Jag, Pontus och Martin har alla givit modeller där bankens ränteintäkter blir del av den aggregrade efterfrågan i ekonomin. Säger du att det är fel tycker jag att det ligger på dig att ge en bättre förklaring och en modell för ekonomin, helst inte i form av en youtubevideo med dollartecken som snurrar runt och en ekonomi som helt plötsligt klyvs i två.
Inte ord om hur pengar skapas ser jag.
Tar du ett lån i banken och banken inte har pengarna i kassan så lånar dom pengarna av riksbanken.
Riksbanken är den enda som får skapa pengar. alla nya pengar kommer från riksbanken.
Om bankerna verkligen kunde skapa pengar ur luft så skulle dom vara kriminella dom kan inte och får inte skapa pengar.
Dom får däremot låna ut riksbankens nytillverkade pengar, reporäntan bestämmer hur mycket nya pengar som kreditgivningen skapar.
@Cecilia Carlsson
I teorin så går det faktiskt att betala ränta utan att det skapas mer pengar. Men i praktiken så verkar det inte alls fungera. Förenklar det hela…
Om jag lånar 100 kronor av dig och lovar att betala tillbaka 110 kronor till dig inom 11 månader (dessa 100 kronor är alltså de enda som finns). Jag börjar då med att betala tillbaka 10/kr månaden till dig.
Når det gått några månader så frågar jag om du inte behöver ha gräset klippt eller någon annan tjänst. Du tycker det låter bra och betalar mig 10 kronor av de pengar jag redan har betalt tillbaks till dig och får gräset klippt. Då har jag plötsligt pengar nog att betala tillbaka dessa 110 kronor. OBS att detta inte hade fungerat om du inte viljat ha gräset klippt eller något annat utfört.
Men i verkligheten så fungerar det INTE alls så smidigt, Paul Grignons avsnitt om ränta här är mycket bra tycker jag. de första 12 minuterna i denna film för att förklara detta:
Och 33 minuter 54 sekunder in i detta klipp förklaras det på ett annat sätt på en minut.
Jag skulle vilja höra vad makroekonomerna här anser om FED Reserve´s beslut sedan några år(mitt under krisen) att upphöra med publicationen av M3-statistiken. Nämnda mått ersattes med MZM som är något helt annat än M3. M3 som avser “broad money” inkluderar förutom M2 långa placeringar, eurodollar och i synnerhet REPOS upp till åtminstone ett års löptid. Vad skulle finanssverige och andra myndigheter tycka om motsvarande beslut här? Och vad tror ni motivet var? M3 är väl enligt min egen åsikt det enda mått som visar hur den finansiella industrin växer och hur skulderna totalt växer. REPO är väl att betrakta som finansindustrins hjärta(utan att ha statistik)! MZM innefattar i alla fall penningmarknadsfonder! I övrigt M2 ./. tidsbundna placeringar.
Bara en snusförnuftig kommentar från kulissen: det är en mycket intressant diskussion som pågår, men den skulle vinna på om alla lät bli att använda ordet “pengar” och i stället bara talade om de instrument etc. som diskussionen egentligen gäller.
@Lars
Håller med dig, det blir alltid en massa missförstånd när det gäller det här. Ett förslag skulle kunna vara att kalla de betalningsmedel som endast Riksbanken kan skapa för…
1. Kontanter (sedlar och mynt)
2 RIX-poletter (används bara mellan banker)
Sedan det betalningsmedel som bankerna skapar för…
1. Bankkrediter (alltså skulder som bankerna har till allmänheten)
Det är de sistnämnda (bankkrediter) som vi använder som digitalt betalningsmedel. De utgör 97% av det vi kallar för pengar i Sverige. Sedan så använder vi också kontanter som utgör 2% av det som vi kallar för pengar (men som håller på att fasas ut nu). Och RIX-poletter som utgör 1% av penningmängden används endast av bankerna i ett slutet clearingsystem som kallas för RIX.
Så det vore betydligt enklare om namnen för dessa tre olika former av betalningsmedel användes konsekvent. Det borde då bli betydligt färre missförstånd när man resonerar.
Varför klarar inte ekonomer av att förklara något?
Inte ens hur man mäter M0 sedlar och mynt framgår i artikeln, Ska pengarna räkans när banken har dom? vilken definition ska gälla?
Monetär bas nämns men förklaring saknas.
Pengar är ett betalningsmedel, så svår är det inte att förklara vad pengar är.
Det står i andra stycket om du tar dig tid att läsa. M0 definieras på olika sätt i olika länder, och det är nog inte alla länder som använder definitionen.
Hur många e-mail och samtal har du fått om att man inte får prata om hur pengar skapas?
Risken finns att folk kan förstå hur det gå till.
Men sluta tramsa i diskussionen. Läs i tråden istället. Om du inte förstår något av vad som sägs, skaffa dig en relevant utbildning och läs om ett par år igen.
Tack för alla kommentarer. Många är bra och insiktsfulla medan det finns flera som jag inte förstår, kanske för att jag inte har haft tid att följa alla länkar som lagts ut. Jag hade inte alls väntat mig så mycket reaktioner när jag snabbt skrev en läroboksförklaring till en fråga som dykt upp flera gånger här på bloggen. Men kanske är det just för att det var hastigt skrivet som så många kommentarer dyker upp. Låt mig därför försöka ge några ytterligare synpunkter, reflektioner och förtydliganden.
Jag har fått en del reaktioner (både här bland kommentarerna och på annat sätt) om mitt påstående att “centralbanken eller staten bestämmer direkt hur mycket sedlar och mynt som ska ges ut”. Det var en olycklig formulering. Jag menar inte att centralbanker brukar se mängden sedlar och mynt (eller den monetära basen) som en mål- eller beslutsvariabel. Jag borde ha skrivit att detta är storheter som centralbanker vanligen har ensam makt över. I praktiken sätter de ju ofta en eller flera räntor och tillgodoser sedan affärsbankernas efterfrågan på bl a kontanter.
Sedan förekommer det ett antal mer eller mindre konspirationsteoretiska påståenden om affärsbankernas pengaskapande. Jag håller helt med Lars Werins kommentar att vi bör vara tydliga med de begrepp vi väljer. Och en av poängerna med mitt inlägg var just att “pengar” inte är ett tydligt begrepp. Många talar förbi varandra genom att syfta på olika definitioner av vad som är pengar.
Bakom en del av påståendena skymtar jag ett viktigt ifrågasättande av affärsbankernas verksamhet. För mig verkar det dock som ett fullständigt villospår att bekymras av om affärsbankerna så att säga på egen hand “skapar pengar”. Bankerna tänker knappast i de termerna. De vill låna ut dyrt och låna in billigt. Sedan visar det sig att de lånar in billigt genom att låna kort, t ex genom avistainlåning från hushållen. Problemet är knappast att det då skapas en större mängd pengar (M1) utan att bankerna kan göra denna löptidsomvandling med hjälp av implicita och explicita statliga garantier. Detta är för mig kärnan i problematiken. Och jag har ju i ett tidigare inlägg argumenterat för att de samhällsekonomiska kostnader som är förknippade med denna verksamhet kan vara större än vinsterna, och att fractional reserve banking kanske är en kvarleva från en tid då vinsterna av denna typ av bankverksamhet var större. Se mitt inlägg Behöver vi banker?.
Ja Martin, där i sista st. kom du med är något mycket viktigt. Jag har sedan mycket länge ansett att uppdelningen mellan investmentbanker och affärsbanker var befogad. Nu släpptes anden ur flaskan för gott under Clinton´s regim 1999. Inte nog med det. Phil Gramm m.fl fortsatte smygändra t.ex derivathandeln 2000(tror jag det var). Att överhuvudtaget ge banker(kunderna) som ägnar sig åt annat än traditionell utlåning (intermediär roll) insättningsgarantier t.ex är att be om trubbel. De amerikanska bankerna(på Wall Street dvs) går tekniskt sett i konkurs var tionde år sedan 70-talet. Om dagens kris är över inom tio år får vi vara glada. Men folk&fä kommer att få betala under en betydligt längre period. Bara det att fortsätta leva med negativa realräntor de kommande 4-5 åren blir en katastrof för kapitalbildning, sparande och investeringar och därmed jobben. Huuu!
Angående det här med pengar och tillväxt (jag vänder mig främst till lg och Cecilia). Jag har hört påståendet förut, men aldrig förstått varför ränta skulle kräva tillväxt. Ränta är ju ett pris på en vara ungefär som andra varor i ekonomin. Låt mig försöka illustrera med en så enkel exempelekonomi som möjligt (nu ger jag mig nog ut på djupt vatten för jag har inte läst Cecilias länkar eller något annat om detta):
Ekonomin har tre aktörer: A, B och C. A är en arbetare/entreprenör som har tilldelats en enhet “arbetsförmåga” per period. B är en bank. C är en kapitalist som äger en maskin.
I början av period 1 äger A endast sin arbetsförmåga. Banken B är vilande och har varken skulder eller tillgångar. Kapitalisten C äger en maskin och dessutom 100 kronor i kontanter. Dessa kontanter är de enda som finns i ekonomin.
I varje period resulterar en enhet arbetskraft i kombination med maskinen i en produktion av 40 konsumtionsvaror.
Låt oss nu anta att C sätter in sina 100 kronor i banken i början av perioden, och samtidigt lånar A 100 kronor av banken. Lånet förfaller efter perioden, och räntan är 20 procent på såväl in- som utlåning i banken.
A använder de lånade 100 kronorna till att köpa maskinen av C. Sedan producerar hon 40 konsumtionsvaror. Av dessa använder hon 20 för egen konsumtion. Resterande 20 säljer hon för sammanlagt 20 kronor till C i slutet av perioden. C överför 20 kronor från sitt bankkonto till ett konto som A skapar.
I slutet av perioden görs även följande transaktioner: A säljer maskinen till C för 100 kronor. A återbetalar lånet med ränta (120 kronor, 100 från försäljningen av maskinen och 20 från bankkontot) till banken. C tömmer sitt bankkonto (80 kronor) och får ränteutbetalning (20 kronor).
I början av period 2 ser då ekonomin precis ut som i början av period 1: A har endast sin arbetsförmåga, banken är vilande och C äger maskinen och har dessutom 100 kronor i kontanter. Period 2 kan alltså se ut precis som period 1, och ha samma produktionsnivå. Det behövs ingen tillväxt för att räntan ska kunna betalas. Notera även att detta är en ekonomi där det finns en affärsbank som — åtminstone tidvis — ger upphov till en större mängd M1 än mängden sedlar och mynt. I denna fråga spelar det alltså ingen roll om vi har fractional reserve banking, krav på fullständigt kapital eller reserver, guldmyntfot eller något annat banksystem.
@Martin Flodén
Fast är inte tillväxten just de här 40 konsumtionsvarorna som produceras……?
Jag gjorde ett lite enklare exempel till Cecilia som jag tror visar samma sak men här är det en tjänst (gräsklippning) som löser upp knuten. Citerar det jag skrev till Cecilia så du slipper leta:
CITAT:
“I teorin så går det faktiskt att betala ränta utan att det skapas mer pengar.
Om jag lånar 100 kronor av dig och lovar att betala tillbaka 110 kronor till dig inom 11 månader (dessa 100 kronor är alltså de enda som finns). Jag börjar då med att betala tillbaka 10/kr månaden till dig.
Når det gått några månader så frågar jag om du inte behöver ha gräset klippt eller någon annan tjänst. Du tycker det låter bra och betalar mig 10 kronor av de pengar jag redan har betalt tillbaks till dig och får gräset klippt. Då har jag plötsligt pengar nog att betala tillbaka dessa 110 kronor. OBS att detta inte hade fungerat om du inte viljat ha gräset klippt eller något annat utfört.”
SLUT på citat.
Men i praktiken så verkar detta inte alls fungera. Om du tittar MELLAN 2.30 0ch 13.00 i denna video av Paul Grignon så förklarar han detta väldigt tydligt . Det handlar alltså om cirkulationen av pengar är 100% eller inte.
Janne
“Fast är inte tillväxten just de här 40 konsumtionsvarorna som produceras……?”
Nej. Det produceras ju 40 konsumtionsvaror i varje period. Det finns alltså ingen tillväxt i min exempelekonomi.
Janne: Paul verkar vilja bryta loss varje enskilt lån ur resten av ekonomin, men ingen skulle ju ta (eller få) ett lån utan att kunna visa på ett tillräckligt förväntat framtida kassaflöde från andra aktörer för att betala både skulden och räntan. Om låntagarens kassaflödeskalkyl inte stämmer så kan hen förstås inte betala tillbaka hela lånet.
Sedan kan ju mängden utestående banklån uppenbarligen minska utan paradox. Pauls kritik låter för mig som påståendet att det inte går att bromsa en bil på ett säkert sätt, eftersom den går sönder när man kör in den i en vägg.
@Martin Flodén
Ok, då förstår jag ditt exempel bättre. Men vad säger du om det som Paul Grignon säger i videon MELLAN 2.30 0ch 13.00……? Det är ju det som är intressantast egentligen. I ditt och mitt exempel så går det ju att lätt att bevisa att räntan går att betala tillbaka men hur fungerar det i det stora hela. Det hade i varje fall varit intressant att höra vad du tycker om det som Paul Grignon säger. Även om du tycker det är helt uppåt väggarna.
@Johannes
Jag är nog rätt så trög idag för jag förstår inte alls vad du menar.
Jag tycker snarare att Paul försöker sätta det i ett större sammanhang, alltså inte bryta loss varje lån ur resten av ekonomin. Sedan så förstår jag inte heller det du skriver:
“Sedan kan ju mängden utestående banklån uppenbarligen minska utan paradox”.
Om utstående banklån minskar genom att en massa människor plötsligt amorterar sina lån så kommer ju penningmängden (bankkrediterna) att minska i samma omfattning som återbetalningen. Om t.ex någon amorterar 1 miljon så kommer ju penningmängden i Sverige att minska med 1 miljon. Eller om alla skulder betalades (rent hypotetiskt exempel) så skulle ju hela Sveriges penningmängd försvinna. Det skulle ju inte finnas några pengar (bankkrediter) nånstans. Annat än lite centralbankspengar. I varje fall så skulle ju 97% av penningmängden i Sverige gå upp i rök..
Fast du menade troligen något helt annat, det är som uppgjort att missuppfatta varandra när man diskuterar sådant här.
superzeke: “Om t.ex någon amorterar 1 miljon så kommer ju penningmängden i Sverige att minska med 1 miljon.”
Javisst, liksom den ökade med en miljon när lånet togs. Hur är det ett problem?
På marginalen fungerar det lika bra att minska som att öka nettoskuldsättningen, i ungefärlig takt med ekonomin.
“Eller om alla skulder betalades (rent hypotetiskt exempel) så skulle ju hela Sveriges penningmängd försvinna.”
Och hur ser resten av ekonomin ut för att ingen ska vilja ta (eller ge) ett lån?
Ingen som får jobb och vill låna till bostad inom pendlingsavstånd eller bil för att ta sig till jobbet, inga företag som tror sig kunna göra nettovinst på att låna till mer kapital, ingen som studerar och tar studielån etc. Det är det jag menar med att lånen är lösryckta ur sitt sammanhang – den depression som är så djup att alla lån betalas tillbaka eller skrivs av är ett större problem än den minskade penningmängden i sig.
Jag har bett Paul om hans modell för ekonomin, en formell sats han vill bevisa, och ett mer eller mindre formellt bevis, men bara blivit hänvisad till råmanus för filmen. Det känns inte så seriöst, tycker jag.
@Johannes
Okej då är vi på samma linje där. En del ekonomer blir nämligen fruktansvärt arga om man ens nämner hur kreditskapande går till eller hur krediterna förstörs. Jag har t.ex aldrig hört någon offentlig ekonom beröra detta i klarspråk. Om du lyssnade på Vetenskapen värld för två veckor sedan så kunde inte Nordeas ekonom svara på denna enkla fråga om hur “pengar skapas” och då känns det liksom meningslöst. Min tanke är att hon troligen visste (fast man vet ju aldrig) men inte ville tala om det eftersom det skulle låta helt vansinnigt i folk öron.
Måste rusa nu men skall försöka förstå det där du skriver om att Paul Grignon bryter ner ekonomin i smådelar. Själv så tycker jag att han börjar med de små delarna för att sedan utvidga till de större. Kanske man behöver se hela filmen för att förstå vad han menar. Jag har ju sett alla 3 versionerna av Money as debt så jag är kanske “hemmablind” när det gäller hans filmer. Det här var version 3. Säg till om du vill ha länkar till version 1 och 2, de kan vara mycket svåra att hitta. Uppladdarna av dessa filmer har skapat ett fullständigt gytter av filmsnuttar som i princip är omöjligt att hitta i. Jag skulle också vara intresserad av en modell av hans ekonomi. Del 1 av hans film kan du i princip hoppa över. Den är för ofullständig. Del 2 är okej. Del 3 är okej men man bör nog se 2:an först.
Men det var länge sedan jag såg dessa filmer. Intresserar mig mest nu för IMF-killen Michael Kumhof och “The Chicago Plan Revisited”. Plus “Positive Money” och då främst Richard Werner.
Martin Flodén: Finns det pengar från början (100kr i kontanter) har en kreditexpansion redan skett i systemet, även om den inte tas upp i ditt exempel. Det som du vill motbevisa har du alltså byggt in som en förutsättning. Om du sedan antar att återcirkulationen av inbetalda räntor till låntagare är 100% perfekt (vilket i sig är fullständigt orealistiskt) så fungerar systemet förvisso genom att ränta blir en meningslös transaktion fram och tillbaka. Ditt exempel BEVISAR emellertid inget annat än att det går att producera och sälja varor om det finns köpare.
Bättre är att utgå från noll och sedan också försöka sluta på noll, som i detta exempel:
http://imageshack.us/photo/my-images/41/kreditm.jpg/
Hur skall person A betala sin ränteskuld om penningmängden är noll?
Det var helt onödigt att jag hade med kontanter i mitt exempel. Här är en ännu mer avskalad, kontantlös, ekonomi. I början av perioden:
– äger A sin arbetsförmåga
– är banken B vilande utan tillgångar eller skulder
– äger C en maskin
– A lånar 100 kronor av banken som krediterar As bankkonto.
– A köper maskinen för 100 av C. Banken överför 100 kronor från As konto till Bs konto.
I perioden producerar sedan A 40 konsumtionsvaror.
I slutet av perioden:
– konsumerar A 20 konsumtionsvaror
– säljer A 20 konsumtionsvaror till C. Banken överför 20 kronor från Cs konto till As konto.
– betalar A ränta på 20 kronor till banken, och banken betalar ränta på 20 kronor till C. As konto minskas alltså till 0 medan Cs ökar till 100.
– säljer A maskinen för 100 kronor till C. Banken överför 100 kronor från Cs konto till As konto.
– återbetalar A lånet på 100 kronor till banken.
I slutet av perioden är alla banktillgodohavanden (och penningmängden) alltså noll, och period 2 kommer att kunna se ut precis som period 1.
Notera för övrigt att den ekonomi jag just har beskrivit illustrerar en del av de tidigare diskussionerna i tråden. Banken har inget eget kapital och håller inte heller några reserver. Den skapar betalningsmedel (“pengar”) ur tomma intet. Men detta är knappast något att uppröras över. I det här exemplet gör banken ingen vinst trots att den “skapar pengar”.
Det “måste” ju finnas pengar från början. Oavsett vad du kallar betalningsmedlet. Inom ett system(land) skapas en egen valuta som i detta fall representerar de 100 kronorna. De representerar landets reservaluta. Numera ger varje land istället ut ett lån(statsskuld) som placeras i en reservbank(centralbank). Förr i tiden var pengar än mer privata. Banker kunde själva ge ut EGNA sedlar.
Vitsen med pengar är ju idén om betalningsmedel. Allt handlar ju om att skapa enkelhet för att underlätta byten med varandra inkl. dess värdering, dvs jämförbarhet. Om ni vill gå tillbaka till renodlad byteshandel så är ni nog fel ute. Alltså behövs det en valuta när vi handlar. Inte en kreditexpansion per se. Bara omsättning utan expansion(multiplikatoreffekt). Vitsen med t.ex guldstandarden var ju bl.a att förhindra penningvärdeförsämring. Lånade ett land för mycket pengar(inflation) kan dess långivare be om guld istället för valutan. Detta skulle förhindra att för stora lån upptas. Problemet enligt min egen hypotes är att “alla” all- tid vaknar upp för sent varvid politikerna antingen tar bort guld-kopplingen(kanske även expropierar guldet) eller så inflaterar alla. Eller både och vilket blev resultatet efter 1971(Nixon). Samma sak händer just nu. Jag har tjatat om vart vi var på väg ända sedan 1995-96 och ännu högre 2001 och 2007. Yrvakenheten efter förträngningen är monumental just nu. Min hypotes är istället att kärnproblemet ligger i det politiska systemet mer än det ekonomiska. Avregleringen inom ekonomin t.ex har kunnat ske utifrån dogmer, ideologier och särintressen(och desperation) snarare än efter ekonomiska grundprinciper. Och värst är det med tabun som skapas kring de eftersatta kraven på uppföljning. Ett av politikens akilleshälar(makt!). Att löpande självkritiskt följa upp de förändringar man genomför borde lagstadgas och tydligare manifesteras. I USA har ju t.o.m konstitutionen satts ur spel. Och det sker löpande brott utan att varken kongress eller media ens blinkar. Alltså är det moral och värdegrund som behöver förändras(återupprättas). Allt enligt principen “there are no free lunch”. För ekonomi handlar ju i botten om begränsade resurser och hur dess bör fördelas. Inte det omvända som många tycks tro idag. Integriteten inom systemet har sedan länge krackelerat. Och det gäller även ekonomkåren tyvärr. Vi kommer aldrig att hitta ett väl fungerande ekonomiskt system om vi ständigt låter spelreglerna(moral t.ex) urgröpas bakom gardinerna. Och till sist; Vi kommer alltid att “misslyckas”. Skälen är flera men i grunden handlar det om ditt och mitt där förändringar utom vår kontroll sätter vår integritet på prov. Därför måste också kraven på våra ledare faktiskt vara aningen större än på gemene man. Glöm inte att fisken alltid ruttnar från huvudet.
@ Martin Flodén:
Och den andra invändningen – exemplets 100% återcirkulation av inbetalda räntor (20 kr) till låntagarna?
100% återcirkulation av inbetalda räntor till låntagarna skulle innebära att inga insatta belopp någonsin växte över tid pga inlåningsränta, att alla kontoinnehavare alltid konsumerade upp sina ränteinkomster, och att alla innehavare av bankaktier omedelbart konsumerade upp all utdelning på aktierna.
Detta har aldrig hänt och kommer aldrig att hända, ett sådant 100-procentigt flöde av räntor mellan bank och låntagare existerar helt enkelt inte. Huvuddelen av inbetalda räntor hamnar hos passiva sparare eller kommer att ingå i någons amorteringsbelopp. Endast en liten del av inbetalda räntor kommer rimligen att återcirkulera som lön eller ersättning till låntagare i realekonomin.
Ränteflödet bank/låntagare är med andra ord aldrig komplett. Och så fort flödet inte är komplett behövs en exponentiell kreditexpansion – om vi vill undvika kriser.
@Martin Flodén
Utöver det som “Tarzansson” skriver så undrar jag varför någon skulle starta en bank som aldrig själv gjorde någon vinst……?
T.om i JAKs bankidé så tas det ju ut en avgift. Men de slipper ju en ränta-på-ränta-effekt på inlåningssidan.
Kanske dags att loopa tillbaka till Margrit Kennedy?
Andersson och Pettersson i Storskogen har egen valuta. En vacker dag bestämmer sig gubbarna att införa ränta på ränta på sina pengar. Räntan skall göra båda två rikare. Sagt och gjort, procentuell ökning per tidsenhet skall hädanefter gälla för pengarna. Efter ett tag märker Andersson och Pettersson att ingen av dem blivit rikare, det enda som hänt är att de fått inflation i systemet. Gubbarna bestämmer sig då för att jobba hårdare… och hårdare…. och hårdare….
Tarzansson, hur ser Anderssons kreditanalys för lånet till Petterson ut?
Vilka intäkter beräknas han ha, som räcker för att betala tillbaka lånet med ränta?
I en ekonomi med skulder kan låntagare alltid bli insolventa, om förväntade intäktsflöden uteblir. (Se tex stated income-lån och ninjakunder (No Income, No Jobs, No Assets).) Insolvens komer också att hända i vissa fall av rent statistiska orsaker (som att Andersson blir påkörd av snösvängen).
Vad är det du påstår är felet med ett kreditsystem, egentligen?
Andersson o Pettersson är bara två korkade gubbar. De tror helt enkelt att pengar automatiskt växer exponentiellt, och att det är så man blir rik. De tänker ungefär likadant som folk inom finanssektorn.
I övrigt har jag ingen allmän kritik mot “ett kreditsystem” som sådant. Däremot gillar jag inte det nuvarande banksystemet som du säkert förstått.
Privata aktiebolag (banker) har kidnappat vår valuta svenska kronor och till 97% ersatt den med sina egna valutor. Möjligheten att nästan obehindrat skapa krediter har tillsammans med övervinsterna skapat en bisarr parasitkoloss som går under benämningen “finansiell sektor” och består av olika typer av vadslagning och Ponzischemes. Årtionde efter årtionde har det skett en ständigt accelererande nettotillströmning från realekonomin till parasiten.
För realekonomin finns bara två lägen – antingen exponentiell ökning av skuldsättningen eller ekonomisk kris. Det finns inget mittemellan, det finns inget lagom, det finns ingen möjlighet till linjär BNP-tillväxt och det finns överhuvudtaget ingen långsiktigt hållbar utveckling inom ramen för detta system – varken monetärt eller miljö- och naturresursmässigt.
Tobins kritik att den finansiella sektorn attraherar alltför många välutbildade och duktiga människor är ett annat problem, som jag själv har märkt väldigt tydligt i vardagen: av mina universitetsutbildade vänner från högstadiet jobbar hälften på bank idag (medan de flesta andra doktorerade).
ILO skriver intressant om hur den finansiella sektorn har växt i omfång på sistone:
http://digitalcommons.ilr.cornell.edu/cgi/viewcontent.cgi?article=1101&context=intl&ei=OlHDUMOqHI724QSvs4F4&usg=AFQjCNFpaFLXvx4Ona4JcYsr0FY4OgmzlQ
Jag har aldrig riktigt förstått kommentaren ovan att den finansiella sektorns ränteintäkter till 100% måste komma låntagarna till godo för att alla lån ska kunna betalas tillbaka. Om de finansiella nettotillgångarna i den finansiella sektorn ökar betyder det att de minskar för andra aktörer i ekonomin (om vi antar 0 nettoexport och 0 ökning i statsskulden), men inte med nödvändighet att något lån inte kan betalas tillbaka.
Tack för länken, sammanfattningen på sid 12 bekräftar vad många människor tänkt eller anat.
Om vi vill undvika kriser i realekonomin måste låntagarna givetvis först och främst ha möjlighet att tjäna ihop till amorteringarna. Men bankernas ränteinkomster måste dessutom återcirkulera på ett sådant sätt att låntagarna med sitt arbete kan tjäna ihop till sina räntebetalningar. Två kretslopp måste vara intakta. Vi måste ta nya lån i samma takt som vi amorterar gamla lån, och de inbetalda bankräntorna får inte försvinna i ett regelmässigt växande passivt sparande i den finansiella sektorn. Den partiella tillväxt i den finansiella sektorn som beror på bankernas vinstutdelning får alltså inte vara större än realekonomins tillväxt. Finns det en accelererande nettotillströmning från realekonomin till den finansiella sektorn så måste kreditvolymen i realekonomin växa exponentiellt, annars blir det konkurser och kriser.
Tycker faktiskt att Paul Grignon har gjort det hittills bästa flödesschemat när det gäller dessa frågor:
Bra att du benar upp argumentet.
Varför måste varje återbetalat lån ersättas med ett nytt? Paul säger heller inget om detta, vad jag hörde, han loopar bara sina animationer. Om ekonomin krymper, så minskar som vi nyligen har sett i tex USA efterfrågan på lån.
Har du någon referenser för “ett regelmässigt växande passivt sparande i den finansiella sektorn”? I filmen pratar Paul om guldslantar, i verkligheten används bankens (ränte)vinster som kapitaltäckning för ökad utlåning. Kan banken inte göra lönsamma lån så köper den värdepapper eller ökar sina utdelningar. Alla leder till att pengar återförs till resten av ekonomin.
Jag förstår inte vad du menar med “den partiella tillväxt…”.
Den sista meningen är lite av en tautologi, tycker jag: om finanssektorn ackumulerar nettofordringar på industri och hushåll, så ökar industrins och hushållens skuldsättning. Visst håller jag med om att det är ett problem, utöver fördelningsaspekten och effektivitetsförluster blir ekonomin mer sårbar för chocker vid högre belåningsgrad.
Mängden återbetalade lån måste löpande ersättas med nya därför att penningmängden i princip består av summan av alla icke-amorterade banklån. Minskar vi den för låntagarna tillgängliga penningmängden blir det konkurser och kriser, detta är själva essensen i Paul Grignons filmsnutt. (Se tex 3:51 och framåt)
Filmen tar upp en mängd synvinklar i olika flödesscheman. Men man måste se hela filmen. Som alla förenklingar av verkligheten är filmen absolut inte lättsmält, den kräver mycket eftertanke.
USA:s krympning av ekonomin har inte skett utan kriser, eller hur.
Den referens för det ökande passiva sparandet som ligger närmast till hands är din egen länk ovan.
Den finansiella sektorn växer inte bara genom att dränera realekonomin på inbetalda räntor. Kreditgivning direkt till spekulation förekommer också. Det var för att skilja på orsakerna till ökningen som jag använde uttrycket “partiell”.
Vad jag försökte få fram med USA-exemplet var att en mindre ekonomi i allmänhet kräver mindre penningmängd. (Fast förhållandet mellan BNP och penningmängd är inte fixt, som du ser i figuren högst upp.) Alla recessioner är ju inte kriser.
Var hittar du något om den finansiella sektorns passiva sparande i min länk?
Johannes, jag har ett förslag. Vi avbryter diskussionen här och nu innan den urartar i gräl om definitioner och detaljer.
Bara en sak till. Jag skulle uppskatta enormt mycket om du (eller Pontus, Martin, Karl Alvedal m fl) verkligen studerade Paul Grignons tecknade flödessceman i just den här filmsnutten och utifrån era gedigna kunskaper i övrigt kritiserade hans upplägg, antaganden och slutsatser. Med andra ord, möt oss engagerade amatörer i en dialog på vår egen hemmaplan för en gångs skull. Jag vågar påstå att nästan all den nya kritiken mot banksystemet finns koncentrerat i denna lilla video.
Det är självfallet ingen brådska, tag god tid på er.
@ Johannes, Martin, Superzeke och Tarzansson
Jag tycker ni missat en väsentlig aspekt i diskussionen av Paul´s film här. Det är inte räntans vara eller icke vara i dagens system som är huvudboven. Tarzansson är den ende som tycks beröra problemets kärna och det handlar om typen av pengar som lånas, dvs vad pengarna används till. Räntan är utgångspunkten eftersom vårt kreditsystem handlar om risk, dvs hur vi ser på tid. En krona idag eller imorgon. Antingen använder vi den nu eller så lånar vi ut den. Vi kommer oftast att värdera en krona idag högre(alla är ju inte rika). Därför kommer de som behöver en krona idag, men som saknar den, att behöva låna den, och betala ränta eftersom värdet är högre idag än imorgon. Risken finns ju även att vi inte kan betala tillbaka. Riskkompensation. Med den saken avklarad:
Till vad används då krediterna. Ja enligt sund ekonomisk teori bör pengarna amorteras tillbaka. Som Paul visar bygger dagens finansiella system alltmer på att bankerna inte vill ha tillbaka sina utlånade pengar. Bara ränta. Och det är just här Paul´s film visar hur illa det är. För inte så länge sedan, före bankavregleringen, var bankerna inte lika lönsamma som idag(harkling,host..bortsett från den allmänna insolvensen förstås, tex i Europa), räntorna var högre etc.. Bankerna har alltid tjänat sin räntemarginal på företagslån men avkastningen har knappast varit dramatisk. Företagen som oftast varit kloka har betalat tillbaka sina lån i takt med att deras investeringar givit kassaflöden och avkastning. Alltså har bankernas intjäning följt den allmänna näringslivskonjunkturen. Banking var 3-5-3-verksamhet. I takt med att företagen växte och deras verksamhet alltmer internationaliserades kände bankerna av en ökad internationell konkurrens allt medan de själva var traditionellt lokalt förankrade(extrem var Tyskland med sina gamla statsgaranterade provinsbanker Landesbanks som alltid stått för Tysklands exportfinansiering). Företagen började här också skaffa sig syndikerade lån och senare även ge ut egna obligationslån. Bankernas marginaler minskade. Och det är här omdömet brister vid kommande avregleringar. Bankerna blir försäljare, traders och (pensions)-kapitalförvaltare, försäkringsgivare och fylla allsköns andra roller istället för att vara den traditionella intermediären. Och dessutom under stadsgaranti för insatta medel! De bedriver sedan dess en massa verksamheter där de hamnar i ständiga intressekonflikter. Konflikter som alltjämt inte lösts. Affärsbankerna tog över bottenlånefinansiering inom fastighetssektorn och de fick helt fritt bestämma lånevillkoren(belåningsgrad) med bara mesiga Basel I-II som begränsning. Att låta dessa moderna bankmonster, garanterade av skattebetalarna, sälja lån till en “konkurrensutsatt” ränta i högkonjunktur till hushåll som placerar dessa lån i direkt konsumtion av framtida inkomster är att be om problem. I USA kunde åtminstone låntagarna inom “real estate” krypa ur sina lån(non-recourse) till skillnad från svenskarna som är feodalt bundna för livet. Till detta lägger man centralbanker som numera bedriver finanspolitik efter måttot att “aggregerad efterfrågan” = sänka räntan för låntagar-konsumenterna. Näringslivet behöver inte sänkt ränta. Precis som efter 60-talsboomen har man låtit stimulanserna flöda. Men lagen om avtagande avkastning kommer alltid ifatt. Där är vi nu sedan mitten av 90-talet. Bara IT/elektronik-explosionen, kreditboomen och arbetskraftsarbitraget till Kina har kunna fördröja nedgången i ekonomin. Kom ihåg att köp av en bostadsrätt, aggregerat sett, skapar inte kassaflöden hos låntagarna. Ännu större anledning att amortera. Visst skapas det snabba miljonärer men till vilken nytta. Absolut ingen! Beteendet utgör en enorm risk eftersom överskuldsättning utgör en av de största hoten mot en sund ekonomi. Detta handlar om en politisk agenda. Precis om ekonomi alltid gjort. Och det är från den utgångspunkten vi bör diskutera pengar. Inte i första hand i termer av ränta, stock&flow vilka bara är verkan. Däremot måste stocken av icke-kassaflödesorienterade lånen minska(konsumtion) då det är dessa som skapar de stora riskerna för framtida inflation(redan idag råder stagflation i sin linda). Lån tagna i investeringssyfte är i allmänhet självreglerande. Att de minskar penningmängden samt leder till konjunkturnedgång och ibland recession är bara att tacka för. Så fungerar en frisk ekonomi och normala människor. Gräddet på moset är också att dåliga val bestraffar sig. Resursallokering är centralt.
Låter bra att dra ett streck.
Jag tror Paul får skriva ihop något för att det ska funka, ett omöjlighetsbevis är i allmänhet starkt beroende av detaljerna i modellen. Hans diskussioner om kapitalackumulation a la Marx, och spekulation som ett nollsummespel, är mer hemvana.
Håller med Christer om att det är viktigare att diskutera finanssektorns utveckling (och finansialiseringen av industrisektorn) och vad som kan göras åt den; kanske något för framtida inlägg?
Tack Johannes…som avslutning på diskussionen skulle det vara intressant att plocka fram ett diagram över utvecklingen av BNP-tillväxten per tillväxt skuldkrona från föregående kreditcykeltopp 1929. Jag är säker på att vår debatt om pengar då skulle få sig en tankeställare. Alla i denna tråd känner nog till USA´s utveckling. Men hur ser den svenska ut!
Den bästa definitionen på M0 är rimligen att M0 består av lagligt betalningsmedel i form av sedlar och mynt plus alla fordringar riktade mot centralbanken. Centralbanken kan ju inte bli insolvent och oavsett vad som händer med bankerna så kan ju aldrig lagligt betalningsmedel bli mindre värt än de belopp som är präglade/tryckta på dem. En 100-kronorssedel är ju alltid värd 100 kronor om än att värdet på 100 kronor stadigt sjunker.
Jag vänder mig mot påståendet att banker besitter en magisk förmåga att skapa pengar ur tomma intet. Om man anser det måste man rimligen anse att alla besitter den förmågan. Om jag emitterar ett skuldebrev och någon ger mig något i utbyte mot detta skuldebrev så är transaktionen rimligen inflationär. Om man inkluderar fordringar i penningmängden har ju penningmängden ökat i samma stund som jag skrev mitt namn på skuldebrevet. När en bank finansierar ett lån genom att fylla på låntagarens konto med hjälp av pengar ur tomma intet så uppstår också en fordran och principen är ju faktiskt precis densamma som när jag utfärdar ett skuldebrev.
Just så, men du får nog svårt att få ditt skuldebrev medräknat i M1.
“Everyone can create money; the problem is to get it accepted.” /Minsky
Svenska bankkrediter till enskilda backas t ex upp av den statliga inlåningsgarantin, så är tämligen säkra. Ett tidigare inlägg handlade mer om när ens pengar slutar att accepteras.
@Flavian
Jovisst så besitter du samma magiska förmåga som bankerna, det enda är att det kan vara svårare att få någon som inte har en aning vem du är att acceptera ditt skuldbrev. Alla vet ju vem Swedbank är men alla vet nog inte vem Flavian är.
Du har helt rätt, men det är också enda skillnaden. Problemet är varför banker skall ha särskilda priviligier som andra gäldenärer saknar. Om du lånar ut pengar till mig, varför omfattas exempelvis inte din fordran av insättningsgaranti? När SAAB gick i konkurs blev också en hel massa skuldebrev värdelösa, varför alltså penningmängden minskade. Givetvis borde Riksbanken ha sett till att SAAB hindrades från att gå omkull genom att köpa upp alla SAAB:s skuldebrev till priser långt över marknadens.
Min poäng är att endast guld borde vara lagligt betalningsmedel och att banker borde behandlas som vilka gäldenärer som helst. De som beviljat banker kredit borde inte heller särbehandlas i händelse av en konkurs i jämförelse med dem som beviljat biltillverkare, privatpersoner, bagerier eller vad som helst kredit. Först då skulle vi ha en riktig marknadsekonomi.
Problemet med att få ett löfte om pengar behandlat som pengar är inte oöverstigligt ens för en privatperson. Om någon handlar på kredit så uppstår det en fordran och denna fordran bör enligt min mening anses vara en del av penningmängden, helt enkelt eftersom fordringsägaren i normalfallet betraktar denna fordran som en del av sin förmögnehet.
Antag att du köper en kiosk av en annan privatperson och kioskens ägare har låtit ett antal personer “handla på bok”. Om du köper kiosken kan du givetvis inte veta hur god kvalitet dessa fordringar har, men du kommer säkert att betrakta mängden sådana fordringar som en relevant omständighet när du bedömer vad du är beredd att betala för kiosken.
Alltså är också fordringar mot kedjerökare som för tillfället inte kan betala sina cigarretter och beviljats kredit av den lokala kiosken en del av penningmängden.
I nästa inlägg kommer jag att förklara varför det är delvis riktigt och delvis fel att skylla den stora depressionen på guldmyntfoten.
Pengar skapas när en kredit tas, banken skapar inte pengarna av luft dom lånar pengarna av riksbanken, det är riksbanken som skapar pengarna av luft. (vilket dom ska göra det är betalningsmedel dom skapar)
Det finns inget annat sätt att öka penningmängden löpande. så går det till.
FRB och andra påståenden kan inte skapa pengar löpande.
Alla våra pengar skapas av riksbanken, bankerna lånar pengarna av riksbanken, sen lånar dom ut pengarna till en lite högre ränta, nu har vi pengar i samhället så skapas pengarna.
Det finns ett alternativt sätt att skapa pengar riksbanken skapar lika mycket pengar som nu men dom ger staten pengarna.
En affärsbank behöver inte låna av riksbanken. En affärsbank kan fylla ett konto med “pengar” eller snarare fordringar riktade mot banken genom en knapptryckning.
Stora löpande ökningar kan bara komma från riksbanken, FRB Kan öka pengarna exempelvis tio gången men sen är det stopp.
Snacket om FRB och fodringar balansräkningar med mera används för att dölja hur pengar skapas i verkligheten.
Riksbanken är enda lagliga utgivaren av pengar, riksbanken skapar pengarna, banken är den enda lagliga låntagaren i riksbanken, majoriteten av nya pengar kan bara komma därifrån.
Ekonomijournalisten Andreas Cervenka verkar ha bättre koll på pengar än vad neoklassiska nationalekonomiprofessorer har …
http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/den-blinda-flacken_7463230.svd
tore
Vad säger du om Moritz Schularick och Alan M. Taylors:
Credit Booms Gone Bust: Monetary Policy, Leverage Cycles and Financial Crises, 1870–2008
Click to access w15512.pdf
De argumenterar för att centralbankspengar (money) och kreditpengar (credit) har frikopplas under efterkrigstiden genom att skuldsättningsgraden i det finansiella systemet har ökat.
Det pekar på att kreditpengar expanderat snabbare än centralbankspengar vilket orsakat instabilitet i det ekonomiska systemet. Om pengar automatiskt skapas när en kredit ges så är det något som inte stämmer i din analys.
“Om pengar automatiskt skapas när en kredit ges så är det något som inte stämmer i din analys.”
Har banken pengarna så behöver dom inte låna i riskbanken, men för att öka penningmängden på längre sikt så måste dom låna av riksbanken.
Riksbanken är den enda som kan skapa nya papperspengar och digitala pengar.
Flera tycks tro att FRB skapar alla pengar och bortser från riksbankens pengaskapande och bankernas lån i riksbanken.
Ok.
Tror den kritiska faktorn var att skuldsättningsgraden i det finansiella systemet ökade.
Centralbankernas kontroll luckrades upp genom att kopplingen mellan pengar och krediter frikopplades.
Tore: Bankerna är inte skyldiga riksbanken för sin utlåning, vad får du det ifrån? I Riksbankens veckorapport ser du att RB bara har en miljon i utlåning till svenska banker (som Karl först påpekade).
http://www.riksbank.se/Documents/Statistik/Veckorapport/2012/Veckorapport%202012-11-30.xls
Om jag får säga så, så borde du läsa på bättre innan du gör dina tvärsäkra uttalanden.
Har bankerna inte lånat av riksbanken så har dom fått pengarna gratis av RB, det skulle vara den största skandalen i någonsin.
Det är bara riksbanken som kan öka penningmängden hela tiden.
FRB kan inte öka penningmängden hela tiden.
Johannes
Du menar alltså att bankerna bara fick LTRO och ECB:s alla pengar gratis?
Sluta tramsa, börja tänka istället. Nu har du sett att du har helt fel: riksbanken har inte fordringar på hundratusentals miljarder på bankerna. Det är dags att tänka om; testa att läsa Lars länk till Cervenka, till exempel.
“When my information changes, I alter my conclusions. What do you do, sir?” -Keynes
Har riksbanken gett bankerna pengarna?
Var är stödpengarna som bankerna fick i krisen av ECB?
Ingen tror på att alla pengar som har skapats dom sista hundra åren är skapade med FRB.
Majoriteten av pengarna är skapade av riksbanken och bankerna har lånat dom av riksbanken.
Ingen annan än bankerna har rätt att föra ut riksbankens pengar i ekonomin.
Riksbanken kan i en kris föra ut pengar på egen hand, undantag.
Hur pengar skapas har varit en välbevarad hemlighet tills krisen 2008
snart vet alla hur pengar skapas.
Nej, en bank kan skapa pengar genom en knapptryckning. När banken skapar pengar så
sätter den sig i skuld hos dem som godtar dessa pengar som betalning och inte omedelbart ser till att lösa in dem i sedlar utgivna av riksbanken alternativt flyttar över dem till andra banker i tron att dessa är säkrare. Riksbanken kan inte bli insolvent annars är riksbanken i princip som vilken annan bank som helst.
Riksbanken är ingen vanlig bank, dom skapar pengar.
“Nej, en bank kan skapa pengar genom en knapptryckning”
nej kunde dom det så skulle dom skapa en biljon kronor och höja lönen till ledningen, årslön en miljard.
En liten bank med ett eget kapital på 100miljoner kan inte skapa en biljon kronor ur luft, men dom kan teoretisk gå till riksbanken och be dom tillverka en biljon som dom sen lånar ut.
En bank skapar pengar (bankkrediter) i utbyte mot en fordran på låntagaren. Vem är låntagare i ditt första exempel?
Ett bankkonto är för banken en skuld till kunden, inte en tillgång bestående av upplånade riksbankpengar.
En fordran är inte lagligt betalningsmedel.
Banken kan gör om fordran till pengar, dom går till riksbanken och lånar pengarna med fordran som säkerhet, nu är pengarna fysiskt skapade.
Givetvis är bankens fordran på dig inget betalningsmedel: banken lär få svårt att betala elräkningen med ditt skuldbrev. Den används i stället som backning (sk säkerhetsmassa) för en säkerställd obligation (se sid 34 i riksbankens rapport om den svenska finansmarknaden), som oftast köps av ett försäkringsbolag.
Click to access rap_finansm_120831_uppdaterad121002_sve.pdf
Kan vi inte stanna upp lite och börja diskutera grunderna till pengar som fenomen. När man läser alla kloka inlägg av människor som har kunskaper om de olika tekniska aspekterna så slås man ju av att samma människor hela tiden slarvar med begreppen. Börja med att gå tillbaka till tiden då pengar bestod av mynt och sedlar. Det var så handeln gick till. Inga betalkort fanns(samma sak dock). Den monetära basen består ju av dessa sedlar och mynt. Dessa cirkulerade hos banker och ute hos människor. Allt annat är KREDITER rimligtvis. Eller vill någon invända så långt? Men idag läser man t.ex på Wikipedia att den monetära basen ÄVEN innefattar bankernas inlåning hos RB samt emitterade Riksbankscertifikat. Så vad är nu bankinlåningen hos centralbanken? Något har hänt här sedan begreppet monetär bas infördes. Bankernas inlåning hos centralbanken måste logiskt sett utgöra penningmängden. Detta för att centralbanken överhuvudtaget skall kunna vara i en position att kunna styra penningmängden(som det så fint heter). Men hur kom det sig då att vi gått från en penningmängd bestående av sedlar och mynt till ytterligare en mängd? En växande mängd! Vän av ordning inser förstås att detta måste hänga ihop med inflation(inte ränta). När allt växer och/eller blir dyrare(det system som centralbanken garanterar till skillnad från den österrikiska skolan) så skulle man tekniskt sett kunna lösa nämnda “inflations”-problem med att a) ge ut mer mynt och sedlar b) stämpla om mynt och sedlar till en högre valör. Och det är nu först som systemets inneboende val av lösning kan fläkas upp och dissikeras. Visst kan man ge ut lite fler mynt&sedlar när efterfrågan ökar(ekonomin växer även utan inflation då folkmängden ökar!). Att stämpla om mynt&sedlar är en lösning men knappast särskilt praktiskt. Alltså har man valt en den revolutionerade lösningen att bryta mot systemets regler. KREDITER BLEV DÅ PENGAR. Och är det inte här alla snubblar i begreppsdjungeln. Ett systemdefinitionsfel har uppmärksammats här. Sen är det ju så att bankernas utestående skuld till allmänheten(de 97%) som syns i deras balansräkningar är det aggregerade belopp som utgör det de flesta här felaktigt anger som pengar i stället för krediter. Då återstår frågan om hur stor andel av detta kreditbalansbelopp utgör den monetära basen? Det är ju detta belopp som tillsammans med M0 som blivit den egentliga penningmängden. M1 är det ju inte! (Nu har jag inte tid längre och får be om att återkomma….)
Pengar är ett betalningsmedel.
Historia är intressant först så grävde man upp guld och guldet användes som betalningsmedel, sen präglade staterna mynt av guld och metaller, staten gav ut pengarna.
Sen kom bankerna och skapade papperspengar som motsvarade guldet som insättarna satte in skuldrevers, inget fel med det men sen började bankerna att tillverka paperspengar med sedelpressen och låna ut pengar som dom skapade på egen hand, det är nu mera olagligt, nu tillverkar riksbanken pengarna och bankerna kan låna pengarna av riksbanken.
Gräver man upp guld så finns det ingen skuld till någon när pengar skapas på det sättet.
Nu skapas pengarna av bankrediter och då “äger” banken pengarna betalningsmedlet och vi får bara låna betalningsmedlet.
Skapar riskbanken pengarna och låter staten föra ut pengarna så äger folket pengarna betalningsmedlet räntefritt.
Pengar alltså betalningsmedel kan skapas på olika sätt.
Som skulder eller som rena pengar.
Ja Tore…jag skulle kunna tänka mig en ny guldstandard men inte den tradionella. Politikerna kommer alltid att förändra systemet innifrån. Det måste man ha i åtanke. När missbruket skall betalas så hänger man sig åt inflationsskapande verksamheter ändå. De är aldrig villiga att ta på sig ansvaret för sitt “missbruk”. Bättre då att en ny reservvaluta får innehålla guld. Det räcker som protestflagg vid dålig ekonomisk politik. En ren guldmyntfot funkar nog inte av flera skäl. I vartfall inte där centralbankerna bestämmer guldpriset. Och ett system där man man kan byta skuldebrevet mot guld fungerar inte. Det har väl historian redan visat?
//Christer Kamb
Mängden av fordringar på centralbanken, dvs den monetära basen MB, är bara ett penningmått bland flera som diskuteras, men visst är det viktigt.
Sedlar är för övrigt alltid krediter, dvs fordringar på utställaren. Läs t ex på en tjugopundssedel, där står det “I promise to pay the bearer on demand the sum of twenty pounds”, undertecknat av engelska riksbanksschefen.
Ja men bara sett från staten mot medborgarna(sedeln som beviset om värde-giltighet(jmf en växel). Grundtanken måste vara att man skiljer på betalningsmedel och en kredit. Krediten är till för investeringar. Inget annat ur ett strikt ekonomiskt tänkande eftersom konsumtion mot kredit är som att svära i kyrkan. Pengar är betalningsmedel. Även för en investering. Krediten är till skillnad från sedeln något som banken ger. Och när krediten beviljas får man sedlar för att genomföra investeringen. Men det blir förstås problem på vägen när företaget etc behöver en temporär kredit för att överbrygga löneutbetalningar pga dåliga kreditbetalare etc! Men hur som helst. Jag tycker det vore på sin plats med en uppskärpning av begreppsapparaten.
Om du har en hundralapp kan du få staten att betala sin skuld på 100 kr till dig genom att använda den att betala en skuld du har till staten, tex skatt: två ömsesidiga fordringar tar ut varandra.
Martins inlägg börjar ju med att definiera en begreppsapparat: vilka skulder som fungerar som olika slags (M0-M3) pengar, dvs. betalningsmedel och värdelager. Vad är luddigt med de begreppen?
Ja Johannes, sedeln är ett löfte att betala ett visst belopp. Utan ränta(eller kupong). Alltså ingen kredit om vi renodlar. Därför är sedeln bara ett betalningsmedel. Men som jag sagts tidigare. Man måste börja någonstans. Ett land, en valuta. Insatskapitalet är ju den ursprungliga monetära basen bestående av sedlar&mynt. Den skapas ur tomma luften, men som du skulle invända, som en skuldsedel enligt den italienska bokföringens principer. Debet Bank, Kredit Skulder till Folket. Så plötsligt har Du fått rätt Johannes. Både rätt och fel! Visst är det förvirrande!
När det gäller begreppsapparaten så saknar jag en term för bankerna inlåning hos centralbanken. Den del- mängd som ingår i den Monetära basen. MB är ju centralbankens penningmängd, folkets penning-mängd……skulden till folket. Nu vet jag att du invänder eftersom MB i princip utför detta belopp(då M0 är försumbar storleksmässigt). Men ur terminologiskt perspektiv så skulle jag hellre se att beteckningarna fick olika namn. Penningmängden skulle i mina termer bli M0+M1+M3=MB. Där M1 är bankernas inlåning i RB. Dagens M1 skulle bli K1 där M0 ingår osv som idag. Vi byter då ut M mot K för att understryka att det handlar om krediter. Något som centralbanken inte heller har kontroll över. Jag tycker detta byte av begrepp skulle göra det mycket enklare i mitt huvud. Jag inser t.ex att mina två första inlägg i sin grund var helt riktiga. Dvs att de krediter som en bank ger(ur tomma luften) inte ökade penningmängden sett ur centralbanks-perspektivet. Och det var just det perspektivet jag hade när jag började analysera kredittillväxten i bank-systemet. Det är principiellt fel att kalla bankkredittillväxt för penningmängdtillväxt. Distinktioner är viktiga inte minst för att öka förståelsen bland folk i allmänhet. Men frågan bör förstås lyftas till internationell nivå ur standardiseringssynpunkt.
//Christer Kamb
OK, jag förstår att du vill skilja på affärsbankkrediter och centralbankskrediter. Det är dock de förra som vanligen används som betalningsmedel, vilket är ett en viktig funktion för pengar.
Men vad skulle annars styra penningmängden än krediter? Om vi eliminerar affärsbankerna, och låter alla låna från centralbanken, skapas pengar på precis samma sätt.
En bättre banköversyn, med mer fokus på bubblor i systemet (särskilt i huslån) är ett bra första steg i reformerna. Jag skulle också vilja argumentera för en starkare åtskillnad mellan funktionerna hos affärsbanker (som skapar lån mot reella säkerheter, t ex hus, och har insättningsgaranti) och andra kreditinsitut. Hur man hindrar kreditinstituten från att bli systemiskt farliga vet jag inte, men jag tycker att ett bra se vore att se till att de lätt kan likvideras, t ex genom följande approach: http://www.interfluidity.com/v2/3531.html
ok Johannes…jag har tänkt till ännu en gång och backar medvilligt. Centralbankskrediter eller affärsbankkrediter? Det blir ju ofta svårt att direkt se vilka pengar som kommer från vem utom när centralbanken på extremt kort tid skapar tillfällig likviditet, typ under krisen då RB lånade ut eurodollar som
kom via ECB/FED inkl. de s.k 1-årslånen. Och min idé om M resp. K-pengar faller eftersom affärsbanken från dag till dag bestämmer hur stor del av sin likviditet som skall återutlånas typ REPO etc respektive behållas som reserv hos RB(de omnämnda 30 Mdr ovan). Och RB bestämmer å andra sidan direkt eller indirekt via sin s.k inflations-/ränte-politik hur stor samma reserv blir via interventioner och ränteändringar. Allt är krediter, dvs även sedlar&mynt. Jag böjer mig för det! Money is Credit, nothing else. Det sjuka är att för bankerna handlar det alltid om spreaden…..medan volym- och motpartsriskerna tydligen socialiserats utanför styrelserummen! Inte minst gäller det de aningslösa övervakarna. Detta sagt oaktat derivatindustrin som problem.
Ja vart tog Sverige´s berömda bankreform vägen efter 80-talet som ledde till kraschen och vår egen depresssion på hushållssidan? Jo man kastade allt i en byrålåda när EU beslöt av avreglera och avreglera.
Efter att ha varit med inom värdepappershandelns utveckling fram till 1992 och följt debatten kan man bara konstatera att Sverige valde att agera som om den gamla debatten ens hade funnits. Att FI fick mer resurser är en sak men Basel II kan knappast kallas för reform mot version I. Snarare en komplettering pga av t.ex instrument-ökningen. I slutet av 80-talet(före bankgarantins införande) så var det inte ens önskvärt att t.ex en fondkommissionär skulle få handla i egen räkning. När man väl fick göra det var det ett krav att det syntes på notan till kunden om transaktionen skett mot eget lager och inte i kommission. Idag bryr sig ingen! Självklart skall inte handel/spekulation finansieras med av staten garanterade pengar. Denna utveckling är i botten en direkt felsyn som baseras på en missriktad önskan om konkurrens. Konkurrens mellan traditionell utlåning inom affärsbankerna(kreditmarknad) och investmentbankerna(aktiemarknad). När de båda banktyperna senare smälte samman så har derivatutvecklingen dessutom skapat nya monster som driver(fronrunning) pris-utvecklingen i allt mer volativ riktning och där bankens gamla intermediär-roll nu är den motsatta, dvs man deltar mot sina kunder. Absurt är vad detta är. Och bankoligopolet kallar det för en effektivisering av pris- och likviditetsfunktionen. Detta är nys. Extrem prisvolatilitet och avsaknad av likviditet när den som mest behövs är vad vi fick. På pluskontot finns egentligen bara en sak och det var en snabbare nedgång av transaktionskostnaderna och något lägre räntor än vad som annars blivit fallet om man behållit rågången mellan banktyperna. Det finns inte många länder i världen som har en så stor bankkoncentration som Sverige.
Nej, den enda skillnaden mellan riksbanken och andra banker är att riksbanken inte kan bli insolvent så länge det handlar om skulder betalbara i svenska kronor. Om Svenska Handelsbanken ville ge knarakare banklån kunde Svenska Handelsbanken finansiera detta genom att fylla på knarkarnas konton med “pengar” ur tomma intet.
Däremot skulle en sådan och mera storskalig verksamhet med tiden göra Svenska Handelsbanken insolvent förutsatt att Riksbanken inte var fast besluten att rädda Svenska Handelsbanken. I det fallet skulle en sådan praxis istället driva ned kronkursen.
Förresten är argumenten mot fasta växlingskurser uppenbart imbecilla av det enkla skälet att banker emitterar valuta och olika bankers respektive valutor är sammanflätade genom ett fastkurssystem. Svenska Handelsbankens “kronor” har ju en fast växelkurs i förhållande till Skandinaviska Enskilda Bankens “kronor” och således har vi trots den “flytande” kronkurser fasta växelkurser här i Sverige.
Inte riktigt sant…en centralbank kan hamna i insolvens teknisk sett. Hela EMU´s banksystem är insolvent idag. Men det syns bara om de skulle värdera tillgångarna riktigt. FED Reserve t.ex var insolvent under krisen men idag har man köpt upp t.ex RMBS-toxics-CDO´s så att värdet ökat kraftigt. Men insolventa var man i och med alla swapar. Och att det inte syntes berodde på att FED inte behöver redovisa förlusterna enligt försiktighets-principen. Bara realisationsprincipen gäller. Riktigt bogus alltså. Precis som diplomatisk immunitet. Detta missbruk. I förlängningen kan man t.o.m gå i konkurs. Hur då undrar ni? Jo om det startas en konkurrerande centralbank med en ny valuta. FED får sparken mao. Det är ju primary dealers-bankerna som äger FED. Och skulle de konka så ……allt är möjligt i den politiska världen säger man ju!
//Christer Kamb
Krediter har alltid varit pengar om man har en mindre strikt definition av bereppet pengar. Under en guldmyntfot består den monetära basen av guld, men skuldebrev, växlar och checker har givetvis också ett värde och kan byta ägare på ungefär samma sätt som den monetära basen.
Det är genom statligt dekret som fordringar riktade mot riksbanken har blivit till pengar fullt ut; det vill säga att de äger förmågan att slutgiltigt utsläcka en skuld. Således kan man mena att riksbankssedlar har mera gemensamt med fordringar än med pengar i ordets egentliga bemärkelse; de är ju sprungna ur fordringar. Riksbankssedlar är ett slags kvasipengar.
Således är det mindre klokt att hävda att riksbankssedlar är pengar annat än att de är lagligt betalningsmedel för skulder med nominellt värde i guld. Mises regressionsteorem bevisar att alla papperspengar går att härleda till fordringar betalbara i verkliga pengar och verkliga pengar måste ha ett betydande värde utanför den monetära sfären, eftersom de inte satts i omlopp genom lagstiftning.
Pengar är ett betalningsmedel inte en skuldförbindelse det är påhittad förklaring.
Trycker riksbanken en hundralapp och ger till dig så finns det ingen skuld, lånar du en hundralapp av riksbanken så är det en skuldförbindelse.
Riksbaken har ingen motpart så pengar dom skapar är deras egna och utan skuld till någon.
Tore: Sedlar och mynt är utgivarens (riksbankens) skulder, se exemplet England ovan eller Riksbankens veckorapport.
http://www.riksbank.se/Documents/Statistik/Veckorapport/2012/Veckorapport%202012-11-30.xls
En bank kan till exempel lämna in sedlar till Riksbanken och få bankreserver i utbyte.
“Sedlar och mynt är utgivarens (riksbankens) skulder”
Bokföringsteknisk fråga som vissa tror på, (skulden är bara trycksvärtan)
Gräver staten upp guld och låter riksbanken prägla guldpengar och sen delar ut pengarna till cirkulation i ekonomin så är det ingen skuld.
Samma sak händer om staten låter riksbanken trycka upp pengar och bara dela ut, det där med skuldsedel är ett försök att dölja vad pengar är.
Pengar är ett betalningsmedel som staten tillverkar.
Tore: jag håller helt med om att staten tillhandahåller betalningsmedel: sedlar och mynt, som är riksbankens skulder, samt via insättningsgarantin bankkrediter, som är bankernas skulder.
Sedlar har betecknat skulder sedan de uppfanns, jag vet inte varför du försöker skriva om historien och blanda in guldmynt.
Det du avvisar som en bokföringsteknisk fråga börjar spela roll när du har en skuld till utgivaren av pengarna, som då kan kvitta skulden mot pengarna (sedeln/kontoinnehavet). Alla slags pengar fungerar på detta sätt, även de mindre likvida (M2 osv).
“Sedlar har betecknat skulder sedan de uppfanns”
Det är historia för nu finns det ingen koppling till guld, det är bara historia nu.
Du kan inte lösa in papperspengar längre, papperspengar har blivit ett rent betalningsmedel.
Med historiska definitioner så är snäckskal pengar.
Pengar är inte skuldsedlar det är ett betalningsmedel.
Tillverkar staten 20 miljarder i hundralappar och bara delar ut papperspengarna så finns det ingen skuld till någon.
Skuldförbindelse var det när man gick till banken med guldet och fick ett kvitto på att man förvarade guldet i banken (skuldsedel)
Sen började bankerna bankerna att trycka papperspengar utan att dom hadde guld i valvet, dom skapade pengar utan skuld, dom lät sedelpressen rulla. dom första bankerna skapade faktisk pengar ur tomma intet helt skuldfritt, numera är det riksbanken som skapar pengarna och bankerna lånar pengarna av riksbanken.
Med tanke på att bankirerna (bankerna) bara tillverkade papperspengar i källaren helt utan något motsvarande guld gör att man borde kalla papperspengarna för skuldfria om vi tittar i historieboken.
Det går inte att skilja en skuldrevers som är äkta (guld i valvet) från en kopia som samma bank tillverkade, det lärde sig dåtidens bankirer, dom skapade skuldfria pengar som dom blev rika på.
Att trycka sedlar utan täckning i guld under en guldmyntfot är inte på något vis en tveksam praxis. Sedlar är under en guldmyntfot ingenting annat än innehavarskuldebrev och betyder alltså att gäldenären eller utgivaren sätter sig i skuld i förhållande till bäraren. Därigenom ger gäldenären bäraren enorma rättigheter. Alltså är det inte riskfritt att ge ut sedlar utan täckning i fysiskt guld. Bäraren kan ju begära betalning i guld och om inte utgivaren kan betala vad han lovat eller åstadkomma motfordringar som tar ut bärarens fordran så betyder detta ytterst sett att bäraren kan försätta utgivaren i konkurs.
Dessutom är det uppenbart att det är meningslöst att sätta sedlar med full täckning i guld i omlopp, eftersom ju en sådan praxis med nödvändighet är förlustbringande.
Alltså kan man inte påstå att det innebär bedrägeri eller på något sett är ohederligt att sätta sedlar utan guldtäckning – med med nominellt värde i guld – i omlopp.
Riksbankssedlar var ursprungligen en fordran riktad mot riksbanken och betalbar i guld. Idag är det däremot riktigt att kalla riksbankssedlar pengar i ordets snävare bemärkelse. Visst kan riksbanken trycka sedlar bäst den vill och sätta dessa i omlopp och givetvis kan riksbanken aldrig bli insolvent så länge dess skulder är betalbara i svenska kronor. Därför är det sant att riksbanken är en pengamaskin utan någon övre gräns för hur mycket pengar den kan skapa.
“Hur skapas pengar?”
Först så skulle det förklarats vad pengar är.
Guld är inte pengar, pengar är ett betalningsmedel som används för att vi ska slippa byta saker med varandra, vi byter varor med betalningsmedlet.
Guld är inte ett lagligt betalningsmedel, guldet är bara värt en viss mängd av vårt betalningsmedel.
Salt, älgskinn, snäckskal och guld har använts som ett betalningsmedel. (det var aldrig en skuldsedel)
Pengar är ett betalningsmedel och staten är den som skapar betalningsmedlet.
Guld är inte bra som betalningsmedel, det är jobbigt att bära flera kg guld till bilhandlaren när man köper en bil.
Papperspengar och digitala pengar är mycket praktisk.
Guld är inte pengar? Visst är guld pengar. Guld åtnjuter global acceptans, vilket faktiskt inte gäller svenska kronor. Givetvis har skuldsedlar betalbara i guld vissa fördelar i jämförelse med fysiskt guld, men fysiskt guld har också viss fördelar i jämförelse med skuldsedlar betalbara i guld. Guld uppfyller alla kriterier som pengar måste uppfylla. Det är värdebevarare, värdemätare och bytesmedel. Har du guld kan du snabbt och lätt byta till dig annat och detta beror givetvis på att guld är pengar. Försök hitta köpare till moldaviska lei i Stockholm och försök sedan att finna köpare till guld. Vilket är lättast? Givetvis är det lättare att finna köpare till guld än till moldaviska lei och då råder ändå inte hyperinflation i Moldavien.
Guld är givetvis inte bra som betalningsmedel. Det är inte olagligt att testa nästa gång du går till ica. Att kassapersonalen måste kontakta chefen som i sin tur måste godkänna och kontakta någon guldexpert. Denna process kan vara lite onödig men jag tycker du ska testa. Ni kanske är likasinnade, chefen kanske också är besatt av guld.
Det är knappast sannolikt att kassörskan kommer att acceptera guld som betalning, men om du försöker betala med bulgariska leva så är detta förmodligen lika utsiktslöst. Försök sedan finna en köpare till guld alternativt bulgariska leva. Guld har högre likviditet än de flesta, om än inte alla, utländska valutor. Därför är guld pengar.
Sedan är det givetvis sant att fordringar betalbara i guld vore mycket smidigare att använda som betalningsmedel än fysiskt guld. Man kan till exempel tänka sig ett visakort utställt av ett företag som Bairds. Bairds erbjuder redan konton betalbara i guld, men mig veterligen kan man ännu inte få något visakort som gör att man kan sätta sprätt på kontobehållningen. Å andra sidan vore det rent tekniskt fullt möjligt att ställa ut sådana visakort.
Vad pengar är förklaras inte, hur pengar skapas förklaras inte.
Vet inte ekonomerna själva eller vill dom inte berätta?
Väldigt bra inlägg och intressanta kommentarer därtill.
Adderas i diskussionen tycker jag frågan om varför vi ska ha dagens system med bara en sorts pengar i samhället? Riksbanken skapar en monetär bas och en banksektor blåser sedan upp den x antal gånger och deras krediter utgör sedan 97% av M3. Lite sedlar och mynt på det. Men ur rent filosofisk synvinkel… varför ska samhället acceptera att banksektorn besitter detta monopol? Och varför ska staten backa det med garantier? Och även utan statliga garantier… varför ska vi gå med på att alla våra pengar måste hanteras av detta monolitiskt uppbyggda banksystem? Det skapar ju de facto en beroendeställning som iaf. jag inte tror är särskilt hälsosam. X antal bankkriser genom historien tycker jag stärker det förhållningssättet.
Jag gillar nationalekonomen Bernard Lietaers (som nyligen fick polarbröds utstickarpris för sitt arbete med komplementära valutasystem) synsätt på ekonomin vars kontenta är ungefär detta:
“Om en panda som bara äter en sorts bambu ser sin bambuskog skövlas och brännas så kommer den snart att svälta… ja, kanske svälta ihjäl till och med. Men om en råtta i sädesmagasinet får sitt hem och matförråd nedbrunnet är det inga större problem. Det är bara för den att flytta till mejeriet ett kvarter bort och äta ost istället.”
Vår samhällsekonomi är alltså som pandan… helt beroende av bara en enda sorts pengar. Vi frodas eller faller med banksystemet. Därför kan man fråga sig om det inte vore lämpligt om staten tillhandahöll någon sorts kompletterande transaktionssystem… eller om det nuvarande fick lite konkurrens?
Läs Fribanksskolan.
Jag är mer inne på Bernard Lietaers idéer. Titanics passagerare fick stora problem pga. avsaknaden av tillräckligt med livbåtar. Vårt ekonomiska system känns allt mer likt en undermåligt konstruerad atlantångare måste jag säga. Lite livbåtar känns motiverat.
Pengar skapas av riksbanken och bankerna lånar pengarna av riksbanken.
Så skapas pengar.
Positive money har gjort en videoserie om hur penningsystemet fungerar (UK). Tycker den är väldigt välgjord och informativ.
Detta avsnitt behandlar Fractional Reserve Banking och bankernas clearingprocess – http://youtu.be/KvpbQlQwl0A
Många faktafel bland kommentarerna tyvärr, uppenbart att vissa bara sitter och skriver av sig utan att ha någon kunskap alls. Precis som vanligt med andra ord.
Jag lärde mig massor av ditt ytterligare informativa bidrag.
Får man be om ett förtydligande?
Anta att man startar en bank och sätter in 100 i aktiekapital. I bokföringen hamnar väl det beloppet som en skuld under Eget kapital. Om nu första kunden kommer in och vill låna pengar, kan denne kund då låna mer än 100? Hur bokförs ett sådant lån, antingen om det är max 100 eller kanske 1000 (som blir max vid 10% kapitaltäckningskrav)?
Ingen som kunde svara på denna ganska enkla fråga om redovisning/bokföring?
Jag är inte rätt person att svara på frågor om redovisning, och inte heller om Basel-regelverket. Men jag försöker ändå…
Kan den första kunden låna mer än 100? Jag vet inte. Och det är väl inte särskilt intressant. Säg att kunden bara får låna 100. På bankens tillgångssida minskas kassan med 100 medan utlåning till allmänheten ökar med 100. Sedan kan ju banken ta upp lån (vilket förstås ökar lånen — t ex inlåning från allmänheten eller skulder till andra finansinstitut — på balansräkningens skuldsida) och expandera utlåningen ytterligare.
Anta att bankens utlåning endast är till bolån och att kapitalkravet är 10 procent. Riskvikterna på bolån ligger kring 5 procent tror jag. Det betyder att banken sedan kan expandera sin utlåning med en faktor 1/(5% ) * 1/(10%) = 200. Dvs med 100 i eget kapital bör de kunna skapa en utlåning på 20000.
Med de nya “strikta” Basel III-reglerna kommer riskvikterna att höjas och dessutom införs en begränsning så att hävstången blir högst en faktor 33. Med 100 i eget kapital ska utlåningen alltså inte kunna bli högre än 3333. Jag är som sagt ingen expert på detta. Se gärna Stefan Ingves relaterade anförande kring dessa frågor.
Hmm, ditt svar syntes aldrig i Google Reader, därav mitt sena svar. Men jag tolkar ditt svar som att banken måste “ha pengarna i sin bokföring” innan de kan låna ut dem – ergo: de kan inte skapa pengar, bara öka penningmängden. Finns det bara 100 i startkapital kan de inte, initialt, låna ut mer än så. Att dessa pengar sedan via olika kanaler kommer tillbaka till banken och sedan kan lånas ut igen innebär inte att banken skapar pengar. Det är ju inte konstigare än att de skulle ha 1 kg guld som de lånar ut till någon som använder det och där det så småningom återigen deponeras på banken och banken kan låna ut det en vända till. Inte har banken ägnat sig åt alkemi på vägen.
Se sid 2 av Josef Bobergs länk: http://www.whitetv.se/images/vita_skolan/riksbanken%20svar%20pdf%208.7.10.eml.pdf
När lånet äger rum bokför banken en tillgång (låntagarens skuld till banken) och en skuld (låntagarens kontoinnehav), båda på 1000kr. Bankens tillgång behöver kapitaltäckning (enligt Martin ovan), bankens skuld ökar M1.
Sedan om kunden vill överföra sitt kontoinnehav till en annan bank sker detta genom att banken överför bankreserver, som inte kan skapas av banken själv (liksom guldet i din beskrivning).
Sammanfattningsvis: affärsbanker kan skapa M1, men inte monetär bas. “Pengar” är ett för trubbigt begrepp i sådana här diskussioner.
Jag är Mr Mark Lee, jag är bara en affärsman. erbjuda lån till dem som behöver lån och villiga att betala mig tillbaka jag erbjuda både personliga och affärsmässiga lån med kapitalbas på £ 5000 till £ 50.000 12:31 från 000 GB pund för privatpersoner … Om du vill ha ett lån, maila mig, men om du inte är intresserad, kan du hjälpa mig att vidarebefordra meddelandet till någon av dina vänner som är villiga berätta för honom eller henne att få ett lån kontakt me.via marktrustloanfirm@gmail.com
Fullständigt namn: …
Telefon: …
Land: …
Kontakta adress: …
Lån varaktighet: …
Månadsinkomst …
Belopp som krävs som lån: …
Har du använt tidigare? …
Du är välkommen och tack
Med vänliga hälsningar
Svara alla och vidarebefordra detta e-mail: marktrustloanfirm@gmail.com
Eh njae….Lektion
1. Processen där pengar skapas sker av Finansbolag,Riksbanker på uppdrag av valutaägarna (kan vara ex Länder) det är de som är aktörerna-innehavarna som efterfrågar det, icke att förväxla med marknader.
Centralbanken & staten bestämmer absolut inte över hur mycket sedlar & mynt som skall ges ut, detta styrs endast utav bankernas efterfrågan, som enligt bankerna är en följd utav kundernas efterfrågan; vilken i sin tur manipuleras kraftigt och konstant utav bankernas abnorma ovilja att hantera kontanter eftersom att kunderna faktiskt kan få tillbaka sina inlåningar genom kontanter. Inga kontanter = fest för bankerna.
För er som vill ha en officiell förklaring kring hur pengar skapas i UK så finns denna från Bank of England:
Click to access qb14q1prereleasemoneycreation.pdf
I korthet summerar även Bank of England upp diskussion i att 97% av alla pengar skapas av affärsbankerna i UK. De övriga 3 procenten är pengar skapade av Bank of england i form av kontanter samt bankernas elektroniska fordringar i mot Bank of england
Bank of England förklarar hur pengar skapas: http://www.bankofengland.co.uk/publications/Documents/quarterlybulletin/2014/qb14q102.pdf
Du har tyvärr inte gjort reklam för dig själv och dina kurser här i tråden. Tror nog de allra flesta, efter denna tråd, väljer att gå en makro-kurs hos martin, Pontus eller Johannes istället för din penga-kurs.
till nonviolent money.