1970-talets penningpolitik är avlägsen

Inflationstakten stiger och konjunkturen viker. Det är naturligt att paralleller dras till det problematiska 1970-talet. Men vi är fortfarande långt från de tvåsiffriga inflationstakter som då uppmättes. Visst finns det vissa oroande likheter med 1970-talet. Men det finns också viktiga skillnader. En skillnad är att penningpolitiken nu bedrivs mer självständigt och fokuserar på ekonomiska snarare än politiska avvägningar.

Jämfört med andra länders centralbanker anses den amerikanska ha varit ganska självständig under 1970-talet. Men självständigheten var ändå högst begränsad. Låt oss t ex se på upptakten till presidentvalet i november 1972. President Nixon var orolig inför valet och ville gärna se en gynnsam arbetsmarknad under året. Han hade utsett den republikanske ekonomen Arthur Burns till centralbankschef, men litade inte helt på att han skulle föra en tillräckligt expansiv penningpolitik. På nixonbanden kan vi höra hur Nixon i överläggningar med budgetministern George Schultz på julafton 1971 funderar på hur Burns ska förmås att trycka mer pengar: (länk till filen om ljudet låter konstigt)

Nu verkar inte Burns ha varit tillräckligt lättmanipulerad. Han blev därför kallad till Vita Huset i februari 1972. Nixon insåg att det tar tid innan penningpolitiken har effekt, och att endast snabba åtgärder skulle kunna påverka valutgången. Kvaliteten på nixonbanden är tyvärr dålig här, men forskaren Burton Abrams dokumenterar att Nixon bl a framförde följande budskap till Burns:

We had this six-month period of an awful dry spell [(inget ökat penningutbud)] [that] may have hurt us irreparably. […] You know the problem with it; you’ve always spoken of that time lag. […] I don’t really care about what you do in April, but between now and April…

Viss politisk påtryckning förekommer kanske fortfarande. I Alan Greenspans memoarer kan vi t ex läsa om hur han under 1990-talet regelbundet mötte finansministrarna:

Rubin and Summers and I met confidentially over breakfast each week for the next four and a half years, and we would phone and drop by one another’s offices frequently in between.

I Sverige är liknande möten mellan Ingves och Borg otänkbara (hoppas jag!) – de skulle förmodligen bryta mot vår nya riksbankslag. Men även i USA är medvetenheten om problemen med politisk inblandning nu större. Jag har svårt att tro att Bernanke blir pressad eller låter sig påverkas i samma utsträckning som Burns. Det kommer säkert att ske nya penningpolitiska felbedömningar. Men dagens expansiva amerikanska penningpolitik är förmodligen ett medvetet val från Fed och Bernanke att tillfälligt prioritera konjunkturstabilisering framför inflationsbekämpning.

Comments

  1. Johan Nyman says:

    Varför tror du inte att Bernanke låter sig påverkas i samma utsträckning som burns?

  2. Flavian says:

    Ingen behöver påverka Bernanke. Karln tycks ju lida av svårartad deflationsparanoja.

Trackbacks

  1. […] påtryckningar i penningpolitiken I ett tidigare inlägg skrev jag om de politiska påtryckningarna på dåvarande fed-chefen Arthur Burns, och jag påstod […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 5 848 andra följare