Vetenskap eller sanning? Andersson och Jonung svarar på kritiken

Detta är gästinlägg av Fredrik N G Andersson och Lars Jonung, båda verksamma vid Ekonomihögskolan vid Lunds universitet.

Under senare år har Lars E O Svensson gjort sig känd som skarp kritiker av Riksbanken. Hans kritik vilar i stor utsträckning på en ekonometrisk studie vilken täcker åren 1997-2011. Vi har i en rad inlägg vänt oss mot denna studie (se här, här och här). Vi hävdar bland annat att hans ekonometriska beräkningar inte är robusta, att hans modell är för begränsad för att ligga till grund för en trovärdig analys av penningpolitiken och att Riksbanken under åren 1997-2011 har uppfyllt inflationsmålet. En intervju i Svenska Dagbladet har fått Svensson att publicera ett inlägg på Ekonomistas med rubriken ”Jonung och sanningen”, raskt följt av ”Jonung och sanningen II”. Här ger vi vår syn på Svenssons inlägg.

Vår debatt med Svensson handlar i grund och botten om den svenska Phillipskurvan: hur ser den ut, hur stabil är den och kan den användas för att förstå effekterna av Riksbankens politik? Bakgrunden till vårt meningsutbyte är i korthet denna. År 1958 fastslog Phillips ett negativt samband mellan löneinflation och arbetslöshet i Storbritannien för åren 1861-1957. Förhållandet blev snart känt som Phillipskurvan. Med tiden uppfattades den som ett stabilt bytesförhållande, där kurvan kunde användas som vägledning för penning- och finanspolitiken. Den ekonomiska politiken kunde välja nivån på arbetslösheten till priset av hög eller låg inflation, d v s en punkt på kurvan.

Den höga inflationen på 1970-talet undergrävde tron på den stabila Phillipskurvan. Inflationsförväntningarna infördes då som en central förklaringsvariabel till inflationen i modellen. Med detta steg försvann möjligheten att välja avvägningen mellan arbetslöshet och inflation på lång sikt. Den långsiktiga kurvan beskrevs därmed som vertikal. Skälet till att Phillips fick en stabil kurva var att han skattade den för en period med låg inflation och därmed låga inflationsförväntningar, dvs för guldmyntfoten. I en sådan värld erhålls en stabil kurva utan att hänsyn till data över förväntningarna. Phillips kunde därför bortse från dem i sina skattningar.

Har Sverige nu hamnat i ett läge som påminner om guldmyntfotens låga inflation? Ska vi tro Svensson är svaret ja. Han har nämligen skattat olika Phillipskurvor för Sverige för perioden 1997-2011 där inflationsförväntningarna inte har något signifikant inflytande på inflationen. Han blåser på så sätt liv i den ursprungliga Phillipskurvan. Med hjälp av denna räknar Svensson ut att Riksbanken har bidragit till 38 000 fler arbetslösa i genomsnitt under varje år för perioden 1997-2011. Skälet är en alltför stram penningpolitik där den faktiska inflationen hamnat under inflationsmålet på 2 procent. Dessa siffror utgör en central del av Svenssons kritik mot Riksbanken. Han hävdar i korthet att Riksbanken placerat Sverige på ”fel” punkt på en stabil Phillipskurva för Sverige. Svenssons siffror har fått stort genomslag i den allmänna debatten.

Vi vänder oss mot Svenssons slutsatser med stöd av en rad argument och tester. Eftersom Svensson i sina två inlägg i Ekonomistas lägger fokus på inflationsförväntningarna börjar vi med dessa för att senare ta upp annan kritik. Våra ekonometriska tester finns dels här i ett appendix, dels i vår längre studie The Return of the Original Phillips curve?

Inflationsförväntningarnas roll: Som svar på vårt påpekande att hans ekonometriska kalkyler inte är robusta, redogör Svensson i sina två inlägg för hur han kommer fram till att inflationsförväntningarna inte är signifikanta. Han avslutar sitt första inlägg med en uppmaning till andra att kontrollera resultaten. Det är precis vad vi gjort. Vi har använt hans datakällor och modeller för att replikera hans beräkningar – enligt vedertagen vetenskaplig metod. Vi publicerade vår granskning som en 30 sidor lång uppsats på nätet i augusti i år. Vi rapporterade resultat från denna i vår artikel i Ekonomisk Debatt i september som stöd för vår kritik av Svensson.

Här vill vi komma med ett viktigt påpekande som gäller både för Svenssons och våra beräkningar. I alla ekonometriska studier tvingas forskaren göra olika antaganden rörande hur modellen, i vårt fall Phillipskurvan, bör specificeras och rörande de ekonometriska metoder som modellen ska skattas med. I vår och i Svenssons studie finns i huvudsak två ekonometriska problem att lösa, vilka vi diskuterar i detalj nedan. Dessa problem gäller tidsförskjuten data samt överlappande data. Svensson väljer en metod som tar hänsyn till ett av dessa problem medan vi väljer en annan metod som tar har hänsyn till bägge. Vi säger inte att vår metod är den bästa eller att Svenssons är den sämsta. Båda har sina för- och nackdelar – som vi diskuterar i vår studie och i det bifogade appendixet. Det centrala budskapet med våra skattningar är att valet av metod påverkar resultaten på ett sådant sätt att vi inte kan dra bestämda slutsatser om penningpolitikens effekter.

Det första ekonometriska problemet gäller tidsförskjuten data. Data över inflationsförväntningarna kommer från undersökningar där intervjupersoner får svara på frågor av typen: hur mycket tror du att konsumentpriserna kommer att stiga under de kommande 12 månaderna? Inflationsförväntningarna mäter således den förväntade årsinflationen. I sina regressionsmodeller mäter Svensson däremot inflationen som kvartalsförändringen i konsumentprisindex (KPI). Han studerar med andra ord hur mycket priserna har stigit under ett kvartal medan inflationsförväntningarna mäter hur mycket priserna förväntas ändras under en horisont på fyra kvartal. Som vi visar i vår studie påverkar denna blandning av inflation på kvartalsbasis med förväntningsdata på årsbasis Svenssons resultat. Han får bland annat en tidsförskjutning som bidrar till att inflationsförväntningarna i hans modell inte får någon påverkan på inflationen.

Tidsförskjutning uppstår eftersom årsinflationen kan ses som ett löpande genomsnitt av kvartalsinflationen. Som allmänt känt skapar löpande genomsnitt en tidsförskjutning (se t ex diskussionen på s 64-65 i här för en enkel beskrivning av problemet), vilket i detta fall betyder att en förändring i kvartalsinflationen inträffar ett till två kvartal före motsvarande förändring i årsinflationen. När en eller ett par variabler i en ekonometrisk modell är tidsförskjutna måste de på ett eller annat sätt korrigeras. Om så inte görs blir de ekonometriska skattningarna felaktiga. Tyvärr gör Svensson ingen sådan korrigering.

Ett skäl till att Svensson använder kvartalsinflation istället för årsinflation är att han vill avstå från att använda s k överlappande data, vilka också ställer till med ekonometriska problem. Svensson väljer med andra ord att lösa ett ekonometriskt problem, överlappande data, men samtidigt får han ett nytt problem med tidsförskjuten data, vilket han inte löser.

Svenssons ansats utmynnar i den ursprungliga Phillipskurvan, där den långsiktiga kurvan inte är vertikal och där inflationsförväntningarna inte har någon påverkan på inflationen. Med vår ansats får vi en vertikal långsiktig Phillipskurva med i de flesta fall signifikanta inflationsförväntningar, dvs vi finner stöd för en version av Phillipskurvan med förväntningar.

Den rimliga slutsatsen av vår analys är att det är svårt att tala om hög precision och robusta resultat såsom Svensson har gjort om sina kalkyler. Det säger ju Svensson själv i sitt första Ekonomistas-inlägg när han skriver att ”lutningen på den långsiktiga Phillipskurvan beror på vilket kvartal urvalsperioden börjar”. Om det ska finnas någon stabil långsiktig Phillipskurva får den inte var så känslig av valet av urvalsperiod. Denna skrivning borde ju fungera som en larmsignal för Svensson själv innan han ger medial uppmärksamhet åt sina siffror.

Även om vi skulle utgå ifrån att Svenssons ekonometriska skattningar är så robusta och så precisa som han hävdar, så kvarstår en rad invändningar mot Svenssons slutsatser. Här nämner vi kortfattat fem andra aspekter som måste uppmärksammas för en samlad och balanserad bedömning av Riksbankens politik.

Genomsnittet: Riksbanken har ett inflationsmål – inte ett prisnivåmål. Svensson utvärderar Riksbankens penningpolitik som om den hade ett prisnivåmål genom att kräva att den genomsnittliga inflationen ska vara lika med riktvärdet på två procent. Vid ett inflationsmål måste inflationen inte i genomsnitt bli exakt lika med riktvärdet om de oväntade chocker samhällsekonomin drabbas av är osymmetriska, dvs fler negativa än positiva chocker eller vice versa.

Ser vi först på perioden före finanskrisen 2008 är den genomsnittliga KPIF-inflationen 1,9 procent. Sedan, i samband med finanskrisen och eurokrisen, blir avvikelsen större, men i genomsnitt för hela perioden 1995-2013 är KPIF-inflationen 1,8 procent. KPI-inflationen avviker mer från målet än KPIF-inflationen beroende på fallande boenderäntor, men detta är en effekt som Riksbanken oftast bortser från i sina penningpolitiska beslut. Riksbankens måluppfyllelse var med andra ord god under dessa perioder. Det blir då svårt att göra den skyldig till att skapa onödig arbetslöshet som Svensson gör.

Begränsad modell: Svensson använder sig av en enkel Phillipskurva med i stort sett bara två variabler – inflation och arbetslöshet – för att bedöma effekterna av penningpolitiken. Vi anser att detta är en för begränsad modell för att beskriva sambandet mellan inflation och arbetslöshet. Det behövs en modell med fler variabler som åtminstone tar upp växelkursen, kreditvolymen, finanskrisen, den internationella konjunkturen explicit för att ge en rimlig bild.

Även med mycket stora modeller kvarstår dock osäkerheten om penningpolitikens effekter på arbetslösheten. Söderström och Vredin (2013) har studerat detta med hjälp av Riksbankens egen modell Ramses. De kommer fram till slutsatsen att ”[d]et ärliga svaret är att vi helt enkelt inte vet, inte ens när vi använder de bästa vetenskapliga metoder som finns tillgängliga. Och även om vi accepterar någon av dessa beräkningar så innebär de inte nödvändigtvis att penningpolitiken kunde ha bedrivits bättre när besluten fattades”.

Osäkerhet i data: Skillnaden mellan Riksbankens tvåprocentsmål och den faktiska KPI-inflationen är som högst 0,6 procentenheter i genomsnitt för 1997-2011. Rensat för ränteeffekten är skillnaden mellan inflationsmålet och KPIF-inflationen 0,2 procentenheter. Vi anser att det är orimligt att tro som Svensson att dessa i ett historiskt sammanhang små avvikelser kan ge upphov till stora arbetslöshetseffekter – i synnerhet om vi tar hänsyn till ändringen 2005 i metoden bakom konsumentprisindex, som sänkte inflationstakten för 1995-2004 med i genomsnitt 0,2 procentenheter per år, samt till osäkerheten i mätningen av både inflationsförväntningarna och de officiella inflationssiffrorna. Se Jonung (1986) om hur osäker allmänheten är om sina inflationsförväntningar och Jonung (1981) om spridningen av inflationsförväntningarna.

Det långa perspektivet: Svensson finner stöd för en enkel Phillipskurva för åren 1997-2011, dvs en Phillipskurva som har samma specificering som den som Phillips ursprungligen använde. När vi ser på längre tidsperioder än de 15 år som Svensson räknar på så blir resultatet annorlunda. Skattningar av den svenska Phillipskurvan, se t ex Jonung och Wadensjö (1979), visar att det inte finns någon stabilitet att tala om. Kurvan snurrar runt. Mönstret är oregelbundet. Det behövs modeller med fler variabler för att förstå lönebildningen – se Jonung och Wadensjö (1978). Den historiska bilden inbjuder till försiktighet när vi använder den ursprungliga Phillipskurvan för att dra slutsatser om penningpolitiken.

Lucaskritiken: Även om det skulle finns en statistiskt sett stabil Phillipskurva för perioden 1997-2011 är det inte säkert att en annan penningpolitik hade gett det utfall som Svensson räknar med. Så fort Riksbanken försöker utnyttja ett till synes stabilt samband mellan inflation och arbetslöshet kommer allmänheten, löntagarna och arbetsgivarna att anpassa sig till detta. Därmed riskerar det statistiska sambandet att upplösas. Detta är den s k Lucaskritiken som har haft en fundamentalt inflytande på synen att bedriva ekonomisk politik.

Svensson diskuterar inte dessa fem punkter i sina svar till oss. Han lägger all energi på att försvara sina skattningar av den ursprungliga Phillipskurvan. Det vore värdefullt för debatten om han även tog upp viktiga frågor utanför sin modellansats.

Till sist, vi uppskattar Svenssons uppmaning att kontrollera hans studier. Vi hoppas att andra forskare får inspiration att ta samma steg som vi. Naturligtvis ställer vi våra data och beräkningar till förfogande till den som önskar. Det gäller att testa olika hypoteser och teorier i jakten på förståelse av vad som hänt med svensk ekonomi under senare tid. Det handlar inte om ”sanning” utan om vetenskap.

Not: Läs gärna Lars E O Svenssons svar på detta inlägg.

Appendix: Nya skattningar av Phillipskurvan

Här följer en mer teknisk genomgång av vårt svar på ”Jonung och sanningen II”. Se också vår längre uppsats för en fylligare bild.

I våra studier modellerar vi årsinflationen som den beroende variabeln för att undvika de ekonometriska problem som uppstår när en serie, i vårt fall inflationsförväntningarna, är tidsförskjuten jämfört med den beroende variabeln i modellen. Svensson väljer att arbeta med inflationen mätt på kvartalsbasis som ger problemet med tidsförskjuten data.

Svensson kritiserar i sitt senaste inlägg våra skattningar med argumentet att våra modeller är felspecificerade. I nästa steg estimerar han helt nya modeller med årsinflation som han hävdar är bättre än våra. Dessa skattar han med minsta kvadratmetoden (OLS). OLS lämpar sig inte i detta fall på grund av överlappande data. Dessa ger upphov till ett s k endogenitetsproblem (se t ex Harri och Brorsen för en diskussion). För att lösa endogenitetsproblemet har vi skattat om Svenssons nya modeller med en two-stage-least-squares (TSLS) där vi hanterar endogenitetsproblemet genom att använda instrument. I dessa skattningar har vi använt samma instrument som i vår längre studie.

Kolumnerna 1 till 4 i Tabell 1 visar skattningarna med OLS och kolumnerna 5 till 8 med TSLS. Vår diskussion med Svensson gäller den långsiktiga Phillipskurvans lutning. Dessa parametrar ges i det grå fältet i Tabell 1. Som framgår där försvinner den långsiktiga korrelationen mellan arbetslöshet och inflation när modellen skattas med TSLS – den metod vi har använt. Med OLS, den metod som Svensson väljer, finns en signifikant långsiktig korrelation mellan arbetslöshet och inflation. Eftersom OLS i detta fall ger felaktiga estimat bör vi inte använda dessa skattningar i analysen av Phillipskurvan.

Inflationsförväntningarna är inte heller signifikanta i Tabell 1 när laggade värden av inflationen inkluderas i modellen. Vi tolkar de laggade värden som mått på inflationsförväntningarna, vilket är ett vanligt antagande. Som framgår av vår längre studie finns signifikant korrelation mellan inflationen och inflationsförväntningarna.

Vår huvudslutsats från Tabell 1 blir densamma som från vår tidigare analys. Olika metoder ger olika utfall. Detta är skälet till att Svenssons påstående om robusta resultat och hög precision inte övertygar.