På DN Debatt skriver idag ett antal medlemmar i SNS förtroenderåd, däribland Daniel och jag, att sättet SNS hanterat diskussionen kring rapporten Konkurrensens konsekvenser är oacceptabelt.
Comments
Trackbacks
-
[…] Går dom ifrån den måste jag ifrågasätta om SNS har ett existensberättigande. 7 medlemmar av SNS förtroenderåd skriver en svavelosande artikel i DN som avslutas med Ansvar måste utkrävas […]
-
[…] och inlägg av ledamöter i förtroenderådet på ekonomistas (https://ekonomistas.se/2011/09/24/fortroenderadets-fortroende/). Share this:DelaFacebookE-postLike this:GillaBli först att gilla denna […]
-
[…] motsvarande sätt är Studieförbundet Näringsliv och Samhälles agerande efter forskningschefen Laura Hartmans presentation av den studie som visar att det inte […]
Ekonomistas 
Man får hoppas att ledningen i SNS lär sig skilja på ideologi och vetenskap.
Förtroenderådet tycks ha en bra bit över 100 medlemmar. Sju av dessa står bakom denna rakryggade debattartikel. Vad tycker de övriga? Att de flesta tycks ha valt att inte har ställa sig på den akademiska frihetens sida är kanske minst lika viktigt för det framtida förtroendet för SNS!
Det är ju de sju bästa… 🙂
Jonas,
Jag gnällde härförleden på dig för att du inte var transparent nog.
Här är ni desto tydligare. Strong skrivning. Bra rutet. Rakryggat. Ingen skugga i denna skandal kan falla på er sju i förtroenderådet!
Mycket bra artikel, Jonas. Har spridit och bloggat.
Skandalen rullar vidare – nu har även statsvetarprofessorn Bo Rothstein meddelat att han hoppar av SNS:S Demokratirådet-rapport 2012
Rothstein avgick från SNS förtroenderåd 2001 efter en liknande skandal, men har vände tillbaka till fållan ganska snart, se artikeln “Kravet på forskaren: Byt åsikt” från 2001 http://www.aftonbladet.se/kultur/article10240963.ab
(är minnet kort eller lockar månne lönerna från SNS? Var ligger ersättningsnivåerna till externa forskare, någon som vet?)
Fattar inte varför inte mina kommentarer syns. Bra artikel hur som helst. Jag har bloggat och länkat.
I felciteringarnas tidevarv vill jag peka på sista meningen i Jonas inlägg “Konkurrensens konsekvenser är oacceptabelt.”
🙂
Om nationalekonomer konstaterar att [x orsakar y] och säger [x orsakar inte y] kan påståendet anföras som skäl att betrakta nationalekonomin som en pseudovetenskap, och intresset för disciplinen kan försvagas, inte minst om docenters och professorers rätt att säga [x orsakar y] = [x orsakar inte y] försvaras med emfas.
Om nationalekonomer strider för friheten att som forskare påstå att andras frihet saknar värde, kan efterfrågan på nationalekonomers produkter minska: människor upplever att friheten har ett värde och påståenden om motsatsen implicerar att forskares frihet saknar värde.
TT meddelar nu på förmiddagen att Anders Vredin avgår som Vd för SNS.
Almega bloggen svarar på er kritik.
När jag läser den kan jag inte annat än hålla med rubriken:
“Fri forskning måste kunna tåla kritik” http://bit.ly/ot0mr3
Vidare verkar Hartman ha mer att svar på än SNS.
Almega bloggen diskuterar även Jonas tidigare refererade rapporter samt Eva Mörks kapitel i den aktuella rapporten
Jag kan bara konstatera att Almega refererar till olika resultat i olika undersökningar, men att de låtsas som om att jag väljer att tolka resultaten på olika sätt. Av detta drar jag slutsatsen att Almega inte är särskilt intresserade av att föra en ärlig och konstruktiv och diskussion kring dessa frågor.
När jag läser Almegas svar finner jag ingen kritik emot dig utan en kritik mot SvDs rubriksättning samt emot Hartmanns tolkningar av vad du skrivit. De verkar ju sakna bäring i vad du skrivit.
Almega skriver:
“3. Långtgående slutsatser om påstådd ”betygsinflation” på friskolor
Så här formulerar sig forskningschefen Laura Hartman i rapportens slutsatser: ”Farhågorna om att konkurrensen skulle leda till betygsinflation och segregation har visat sig delvis befogade.”
Almega fortsätter:
“Möjligen undrar man då hur stor avvikelse är 0,1 standardavvikelser? Det framgår inte av SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser utan då får man gå till rapporten Betygets värde som Janos Vlachos 2010 skrev på uppdrag åt Konkurrensverket (sidan 30):”
Deras slut argumentation:
“Det är självklart att näringslivets företrädare ställer frågan varför SNS ger en rapport en presentation som leder till en sådan negativ bild av privata aktörer vilket det inte finns stöd för i rapporten? Har SNS i det här fallet drivits av en politisk agenda?
Sedan är det en annan historia att så fort näringslivet andas någon form av kritik så är forskningens frihet hotad. Granskning och en öppen diskussion är något som även forskningen ska tåla.”
Och om det stämmer att det inte finns stöd i rapporten för en sådan negativ bild av privata aktörer så måste ju forskarna tåla kritik utan att hojta om att bli censurerade.
Old Whig: Vad som är ohederligt med Almegas diskussion är att de blandar frågan om betygsinflation orsakad av konkurrens med frågan om huruvida friskolorna är generösare i sin betygssättning än de kommunala skolorna. Vad jag finner i min rapport “Betygets värde” är att konkurrensen i form av friskolekonkurrens driver upp betygsinflationen. Effekten är inte särskilt stor, men dock tillräckligt stor för att kunna förklara större delen av den betygsökning som en tidigare studie funnit orsakas av friskoleexpansionen (och som brukar lyftas fram som ett tecken på att konkurrensen gynnar eleverna). Att då hävda att det inte finns fog att prata om betygsinflation orsakad av konkurrensen är ganska märkligt.
En annan fråga är om friskolor sätter betyg på annat sätt än kommunala. Där har jag, liksom Skolverket, inte tidigare kunnat hitta några starka belägg för sådant beteende. I SNS-rapporten visar jag dock två nya resultat: i) trots sina bättre resultat på de nationella proven så tyder PISA-resultaten inte på att friskoleeleverna lär sig mer. ii) friskoleeleverna (från vinstdrivande grundskolor) får sämre betyg i gymnasiet än elever med motsvarande betyg från kommunala grundskolor. Skillnaden är ca 0.1 standardavvikelser, vilket kan tyckas vara lite. Man ska dock ha i åtanke att den skillnad till friskolornas fördel som ofta lyfts fram ligger på ca 0,15 standardavvikelser.
Man skulle önska att Almega var lika benägna att trivialisera 0,15 standardavvikelser till friskolornas “fördel” som 0,1 till deras “nackdel”.
Jag tror i princip inte det har någon betydelse vad forskarna hade för siffror att visa upp. Många kokar upp och bara vägrar vägrar! Likt religion.
Skandalen växer nu som sagt när Rothstein och Vredin lämnar. Men de annars så förnumstiga ledarskribenterna ligger lågt med detta i SVD, DN och Expressen.
Det är ju lätt ordnat med ett telefonsamtal, tänker ni skriva om det här? Inte vi heller, då bestämmer vi så.
Jag ska kanske tillägga om det fanns starkt empiriskt stöd för att tex friskolor var både billigare och hade högre kvalitet så skulle jag omedelbart stödja dem.
Men att många på högerkanten så starkt hänger fast vid ideologiska satser trots bristen på empiriskt stöd, det är både förvånande och till och med lite tragiskt. Det borgar heller inte för rationellt beslutsfattande.
Och det rationella tänkande är allt vi har.
Dagens industri hade en ledare (idag? låg på bordet på jobbet, hittar den inte på nätet) som jag tycker var helt lysande. De konstaterade kortfattat att man kunde ha synpunkter på en del av materialet, men ansåg lika fullt att det tonläge som använts av en del av bokens kritiker är helt oacceptabelt. Speciellt gäller detta de som har uppenbara kommersiella egenintressen i frågan (Peja, Bäckström, Bergström).
DI anser uppenbarligen att de som ägnat sin tid åt att försöka påverka SNS och dess VD har minst lika stor anledning att ransaka sig själva som Vredin har.
DI-artikeln är klargörande eftersom den visar att kontroversen i grunden inte handlar om höger eller vänster, privatisering eller inte, eller för den delen hur man ser på enstaka formuleringar i rapporten eller i debattartikeln, utan om hur man debatterar oenigheter på ett anständigt sätt.
Självklart kan man ha olika uppfattningar om ämnesval, tolkningar etc i denna rapport, precis som i alla andra SNS-rapporter, men man måste kunna presentera dessa uppfattningar på ett sansat vis, utan överdrifter.
Jag delar helt DI:s uppfattning om att vi inte kommit långt om vi låtsas som att den enda som felat är Vredin.
Håller med fullständigt.
“Jag ska kanske tillägga om det fanns starkt empiriskt stöd för att tex friskolor var både billigare och hade högre kvalitet så skulle jag omedelbart stödja dem.”
Jag maste saga att jag tycker att det racker med att de ar lika bra och inte dyrare for staten.
Enligt emprin leder konkurrens och skolval till vissa fördyrningar av skolverksamheten, betygsinflation och segregation. Därtill kommer ökade direkta och indirekta kontrollkostnader som krävs när man släpper in vinstdrivande intressen i denna typ av verksamhet. Till de indirekta kostnaderna hör, exempelvis, minskade möjligheter att ge seriösa estetiska kurser eftersom vissa aktörer skapar plojkurser med estetiskt alibi.
Jonas, du kan empirin (och formodligen aven teorin) i detta specifika amne (finansiering och agandeformer av skolan) oandligt mycket battre an vad jag nagonsin kommer att kunna den. Darfor forsoker jag, som du kanske noterar, inte ens att diskutera detta med dig da jag med storsta sakerhet alltid kommer att forlora dessa diskussioner. (Dock noterar jag att du nu verkar uttrycka dig mycket starkare om att privata alternativ skulle vara samre an vad du har gjort tidigare. Eller tar jag fel?)
Jag tycker daremot att ar intressant att papeka att de som forsoker pavisa rationellt tankande ibland ocksa i grunden baserar uttalanden pa vaderingar som knappast verkar vara rationella – om (notera “om”) ett privat och ett publikt alternativ ar precis lika bra, varfor skall da det publika alternativet per automatik anses vara att foredra? Detta kan tolkas som besserwissande eller som harklyvning men denna typ av grundinstallningar (bias) bland icke-forskare och (vissa) forskare kanns inte som ett helt ointressant amne.
Lat mig ocksa tillagga (med ursakt for spammandet) att den klassiska (mojligtvis liberala) ekonomiska standpunkten val anda maste vara att staten i forsta hand skall utfora de tjanster som marknaden antingen inte gor alls annars eller mojligtvis de som marknaden inte gor pa ett tillfredstallande satt?
Det är möjligt att jag låter mindre positiv nuförtiden men det beror nog mest på att jag irriteras på dem som insisterar på att förenkla och fördumma diskussionen om skolan. Just i dessa dagar är det mest friskoleförespråkare som gör sin skyldiga till detta, men i andra tider ser det annorlunda ut.
Alla har värderingar och att inte ha några är omöjligt för det vore att försöka befria sig själv från sin mänsklighet. Däremot måste man i forskningsrapporter kritiskt granska sina extra-vetenskapliga värderingar så att de inte blandar sig med vetenskapliga värderingar (sanning).
Jag skriver själv i fälten som privatperson. Jag talar om sant och falskt, det är riktigt. Men också om mina ideologiska värderingar. Det är just därför som jag gör detta i fälten.
När det gäller SNS-rapporten så försöker man från borgerligt håll, genom att lusläsa den, försöka hitta sådant som inte är sant. Desperationen är påtaglig.
Tanken verkar vara, läs till exempel den senaste artikeln om rapporten på Newsmill eller Almegabloggen (som Gudmundsson i SVD gjorde reklam för igår), att misskreditera rapporten.
Det är tungt att i 20 år snickra på ett projekt, där man hävdar att privat verksamhet är både billigare och har högre kvalitet för att sedan påtalas att en sådan tes saknar empiriskt stöd.
Det finns dock ett adekvat uttryck för denna process, det kallas för “psykologiskt tillstånd av förnekelse”.
“Alla har värderingar och att inte ha några är omöjligt för det vore att försöka befria sig själv från sin mänsklighet.”
Bra att vi ar overens om atminstone detta, det har inte varit helt latt for andra kommentatorer att ta till sig detta faktum.
“Men att många på högerkanten så starkt hänger fast vid ideologiska satser trots bristen på empiriskt stöd, det är både förvånande och till och med lite tragiskt. Det borgar heller inte för rationellt beslutsfattande.”
Tyvarr ar det ju inte direkt bara pa “hogerkanten” som man stark hanger sig fast vid ideologiska slutsatser trots brist pa empiriskt stod. (Har skulle man kunna fora fram ett argument om att detta “fasthangande vid ideologiska slutsatser” inte direkt ar ett bra argument for mer centralstyrning vare sig fran hoger eller fran vanster men det kanns kanske lite val off-topic).
Men emil,
i det här fallet har vi ju forskare som inte över huvud taget hänger an vid någon gammal uppfattning om den allmänna centralstyrningens förträfflighet! Som forskarna påpekar brukar de i tidigare sammanhang bli kritiserade från vänsterkanten efter publiceringar (och jag uppfattar det även som att kritiken tagit lite annan karaktär i detta fall).
Precis, det ar ju darfor som jag tycker det kanns lite markligt att folk “fran vansterkanten” helt plotsligt borjar saga sig sta upp for rationalitet och objektivitet nar de inte verkar gora det annars.
(Notera, inte riktat mot nagon specifik person utan mer en allman iaktagelse pa makroniva)
Vänstern står inte för rationalitet? Emil, du kanske skulle ta en kurs i idéhistoria?
Syftar du till forskarna? Poängen är ju att det INTE är vänster som smutskastat, förminskat, tystat ner. Varför måste högern försöka få även detta att bli vänsterns .. eh.. fel?
Sofia,
“Syftar du till forskarna”
Nej jag syftar inte pa forskarna som har skrivit SNS rapporten
“Poängen är ju att det INTE är vänster som smutskastat, förminskat, tystat ner. Varför måste högern försöka få även detta att bli vänsterns .. eh.. fel?”
det ar fullt mojligt for bade vanster och hoger att ha fel samtidigt
Olle, jag fasthaller absolut att MODERN vanster (tex sasom den representeras av socialdemokraterna och vansterpartiet) knappast star for rationalitet i ekonomiska fragor aven om jag mycket val vet att det fanns en hel del rationalitet pa vanstersidan for sisadar 100 ar sedan. Men nu ar vi definitivt langt off-topic sa det kanns som om vi avslutar diskussionen dar.
fråga till Jonas eller någon annan som forskat på dessa frågor: när studier av de här slagen räknar samman kostnader för att släppa in privata aktörer i en sektor som skolan, inkluderar sammanräkningen då även kostnader i form av tid, möda, pengar och oro som individer står för till följd av s.k. valfrihet? I så fall, vilka slags metoder används för att mäta de kostnaderna?
Nej, det görs i allmänhet inte. Dessa kostnader är, liksom valfrihetens egenvärde och ångesten över att inte kunna välja, närmast omöjliga att kvantifiera. Därför kommer ingen vetenskaplig studie att entydigt kunna sätta etiketten “bra” eller “dåligt” på denna reform. Ambitionen är mer modest att kvantifiera vissa aspekter vilket förhoppningsvis kan leda till en mer informerad diskussion.
Valfrihetens egenvärde är ju en moralisk fråga så där kan deskriptiv ekonomi ej ge svar. Men vilken ökad mängd arbetstid individerna måste lägga ner vid övergång till ett system med många privata aktörer bör väl gå att empiriskt mäta grovt med enkäter eller liknande verktyg? Likaså individens frustreradepreferenser eller upplevda (o)välfärd under de arbetsmomenten? Om de faktorerna inte räknas med så riskerar privatiseringens kostnader att underskattas stort.
Värde som värde, säger jag, men det är onekligen svårt att mäta. Sedan har folk alltid i någon mening valt (och bytt) skola. Även om fler drar på sig valkostnader nu, så kan man tänka sig att kostnaderna per skolbyte var betydligt större förr: det handlade om att antingen flytta eller ge sig in i förhandlingar.
Bra svar/resonemang. Och som någon påpekade häromdagen: varför skulle staten öht in på skolmarknaden och reglera från början? Nollhypotesen bör ju vara just noll regleringar oavsett marknad. Sedan bör varje ny reglering motiveras såväl när den införs som när den behålls. De allra flesta mänskliga relationer är ju trots allt ganska oreglerade.
Ig; jag tror att det jag som kom med papekandet for nagon dag sedan. Jag tror nog att det var fullt rimligt att staten gav sig in pa skolmarknaden fran borjan med tanke pa hur situation sag ut pa den tiden. Daremot haller jag med dig om att det idag inte verkar som om vi langre ar i en situation dar marknaden inte skulle tillhandahalla skolor (aven om det sakert finns stora geografiska variationer i detta). Da bor det nastan vara rimligare att staten/kommuner tar en reglerande roll snarare an en roll som marknadsaktor – precis som du sager sa bor marknadsingrepp forsvaras inte bara nar de infors utan aven fortgaende.
Att sedan Jonas arbete verkar visa pa att det finns stora forbattringar att gora inom regleringarna kanns det svart att inte halla med om.
Det som man ofta hör från moderaterna och Svenskt Näringsliv är att de levererar frihet i form av valfrihet. Det låter ju bra: Här kommer vi med en stor tallrik frihet som vi levererar till individen.
Men när man i USA väl ingått ett avtal med en vårdgivare till exempel inte sällan ett mycket stort privat bolag, så har de ju en väldigt stor makt att tolka villkor och behandlingar. Så när läkarna rekommenderar en viss behandling så kan bolaget säga nej. I Michael Moores Sicko finns ett sådant exempel där individen sedan avlider i brist på sin rekommenderade behandling. Där framgår även att vårdbolagen ger incitament till de handläggare som säger nej till behandlingar. Varför? Jo då går man med större vinst.
En bekant till mig som bor utomlands hon hade ett så kallat Gold Card, en dyr privat försäkring, läkarna rekommenderade en hjärtoperation. Hon hade för övrigt betalat premien i 30 år. Då så vårdbolaget nej, de tyckte hon var för gammal, så står det till med friheten i praktiken.
När man inför ekonomiska incitament genom en privatisering så tror jag att individens frihet minskar, för bolaget har incitament att säga nej till behandlingar som skulle rymmas inom budget helt enkelt för att vinsten blir större då.
Jag tror att det ar bra att skilja mellan utforarare och finansierare, det gar tex alldeles utmarkt att ha offentlig finansiering och privata utforare. Inom just vardsektorn verkar det fungera ganska bra i flera lander, tex Frankrike som ofta hamnar i topp i jamforelser mellan vardsektorer, atminstone vad galler rutinundersokninar (typ de som gors pa vardcentraler). Vad galler akutmottagningar eller stora specialistsjukhus verkar det tvartom inte vara lika effektivt med (enbart) privata utforare.
BTW: Valfrihet AR en sorts frihet (en delmangd om man sa vill)
Noterar med viss förvåning de överord som flera forskare tar till i diskussionen. Att forskningen är fri betyder inte att den är fri från kritik. Det betyder faktiskt inte heller att den är fri från kritik från branscher eller ens politiker som råkar vara föremål för den. Tvärtom – det är för forskare precis som för oss andra som verkar i det offentliga samtalet: bara att tugga i sig kritik och bemöta den. I sak. Inte för dess påstått bristande legitimitet.
Denna debatt har för mig uppenbarat en “prinsessan-på-ärten”-attityd hos vissa forskare (vilken påminner lite om den syn som kom fram när Tidningen Z, på sin tid, för nu ganska länge sedan, publicerade överklagandebrev från arga forskare som inte fått bli professorer), därtill kombinerad med den märkliga (och, antar jag, i ganska skyddade bunkrar framavlade) föreställningen att SNS skulle vara liktydigt med ngt slags akademi. Men SNS är en organisation som lever på frivilligt insamlade medel. Det finns därmed ett kausalt förhållande mellan den värdegrund och den utgångspunkt på vilken verksamheten, inkl forskningen, sker och tar sig uttryck, å ena sidan, och beredvilligheten hos existerande och potentiella finansiärer att frivilligt skicka pengar till det hela, å den andra. Like it or not. Forskningen är fri men finansiärerna är likaså fria att både diskutera och kritisera dess slutsatser, liksom att bedöma ev fortsatt finansiering efter förtroendet för det övergripande sättet att bedriva forskningen (projektens frågeställningar, utformning, kvalitetssäkringar etc), dvs på vidare grunder än gillandet av de ev slutsatser som produceras.
Man behöver inte ha läst många poäng vetenskapsteori för att kunna se att den diskuterade SNS-rapporten har flera brister ur ett strikt vetenskapligt perspektiv. Den f d forskningschefens slutsatser i avslutningen och presentationen, om att valfrihet inte lett till ngt positivt, följer inte på ngt sätt logiskt ur det som forskarna i sina egna kapitel presenterar, nämligen att det inte finns några empiriskt belagda effekter överhuvudtaget. Går man sedan in och tittar på enskilda kapitel märker man flera saker som på liknande sätt kan diskuteras, inte primärt i slutsatser, utan i presentation och förhållningssätt till fakta, som sedan leder fram till vissa slutsatser. Jonas Vlachos’ eget kapitel innehåller underlag för just sådana reflektioner (dessutom tycks Jonas utåt dra sina slutsatser längre än vad han gör i sitt kapitel). Härutöver får vi inte glömma det direkt falska påstående som upprepades två (2) gånger i slutkapitlet, som delvis underbyggde ett helt resonemang i detta kapitel, och som det sedan tog SNS ett helt dygn att rätta till (och där rättelsen i praktiken hade innebörden att SNS ändå inte hade fel i den slutsats man drog från de falska påståendena…). Ett faktum som i sig sänkte trovärdigheten för hela presentationen av produkten redan från början. Det är, som jag ser det, inte givet att en forskare som medverkar i ett projekt med dylika brister i första hand ska rikta kritik mot kritikerna. Det är heller inte givet att forskarnas kritik mot den organisation som finansierat/gett ut boken inte på ngt sätt ska beröra frånvaro av kvalitetssäkring (t ex av vilka slutsatser som kan dras från de egna bidragen).
Så alla ni forskare: ni kan inte åberopa ngn immunitet mot kritik och SNS är, i alla fall som många av oss ser det utifrån, inte ngn akademi vars verksamhet saknar samband med t ex medlemmars/bidragsgivares förtroende för organisationen – bl a just utifrån dess sätt att kvalitetssäkra forskning. Ur ett vetenskapligt perspektiv, relaterat just till kvalitetssäkring, är och förblir “Konkurrensens konsekvenser” en på flera punkter klandervärd produkt, vilket debatten också har visat. De tydliga bristerna har därmed också skymt förekommande förtjänster. Den som menar att det är kritikerna som ska klandras för detta, eller för att de påpekar detta, påminner mig om folkhopen i “Kejsarens nya kläder” som helt enkelt, och mot bättre vetande, vill fortsätta låtsas att kejsaren är påklädd i full prakt. Bara för att det av ngt skäl är enklast och trevligast så.
Svarande på Idergaard är givetvis först och främst rapportens författare. Men för egen del konstaterar jag att ingen sagt något om att SNS-rapporten inte får kritiseras. Här slår Idegaard mångordigt in öppna dörrar.
Sedan talar Idergaard om valfrihet. Låt mig tillägga att rapporten inte handlar om valfrihet. Detta ämne berörs bara marginellt.
Man kan ifrågasätta det historiskt korrekta i att påstå att valfrihet var ett viktigt värde när privatiseringarna igångsattes. Jag citerar Alliansfritt: “Marika Lindgren Åsbrink har, som vanligt, undersökt hur det ligger till med saker och ting. Friskolereformen för 20 år sedan handlade inte i första hand om valfrihet – det var inte så det motiverades. Regeringen Bildts proposition lyfte fram kvalitet och kostnader som huvudargument. Svenskt Näringsliv hade inte med valfriheten alls när de viktigaste argumenten sammanställdes.”
Källa:http://www.alliansfrittsverige.nu/2011/09/kvalitet-och-kostnader-motiverar-inte.html Se närmare på de källor som finns vid länken.
Idergaard vill tala om valfrihet för att dra undan uppmärksamhet från vad rapporten egentligen handlar om.
Det är istället ett sensationellt magplask som de borgerliga nu försöker slippa undan. Göran Dahlgren är en av de ledande forskarna inom folkhälso- och sjukvårdsforskning. Han skriver: “Den borgerliga regeringen hävdar med stor kraft att en ökad privatisering leder till ‘ökad kvalitet och effektivitet i verksamheten’ (Prop. 2008/09:29). Privat drift av offentligt finansierad vård antas ge ‘mer vård för pengarna’. ”
Han fortsätter: “Denna tes har upprepats så ofta att den av många uppfattas som sann även utan att några bevis redovisas. ” Han fortsätter längre fram (s. 44): “Utgår man däremot från vetenskapliga studier som jämfört produktivitet och effektivitet i offentligt respektive kommersiell drift av sjukvård i olika länder är det helt dominerande resultatet att icke vinstdriven drift (dvs. offentlig eller ideell drift) är lika eller mer kostnadseffektiv än kommersiell drift. Detta redovisas bl.a. i en s.k.metastudie baserad på 317 vetenskapligt granskade artiklar som analyserar produktivitet och effektivitet vid olika driftsformer. Inte i någon av dessa 317 studier var den kommersiellt drivna vården kostnadseffektivast (Hollingworth 2008). I den seriösa kunskapsbaserade vårdpolitiska debatten har denna verklighetsbild också i allt högre grad ersatt myten om den kommersiellt drivna vårdens högre kostnadseffektivitet. European Observatory on Health Systems, som drivs med stöd från bl.a. WHO, Världsbanken och London School of Economics, konstaterar i en rapport (Saltman et al. 2002) ) att ”Ökad effektivitet genom privatisering har visat sig vara en ideologisk tro snarare än en verklighetsbaserad analys.” Han drar slutsatsen att resultaten indikerar att den privata vården uppnår sina vinster genom att sänka kvaliteteten och satsa på lönsamma patienter.
Källa: Socialmedicinsk tidskrift 1/2010
Det är temat om det empiriska stödet för privatiseringarnas lägre kostnad och högre kvalitet som SNS-rapporten handlar om. Rapporten var oönskad av Idergaard därför den ifrågasätter en central tes för Moderaterna och Svenskt Näringsliv. Idegaard jobbar ju för Timbro om jag inte missminner mig.
Till författarna till SNS-rapporten, om ni inte under lång tid tar upp och bemöter varje enskild kritik som rapporten möter kommer rapporten snart, det sker redan på vissa håll, beskrivas som: den kritiserade rapporten eller: den kontroversiella rapporten. Det vore synd för det var objektivt sett en bra rapport som ni skrev.
“Sedan talar Idergaard om valfrihet. Låt mig tillägga att rapporten inte handlar om valfrihet. Detta ämne berörs bara marginellt.”
Vid en snabb genomlasning av Idergaards inlagg hittar jag ordet valfrihet en gang, da i detta sammanhang: “Den f d forskningschefens slutsatser i avslutningen och presentationen, om att valfrihet inte lett till ngt positivt, följer inte på ngt sätt logiskt ur det som forskarna i sina egna kapitel presenterar, nämligen att det inte finns några empiriskt belagda effekter ” Har talar Idergaard mycket tydligt om valfrihet som ett medel (eller en synonym pa konkurrensutsattning) och inte som ett egenvarde, ergo kanns dina citat angaende valfrihet inte sarskilt relevanta.
Vidare, det faktum att Idergaard jobbar for Timbro gor inte att han inte skall fa ha ratt att uttala sig. (Det finns onekligen en viss ironi i att anklaga Idergaard for ideologi pga hans arbetsgivare och sedan hanvisa till alliansfritt sverige som i sin tur anvander en socialdemokratisk politiker som kalla)
Har du läst Åsbrinks källor själv?
Även om ordet valfrihet inte förekommer explicit är det uppenbart att flera punkter implicerar valfrihet, tex 1 (man skulle ha valfrihet att välja skola utifrån pedagogik), 2 (man skulle ha valfrihet att välja en annan skola om man inte trivs i den man skulle gått i om det enbart funnits kommunala skolor) osv. I själva verket är det egentligen bara två punkter (3 resp 9) som är neutrala inför valfrihet.
FYI, jag är motståndare till skolpeng.
lg, du har rätt det talas mer om valfrihet än vad jag antagit. Mitt fel. Men valfrihet, i varje fall i prop. 1991/92:95, verkar vara vara ett medel, något underordnat till effektiviteten, se s. 9.
Tack. Det är intressant för jag gissar att väljarna bryr sig mindre om huruvida skolors drivs effektivt rent kameralt och mer om just valfrihet. Vilken väljare röstar på något som sparar 5% av budgeten med bibehållen kvalitet? Det är liksom inte en USP på röstboskapsmarknaden.
lg, sedan undrar jag om privatisering automatiskt och netto leder till ökad valfrihet, det tror jag inte.
Jag skulle vända på frågan: leder förstatligande till minskad valfrihet? Jag är övertygad om att så är fallet.
Well, det viktiga valet som eleven eller studenten vill välja är väl en god utbildning. Vilken förvaltningsform som man än väljer – privat eller offentlig.
Friskolan har många principer men vinstprincipen ligger överst. Man låter eleverna göra billiga val till exempel en egen dator. Men däremot visar statistiken att friskolor har lägre andel behöriga lärare. Dyra val får eleven inte göra.
Det handlar inte bara om att en viss enskild individ ska kunna välja en god utbildning utan att alla ska kunna göra det. Det handlar om samhällsintresset också.
Faktum är att Finland, såvitt jag vet helt utan privatisering, presterar mycket bra i internationella skolmätningar. De svenska privata alternativen har misslyckats med att bevisa att de har bättre kvalitet än offentliga skolor.
Innan kommunaliseringen, när skolan var statlig, presterade svenska skolor bra i internationella mätningar.
Det finns som det ser ut nu inget empiriskt stöd sett ur kvalitetssynpunkt att fortsätta systemskiftet där allt ska privatiseras.
Alltså, alla val är inte lika viktiga.
“Friskolan har många principer men vinstprincipen ligger överst.”
Grov forenkling. Ekonomisk teori pratar om maximisering av agares varde (inte samma sak som vinst) som en forenkling av nyttomaximering. I praktiken finns det gott om andra anledningar an vinstmaximering for entreprenorer att syssla med vad de gor (passion, intresse, etc).
Vidare sa finns mycket likande konflikter aven inom offentlig verksamhet (byrakrater har ocksa incitament som inte alltid overensstammer med samhallets)
Du har fel. Eftersom jag är en av få 35-åringar som gått friskola (EG, även om det hette privatskola på den tiden) vet jag att en av de exklusivaste skolorna i Sverige inte drevs av vinstinstresse. Dessutom presterade eleverna där bäst i Sverige på standard- och centralprov (och slutbetyg), och det utan några särskilda intagningsprov eller liknande. Det är alltså inte driftsformen som är avgörande.
Det var en liten skola där man varit extremt selektiv med vilka lärare man anställde (och, om något, hade de sämre betalt än resten av lärarkollektivet). Vi hade små klasser, moderna (för sin tid) datorer osv.
Jag säger att problemet idag är föräldrar med låg kognitiv förmåga som inte förmår skilja mellan bra och dåliga skolor. Barn kan inte förväntas ha den mognad som krävs för att kunna skilja mellan bra och dåliga producenter. Vuxna bör däremot ha det. Frånta föräldrar som inte klarar välja en vettig skola för sina barn vårdnaden.
lg och Emil, ja lg nu talar vi inte just om dig personligen och dina erfarenheter utan vad som gäller för de största aktörerna.
John Bauer ägs av riskkapitalbolaget Axcel, Academedia ägs av Investor AB samt Providence riskkapitalbolag, Pysslingen ägs av riskkapitalbolaget Polaris, Kunskapsskolan ägs av KREAB AB.
Klart som fan att vinstprincipen står över för dessa bolag. Det är ju själva poängen med bolag enligt aktiebolagslagen samt särskilt för riskkapitalbolag.
1) vinst gor man genom att ha hogre intakter an kostnader, det handlar alltsa om att dra ner pa kostnaderna sa langt det gar samtidigt som man tillhandahaller en konkurrenskraftig produkt som folk vill kopa.
2) poangen for s.k. “rationella investerare” ar att maximera vardet, inte vinsten
3) det ar agarnas intressen som avgor om man vill maximera det finansiella vardet pa en verksamhet eller inte, inte aktiebolagslagen
4) du har fortfarande inte pa nagot satt lyckats forklara for mig varfor vinstintresse skulle vara samre an rent-seeking bland byrakrater. Liknande resonemang som dina var centrala inom Marxism
5) det bor vara resultaten som avgor och inte intentionerna. Om ett system med friskolor ar mycket samre an ett med enbart statligt agda skolor och dessa samre resultat inte kan justeras genom regleringar sa finns det argument for att aterga till statligt agda skolor. Att friskolor gor vinst ar inte nagot argument i sig
Det var du som skrev
. Vill du korrigera det till
? Då ska jag sluta argumentera med dig.
Vad gäller forskningen kring konkurrensens och skolvalets effekter inom skolområdet kan man i princip dra följande slutsatser: i) modesta positiva effekter på elevernas studieresultat; ii) viss betygsinflation, vilket dels är ett problem i sig, dels gör att man kan ifrågasätta fynd i); iii) vissa kostnadsökningar; iv) ökad segregation. Kanske man ska tillägga v) ökad valfrihet, men det är ju tämligen självklart och dessutom väldokumenterat i mitt kapitel. Vidare kan man notera vi) en explosion av gymnasiekurser och program som regeringen nu försöker minska omfattningen av, vilket tyder på att regeringen anser att dessa kurser är ett slöseri med elevernas tid och skattebetalarnas pengar.
Det finns även en uppenbar teoretisk risk för att kvaliten i delar av friskoleväsendet inte är fullgod och det finns i min rapport empiriska resultat som tyder på att denna oro bör tas på allvar, även om resultaten inte är helt enkla att tolka. Vidare finns det anledning att tro att dessa kvalitetsproblem är större på gymnasiet än i grundskolan, vilket dock är svårt att undersöka — bland annat pga den kurs- och programstruktur som valfrihet och konkurrens gett upphov till.
Det är detta jag skriver i min rapport och även vad jag framfört i andra sammanhang. Jag tänker dock inte känna mig för evigt bunden att endast återupprepa vad som står på de 30 sidor som stod till mitt förfogande.
SNS presentationsteknik får Idergård gärna diskutera, men då jag har svårt att ta ansvar för denna så har jag inte så mycket att tillföra. I stället diskuterar jag gärna friskolereformens effekter men tyvärr verkar intresset för detta vara begränsat från många håll.
Karl-Axel Edin om SNS-rapporten
http://www.newsmill.se/node/39728
Tack för länken, men det där kan man ju inte svara på.
hehe. Nej det kan jag förstå
Och som Jonas Vlachos själv kan läsa har jag mkt begränsat berört SNS’ presentationsteknik och istället diskuterat rapporten från vissa, förvisso enkla men dock, vetenskapsteoretiska/logiska utgångspunkter. Fri forskning och fri kritik hänger samman. Dålig kvalitetssäkring kan sänka den mest vetenskapligt vällovliga produkt, vilket tyvärr har skett i detta sammanhang. Så en portion ödmjukhet inför det faktum att man kan se det precis så här, och kritisera SNS-rapporten precis på dessa vetenskapligt relevanta grunder som jag ganska tydligt redogjort för ovan, utan att man för den skull behöver misstänkas för att äta barn till frukost eller vara ute efter att kväsa den västerländska forskningens frihet, skulle vara välkommen från både forskare och andra i denna debatt. /TI
Jag kan bara konstatera att om finansiärerna bakom SNS (vilka även omfattar en del offentliga myndigheter) gör som TI anser vara självklart, dvs villkorar sitt finansiella stöd baserat på de resultat som framförs, så kommer forskarna att försvinna fortare än någon hinner säga “integritet”. Man kan tänka sig att detta ligger i andra organisationers intresse; exempelvis skulle mer renodlade PR-organisationer spela en (ännu) större roll i samhällsdebatten än vad som är fallet idag.
Jag väntar fortfarande på några substantiella invändningar mot mitt friskolekapitel. Kritiken mest verkar gå ut på att Laura Hartman i stället för “cream skimming” pratade om att friskolorna kan välja sina elever, vilket är talande. Det handlar om att man kan påverka sitt kundunderlag via verksamhetsinriktning och placering, vilket i sin tur torde vara tämligen okontroversiellt.
I den mån som TI vill diskutera några specifika formuleringar i rapporten så hade det nog underlättat diskussionen om han angivit exakt vilka, med sidhänvisningar samt vari hans kritik består i relation till dessa.
Man skulle annars kunna peka på dålig kvalitetssäkring från TI:s sida.
I dagens DI ger Vlachos intrycket av att vilja diskutera mkt annat än sitt forskningskapitel men det är ju bra om diskussionen nu fått honom till detta fokus. Tyvärr drar han dock slutsatser av mitt övergripande resonemang ovan som det saknas täckning i det för att göra, när det gäller villkorande av stöd, forskarnas försvinnande osv. Jag styr inte sådant. Men slutsats-metodiken är ju i så fall helt i enlighet med den som på flera håll används i SNS-rapporten. Och det fortsätter här när han nu vill vidhålla sakfelet om friskolor och val av elever. Det ökar inte direkt förtroendet för SNS att ledamöter i dess förtroenderåd så uppenbart konstruerar sin egen verklighet.
Det leder in oss på bristerna i Valchos eget kapitel. Låt mig exemplifiera med de tydligaste:
1. Med anknytning till ovan: en frånvaro av insikt, eller ens vilja att diskutera insikter, om vad som skapar affärsmässigheten i ett friskoleföretag. Utifrån hur systemet är utformat är det faktiskt beläggningen som skapar ev ekonomiska vinster (och beläggningen avgörs i sin tur primärt av en blandning av objektivt redovisad respektive upplevd kvalitet). Kapitlet fokuserar ensidigt på besparingar (även där beläggningen nämns) och andas en ovilja att ens försöka problematisera frågan. Den tydliga brasklappen om de vida tolkningsmöjligheterna om aningen ökade samlade kostnader för kommuner, och de möjliga omvända kausalsambanden (s 100), tycks helt ha försvunnit när det blir dags för slutsatser.
2. Ett påstående om att friskolekoncerner inte erbjuder pedagogisk mångfald (s 80) vilket är ett värdepåstående som inte grundas i ngn data/observation annat än ett, som det verkar, tyckande på kammaren. På samma sida påstås att koncentrationsgraden på marknaden är hög men även detta framstår som ett värdepåstående som inte styrks av några jämförelser eller kriterier på hög koncentration. I andra sammanhang brukar påpekas att skolmarknaden, vid sidan av koncentrationen av kommunalt ägda skolor, är tämligen fragmenterad. T ex visade ju Dagens Samhälles genomgång tidigare i år att 95 % skolföretagen äger en eller två enheter. Inte mer. Dessa båda små exempel är dock inte harmlösa. De bygger upp en berättelse och bild som har en tydlig värdeladdning.
3. Slutsatsen (s 96) att forskningen entydigt finner att kvaliteten i skolan, allt annat lika, “stiger med ökad lärartäthet”, bortser helt t ex från OECD:s länderjämförelser, Fölster/Morin/Renstigs dataanalyser (2009), SKL:s rapporter och den globala McKinsey-rapporten (som stipluerade att avgörande är lärarnas kvalitet och organisationen av deras arbete). Här görs alltså ett kategoriskt påstående utan hänsyn till andra data än de som här valts ut. I alla fall borde valet bort från vissa uppenbart förekommande data motiveras.
4. Ett avfärdande av nöjdhet bland brukare och lärare (t ex s 95) som ens ngt att ta in i bedömningen av skolvalets resultat och en frånvaro av problematisering av upplevd kvalitet som en av många variabler (förstärks sedan av slutkapitlet för hela boken). Återigen sätts en bild på oklara grunder och skapar en värdeladdning.
5. En försiktig slutsats från data om att betygssättningen i friskolor inte skiljer sig nämnvärt från de kommunala skolorna (s 102-103) och att betygsinflationseffekten i grundskolan är “måttlig” (s 103), samtidigt som inte minst de offentliga kommentarerna, men också indirekta antydningar i avslutningsdelen (s 104-105) slår fast tesen att betygsinflation existerar, tycks vara ett stort problem (också en diskussion som delvis kan problematiseras i sig) och har ökat p g a friskolorna. Men ngt sådant kausalsamband redovisas inte av data tidigare i kapitlet. Dessutom saknas en explicit uttalad medvetenhet om andra faktorer som alla i skolvärlden levande människor vet har påverkat betygsättningen på ett oklart sätt: återkommande förändringar av betygssystemet. Förstås kan detta kapitel inte ta med allt men det borde gå antyda en medvetenhet om en betydligt mer komplex verklighet. Intrycket ges att intentionen av öppet kunskapssökande fått ge vika för ett slags åsiktsmission.
6. Segregationsavsnittet visar dels att ett ökat inslag av vinstdrivna friskolor gör friskoleexpansionen “mindre segregerande idag” (s 98) och landar i att “det (är) tveksamt om betydelsen av elevens familjebakgrund ökat över tid” (s 99). I avslutningsdelen (s 107) ställs sedan ett nytt påstående om att försämringen av svenska elevers kunskapsnivå under 15 år “sannolikt” beror på en ökad segregation. Möjligen är oklarheten i segregationsbegreppet ngt som (medvetet?) grumlar till framställningen men onekligen ges intrycket att data och slutsats pekar åt lite olika håll.
7. I avslutningsdelen görs på slutet preditktionen att “det ökade inslaget av vinstdrivande aktörer kommer att leda till kvalitetsförsämringar” (s 107). Denna prediktion ställs helt utan hänvisning till data, vare sig tidigare i rapporten eller till nya källor. Det blir extra märkligt som slutkläm eftersom det bara några rader tidigare står att läsa att konkurrens och skolval “haft vissa positiva effekter för både elevernas kunskapsutveckling och för lärarnas arbetssituation”. Det hade absolut inte varit rimligt med en avslutande halleluja-kör givet dessa försiktiga data – men varifrån kommer dystopin? Den är ett värdeomdöme, utvecklad på kammaren. Helt i sin ordning, men då bör det också framgå i en avsiktsdeklaration inledningsvis att kapitlet är en med vissa data försedd debattartikel.
Där har vi några av de mer tydliga bristerna i skolavsnittet. Sammanfattningsvis handlar det om att viktiga aspekter aktivt har bortvalts och i många fall utan att skäl getts till ett sådant bortval samt att värdeomdömen löpande har gjorts, inte minst prediktioner på slutet, som inte har täckning ens i de data som, omän i flera fall begränsade givet vad som tidigare sagts, redovisats i kapitlet.
Appropå DI: ja, de frågade om annat så jag pratade om det de ville prata om. Har TI åsikter om detta? Appropå SNS förtroenderåd så anser åtminstone jag att det vore anmärkningsvärt om en medlem i detta inte pekade på risken för och möjligheterna till “cream skimming”. TI tycker annorlunda.
1. Vinsterna ökas av att (intäkter – kostnader) per elev hålls uppe, det finns inga andra sätt. Hög beläggning är ett sätt att hålla nere kostnaderna. Naturligtvis måste man erbjuda kunden något av värde för att få tillstånd en hög beläggning. Vad som problematiseras är det implicita antagande som ofta görs i diskussioner kring denna fråga, dvs antagandet att familjer väljer skola utifrån var man lär sig mest. Jag lyfter fram att konkurrensen ger folk vad de vill ha (det brukar konkurrens leda till) men att det inte uppenbart vad detta innebär i praktiken, inte minst då undervisningskvalitet är svårt att observera. Att ge mindre resurskrävande elever en möjlighet att slippa de mer resurskrävande eleverna är en möjlighet, att ge höga betyg är en annan. Hela resonemanget bygger på att det finns en potentiell motsättning mellan vad finansiären vill uppnå och vad familjen vill uppnå. Det TI uppfattar som en brasklapp är antagligen bla “Intressant nog fyller koncernerna därmed samma roll som samordnare och kunskapsspridare som de centrala skolmyndigheterna skulle kunna fylla, men som de i stort sett ignorerat sedan skolan kommunaliserades”. Se där! Jag lyfter fram något som uppenbart är något positivt med utvecklingen.
2. Pedagogisk mångfald är onekligen svårt att fånga och jag utgick här ifrån Skolverkets klassificering av verksamheterna. Det är i data uppenbart att andelen friskolor med “allmän inriktning” är stor och ökande. Att säga att 95% av skolföretagen bara har en eller två skolor är inte särskilt upplysande vad gäller koncentrationen på marknaden. Om det finns 100 skolföretag som driver 600 skolor, så betyder detta att ca 450 av skolorna drivs av 5 företag. De stora skolkoncernerna växer snabbt och det är även de som har möjlighet att utnyttja de stordriftfördelar som nämndes ovan. Jag kan dock hålla med om att jag antagligen borde varit tydligare med att skilja på trender och nivåer i detta sammanhang. Jag anser dock även att jag borde varit något tydligare med att framhålla att en del av de skolor som klassificeras son “vinstdrivande” troligtvis i praktiken fungerar som ideella föreningar. Då jag inte fann något enkelt sätt att skilja genuint vinstdrivande aktörer från de som valt aktiebolagsformen av andra skäl valde jag dock bort detta.
3. “Forskningen finner dock tämligen entydigt att kvaliteten, allt annat lika, stiger med ökad lärartäthet”. Detta är vad foskningen visar och de studier TI hänvisar till missar “allt annat lika”. Självfallet finns det även andra sätt att förbättra skolornas kvalitet, varför jag i meningen innan skriver “Samtidigt ska det framhållas att lärartäthet inte är ett perfekt kvalitetsmått; vem som är lärare och hur dessa arbetar kan vara viktigare.”
4. Kundnöjdhetsundersökningar i tvärsnitt där man inte tar hänsyn till att det är en selekterad grupp man undersöker ger jag mycket riktigt inte mycket för. Det beror bland annat på att Gibbons och Silva (2009) finner att vad elever och föräldrar tycker om den skola barnen går på i större utsträckning bestäms av faktorer som föräldrarnas utbildningsnivå än av vilken skola eleverna faktiskt går på. “Enkla opinionsundersökningar kan därför knappast svara på frågan hur nöjda de som idag går i en friskola hade varit om de istället hade gått på en kommunal skola.” (sid 91). Notera att detta är en invändning som inte ens berör frågan om varför folk säger sig vara nöjda.
5. Jag hänvisar till min rapport “Betygets värde” som visar att friskolekonkurrensen lett till en måttlig betygsinflation. Det är möjligt att TI har metodlogiska invändingar, men de som förs fram saknar substans. I princip använder jag samma metod som Böhlmark och Lindahl använt för att fånga -. tillika modesta – positiva effekter på elevernas studieresultat. Till någon del (vi kan omöjligt äga hur stor, men den kan vara mer än 100%) verkar alltså deras fynd kunna förklaras av att konkurrensen påverkar kunskapsmåtten. En skriving om att det verkar som om konkurrensen lett till viss förbättring av elevernas kunskapsnivå kan med andra ord beskrivas som relativt generös, till konkurrensens fördel.
6. Segregationen har tydligt ökat pga det fria skolvalet. Vinstdrivande friskolor förefaller mindre segregerande än icke-vinstdrivande, men det innebär inte att deras expansion minskar den totala segregationen. Om vi tittar på vad som de facto hänt (vilket är det jag gör när jag summerar slutsatserna) är det uppenabrt att segregationen ökat pga detta. Efter allt vi vet om peer effects och hur lärare söker sig till olika elevunderlag så förefaller det sannolikt att vissa elevgrupper påverkats negativt av denna utveckling. “Sannolikt” är dessutom i sammanhanget en ganska svag skrivning och det finns läsare av kapitlet som gärna skulle sett ordet “självfallet” i stället. Det tycker jag emellertid inte att data ger stöd för.
7. Citatet är “Risken finns även att det ökade inslaget av vinstdrivande aktörer kommer att leda till kvalitetsförsämringar”. Av någon anledning väljer TI att kapa de första orden i denna mening. Med en sådan citatteknik kan man få mig – och alla andra – att säga vad som helst.
Många ord från TI, men lite av substans och mest om ordval, delvis orsakade av en tendens att inte läsa hela meningar. Visst kan man ifrågasätta vissa formuleringar men jag tycker ändå det verkar som om jag återgett kunskapsläget på ett korrekt sätt. Och bara för att förtydliga: det finns inget i data som tyder på att friskoleexpansionen ligger bakom den negativa resultatutvecklingen i stort bland Sveriges elever. Dessutom verkar svagheterna i betygssystemet vara en mycket viktig förklaring till betygsinflationen och vi hade antagligen sett inflation även utan konkurrens. Inget jag skriver i rapporten säger heller något annat.
Jonas V: “Värde som värde, säger jag, men det är onekligen svårt att mäta.”
Vad menar du? Går inte den arbetstid individer lägger ner att mäta? Går inte individernas inställning att mäta? Går inte individernas självuppskattade välmående under arbetet att mäta? Vilka speciella svårigheter ser du här?
Att “folk alltid har valt” är en klen invändning på samma sätt som “vård har alltid producerats” är ett klent skäl för att avfärda kvalitetsmätning av vård.
Jag menar att folks värdering av valfrihet är svår att mäta men i princip anser jag att detta värde bör behandlas som alla andra storheter i välfärdsfunktionen. Samma sak gäller den eventuella ångest och oro som folk känner av att kunna respektiva inte kunna välja skola på ett enkelt sätt.
Det är även svårt att mäta tidsåtgången hos dem som väljer, men det är mer av en praktisk fråga. Likväl måste man då även ta hänsyn till de kostnader som lades på att välja skola innan friskolereformen.