En artikel av DNs Nathan Shachar som ifrågasätter ADHD-diagnosen utlöste i veckan en storm av kommentarer i diverse sociala medier. Som nationalekonom har jag naturligtvis ingen kompetens att uttala mig om vare sig ADHD eller andra diagnosers förekomst, men kan samtidigt konstatera att luddiga definitioner öppnar dörren för missbruk när incitamenten för missbruk finns. Inom skolforskningen finns också en hel del tecken på att skolornas incitament faktiskt spelar roll när det gäller att ge barnen olika diagnoser.

Allra intressantast är kanske att elever i amerikanska delstater där skolorna utsätts för hårda incitament att lyfta eleverna över en lägstanivå på standardiserade prov har en större sannolikhet att diagnosticeras med ADHD. Detta gäller i nivåer, men även när man undersöker hur diagnosfrekvensen ändras i samband med att dylika kontrollsystem införs i delstaternas skolsystem. En detaljerad studie av Floridas kontrollsystem finner vidare att införandet ökade sannolikheten att lågpresterande elever och att barn till låginkomstagare diagnosticerades med någon form av inlärningshandikapp.

Sammantaget tyder detta på att skolorna använder sig av diagnoser för att kunna utnyttja svagheter i kontrollsystemen. En mer välvillig tolkning skulle emellertid kunna vara att kontrollsystemen tvingade skolorna att ta itu med problem som de tidigare ignorerat. En sådan tolkning är kan dock inte förklara varför elever som är unga relativt sina klasskamrater löper större risk att få olika diagnoser, vilket ett flertal studier funnit (här, här och här). Dessa studier tyder istället på att bristande skolmognad och svaga skolprestationer tenderar att klassificeras som ett handikapp (se tidigare inlägg om födelsemånadens betydelse för skolresultaten).

Tyvärr känner jag inte till någon likande studie från Sverige men anekdotiskt (data är svår att får tag på) verkar både ADHD- och dyslexi-diagnoser ha blivit allt vanligare. En möjlighet är att detta till viss grad hänger samman med övergången till ett målrelaterat betygssystem som väsentligt ökade kostnaden både skolor och elever av att inte komma över en viss grundläggande kunskapsnivå. Man kan därför tänka sig att skolor, familjer och de företag som lever på att ställa diagnoser har ett gemensamt intresse av att utreda och diagnosticera elever med olika inlärningshandikapp.  Detta kan ge mer resurser både till skola och elev, samtidigt som undantagsbestämmelsen möjliggör en generösare bedömning av elevens prestationer.

Inget av detta betyder naturligtvis att inlärningshandikapp och koncentrationsproblem inte finns, utan helt enkelt att diagnoserna är möjliga att missbruka. Mer allmänt är detta exempel på de problem som finns med extern målstyrning av skolan; det finns en uppsjö av sätt att på olika sätt manipulera — ofta säkert i ren välvilja — de olika styrsystem som finns. Om någon har bra data vore det mycket intressant att undersöka om införandet av det målstyrda betygsystemet eller den ökade konkurrensen mellan skolorna påverkat förekomsten av olika diagnoser bland svenska skolelever. Kanske det skulle visa sig att svenska skolor inte alls är intresserade av att ”juke the stats”.

I måndags anordnade SNS en konferens kring mitt kapitel om friskolesektorn i antologin Konkurrensens konsekvenser (kapitel 3, start på sid 66, se även denna bloggpost). I korthet sa jag att endast en förhärdad planekonom kan tro att det går att detaljreglera fram kvalitet i skolan, men detaljreglering är vad man får när skolan drivs av huvudmän vars motiv finansiären har anledning att misstro. Av skäl som jag tidigare redogjort för (här och här), så innebär informationsproblem, den tendens mot kostnadsminimering som följer av skolpengens utformning, lokal monopolmakt och det faktum att det finns tydliga samhällsmål med skolan att marknadslösningar knappast kommer att leda till önskvärda utfall. Reaktionerna på dessa tämligen självklara slutsatser får mig att undra hur det egentligen står till med det offentliga samtalet.

Att det finns samhällsmål med skolan som kan stå i motsättning till individens mål uppfattas ibland som kontroversiellt, men till och med en ärkeliberal som skolpengens intellektuelle fader Milton Friedman ansåg så vara fallet. Utan sådana samhällsmål vore det rimligt att avskaffa skollag, skolplikt, kurs- och läroplaner. Skolpengen — varför nu en sådan ska delas ut om samhällsmål saknas? — skulle kunna bestå av 75000 kronor/år för den enskilde att fritt disponera. Eftersom få förfäktar dessa åsikter kan man dra slutsatsen att nästan ingen anser att valfriheten inom skolans område ska vara fullständig. Annorlunda uttryckt: det är inte självklart att en nöjd kund är en välutbildad kund.

Min slutsats är att det är problematiskt att släppa in icke-kvalitetsmotiverade huvudmän i skolan och att detta kommer att leda till precis den typ av detaljreglering vi nu ser: lärarlegitimation, krav på skolledare, lag om skolbibliotek, lag om särskilt stöd, ökad användning av nationella prov, mer detaljerade kursplaner, lag om individuella utvecklingsplaner, inskränkning av möjligheterna att ge estetiska kurser osv. Man kan tycka vad man vill om dessa regler men utgångspunkten, bland annat för friskolereformen, var att det inte gick att detaljreglera fram kvalitet i skolan.

Slutsatsen är att statens önskan att förhålla sig neutral mellan olika drifts- och ägarformer tvingar staten att ta ställning i detaljerade pedagogiska verksamhetsfrågor. Utan sådana ställningstaganden är det ju inte möjligt för staten att avgöra om en skola håller på pappret god kvalitet, och då går det inte heller att utkräva ansvar. En bättre ordning vore att försöka reglera ägandet och i högre grad överlåta den pedagogiska verksamheten till skolorna.

Det är inte självklart hur man ska reglera ägande och driftsformer för att styra mot kvalitetsmotiverade snarare än vinstmotiverade huvudmän men man kan konstatera att dagens system gör motsatsen: primärt kvalitetsmotiverade aktörer har svårt att vinna en budgivning mot kostnadsminimerande aktörer som drar nytta av de stordriftsfördelar som kunskap om skattelagstiftning, finansieringsupplägg, redovisning och marknadsföring ger upphov till. Det är därför inte underligt att det är just friskolekoncernerna som växer kraftigt på skolmarknaden. För att ändra detta kan man exempelvis ställa krav på personligt engagemang i verksamheten, reglera under vilka premisser överlåtelser av skolor får ske eller reglera antalet friskolor en och samma huvudman får driva. Ett renodlat vinstförbud är dock svårt eftersom en av de kostnadsminimerande aktörernas stora konkurrensfördelar är deras förmåga att undvika att deklarera vinst.

Henrik Jordahl från IFN diskuterade mitt kapitel och tog bland annat upp svårigheten att med den typ av studier jag refererar till fånga hela effekten av systemförändrande reformer. Denna kritik är sann och relevant men samtidigt vet vi inte om detta leder till att forskningen ser friskolereformen i för positiv eller negativ dager. Delvis var detta också min poäng: de förändringar i regelverket vi nu ser påverkar hela skolväsendet, och det finns anledning att tro att ökad detaljreglering har negativa konsekvenser.  Läraren Helena von Schantz lyfte frågan om likvärdighet i skolan (läs gärna hennes inlägg om konferensen), vilket är ett mål som det finns bred politisk enighet om, men som det är ytterst oklart hur marknadsstyrningen av skolan ska kunna åstadkomma. Hon var pekade även på vådan av detaljregleringar i skolans område.

DNs ledarsida kommenterade men ville inte svara på frågan hur likvärdighet och andra samhällsmål ska kunna nås i ett skolsystem dominerat av vinstmotiverade skolkoncerner. I stället skriver DN att koncentrationstendenserna i skolsektorn är överdrivna. Argumentet går ut på att om fem skolföretag driver en skola var medan ett sjätte driver 100 skolor så är koncentrationen låg eftersom fem av sex företag endast driver en skola (för detaljer kring ägandeutvecklingen hänvisar jag till sid 86-89 i Skolverkets lägesbedömning). Hans Bergström håller i en DN-krönika med om att det fria valet inom skolans område kan leda fel, men endast på gymnasienivå. I grundskolan — där Bergström via Internationella Engelska Skolan personligen har stora ekonomiska intressen — är emellertid valfrihet och konkurrensutsättning oproblematiskt.

Att Bergström håller med om att det finns vissa problem med det fria valet torde i SvDs ögon göra honom till en suspekt typ. SvDs Maria Ludvigsson anser nämligen att spänningen mellan samhälls- och individmål är hypotetisk och, om den nu skulle förekomma, lätt kan regleras bort. Inte heller förefaller informationsproblem och lokal monopolmakt bekymra Ludvigsson. Hon avslöjar dock inte vilken inställning SvD har i frågan om behovet av skollag och läroplan och därmed inte heller om behovet av den detaljreglering som regeringen nu genomför, påhejad av Svenskt Näringsliv. I stället anser hon att en vetenskapligt underbyggd nyansering av ståndpunkten att mer valfrihet alltid leder till goda utfall är ett uttryck för forskarens ideologiska ståndpunkter. Man undrar om SvD därmed menar att forskare som trosvisst köper en tvivelaktig modell av verkligheten är oideologiska? Det är uppenbarligen något i denna fråga som leder till en avintellektualisering av det offentliga samtalet.

Mina slides från presentationen går att hämta här: SNS-Vlachos-111128-public