Vilka är bostadspolitikens mål?

Den gamla fastighetsskatten var illa omtyckt, trots att den drabbade relativt få medborgare. Lika illa omtyckt tycks tanken på att införa marknadshyror vara. Vad beror denna aversion mot marknadshyror och fastighetsskatt på?

En förklaring skulle kunna vara att människor tycker att man ska ha möjlighet att bo kvar i sitt hem oavsett om man äger eller hyr. En bostad är inte vilken vara som helst, utan också ens hem som man kan ha starka känslomässiga band till. Många vill nog känna sig säkra på att de kan bo kvar i samma område under barnens uppväxt eller under sin ålderdom och inte oroa sig för att man behöver flytta av ekonomiska skäl. Precis som vi har en arbetslöshetsförsäkring som skyddar oss mot marknadskrafternas nycker på arbetsmarknaden, skulle man kunna hävda att det finns en efterfrågan på att boendet skall skyddas på liknande vis, till exempel mot att man tvingas att flytta på grund av att området man bor i blir mer attraktivt.

Om nu detta är en viktig målsättning för bostadspolitiken — vilket jag inte är säker på — så bör experter och forskare ta detta som utgångspunkt och fundera över hur vi kan skapa ett system som uppnår detta mål. Nationalekonomer har ibland en tendens att fokusera på effektivitet utan att lyssna in vilka andra mål som politiker och allmänhet ställt upp. Vår uppgift är inte att berätta vilka mål som ska uppnås, utan vilka verktyg som bäst når uppställda mål. (På liknande vis har ekonomipristagaren Al Roths i en mycket läsvärd artikel argumenterat för att ekonomers uppgift är att hjälpa till att organisera (!) byteshandel med organ snarare än att propagera för införandet av en marknad för organ.)

Att garantera möjligheten att bo kvar står i skarp kontrast till den rörlighet på bostadsmarknaden som vi ekonomer brukar förespråka. Detta tycker jag blev särskilt tydligt när jag tog del av den vision för bostadsmarknaden som Bokriskommittén föredömligt målar upp i sin slutrapport. Rörlighet och flexibilitet är viktiga nyckelord i deras vision. Detta tror jag dock många dock snarare skulle uppleva som obehaglig osäkerhet och jag därför inte säker på hur bred acceptans en sådan vision för bostadsmarknaden har.

Det finns en viktig principiell skillnad mellan fastighetsskatten och marknadshyror. När ett områdes attraktivitet ökar stiget värdet på huset, vilket leder till större förmögenhet för bostadsägarna, medan hyrestagarna får högre hyror. Fastighetsskatten tvingar egentligen ingen från hus och hem, men skapar ett likviditetsproblem. Det skulle man till exempel kunna lösa genom att människor med låga inkomster får skjuta betalningen av fastighetsskatten på framtiden. Marknadshyror kan dock göra det omöjligt för människor att bo kvar i sitt hem när hyrorna stiger snabbt. Finns det något sätt att undvika detta?

Ett enkel lösning som skulle öka möjligheten att bo kvar vore att behålla dagens hyresreglering, men tillåta att man får sälja sitt hyreskontrakt (vilket jag föreslog i ett inlägg i fjol). Detta skulle i ett svep lösa en lång rad problem. Beståndet av hyreslägenheter skulle utnyttjas mer effektivt, incitamenten att ombilda hyresrätter till bostadsrätter skulle minska, möjligheterna att byta hyresrätt skulle förbättras avsevärt och alla problem som är förknippade med illegal handel av hyreskontrakt skulle försvinna. Dessutom skulle möjligheten att bo kvar även om priserna i ett område stiger finnas kvar precis som idag.

Den stora nackdelen är förstås att det kommer att krävas en kapitalinsats för att få ett hyreskontrakt i attraktiva lägen. Dessutom skulle ett bevarande av hyresregleringen hämma incitamenten att bygga nya hyresrätter. Därför krävs det förmodligen att marknadshyressättning tillämpas i nyproducerade hyreslägenheter. Detta skulle ge incitament för nybyggnation samt ge möjlighet att hyra i attraktiva lägen även utan kapitalinsats. Däremot skulle det naturligtvis fortfarande vara svårt för ekonomiskt svaga att komma in på bostadsmarknaden — men detta problem löser inte marknadshyror heller. Såsom jag påpekat förut krävs det förmodligen offentligt subventionerat byggande av billiga hyresrätter så att alla kan garanteras en god boendestandard (se även en färsk rapport från Stockholms Handelskammare som påpekar att Stockholm framförallt växer på grund av att de ekonomiskt svaga blir fler).

Dessa invändningar till trots tror jag legalisering av hyreskontraktshandel skulle vara en avsevärd förbättring jämfört med dagens illa fungerande hyresmarknad. Det vore också mycket enkelt att införa och skulle stödjas av hyresmarknadens insiders. Fastighetesägarna lär dock skrika högljutt.

Comments

  1. Hannes says:

    Problemet med kapitalinsatsen löses om även hyresvärden får köpa kontraktet och sedan hyra ut det till marknadshyra. Då kommer det finnas lägenheter med hög månadskostnad och låg upfrontkostnad. Denna marknadshyra kan sedan kontrasteras att stiga med inflationsuppräkning (som regleringssystemet fungerar i många länder), men med rätt att sälja kontraktet vidare eller tillbaka till hyresvärden (vilket jag inte tror att många länder har).

    • Det låter som en bra idé tycker jag. Det jag ogillade med Bokriskommitténs förslag är att det kräver individuella omförhandlingar var 5:e eller 10:e år (minns inte vad de förordade), vilket jag tror många kommer uppleva som otryggt. Risken med ditt förslag är att det kan bli väldigt frestande hyresvärdar att försöka bli av med gamla hyresgäster som betalar låg hyra, men det kanske går att komma runt det.

      • Hannes says:

        Den risken finns nog närhelst hyran inte är på marknadsnivå. Tänk om man skrivit ett 10-årigt kontrakt. Då finns det en mycket stor lockelse i att få ut dig tidigt också.

  2. Baphomet says:

    Alternativt är ju nationalekonomins uppgift vare sig att föreskriva mål eller hjälpa till att uppnå givna mål, utan istället att förklara samhälleliga fenomen.

    • Vem har gett dem den uppgiften, och när?

      Själv tycker jag att det är rimligt att människor som har mycket kunskap i dessa frågor också kommer med konkreta policyförslag, och inte endast är rådgivare åt dem som kan mindre (som politiker).

      Dock får man se upp med att detta inte leder till att man börjar förändra sin verklighetsbeskrivning för att passa sina policyförslag. Det är något man får se upp med, men det berättigar knappast att tvinga nationalekonomer att hålla sig enbart till att förklara samhällsfenomen.

      Filosoferna har nöjt sig med att förklara världen, men uppgiften är att förändra den, som någon sa…

  3. Kalle says:

    Bostadspolitiken känns som ett blamegame och har så gjort under lång tid. Kommuner som har billiga lediga bostäder får dessa snabbt fyllda med personer som till hög andel behöver ekonomiskt stöd eller annan hjälp av samhället medan kommuner som har dyra bostäder (och väldigt få tomma) får personer med god inkomst som flyttar dit. Det är inget förvånande att t.ex. Kring Malmö (15% arbetslöshet) så finns det Lomma, Vällinge, Staffanstorp och en bit bort Kävlinge som alla tillhör Sverige lågskattekmomuner samtidigt som Malmö får 4 mijlarder via det kommunala skatteutjämningssystemet.

    Med 290 lokala monopol så blir detta extremt svårt att förbise. Frågan är, hur länge kommer det få pågå? Varje kommun optimerar för sina egna förutsättningar och sin egna kostnader/intäkter.

    Så, beträffande fastighetsskatt vs marknadshyror. Människor gillade inte att betala skatt på ett fiktivt värde. Dessutom så fanns dessutom länge en förmögenhetsskatt. Dessa tillsammans gjorde att man betalade till viss del dubbel skatt för en högt värderad bostad på en ort som kanske inte var så attraktiv och högt värderad när man byggde/köpte sitt hus 30 år tidigare.

    Beträffande marknadshyror så handlar det om att människor inte känner till eller förstår sig på dagens system. Idag är det större segregration på hyresmarknaden än på marknaden för bostadsrätter. Vidare så blandar man indiviudella variabler och förutsättningar och så försöker sedan var och en människa att skala upp dessa till att gälla det generella fallet. Att samma saker som påverkar en privat som individ är desamma som påverkar hela samhället. Vidare så förstår de inte att ”nya bostäder” inte är något som samhället beställer, det är något som företag av kött och blod väljer att investera i. Blir det för svårt, krångligt, dyrt eller riskerar sittande majoritet (på kort eller lång sikt) i någon av de 290 monopolområdena så byggs det bara selektivt eller minimalt. Dessutom säger sig många vilja bo billigt, bra, gärna centralt eller i varje fall med mycket goda kommunikationer. Det gör att det uppenbart redan från början är två fel. Det finns inga centrala lägen, och det finns inga billiga metoder. Det senare pga stor avsaknad av produktivit inom byggsektorn. De tekniska framstegen har försinkats av diverse kraftigt fördyrande kvalitetsaspekter.

  4. Vilka incitament ger laglig handel med hyreskontrakt för underhåll av det etablerade beståndet av hyresfastigheter? Jag tror inte det går att komma runt att den välfärdsmaximerande lösningen är marknadshyror.

    • Underhållsbiten är ett problem, men bruksvärdssystemet förefaller ha givit någorlunda balanserade incitament gällande detta.

      Jag tror också att marknadshyror nog är det bästa, men det förefaller också vara politiskt omöjligt. Därför föreslår jag försäljning av hyreskontrakt som en slags second bäst-lösning. Dessutom ville jag med inlägget påpeka att jag tror att marknadshyror har en genuin kostnad i att besittningsskyddet i praktiken försvagas, vilket jag inte tycker man ska sticka under stol med.

      • Varför skulle marknadshyror var bäst? Finns det något land i världen som endast har marknadshyror och funkar deras system på ett bra sätt? (och då inte om man bara frågar ekonomer eller folk med gott om pengar.)

      • ”Jag tror också att marknadshyror nog är det bästa, men det förefaller också vara politiskt omöjligt.”

        Ett system med marknadshyror är bäst bara om distributionen av ekonomiska resurser (som i sin tur styr allokeringen av bostäder) också är sådan att den genererar maximal mängd boenderelaterad välfärd. Det finns inga skäl att den ekonomiska distributionen är sådan. Ett system som allokerar bostäder efter bostadsbehov, efter vilken välfärd tillgången till bostaden genererar, är däremot det bästa. Det förefaller för tillfället vara politiskt omöjligt, men det är fortfarande i princip det bästa. Någon kan invända att ett sånt system inte funkar eftersom för många skulle motsätta sig det. Well, dito för ett system helt baserat på marknadshyror.

      • Mja, skillnaden mellan ditt system och marknadshyror är att ditt system inte främst skulle ha problem på grund av impopularitet, utan på grund av att väldigt många boende (med låga inkomster, säg) skulle vilja avstå från lite av sitt boendebehov i utbyte mot lite mer annat konsumtionsbehov (dvs pengar), och det skulle finnas många som vill gå dem till mötes. Det problemet har inte marknadshyressättning.

  5. ”Dessutom skulle möjligheten att bo kvar även om priserna i ett område stiger finnas kvar precis som idag.” … ”Skulle stödjas av hyresmarknadens insiders.”

    Anta att fam Larsson är fattiga och dras med skulder. De bor i en hyresreglerad lägenhet i ett område som nu blivit hett på bostadsmarknaden. Införs möjligheten att sälja hyreskontrakt så skulle väl skuldindrivare kräva att familjen säljer lägenheten och Larssons tvingas flytta.

    • Bra poäng, hyresrätten blir på detta sätt en utmätningsbar tillgång vilket försvagar besittningsskyddet för skuldsatta.

      • Herr V says:

        Fast så är det ju redan idag för alla som bor i bostadsrätt eller villa, bara med tillägget att bostadsutlånaren ofta är den största borgenären.

  6. Om det verkligen bara handlar om ett likviditetsproblem i ena fallet (fastighetsskatt) och ett försäkringsproblem i andra fallet (hyresreglering), då borde ju den privata marknaden kunna lösa detta själv? Om man blivit mer förmögen pga värdestegring på huset men saknar inkomster för att betala skatten just nu, då låter det ju som en god idé att ta ett bostadslån. Om det finns efterfrågan på att försäkra hyresfluktuationer i sin hyresbostad, då borde någon bank eller annan finansaktör kunna erbjuda hyresförsäkringar. Man skulle kunna ta avsaknaden av sådant beteende som ett argument mot att det bara handlar om likviditet- och försäkringsproblem. Men i annat fall, för att motivera en second-best-intervention här borde man först förklara varför vi inte marknaden har löst dessa upplevda problem själv? Normer kanske kan vara en del av förklaringen – jag försökte övertala min farmor, som levde på minimipension, att ta nya lån på hennes skogs- och fastighetsägor för att leva lite drägligare, men det var inte populärt…

    Men om det egentliga motivet till att tillåta försäljningen av hyresrätter är att öka tillgängligheten på hyreskontrakt så är jag övertygad direkt : )

    • Ärligt talat tänkte jag inte på detta när det gällde hyresregleringen, så nu måste jag improvisera lite. Kan det inte vara så att skevt urval gör att det skulle bli väldigt dyrt att försäkra sig mot hyreshöjningar — det är bara de som är säkra på att bo kvar längre som kommer försöka teckna dem, vilket kan göra försäkringarna så dyra att väldigt få skulle ha råd med.

      Jag håller helt med att marknaden borde kunna lösa likviditetsproblemet, men nu gjorde den ju inte det och då kanske man måste tänka på andra lösningar. När det gäller fastighetsskatten tror jag dock att folk tänker sig att besittningsrätten även sträcker sig över generationer och att man vill garantera att ens barn ska kunna bo kvar på samma plats.

      • Skevt urval. Att priset på försäkringen motsvarar risken du försäkrar dig mot är inget konstigt? Dvs har du preferens för att skydda dig mot saker som händer längre in i framtiden så får du betala en högre försäkringspremie. Har du inte ”råd” med detta är väl det en indikation på att du inte har en preferens för att teckna en marknadsmässig försäkring över din försäkringshorisont? Men detta är ju inte en ineffektivitet. Eller missförstår jag dig?

        Tänker spontant att moral hazard skulle vara det primära ineffektivitetsproblemet i en tänkt försäkringsmarknad här. Värdet på hyresrätten påverkas ju hur väl man tar hand om det. Vet inte hur mycket av den idiosynkratiska risken som kan tillskrivas yttre faktorer vs de som agenten kan styra över själv – oklart om problemet skulle vara större på hyresmarknaden än för andra marknader där vi har välfungerande försäkringar.

        Håller med om att marknaden idag inte verkar hantera ett tänkt likviditetsproblem i större utsträckning. Kan å ena sidan bero på att problemet inte är särskilt stort eller å andra sidan att marknaden inte är välfungerande. Tycker mig känna av utifrån debatten att det finns någon slags belåningsrädsla i Sverige, vore intressant att undersöka om hur normerna ser ut. Om detta stämmer är kanske lite ”nudging” på sin plats, eller bara lite kunskapsspridning om när lån är bra och när lån är dåligt för privatekonomin.

        Besittningsrätt över generationer. Kan vara relevant argument tror jag. Men för att lånelösningen inte ska fungera måste man argumentera att förmögenhetensökningen på bostaden är mindre än ditt upplevda nuvärde av ökningen i alla framtida fastighetsskattebetalningar som följer av värdeökningen på bostaden. Oklart för hur många personer i Sverige detta skulle gälla?

      • Ang. skevt urval så tänkte jag spontant en försäkring av typen ”brukvärdeshyra resten av livet” (det som hyrestagare har idag alltså), men du har rätt i att en rimligare produkt är ”bruksvärdes hyra i x år” och då uppstår inte problemet.

      • Erik,

        Trots Roberts reträtt vill jag hävda att kriterierna för en fungerande försäkringsmarknad skulle vara uppfyllda vad gäller hyreshöjningar. Med det negativa urval som försäkringstagarna kommer att utgöra ser jag inte vem risken ska poolas med, i synnerhet inte som risken i huvudsak är systemisk.

      • Menar förstås att kriterierna INTE är uppfyllda.

    • Om man saknar inkomster för att betala skatten pga likviditetsproblem så saknar man förmodligen även inkomster för att betala räntan på lånet som skulle krävas för att betala skatten? Man måste alltså låna till både skatten och räntan – då blir villkoren inget vidare. Dessutom står man (och banken) risken att fastighetspriserna går ned och då står alla utom staten med skägget i brevlådan.

      Det är väl detta som är skevheten i att betala skatt på ett fintivt värde. En fastighetsskatt som fungerar omvänt vid prisfall – dvs. Staten betalar tillbaka om bostadspriserna går ned, skulle jag ha betudligt lättare att acceptera. Men en skatt på en fiktiv orealiserad inkomst kommer nog alltid vara impopulär.

  7. Martin says:

    Jag har lite svårt att se hur problemet med att vi har för många bostadsrätter och för få hyresrätter, och därmed en mindre rörlig marknad, löses genom att vi omvandlar hyresrätten till en konstruktion som är väldigt nära en bostadsrätt? Dessutom är ju förslaget en stor överföring av resurser från svaga individer i bostadsköer, till betydligt bättre bemedlade personer med attraktiva hyreskontrakt.

    Känns mest som en enkel politisk lösning som är genomförbar eftersom den gynnar en mycket privilegierad grupp med starka intressen, samtidigt som kostnaden bärs av helt andra mindre organiserade och bemedlade individer.

    • Jag håller med om att den främsta förtjänsten är att det är politiskt genomförbart, men det är ingen liten sak givet hur svårt det tycks vara att förändra hyresregleringen. Visst gynnar detta insiders, men det har också positiva effekter för övriga i och med att det befintliga beståndet kommer utnyttjas mer (ekonomiskt) effektivt.

      • Martin says:

        Det är sant att det leder till ett mer effektivt utnyttjande vilket inte är så illa, jag ser dock gradvisa marknadshyror, tillsammans med nya skatter för fastighetsägare som går oavkortat till nybyggen som en bättre lösning.

        Bättre fördelningprofil, bättre fungerande marknad som slutpunkt, problemet är bara ett välorganiserat motstånd, men anpassningen kan ju göras gradvis.

  8. Anders Österling says:

    Ett annat alternativ är att ha marknadshyror när kontraktet byter ägare. Då slipper fam Svensson vara rädda för högre boendekostnader så länge de bor kvar, men man får ändå (trögrörliga) marknadshyror. Detta kräver kanske att man avskaffar möjligheten att byta kontakt, men behövs den möjligheten om man har marknadshyror? Om hyresvärden är rädd för att man med detta system hyr ut svart i andra hand kan det löna sig för hen att införa (ett föga charmerande) kontantbonus system för grannar som anger personen i fråga.

    (det är fö lite konstigt att hyresvärden har mycket att säga till om när en tom lägenheten skall hyras ut, men när någon hyr den har hen egentligen ingen möjlighet att påverka vem som byter till sig den).

    • Problemet är att det skulle frysa dagens ineffektiva allokering. Om man tillät andrahandsförsäljning skulle mängder av människor frivilligt välja att sälja sin hyresrätt och köpa en som passar bättre, köpa hus eller sälja bostaden och flytta nån helt annanstans.

  9. Bosse i Bagarmossen says:

    1. Om man gör det möjligt för hyresgästen att sälja sitt hyreskontrakt till marknadspris innebär det väl de facto att man i ett slag gör om alla hyresrätter till bostadsrätter? Då försvinner hyresrätten helt som upplåtelseform, och det vore synd.

    2. Jag tror inte alls att målet är att bo kvar i sin gamla, invanda miljö. För somliga människor kanske detta kan vara viktigt, men jag betvivlar att de utgör en majoritet. Jag tror att den här tanken att man alltid ska bo kvar i sin gamla bostad är ett relativt nytt fenomen. Det kan jag i och för sig inte veta – att reda ut detta vore en intressant mentalitetshistorisk forskningsuppgift – men det är vad jag tror.

    Vad man dock skulle kunna forska om med en relativt blygsam arbetsinsats är huruvida folk idag bor längre i sina bostäder än man gjorde för 50 eller 100 år sedan. Flyttmönster finns det naturligtvis lättillgängliga data på (mantalsregister) och det är möjligt att någon ekonomhistoriker redan har tittat på detta. Jag tror att åtminstone stadsbor flyttade oftare förr; när man läser äldre skönlitteratur och memoarer verkar det som om folk flyttade nästan en gång om året. Men det kan vara begränsat till vissa socialgrupper, eller vissa yrkesgrupper. Man skulle kanske kunna tro att åtminstone landsbygdsbefolkningen bodde kvar länge på samma ställe – men det gällde nog främst för äldste sonen till självägande bönder. Andra flyttade nog en hel del. Se där en intressant (och relativt enkel) forskningsuppgift.

    Om nu den här tanken (nämligen att man alltid ska bo kvar i sin gamla bostad) är ett relativt nytt fenomen – varför har den tanken uppstått här och nu? Jag tror att det beror på rent egenintresse i en värld med hyresreglering. Det är klart att folk vill slå vakt om sina privilegier. Om man har kommit över ett förmånligt hyreskontrakt vill man naturligtvis försvara sitt privilegium med en retorik väcker sympati. Att säga ”jag är för hyresregleringen för vi insiders tjänar på den” låter ju inte så bra. Men att säga ”det är en mänsklig rättighet att få bo kvar i sin invanda miljö” – ja, det låter mycket bättre.

    3. Det här har också implikationer för fastighetsskatten. De som argumenterar mot fastighetsskatten säger inte att ”jag är emot fastighetsskatten för att min villa har stigit i värde från 1 miljon till 15 miljoner”. Nej, man måste använda en retorik som väcker sympati. Därför säger man att ”det är en mänsklig rättighet för den fattiga skärgårdsbefolkningen att kunna bo kvar i sin gamla invanda miljö”. Fan tro’t.

  10. Micke says:

    Om jag förstår Hyresgästföreningen rätt har deras politik tre mål:

    1. Ge en varm känsla av att man ”hjälper till” och ”kämpar för en god sak”.
    2. Ge låga hyror till de fåtal personer med goda kontakter som lyckats få attraktiva innerstadslägenheter. (~90% av landets hyreslägenheter har redan marknadspriser)
    3. En benhård segregering, så att de lyckligt lottade enl. punkten ovan slipper fattiglappar och invandrare som grannar.

    Eftersom deras mål redan är uppnådda ser jag inte behovet av att förändra någonting på hyresmarknaden.

  11. Peter says:

    Att sälja hyreskontrakt är väl som Bosse säger att göra om hyresrätt till bostadsrätt? Rimligen är det också att ta vinsten av en sådan ombildning från fastighetsägaren och ge till hyresgästen?

    Det första gör mig tveksam till att detta löser något problem(annat än likviditet) och det andra verkar omfördela nytta från fastighetsägare till hyresgäst helt utan argument(annat än likviditet)?

    Varför är ovanstående bättre än nuläget? På lång sikt lär ju detta inte heller lösa likviditetsproblemet eftersom bostadsrätter inte är speciellt likvida och frågan är varför någon skulle vilja vara hyresvärd i denna ”nya värld”?

    • För de allra flesta av landets hyresgäster skulle mitt förslag inte innebära någon förändring alls, men för de som har hyreslägenhet i storstadsområdena innebär det att hyresrätten blir en slags hybrid mellan bostads- och hyresrätter. Det kommer dock finnas möjlighet att hyra utan kapitalinsats i nyproducerade lägenheter, alternativt kan man följa Hannes förslag ovan vilket också skulle lösa detta.

      Förslaget innebär egentligen ingen större omfördelning från fastighetsägare till hyresgäster jämfört med dagsläget, utan bara att hyresgästen kan ta ut mellanskillnaden mellan bruksvärdeshyra och marknadshyra i pengar i stället för i boendetjänster. Marknadshyror skulle däremot innebära en stor omfördelning åt andra hållet.

      Hyresregleringen skapar i huvudsak två stora problem. Det ena är att lägenheterna inte nyttjas effektivt, vilket såväl andrahandsförsäljning som marknadshyror löser (se https://ekonomistas.se/2013/11/21/hogre-hyror-i-allmanhetens-tjanst/ för en förklaring av vad effektivitetsvinsterna är). Det andra stora problemet är att incitamenten att bygga nytt försvagas, vilket är anledningen till att jag föreslår marknadshyror i nyproduktion.

  12. Krister Malmqvist says:

    Genom att införa fastighetsskatt på varje bostadsrätt i stället för fastighetsskatt på hela fastigheten får man ett instrument att fördyra för bostadsrättshavarna vilket minskar den galloperande ökningen av priset på bostadsrätter. Då kanske byggarna istället bygger hyresrätter.

    • Pelle says:

      Att införa en skatt per lägenhet skulle vara en skatt på medlemskap i en förening snarare än en skatt på ägande, eftersom man inte äger sin lägenhet. Det skulle väl i så fall vara den första i sitt slag i Sverige?
      Föreningarna är som du skriver beskattade redan idag, vilket belastar medlemmarna. Tror de flesta föreningar tar avgiften på föreningen snarare än medlemmarna direkt, men kostnaden per lägenhet borde vara i stort sett densamma, så jag ser inte varför ett skifte från att föreningen betalar till att medlemmen betalar skulle göra någon större skillnad för de allra flesta. Eller är ditt förslag snarare att avgiften (skatten) ska höjas, och då bara för bostadsrättsföreningar?
      För övrigt är det tveksamt om problemet är att det är för billigt att äga bostadsrätt idag. De senaste årens prisökningar har snarare att göra med att utbudet inte hänger med ökningen i efterfråga.

Trackbacks

  1. […] Frågan om bostadsbeskattning – genom fastighetsskatt och avdrag för räntekostnader – är komplicerad. Det handlar bl.a. om den principiella synen på bostaden som investering och/eller konsumtion, symmetrin i skattesystemet (den implicita intäkten beskattas inte men räntekostnaden är avdragsgill, symmetrin med andra investeringar och med andra inkomstslag) samt inkomst- och förmögenhetsfördelning, vilket behandlats i tidigare inlägg med kommentarer här och här. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s