För några veckor sedan höll riksbankschefen Stefan Ingves ett anförande om flexibel inflationsmålspolitik inför Nationalekonomiska Föreningen, ett anförande som jag fick möjlighet att kommentera. Med flexibel inflationsmålspolitik menas att Riksbanken inte endast försöker uppfylla inflationsmålet utan även tar hänsyn till den realekonomiska stabiliteten.
Låt mig återkomma till diskussionen om hur en flexibel inflationsmålspolitik ska bedrivas i ett senare inlägg. Innan dess vill jag ge min syn på om hänsynen till den reala stabiliteten är förenlig med Riksbankslagen och de uppgifter som riksdagen har delegerat till Riksbanken. Bengt Assarsson har ju nyligen (i Ekonomisk Debatt och på DN Debatt) hävdat att Riksbankens flexibla inflationsmålspolitik strider både mot lagen och dess förarbeten.
Jag har mycket svårt att ge Assarsson rätt på den punkten. Enligt Riksbankslagen ska visserligen Riksbanken endast upprätthålla ett fast penningvärde och främja ett säkert och effektivt betalningsväsende. Men förarbetena* anger tydligt att Riksbanken även ska ta andra hänsyn. Ofta citeras formuleringen att banken “utan att åsidosätta prisstabilitetsmålet, [ska] stödja målen för den allmänna ekonomiska politiken i syfte att uppnå hållbar tillväxt och hög sysselsättning”.
Assarsson verkar mena att brasklappen “utan att åsidosätta prisstabilitetsmålet” omöjliggör en kortsiktig avvägning mellan prisstabilitet och t ex sysselsättningens stabilitet. Detta bygger dock på en alltför strikt tolkning av brasklappen. I avsnitt 7.3 i förarbetena hittar man följande förtydliganden (mina kursiveringar):
[Det finns] utrymme för Riksbanken att i den mån det är förenligt med det överordnade långsiktiga målet för penningpolitiken stödja den av riksdagen beslutade ekonomiska politiken.
Riksbanken […] bör ha skyldighet att stödja de allmänna ekonomisk-politiska målen i den mån dessa inte strider mot prisstabilitetsmålet. Denna skyldighet behöver enligt arbetsgruppens mening inte lagfästas.
Det kan givetvis uppstå extrema situationer, t.ex. […] mycket kraftiga utbudsstörningar, där andra anpassningsmekanismer inte fungerar. I dessa situationer måste prisstabilitetsmålet rimligen vika för ett omedelbart behov att med en aktiv penningpolitik dämpa störningen och motverka att den får permanenta effekter.
Min tolkning av texten är att Riksbanken inte bara får utan till och med är skyldig att försöka stabilisera tillväxten och sysselsättningen så länge detta inte äventyrar den långsiktiga prisstabiliten. Dessutom finns det alltså en undantagsklausul som tillåter att Riksbanken i vissa situationer tar andra hänsyn även om prisstabiliteten äventyras. Enligt mig är detta en bra målformulering.
Ekonomistas 
Ja, det har framförts en del kritik mot lagstiftningen för att den skulle ha tvingat Riksbanken att föra en dålig penningpolitik, exempelvis under början av finanskrisen 2008, då RB höjde räntan, trots finanskris och fallande priser, på grund av historisk inflation.
Det är viktigt att påpeka att lagstiftningen idag inte tvingar fram en dålig penningpolitik, utan att all den flexibilitet som kan behövas finns där.
Ytterligare en liten kommentar om vad Riksbanken får göra: I Ekonomisk Debatt-artikeln skriver Assarsson att Riksbanken borde ha ersatt inflationsmålet med ett prisnivåmål.
Det finns många som menar att ett prisnivåmål skulle vara mer effektivt än ett inflationsmål, och den diskussionen är viktig att föra. Men Riksbanken hade förmodligen inte på egen hand kunnat införa ett sådant mål utan att bryta mot den nuvarande lagens intentioner. I förarbetena står nämligen att:
Med lite god vilja kan man nog formulera ett prisnivåmål som ett mål för den genomsnittliga inflationstakten, men mer lämpligt håller sig Riksbanken till ett inflationsmål tills riksdagen ändrar denna formulering.
Jag tycker nog Assarsson har en poäng med att riksbanken agerar utanför sitt mandat. Att det på kort sikt inte behöver finnas en trade-off mellan inflationsbekämpning och stabilisera den reala ekonomin är ju inte liktydigt med att riksbanken har fått i uppgift att bedriva en flexibel inflationsmålspolitik. I slutändan handlar det om allmänhetens förtroende för riksbanken vilket såklart är centralt med tanke på att inflationsförväntningar påverkar faktiskt inflation. Om folk tror att riksbanken håller på med annat än just prisstabilitet riskerar inflationsbekämpningen att bli mindre verksam i längden. Dessutom tycker jag att Riksbankslagen är ytterst tydlig med att omprioriteringar av riksbankens mål bör ske av ett folkvalt organ; det vill säga riksdagen. Frågan hör i stor utsträckning
samman med diskussionen om Riksbankens mer långsikta legitimitet i folkets ögon inte minst med tanke på att Riksbanken inte är ett folkvalt organ (se till exempel Buiter 2007).
Förarbetet till Riksbankslagen: “Delmålen kan i vissa fall även komma i konflikt med varandra. På kort sikt kan exempelvis målet om full sysselsättning komma i konflikt med målet om prisstabilitet. Ur demokratisk synvinkel är
utgångspunkten att prioriteringarna mellan delmålen i den ekonomiska politiken skall göras av ett demokratiskt förankrat organ. Även avvägningar av den samlade politikens effekter på kort och lång sikt bör med denna utgångspunkt ske genom demokratiska beslut ”
Jag skrev faktiskt en uppsats i ämnet i höstas. Den hittas här:
Click to access Flexibeltinflationsm_l.pdf
“……med tanke på att inflationsförväntningar påverkar faktiskt inflation.”
– Denna teori är vetenskapligt omöjlig. Inflationsförväntningarna kan inte påverka inflationen, utan det är inflationen som påverkar inflationsförväntningarna. Om människor läser i tidningarna att inflationen är 2 %, så blir människors framtida inflationsförväntningar 2 %. Blir inflationen 3 %, så blir människors framtida inflationsförväntningar 3 % osv.
Hade penningmängden varit helt stabil, så hade en större produktion sänkt priserna i ekonomin. Om människor över tiden använder lika mycket pengar till inköp av konsumentprodukter, så måste en fördubblad produktion leda till att priserna sjunker med 50 %.
Om vi använder oss av formell logik, måste en större produktion vara prissänkande medan en ökning av penningmängden är prishöjande (under förutsättning att människor använder de nya pengarna till inköp av konsumentprodukter).
Om vi i dagens ekonomi har en ökning av produktionen, så kan inflationen endast öka om penningmängden ökar i högre takt än ökningen av produktionen. Ur ett rent matematiskt perspektiv, blir det fysiskt omöjligt att ha inflation om inte penningmängden först ökar och människor väljer att använda de nya pengarna till inköp av konsumentprodukter.
Därför är det en ökning av penningmängden som är orsaken till att inflationen stiger. När inflationen stiger, så ökar också människors framtida inflationsförväntningar. Inflationen sjunker (efter en viss tid) när Riksbanken ser till att ökningstakten av penningmängden växlar ner till en lägre ökningstakt.
Martin: Intressant diskussion. Jag erinrar mig dock Tinbergens berömda kritik i diskussionen om mål och medel. Dvs, svårigheten i att ge exempelvis Riksbanken två mål (inflation, sysselsättning), samtidigt som de endast har ett medel (penningpolitik). Har man bland svenska makroekonomer/beslutsfattare fört några resonemang kring denna problematik?
Riksbanken kan endast höja sysselsättningen på lång sikt om Riksbanken ges rätten att sätta lönerna i ekonomin. I praktiken anställer endast arbetsgivarna ytterligare en individ om detta leder till att kostnaderna inte överstiger försäljningsintäkterna. Det är den ekonomiska kalkyleringen som bestämmer om en individ kommer att bli anställd.
Arbetsgivarna försöker att beräkna om en anställning leder till att de framtida intäkterna är högre än de framtida kostnaderna, och att ett visst uppsatt vinstmål inte underskrids. Riksbanken har möjligheten att höja arbetsgivarnas försäljningsintäkter genom att öka penningmängden.
Riksbanken har dock inte möjligheten att hålla lönekostnaderna nere på den nivå där full sysselsättning uppnås. Antingen ges Riksbanken denna möjlighet eller så får sysselsättningsmålet strykas.
@martin: Det finns absolut en sådan diskussion. Kanske inte specifikt i Sverige, men mer generellt inom den penningpolitiska forskningen.
Nu verkar det ofta slumpa sig så att samma räntepolitik stabiliserar både inflation och sysselsättning (detta kallas ibland the divine coincidence). Men ibland kan centralbanken tvingas till en avvägning där man måste välja mellan att, på kort sikt, stabilisera den ena variabeln samtidigt som den andra variabeln då tillfälligt rör sig bort från målet. Denna avvägning finns tydligt inbyggd i de modeller som centralbanker använder sig av. Men frågan är alltså om Riksbanken alltid måste välja en strategi som medför att inflationen rör sig mot målet, och kanske även att den snabbt rör sig ditåt.
Jag tycker inte att det råder något tvivel om att Riksbanken kan välja hur fort inflationen ska röra sig mot målet. Det är inte lika uppenbart att banken för att stabilisera sysselsättningen även kan välja penningpolitiska strategier som tillfälligt för inflationen bort från målet, särskilt inte när banken i sitt strategidokument säger att inflationsmålet är överordnat. Jag frågade Ingves om hans syn på detta under NF-seminariet. Hans svar kan nog tolkas som att han tycker att det i princip kan vara rätt att medvetet att föra inflationen bort från målet men att han i praktiken aldrig/sällan skulle förespråka en sådan strategi.
Kanske bör en jurist yttra sig över tolkningen av huruvida förarbetena tillåter flexibilitet eller inte.
Ni borde be Jakob Heidbrink kommentera frågan.
Spontant är min egen tolkning att Assarson har rätt i att lagen och förarbetena ska tolkas restriktivt. Att det finns nödutgångar för extrema situationer, hit kan inte 2008 räknas, är bra. Exvis om vi får en ny krasch som 1929.
Själva poängen med de strikta och stringenta reglerna är att mycket hårt bakbinda vad en byråkrat får eller inte får göra, oavsett hur briljant och kunnig den är.
Att Sverige klarat sig så bra i krisen tillika Schweiz är pga erfarenheterna av våra kriser på 90 talen där vi tog bort det mesta av inflytande över den ekonomiska politiken samt förde över den till byråkrater men bakband them hårt.
Om Schweiz kan läsas i senaste numret av Newsweek i en artikel skriven av Niall Furgeson om varför USA är på väg mot ruinen och varför Schweiz och indirekt Sverige klarat sig så bra.
Austerity Works
In bemoaning the pain of fiscal responsibility, the Democrats show they still haven’t learned the lessons of Europe.
http://www.newsweek.com/2011/05/29/austerity-works.html
The best option is, of course, to be Switzerland, a country strangely ignored by Krugman. The Swiss have run a prudent fiscal policy throughout the economic crisis. They have had a structural surplus in each of the past five years. Their net debt is actually lower today than it was in 2005. And guess what? In 2009 their economy suffered the smallest contraction in Europe, with unemployment today below 4 percent. As for sound money, the Swiss franc is up 95 percent against the dollar since 2000.
Too bad American presidents never visit Switzerland. But I guess they can’t afford to