Kvinnor borde blivit rejält mycket lyckligare under de senaste 30-40 åren, åtminstone om ökade livschanser är något som får en att må bra. Även om tydliga skillnader mellan könen finns kvar så är det uppenbart att jämställdheten ökat. Attraktiva utbildningar domineras nu av kvinnor, lönegapet mellan män och kvinnor har minskat, den teknologiska utvecklingen har gjort hushållsarbetet (som trots allt mest utförs av kvinnor) betydligt lättare, kvinnor har nu kontroll över sin fertilitet, kvinnors politiska representation har ökat.
Ändå har kvinnor — relativt män — blivit alltmer missnöjda med tillvaron under hela denna period. 
Detta överraskande samband dokumenteras i figuren här bredvid som är hämtad från en studie av Ekonomistas–favoriterna Betsey Stevenson och Justin Wolfers. Studien fokuserar på USA, men samma mönster finns i nästan samtliga länder som författarna lyckats hitta data för. Eftersom män i början av 1970-talet var betydligt olyckligare än kvinnor betyder detta att lyckan är jämnare fördelad mellan könen idag.
Hur ska man förklara detta? Stevenson och Wolfers bryter ner sitt datamaterial på längden och tvären för att undersöka olika möjligheter; gifta mot ogifta, hög- mot lågutbildade, yngre mot äldre, men det enda som sticker ut är att den negativa trenden är särskilt stark för kvinnor med barn. Dessutom ser män alltmer positivt på de finansiella aspekterna av att vara gift, medan både män och kvinnor blivit mindre nöjda med sina äktenskap i stort.
En tolkning är alltså att livet blir rätt miserabelt av att både ha ett jobb och att sköta en familj. Både män och kvinnor tycker det är skönare att bara ha ett ansvarsområde och kvinnor har påverkats mer negativt av det delade ansvaret. Samtidigt finns det problem med denna tolkning. Om detta är hela förklaringen är det oklart varför mönstret även finns bland ogifta utan barn och bland tonåringar.
Samtidigt är kanske inte resultaten så förvånande. Om mäns och kvinnors livssituation blir alltmer likartad är det inte så konstigt att även lyckonivån konvergerar. Men man hade ju hoppats att det skulle bli på en allt högre nivå.
Ekonomistas 
Även Arthur Brooks har funnit att relationen mellan barn och lycka tycks negativ.
Oj oj oj, det här är politisk dynamit!
Är det ens lagligt att skriva sånt här?
Jag känner inte till exakt hur man går till väga når man gör den här typen av lyckoforskning, men jag kan tänka mig att det finns en forskningsmässig svårigheten i att fånga upp den “stora” lyckan av att få barn. Även om föräldrar kanske i stunden är mindre lyckliga än sina barnlösa bekanta, känner föräldrarna troligen att de får ut någonting större av att ha barn. Lyckas forsknigen ta det här i beaktande?
Jens – Intressant tanke! Jag associerar till Sartres diskussion om autentiska vs. inautentiska människor. Hur inautentiska människor kan vara lyckliga i sin enfald, och autentiska miserabla i sitt grubblande. Men de autentiska har en långt mycket större närvaro till livet. Sartre, och jag själv, samt flertalet andra, föredrar nog att vara aningen mindre lyckliga men med en högre närvaro. Ett sådant val plockar nog sällan lyckoforskningen upp.
Detta kanske är ett av de få fall där marxistiska teorier är relevanta som förklaringsmodell. Flertalet av dom kvinnor som gick ut i förvärvslivet under 70 – 80 talen blev inte webb-designers, managementkonsulter, advokater, etc. Dom blev istället lågavlönade arbetare i den offentliga sektorn där den största förändringen bestod i att man producerade hushällsnära tjänster till andra istället för till sig själv. Detta ökade sannolikt alieneringen bland kvinnorna och lade den i paritet med dom redan alienerade manliga industriarbetarna.
Jag är själv rätt skeptisk till lyckoforskningen av flera skäl. Men eftersom många verkar vilja använda sig av resultaten för att driva politik kan det vara av värde att presentera forskningsresultat vars politiska implikationer kan vara svårsmälta.