Sverige är ett underligt land. Medan jämlikhetspatoset är stort och den förda politiken ofta är rationell är det märkligt hur bekymmerslöst stora omfördelningar av förmögenheter behandlas.
Ta fastighetsskatten. Först utsåg en folklig opinion den som blivit (mång)miljonär utan att lyfta ett finger till offer. Sedan kom en sänkning av taxeringsvärdet på marken som husen står på. Redan på 1800-talet argumenterade emellertid Henry George för att just marken var det som borde beskattas. Hans idé om en markvärdesskatt utgår från att det människor själv skapat bör tillfalla dem själva, medan det naturen tillhandahåller tillhör alla. Alltså bör värdet på den oförbättrade marken beskattas men inte byggnader och andra av människohand skapade värden.
Henry Georges syn stämmer väl överens med vad de flesta ekonomer idag anser om effektiv beskattning. Visst, att beräkna markvärden kan vara svårt och välfärdsstaten kräver bredare skattebaser. Men ändå, en vettig princip.
De politiska avstegen från denna princip är inte begränsade till fastighetsskatten: ingen auktion ordnades när 3G-licenserna delades ut, utsläppsrätter för koldioxid ges gratis till dem som släpper ut mest och – praktexemplet – svensk jordbruksmark är helt obeskattad.
I samma anda har värdet av att bo i en attraktiv hyresrätt inte beskattas, medan husägare fram tills nyligen fick betala högre skatt när villaområdet blev populärt. Guldet som fallit över hyresgäster när ombildningarna till bostadsrätter duggat tätt har behandlats som vilka vinster som helst – trots att dessa varit helt riskfria för köparna. När nu en ändring av hyrespolitiken kanske (äntligen) står för dörren är det symptomatiskt att regeringens utredare inte ens berör den förmögenhetsöverföring från hyresgäst till hyresvärd en avreglering innebär.
Det verkar som om allt förnuft försvinner ur politiken när någon grupp får en skur manna från himlen över sig. Kan det bero på att den konflikt mellan effektivitet och fördelning som politiken vanligtvis brottas med tillfälligt upphört? Plötsligt står man där inför en ren fördelningsfråga… tydliga vinnare och förlorare… alla lösningar är effektiva… allt gungar och det svartnar för ögonen… och just då måste beslutet fattas…
Ekonomistas 
Varför ska just mark behandlas annorlunda än alla andra tillgångar som går att handla med aktier, råvaror, konst och antikviteter?
Gör inte alla en bedömning av framtida osäkerheter och eventuell prisförändring när man fattar ett köpbeslut av den typen av tillgångar? En del lägger ner massor med tid på de besluten, ja det finns till och med folk som har det som dagligt arbete…, så att säga att de får “manna” utan “att lyfta ett finger” är väl att ta i, men det ska man ju göra på bloggar…
Vad det gäller hyresregleringen (hyresrätter är ju en tillgång som inte går att handla) håller jag dock helt med, ingen vågar prata om vilka gigantiska värden som finns att realisera och fördela mellan hyresgäster, hyresvärdar, och vi andra…
Auktioner börjar väl få genomslag så sakteliga, även om vi nationalekonomer har haft väldigt svårt att förklara varför vi älskar dem men ingen annan bryr sig.
PTS avslutar i dagarna auktioner på tillstånd i frekvensbandet 2500-2690 MHz, buden är i skrivande stund uppe i 1.3 Miljarder, rätt ner i statskassan, tjoff!!!
http://www.pts.se/sv/Bransch/Radio/Ansokan-tillstand-2500-2690-MHz/
Niklas
“Henry Georges syn stämmer väl överens med vad de flesta ekonomer idag anser om effektiv beskattning. Visst, att beräkna markvärden kan vara svårt och välfärdsstaten kräver bredare skattebaser. Men ändå, en vettig princip.”
Låt oss vara lite tydligare med skillnaden mellan positiva och normativa argument. Vad som i positiv mening utgör effektiv beskattning är en sak. Vad som överensstämmer med medborgarnas värderingar är något annat. Det är snudd på comme il faut bland nationalekonomer att framhålla fastighetsskattens ypperlighet, vilket får mig att undra om de inte glömmer den åtskillnaden ibland.
För att ge ett (något absurt) exempel: en låg skatt, säg tre hundra kronor om året, på varje vuxen över medellängd är sannolikt en ytterst effektiv skatt. Den skulle dessutom dra in en knapp miljard – en inte helt försumbar summa. Längden är “av naturen given”, mycket lätt att observera, och skattebasen sannolikt särdeles inelastisk (ingen går väl i landsflykt över tre hundra kronor?). Varför har vi då inte en sådan skatt? Jo, därför att det sannolikt strider mot tillräckligt många medborgares värderingar. Detta argument som är så lätt att begripa – och respektera – i ett sammanhang blir plötsligt fullkomligt bortglömt i ett annat, nämligen så fort fastighetsskatten kommer på tal.
Vad gäller värderingar är jag snudd på övertygad om att fastighetsskattens impopularitet berodde på att den betalades in av folk själva och att man var tvungen att själv sätta av pengar vid inbetalningen. Om folk fått göra samma sak med sin inkomstskatt (gärna inklusive sociala avgifter) och moms hade det aldrig blivit samma opinion mot fastighetsskatten. Den var helt enkelt väldigt synlig i förhållande till andra skatter.
Vad gäller din längdskatt så påminner den mycket om den poll tax som föreslogs av Thatcher (dock utan längdbegränsning). Detta är en effektiv skatt. Är den även önskvärd? Den beror på ens värderingar. Jag trodde mig vara tydlig med att min värdering är att jag hellre beskattar windfall gains än frukten av folks eget arbete. I mina ögon är denna typ av beskattning inte bara effektiv, utan även moraliskt önskvärd. Jag håller med om att detta är två separata argument som jag kanske framhållit mer. Egentligen var det min poäng med inlägget att peka på att det var just två separata argument.
Skillnaden mot längdskatten är att det faktiskt finns ett värde att beskatta. Ta ett lån på värdeökningen och betala skatten. Det är inte underligare än att den som köper ett hus efter att priserna stigit får ta större lån till köpet än den som köpt tidigare.
Jonas: Jag tror att Johan menar att det finns ett snarlikt argument för att beskatta långa personer. Långa personer har i genomsnitt högre inkomst än korta. Det är svårt (men inte omöjligt) att efter några års ålder påverka hur lång man blir, så skatten lär inte snedvrida beteenden. Alltså kan man använda argument från teorierna för optimal beskattning för att hävda att långa personer bör betala högre skatt. Mankiw och Weinzierl har ett intressant papper om detta. De skriver att en av dem (gissningsvis Mankiw) menar att resonemangen visar att det är något fel med teorierna eftersom skatten strider mot vad vi upplever som rättvist, medan den andra författaren tycker att resonemangens implikationer bör övervägas.
Martin (och Johan): Jag känner till pappret i fråga men ser ändå inte riktigt relevansen i detta sammanhang. Det är klart att det finns etiska problem med att beskatta människor i en viss grupp på basis av vad andra i denna grupp tjänar. Många långa personer har inte – och kommer aldrig att få – de inkomster som beskattas. Vad gäller exempelvis bostäder finns det dock ett ekonomiskt värde i boendet som kan realiseras löpande via högre belåningsgrad.
Man realiserar inte en vinst genom ökad belåning av tillgången. Om vi inte accepterar den definitionen förlorar balansräkningar all mening.
Beskatta gärna windfall gains – men gör det isåfall när de faktiskt realiseras, och i inflationsjusterade termer.
Besök gärna vår facebookgrupp för geolibertarianer – landskatt + basinkomst.
https://www.facebook.com/pages/Naturresursdelning/148580851860136
Nu finns det även en Wikiartikel som ni kan förbättra. http://sv.wikipedia.org/wiki/Markv%C3%A4rdesavgift
Henry George tycks ha fått sig en egen fanclub på internet – http://www.landskatt.se. Sveriges Georgistiska Riksförbund kallar de sig tydligen.
Jag har också skrivit lite här – http://alternativportalen.wordpress.com/2012/12/09/markvardesavgift-istallet-for-inkomstskatt/ . Tycker det verkar vara en intressant och realistisk lösning för att dra ihop klassklyftorna igen.