På DN Debatt och SvD Brännpunkt argumenterar idag Mats Persson respektive Harry Flam för att Grekland bör behålla euron. Både Mats och Harry påpekar att ett utträde inte löser Greklands underliggande problem. Grekland måste se till att få in mer skatteintäkter och strama åt utgifterna även efter ett utträde. Dessutom ger ett utträde i sig upphov till enorma kortsiktiga problem när en ny valuta ska införas och skulder, tillgångar och kontrakt på något sätt ska omvandlas till den nya valutan.
I ett tidigare inlägg här på Ekonomistas menade jag trots detta att Grekland bör överge euron. Mina skäl var två. För det första tyder erfarenheterna från Argentina 2001-2002 på att de kortsiktiga problemen inte behöver få katastrofala konsekvenser på något års sikt.
Under några mycket turbulenta månader mellan november 2001 och januari 2002 ställde Argentina in betalningarna på sin statsskuld och övergav sedelfondens fasta koppling till den amerikanska dollarn. Argentinas BNP föll med drygt 10 procent under 2002 och arbetslösheten steg med några procentenheter till 22 procent. Men redan nästa år hade ekonomin inlett en snabb återhämtning (se figur nedan). Tillväxten var runt 9 procent varje enskilt år 2003-2007. Samtidigt föll arbetslösheten ner mot 8 procent.
Mitt andra skäl för att Grekland bör lämna euron är dock viktigare och inte relaterat till Greklands väl och ve. Jag skrev att de grekiska problemen är för omfattande för att kunna hanteras med garantier eller andra stödåtgärder utan att ge upphov till omfattande framtida incitamentsproblem.
För att stabilisera de europeiska ekonomierna krävs nu omfattande garantier av statsskulder samt kapitalinjektioner i banksystemet. Dessa insatser skapar tydliga incitamentsproblem både för ländernas finanspolitik och bankernas riskstrategier. Incitamentsproblemen kanske kan begränsas av nya regelverk, men detta blir svårt om stöden blir alltför omfattande till ett land som har manipulerat sin ekonomiska statistik och under en lång tidsperiod missköt sina offentliga finanser så kraftigt som Grekland.
Real BNP (index) i Argentina (1990-2011) och Grekland (2000-2011).
Ekonomistas 
I hastigheten valde jag 2011 som “år 0” för Grekland. Jag har nu ändrat figuren så att 2012 är “år 0”, vilket är mest relevant i jämförelsen med Argentina.
För den som vill läsa mer om krisen i Argentina, och kanske särksilt utvecklingen som ledde fram till krisen, rekommenderar jag denna IMF-rapport.
Grekland drabbas 2010 av den ekonomiska krisen (enligt ovan). För att ta sig ur knipan genomförs ett antal åtgärder.
1. Vilken/vilka ekonomiska teorier tycker Du dig se tillämpas? Förklara.
2. Vilka konsekvenser politiska, ekonomiska och sociala får den förda politiken?
3. Ser Du någon alternativ lösning? Hur då i så fall?
skulle någon kunna hjälpa mig att svara på dessa frågor?
Martin,
I den här frågan delar jag helt din konklusioner – Grekland måste lämna euron. Det finns inga som helst tunga skäl för att tro att Greklands ekonomi skulle stå att rädda med att hålla fast vi euron. När det gäller etiologi och medicinering har vi kanske lite olika uppfattning (se t ex min
http://www.newsmill.se/artikel/2011/09/23/medborgarna-b-r-inte-betala-bankernas-misstag), men att tro på ljus i mörkret inom eurotunneln för Greklands del – som herrar Persson och Flam – verkar mer än lovligt svårargumenterat. Däremot finns det starka argument mot denna hållning (mer utförligt om hur de argumenten ser ut får jag dock återkomma till senare i veckan på http://larspsyll.wordpress.com/).
konklusion = slutsats (på riktig svenska 😉 )
Även jag håller med om den huvudsakliga slutsatsen; Grekland bör lämna eurosamarbetet. Jag menar att det framförallt vore bra för Greklands skull och oberoende av den nuvarande krisen.
Greklands ekonomiska, politiska och sociala struktur skiljer sig allt för kraftigt från eurozonens kärna för att effektivitetsvinsterna från den gemensamma valutan ska bli större än de problem som uppstår.
Grekland har fått (och inte fört) en penningpolitik som varit dåligt anpassad till Greklands situation, med inflation som stadigt legat över valutaområdets (och givetvis utan möjlighet till anpassning av kostnadsläget via valutaförändringar).
Den svaga tilltro som finns till staten och en ung demokrati har också gjort det mycket svårt att vinna val med balanserade budgetar, även i högkonjunktur.
På sätt och vis har varken penning- eller finanspolitiska redskap varit tillgängliga i Grekland, och både penning- och finanspolitik blev allt för ackommoderande under de “goda åren”.
Att sedan penningpolitiska och finanspolitiska verktyg nu även under de svåra åren saknas gör förstås saken ännu värre. Grekland gasade under högkonjunkturen och bromsar under krisen, och i realiteten har de nog inte haft något annat val. Den som gasar i högkonjunktur tvingas bromsa i lågkonjunktur.
Jag skulle dock hävda att Argentinas situation skiljde sig från Greklands situation i ganska avgörande avseenden, så den jämförelsen känns inte helt självklar. Jag tror dock på att Greklands BNP-utveckling blir bättre efter ett euro-utträde så på den punkten tror jag Argentina-liknelsen fungerar.
Håller i princip med om dina argument Martin, men en sak jag funderat på är hur man ska se på trade-offen mellan framtida incitamentsproblem och en framtid för eurosamarbetet överhuvudtaget? Vad händer om länder som Italien och Spanien skulle hamna i en “grekisk situation”? Kan de tvingas lämna samarbetet av samma skäl och skulle samarbetet överleva ett sådant scenario? Eller ska man se på det grekiska agerandet på ett annorlunda sätt inte bara för att deras situation är allvarligare utan just för att de manipulerat sin statistik?
En annan fråga är vem som beslutar att Grekland bör lämna eurosamarbetet.
Kan Grekland motsätta sig en uteslutning? Visst kan man tänka sig scenarios där Grekland självmant väljer att lämna eurosamarbetet, men det är inte självklart att de kommer att göra detta. Vad händer då?
Är det inte en stor risk att en strategi att tvinga Grekland att lämna kommer få en stor mängd oförutsedda negativa konsekvenser? Kanske är en ny finanskollaps det enda möjliga alternativet, men det är knappast det bästa alternativet?
Martin Flodén skrev:
> Mitt andra skäl för att Grekland bör lämna euron är dock viktigare
> och inte relaterat till Greklands väl och ve. Jag skrev att de grekiska
> problemen är för omfattande för att kunna hanteras med garantier
> eller andra stödåtgärder utan att ge upphov till omfattande framtida
> incitamentsproblem. För att stabilisera de europeiska ekonomierna
> krävs nu omfattande garantier av statsskulder samt kapitalinjektioner
> i banksystemet. Dessa insatser skapar tydliga incitamentsproblem
> både för ländernas finanspolitik och bankernas riskstrategier.
Jag håller med om att detta behövs, och att åtgärderna kan ge upphov till incitamentsproblem. Men jag kan inte riktigt se hur dessa problem kan klaras lättare om Grekland står utanför eurosamarbetet? Menar du att tillgången till en egen sedelpress gör det lättare för Grekland att refinansiera sina banker utan att några incitamentsproblem uppstår?
Det är inte så att jag säger emot dig – jag förstår bara inte riktigt hur du menar.
Mats: Nej. Vad jag menar är att bankerna i de andra (återstående) euro-länderna lättare kan rekapitaliseras utan allt för stora incitamentsproblem om ECB/EFSF inte behöver ta hand om de grekiska bankerna. Och, ännu tydligare, att tillräckliga garantier (mot avgift) kan ges för de återstående ländernas statsskulder (ev efter viss nedskrivning av dessa).
Jesper: Bra, och viktig fråga. Jag tror att det är nödvändigt att länder både kan lämna och tvingas ut ur valutaunionen om de tydligt och medvetet bryter mot regelverken under en längre tidperiod. Men jag tror också att det skulle vara mycket olyckligt, och förmodligen ohållbart, för EU-samarbetet om valutaunionen endast bestod av nordeuropeiska länder.
e.lind: Hur beslutet att tvinga ut Grekland skulle kunna gå till vet jag inte, men det verkar som att regler inte nödvändigtvis behöver följas i dessa sammanhang. Om Grekland tvingades ut skulle naturligtvis finansmarknaderna i hela Europa bli mycket turbulenta. Det är därför viktigt att man samtidigt presenterar både ett garantiprogram för statsskulder och någon sorts bankakut.
Det går inte att låte Grekland falla innan de andra pusselbitarna finns på plats. Jag misstänker (och hoppas!) att politikerna är väl medvetna om detta, och att det kanske är därför som konkreta besked om Greklands framtid ännu inte har kommit.
Martin Flodén:
> Vad jag menar är att bankerna i de andra (återstående)
> euro-länderna lättare kan rekapitaliseras utan allt för stora
> incitamentsproblem om ECB/EFSF inte behöver ta hand om
> de grekiska bankerna. Och, ännu tydligare, att tillräckliga
> garantier (mot avgift) kan ges för de återstående ländernas
> statsskulder (ev efter viss nedskrivning av dessa).
Det håller jag med om. Visst är det bra om ECB/EFSF inte behöver finansiera de grekiska bankerna. Men det gäller väl oavsett om Grekland är med i eusosamarbetet eller inte? Jag förstår inte varför detta är ett argument för Grekland att gå ur. ECB/EFSF kan väl låta bli att finansiera bankerna även om Grekland stannar kvar?
Men vem skulle då ta hand om det grekiska banksystemet? Den grekiska staten har ju inga resurser så länge de är kvar i valutaunionen. Visst kan man tänka sig att man låter detta förbli kollapsat inom valutaunionen, men det är knappast en bra lösning vare sig för Grekland eller övriga länder.
Vidare har ECB i uppgift att “främja väl fungerande betalningssystem” inom valutaunionen. Detta brukar tolkas som att de ska se till att det finansiella systemet fungerar effektivt. Det är tveksamt om de då kan lämna den grekiska finansmarknaden i förfall.
Slutligen tror jag att det kan vara svårt att utforma stödåtgärder som omfattar alla euroländer utom ett.
Martin
Ett problem är att det enbart är de grekiska kommunisterna med 21 platser av sammanlagt 300 platser som idag stödjer ett utträde. Detta kan naturligtvis ändras, men det pekar på svårigheterna med ett ordnat utträde.
Håller med om att det inte finns några smärtfria lösningar och politikerna måste inse att problemet är en kombinerad likviditets- och insolvenskris.
Att enbart behandla det som en likviditetskris – vilket man gjort hittills – gör enbart att allt fler banker och stater riskeras att dras in i en systemkollaps.
Amerikanarna var framgångsrika i sin strategi att behandla det hela som en likviditetskris genom att de agerade tidigt, fick tillgång till bankernas bokföring och kunde genomföra trovärdiga stresstester och sedan få in det privata kapitalet i bankerna igen. EU har inte genomfört något av detta och därmed inte fått någon information om en bank är solvent eller inte.
Larry Summers menar att detta är den bästa strategin i en finanskris.
Man behandlar det hela som en likviditetskris, man rekapitaliserar banksektorn, får tillgång till bankernas redovisning, genomför stresstester och steg för steg avgör om en bank är solvent eller ej.
Summers höll ett tal i somras om detta:
What would economic policymakers like economic theorists to tell them about financial crises?
Martin,
Som jag lovade (hotade?) igår har jag nu försökt presentera några argument mot uppfattningen att Grekland måste vara kvar i euron. Eftersom det blev en rätt lång argumentation (och därför kanske inte passar i en kommentartråd) har jag lagt det på min blog/hemsida http://larspsyll.wordpress.com
Grekland har i dag tre problem enligt MP: Statsskulden, likviditeten och konkurrenskraften. MP anser att dessa problem ska lösas utan att Grekland lämnar EMU.
Det första problemet, statsskulden, är enkelt att lösa. Långivarna får ta smällen och långivarna får sedan söka stöd hos sina regeringar. Det andra problemet är betydligt svårare och det tredje den största utmanningen.
Från alla som förespråkar att Grekland ska stanna i EMU så saknar jag trovärdiga argument för hur de ska klara av att bli konkurrenskraftiga med euron som valuta.
Jag saknar argument för varför Grekland ska ha samma valuta som Tyskland på lång sikt.
Martin Flodén:
> Men vem skulle då ta hand om det grekiska banksystemet?
> Den grekiska staten har ju inga resurser så länge de är kvar i
> valutaunionen. Visst kan man tänka sig att man låter detta
> förbli kollapsat inom valutaunionen, men det är knappast en
> bra lösning vare sig för Grekland eller övriga länder.
Vi är alla överens om att det grekiska banksystemet inte får kollapsa. Alltså måste de grekiska bankerna, när deras eget kapital hotar att bli utraderat pga en grekisk statsbankrutt, göra en nyemission och få in nytt kapital. Vi är väl också eniga om att något privat kapital knappast kommer in till en sådan nyemission, även om det naturligtvis vore önslvärt? Därför behövs det statliga pengar. Och här skiljer sig våra åsikter.
Martin anser att den grekiska staten lättast kan gå in med kapital om landet befinner sig utanför euron; man kan då trycka mängder med nya drachmer och använda dem för att rekapitalisera bankerna. Jag är tveksam till detta – frågan är hur pass värdefulla ett par inflationsmiljarder drachmer är i banksystemet. Men det kan ju vara möjligt att en sådan rekapitalisering av bankerna skulle kunna fungera.
Jag anser i stället att bankerna kan rekapitaliseras om Grekland stannar kvar inom u nionen. Kapitalet till nyemissionen måste då komma från andra euro-länder, som alltså ställer upp med lån för just detta specifika ändamål – och inte för något annat ändamål (som t.ex att hålla Grekland under armarna i största allmänhet). Om det av inrikspolitiska skäl är omöjligt att låta utländska regeringar gå in och teckna nyemissionen (och alltså ta över de grekiska bankerna) kan den grekiska staten gå in och teckna nyemissioner med pengar man fått låna till detta speciella ändamål.
Där – och endast där – kan de omskrivna euro-obligationerna spela en roll. Jag är egentligen emot sådana obligationer eftersom de skapar svåra incitamentsproblem. Men om de ges ut enbart för att finansiera den grekiska statens deltagande i en nyemission till de grekiska bankerna – och inte för något annat ändamål – kan riskerna för moral hazard begränsas.
Ett annat alternativ vore naturligtvis att Grekland, som medlem i unionen, får låna pengar till nyemissionen i ECB. Det skulle också fungera – men jag skulle nog föredra att ECB koncentrerar sig på en enda uppgift, nämligen att sköta Europas penningpolitik, och inte också ska ägna sig åt bankräddningar. Det är nog bättre att sådant sköts av en speciell myndighet som kan ge ut euro-obligationer. Men på denna punkt har jag ingen stark åsikt.
Men detta är naturligtvis en nödåtgärd, precis som Martins nytryckta drachmamiljarder under hyperinflation är en nödåtgärd. Vad gäller det långsiktiga systemet för att stabilisera banker inom unionen finns mycket att säga. Men det skulle kräva alltför mycket urtymme här.
Mats Persson: Varför anser en professor i NEK att Grekland på lång sikt bör ha samma valuta som Tyskland?
Hur sannolikt är det att efter att t.ex halva den grekiska statsskulden har skrivits av, att Grekland skulle få lån för att rädda de inhemska bankerna?
Är det troligt att väljarna i de andra EMU-länderna är så generösa?
Mycket intressant debatt i kommentarerna! En tanke: Om man undantar de ganska stora problem det innebär för Grekland att lämna euron i praktiken, skulle inte minsta knyst om att Grekland ska lämna euron utlösa halv panik och “bank runs” i resten av PIIGS? (PIIS) Om det är så skulle väl det kunna vara ett bra argument att låta bli.
Sedan skulle väl förtroendet för politikerna i Grekland (och kanske även andra länder) att skadas allvarligt. Man kan argumentera att förtroendet redan är obefintligt i Grekland, men jag tror ändå det kan bli sju resor värre. (Tänker på exempelvis den bitterhet som kan uppstå hos de som förlorar stora delar av sina besparingar etc etc.)
JNS:
> Varför anser en professor i NEK att Grekland på lång sikt bör
> ha samma valuta som Tyskland?
Det är ingen som har påstått att Europa är ett optimalt valutaområde. Jag tror att det hade varit bäst för alla parter om Grekland inte hade gått med i EMU. Men nu är Grekland där, och då är frågan hur man bäst ska hantera den situationen. Vad jag ville säga med min artikel i DN var att ett grekiskt utträde ur unionen inte är en enkel patentmedicin som på ett smärtfritt sätt löser alla problem. Det verkar vara lika smärtsamt för Grekland att gå ur som att stanna kvar.
> Hur sannolikt är det att efter att t.ex halva den grekiska
> statsskulden har skrivits av, att Grekland skulle få lån för
> att rädda de inhemska bankerna? Är det troligt att väljarna
> i de andra EMU-länderna är så generösa?
Det handlar inte om generositet. Det ligger i de andra ländernas intresse att förhindra en kollaps i den grekiska banksektorn. Ren självbevarelsedrift, efter erfarenheterna av Lehman-kollapsen hösten 2008. Och det gäller oavsett om Grekland är inne i, eller utanför, valutaunionen.
Öskar Särnholm:
> Om man undantar de ganska stora problem det innebär för
> Grekland att lämna euron i praktiken, skulle inte minsta knyst
> om att Grekland ska lämna euron utlösa halv panik och ”bank
> runs” i resten av PIIGS? (PIIS) Om det är så skulle väl det
> kunna vara ett bra argument att låta bli.
Det beror på vad man menar med att “lämna euron”: är det en “minimalistisk” övergång till drachmer, eller är det en “fullskalig” övergång? Den frågan diskuteras ganska utförligt i den artikel som Martin Flodén inledde denna diskussion med att hänvisa till: DN Debatt
Oskar: Som du säger skulle de bli stor turbulens om Grekland lämnade euron, eller om detta bedömdes som sannolikt (jag talar då inte om den “minimalistiska” lösning Mats har diskuterat). Men även om sannolikheten var låg men inte obefintlig skulle jag flytta mina pengar. Jag har svårt att förstå hur någon har kunnat ha pengar på grekiska bankkonton under det senaste dryga året.
Nu vet jag inte särskilt mycket om hur den faktiska utveckling har varit, men mycket privat finansiellt kapital verkar ha flyttats ut från Grekland under senare delen av 2010 och första kvartalet 2011. Gissningsvis har kapitalflykten tilltagit sedan dess, men jag har inte sett data på detta.
Ang. data vore det intressant att se hur Greklands turistnäring och export har gått senaste året och sedan få den statistiken analyserad utifrån vad det betyder för Greklands ekonomi.
http://www.businessweek.com/news/2011-09-28/tourist-spending-in-greece-rises-14-2-percent-on-more-visitors.html
Så om uppgifterna är korrekta så var jag helt fel ute i min tro att det minskade förtroendet för Grekland allvarligt skadar deras turisminkomster.
Aaron Tornell och Frank Westermann hade en intressant artikeln i veckan:
Greece: The sudden stop that wasn’t
Vad jag förstår så har grekerna missbrukat ECB:s Target system för att täcka upp den privata kapitalflykten som startade 2007 och tog rejäl fart 2009.
De skriver:
“In theory, Eurosystem loans should not be counted as long-term debt because they only represent transitory debits and credits across central banks that allow for a smooth settlement of trades in goods and services. Thus, the Eurosystem loans line in Figure 1 should in theory not be far away from zero for an extended period of time. Starting in 2008, however, this has not been the case for Greece. In fact, the Eurosystem loans to Greece have taken on a magnitude which makes them anything but transitory. In other words, that line looks like it is not going to revert to zero anytime soon.”
Här är en fungerande länk:
http://www.voxeu.org/index.php?q=node/7033
Förstår man inte att det är skillnad på att ha en egen valuta knuten till en annan och att ha en gemensam valuta så har man inte greppat mycket inom valuta och nationalekonomi.
Argentina hade sin valuta knuten till USD. På samma sätt som Kina tills för bara något år sedan hade sin valuta knuten till USD.
Vad som hände i Argentina är att de ändrade växelkursen och sedan så tvingade de invånarna att växla sina dollar till den gamla kursen.
Därmed går det inte att jämföra Argentina och Grekland så som skett i denna bloggkommentar.
Visst är det skillnad på att ha en valutaunion som i Grekland och en sedelfond i kombination med utbredd dollarisering som i Argentina 2001. Att bryta sig ur valutaunionen är säkert svårare än att lösa upp sedelfonden och konvertera dollar- till pesokontrakt, men vari ligger den avgörande skillnaden som gör att jämförelsen är meningslös?
I att ena fallet så kunde landet göra växelkursvinster då de tvingade folket att växla in till den gamla nivån varpå de därmed kunde finansiera sina underskott, medan Grekland inte kan göra på motsvarande sätt.
Att sedan jämföra dessa ekonomiska situationer blir då ganska så löjligt för mig. Argentina ska jämföra smed t.ex. de baltiska länderna och hur de löste sina kriser på motsvarande sätt. Grekland verkar mest vara intresserade av att “någon annan ska betala”. Jag vet inte säkert men läst en artikel på nätet om att Grekland ställt in betalningarna 5 gånger under 1900-talet. Därmed är det extremt viktigt att statuera exempel med Grekland för vad som händer med länder som missköter sin ekonomi inom Euron och endast denna faktor gör att man inte kan jämföra Grekland med någon annan kris. Strategiskt betyder den så mycket mer än det rent “taktiska” att reda upp skuldberget.
Kalle: Jag förstår inte ditt första stycke.
Jag har också svårt att förstå hur du kan mena att lösningen av Argentinas kris 2001-02 skulle vara lik lösningen av de baltiska ländernas kris under 2008-09. De baltiska länderna skrev inte ner sina statsskulder, och de behöll sina fasta växelkurser.
Ett av mina argument för att Grekland ska tvingas lämna valutaunionen är just att “statuera exempel”. Detta dels genom att signalera till andra länder att det finns gränser för vilket beteende som accepteras inom unionen, dels genom att signalera till den grekiska befolkningen att de måste ta tag i sina egna problem och att de inte kan förlita sig på obegränsat stöd från omvärlden.
Enligt Reinhart och Rogoff har Grekland ställt in betalningarna på statsskulden fem gånger sedan självständigheten 1829. Ett av dessa tillfällen var under 1900-talet (men det var under en utdragen period med start 1932). Argentina har ställt in betalningarna sju gånger sedan självständigheten 1816. Fem av dessa tillfällen var efter 1950.
När Argentina ändrade växelkursen så hade folket ofta kvar sina tillgångar i det finansiella systemet och skulderna i dollar. Staten ändade växelkursen och därefter tvingade de invånarna att till viss del växla sina dollar till den inhemska valutan enligt den gamla växelkursen. Inte enligt den nya. Dvs staten gick betalt enligt den gamla växelkursen och det relativa värde på utlandsskulden minskade inte enligt valutanedskrivningen utan med mindre än så pga dessa tvångsväxlingar.
Så bra att någon tog sig tid att slå upp vilka som ställt in betalningarna och när.
Tvingas Grekland lämna Eurounionen så statuerar du inget bra exempel. Det är inget bra sätt att tro att ett land kan “komma undan” bara för att de vill. Vad som är att statuera avskräckande exempel är något helt annat. Att landets befolkning får råka ut för tuffa åtgärder. Så som skedde i både Argentina och Baltländerna. Kickas Grekland ut utan några direkt internt lidande beträffande överskuldsättningen så är inget exempel statuerat. Det säger bara att vi sparkar ut er och sedan får ni själva sköta jobbet. Dvs att de gör EU/Euron till syndabock för det aktuella landets befolkning. Dvs de kommer inte det minsta få någon återkoppling till vad som var felet utan de kommer “mentalt bara att skylla ifrån sig”. Dvs problemet kommer att upprepas eftersom landet hittills inte visat sig väldigt lite intresserat av att förstå sina misstag och då blir mer benägna att göra om samma sak igen. Så hur ska vi då nästa gång Grekland har en statsfinansiell kris agera för att då åter igen behöva stoppa in statliga pengar i bankerna igen? Det finns bara ett sätt att statuera exempel. Ge dem förutsättningar, gör detta eller så tar vi över era statsfinanser. Dvs låta tyskarna hålla en folkomröstning för att se hur villiga de tyska skattebetalarna är på att ytterligare en gång betala Greklands skulder. Säger de då nej så är det enkelt, det kommer att ske neddragningar i den grekiska statsbudgeten där det väldigt snabbt blir balans och grekerna själva bara får sitta som åskådare. Klart att detta har grovt inskränkt Greklands suveränitet. Men tyvärr, det krävs att alla sköter sig inom rimliga gränser, något t.ex. Greklands fackföreningar visat sig inte kunna göra i denna uppkomna situation.
Kalle, du skriver: “När Argentina ändrade växelkursen så hade folket ofta kvar sina tillgångar i det finansiella systemet och skulderna i dollar. Staten ändade växelkursen och därefter tvingade de invånarna att till viss del växla sina dollar till den inhemska valutan enligt den gamla växelkursen. Inte enligt den nya.”
Det är ju så det skulle gå till även för Grekland. Skulder och tillgångar uttryckta i euro skulle omformuleras i drachmer (t ex till kursen 1:1), och drachmern skulle sedan falla i värde.
“Det är ju så det skulle gå till även för Grekland. Skulder och tillgångar uttryckta i euro skulle omformuleras i drachmer (t ex till kursen 1:1), och drachmern skulle sedan falla i värde.”
Hävdar du att Grekland själva kan bestämma att skulder tagna i andra länder i deras valuta ska konverteras till t.ex. drachmer?
Krig here we come …
Jag menar alltså att man skulle göra ungefär som i Argentina. Hushållens insättningar i grekiska banker skulle omvandlas från euro till drachmer. Och deras inhemska euroskulder skulle också omvandlas till drachmer.
Förmodligen skulle grekiska banker också komma att ställa in betalningarna på en stor mängd utländska skulder. Och den grekiska staten skulle som sagt behöva skriva ner sin utlandsskuld kraftigt. Många utlänningar blir säkert upprörda och besvikna av detta, men jag tror att de gör bäst i att bita i det sura äpplet och acceptera sådana förluster. Ofta har de ju själva bidragit till denna oreda, t ex genom att köpa grekiska statsobligationer till hög ränta i den tveksamma förhoppningen att ränteskillnaden inte speglar en kreditrisk.
Grekland behöver ett moratorium när det gäller återbetalningen av nödlånen.Som bekant kan kon inte mjölkas förän den har kommit upp på fötterna.Att lämna EMU – samarbetet är det sämsta alternativet för Grekland,hur betalar man skulder i Euro när den egna valutan devalveras?
Det ena utesluter ju inte det andra. Jag tror att alla här är överens om att den grekiska skulden måste skrivas ner kraftigt oavsett om de stannar i valutaunionen eller ej. Att skulden skrivs ner är viktigare än valet av valuta.
Om Grekland lämnar valutaunionen måste även merparten av hushållens skulder skrivas om i den nya valutan, dvs jag tror inte att det alternativ Mats Persson kallade “minimalistiskt” skulle kunna fungera.
Egentligen, varför? Kan inte grekiska staten expropriera medborgarnas tillgångar och sälja till utlänningar så att skulden kommer ner på en rimligare nivå?
Alternativet är ju att tyska staten exproprierar tyska medborgarers tillgångar (i form av skatt) och betalar. Det är ju grekerna som överkonsumerat och tyskarna har lagomkonsumerat. Det rimliga vore väl alltså att osthyvla lite grekiska tillgångar snarare än lite tyska? Moral hazard osv. För att inte tala om moral med versalt m: först måste tyskarna gneta i tio år för att uppnå en intern devalvering efter återföreningen medan grekerna lever livets glada dagar i tio år efter euro-införandet, sedan ska tyskarna betala grekernas skulder. Det är moraliskt direkt stötande – betydligt mer så än expropriation av privata grekiska tillgångar.
Martin: Jag undrar hur du kan vara professor i nationalekonomi.
Vilka euroskulder skall skrivas om till “ny-drakmer” och vilka skall inte skrivas om till “ny-drakmer”? Alla tillgångar utom lagligt betalningsmedel är ju skulder. Vad folk har på banken är ju bankernas skulder.
Dessutom är det så att ett land som har gått med i Euro-systemet och är medlem av EU, vilket gäller Grekland, inte får lämna euro-systemet innan landet har gått ur EU. Denna regel kan givetvis ändras, men en regeländring kräver offentliga beslut i EU.
Hur tror du att den grekiska allmänheten skulle bete sig om man började diskutera en eventuell ändring av regelverket eller man började diskutera ett grekiskt utträde ur EU?
När allt kommer omkring är i praktiken det enda man kan skriva ned de obligationer som grekiska staten har gett ut. Jämförelsen med Argentina är i det närmaste helt irrelevant med det förbehållet att det underliggandeproblemet är den reala växelkursen.
Att justera en peg nedåt eller låta en tidigare peggad valuta sjunka är en sak, men att gå ur en valutaunion är en helt annan sak. Att gå ur en valutaunion är mycket komplicerat och kompliceras dessutom i det här fallet av att Grekland inte unilateralt infört en främmande valuta som sin egen.
Det vore alltså aningen enklare för Montenegro att överge euron än för Grekland, men också i det fallet vore det svårt.
Ottmar Issing som till skillnad från Martin Flodén är en mycket kunnig person förordar att den grekiska statens skulder skall skrivas ned och det är nog i praktiken det enda man kan göra och att göra det betyder faktiskt att man genomför en devalvering av all KONVERTIBEL valuta som har emitterats av grekiska staten.
Du förutspådde att Lettland skulle komma att devalvera och så blev inte fallet. I Lettlands fall hade det dessutom varit oändligt mycket enklare, eftersom det handlade om en valutapeg.
Dessutom tyder ju den ökande turistströmmen på att Greklands reala växelkurs har börjat falla precis på sama sätt som den tyska reala växelkursen i förhållande till den spanska föll under den spanska boomens dagar.
I ett tidigare inlägg (Kan Grekland lämna euron?, 5/5 2010) skrev jag om dessa problem och där finns även referenser till folk som har studerat både de juridiska och de ekonomiska/praktiska problemen om ett land skulle lämna valutaunionen. Slutsatserna av de studierna är mycket riktigt att det är både juridiskt och praktiskt mycket komplicerat men förmodligen inte omöjligt.
Jag kan inte minnas att jag har förutspått en devalvering i Lettland. Se kommentarstråden i Daniels inlägg om detta (Borde Lettland devalvera? 9/1 2009).
Det är mycket svårt att gå ur en valutaunion om man som Grekland är både är medlem av EU och eurosystemet.
Vad gäller ett land som Montenegro vore det aningen enklare, men redan i Montenegros fall vore det mycket svårt att återinföra en nationell valuta.
Redan för ett land som har euron som valuta utan att tillhöra EU som exempelvis Montenegro är det mycket svårt att införa en ny valuta.
I Greklands fall är det nära nog omöjligt efterom landet är medlem av EU och eurosystemet.
Dessutom införde den argentinska staten ett uttagsförbud; det vill säga folk fick inte ta ut något ur bankerna strax innan devalveringen.
Jag är inte helt säker på vad som gäller, men jag är 99% säker på att EU:s juridik inte medger att en medlemsstat begränsar rätten att ta ut pengar ur ett visst lands banker.
Det finns kanske EU-medborgare som har deponerat medel hos de grekiska bankerna och inte kan man inskränka deras rätt att göra uttag hur som helst.
En första förutsättning för att en eventuell devalveringsprocess inte skall leda till att allt växlas över till eurosedlar utgivna av stabila medlemsstater måste rimligen vara att det införs stränga ransoner av hur mycket lagligt betalningsmedel man får ta ut ur bankerna och eftersom folk kan använda bankkort till att köpa guld eller schweizerfranc och på det sättet också tömma bankerna kan man vara 99,999999% säker på att Grekland inte kommer att återinföra drakman.
Det är nämligen praktiskt taget omöjligt givet förutsättningarna. Skulle man emellertid göra det nästan omöjliga så skulle följden bli att Grekland hade en ekonomi byggd på sedlar och mynt den dag den nya drakman kunde sättas i omlopp.
Det sätt på vilket den kunde sättas i omlopp vore genom att den erbjöd en billig möjlighet att betala vissa skulder med nominellt värde i euro.
Om Grekland nu, vilket inte kommer att ske på grund av EU:s rättssystem, skulle införa en ny drakma 1:1 mot euron skulle ingen befatta sig med denna valuta. Den måste kosta mindre än en euro och den måste kunna påtvingas fordringsägare med hjälp av lagstiftning.
Om Grekland väljer att betala all dem som köpt grekiska statsobligationer med hjälp av drakmer så är det inte säkert att dessa drakmer vore värde någonting, eftersom de måste vara lagligt betalningsmedel som går att påtvinga andra fordringsägare eller måste deras värde vara garanterat genom en sedelfond.
Däremot och som redan sagt skulle Greland efter att ha gått ur EU kunna trycka upp drakmer, förklara att den nya drakman vore lagligt betalningsmedel 1:1 för gamla euroskulder där gäldenären vore grek eller gäldenären vore den grekiska staten samt att en sådan ny drakma kostade mindre än euro. I så fall skulle det uppstå efterfrågan på ny-drakma.
Eftersom detta skulle innebära att man blåste alla dem som har fordringar mot Grekland så skulle man sannolikt också tvingas lämna EES-systemet. Jag betvivlar nämligen att man kan hävda att en tysk som har fordringar ställda i euro riktade mot en grek verkligen kan gottgöras genom att greken betalar med ny-drakmer ens enligt EES-rätten.
Det mest troliga scenariot om man inte stöder Grekland tillräckligt är alltså att grekiska statsobligationer skrivs ned i värde, helt enkelt eftersom det inte finns något regelverk för hur man driver in fordringar mot en stat som inte betalar.
Att införa en ny-drakma är ytterligt komplicerat och förmodligen helt meningslöst eftersom alla fordringsägare skulle kunna agera förutseende.
Ytterligare ett enormt problem som fullständigt förbises av professor Flodén är att fordringsägarna kan säga upp alla lån innan någon ny-drakma har sett dagens ljus.
De allra flesta penninglån kan sägas upp av den enda anledningen att det behagar fordringsägaren att säga upp lånet.
Skulle man börja diskutera att ge Grekland möjligheten att införa en ny-drakma inom EU alternativt att Grekland skulle begära utträde ur EU kan vara helt säker på att praktiskt taget alla lån som kunde sägas upp skulle sägas upp.
Summan av kardemumman är alltså att professor Flodén varken har förutspått en lettisk devalvering eller att han har påstått att det är enkelt att gå ur eurosystemet.
Jag påstår att det är praktiskt taget omöjligt för en enskild medlemsstat att överge euron och jag är av den meningen att den reala växelkursen bäst anpassas genom inflationsdifferenser i en monetär union om än att jag menar att eurosystemet är suboptimalt och i de flesta avseenden sämre än ERM.
En mycket intressant sak som framkommit i denna diskussion är hur Grekland hanterat ett underskott i betalningsbalansen genom att centralbanken lånat pengar för att inte kreditexpansionen skulle avstanna naturligt genom underskottet i betalningsbalansen, vilket borde vara den naturliga mekanismen i en valutaunion. Nu står man där med en alltför hög real växelkurs mitt i en monetär union utan annat än en högst teoretisk nödutgång.
Intressant är dock om denna kris hade kunnat avstyras innan den uppstod om den deficitära grekiska betalningsbalansen hade tillåtits ge omedelbart genomslag på de monetära förhållandena i Grekland. Svaret är att ingen vet.
Kanske är Montenegro ett land man kan jämföra med, eftersom Montenegro är unilateralt anslutet till eurosystemet och av det skälet tvingas låna på helt marknadsmässiga villkor. Kan en kris av grekisk magnitud uppstå i Montenegro, eller skulle en deficitär betalningsbalans avsluta festen innan baksmällan hade infunnit sig? Jag vet inte, men jag tycker att det är en intressant fråga.
Jag ber om ursäkt för mitt överilade påhopp på professor Flodén.
Det är väl också så att den räntepolitik ECB bedrivit knappast gjort det lättare för något europeriferiland att få till stånd någon tillväxt, något som väl till syvende och sist ändå behövs för att få fart på ekonomin och göra det möjligt att på sikt betala igen några som helst skulder och få balans i budgetar?
Vad har geografin med något att göra? Du vet mycket väl att PIIGS-länderna har ett problem gemensamt: den dåliga (expansiva) finanspolitiken under 00-talet resp bristen på reformer (möjligen med Irland som undantag – där verkar krisen snarare bero på macho-politik “vi garanterar alla banker” – men fortfarande hemtillverkat).