Sveriges samlade rikedomar kan mätas i nationalförmögenheten, dvs alla tillgångar minus skulder som ägs av hushåll, företag och offentlig sektor i vårt land. Nyligen presenterade SCB ny statistik över nationalförmögenheten sedan 1980, en statistik som EU beslutat ska finnas i alla medlemsländer som komplement till den redan existerande inkomststatistiken. I detta inlägg kopplas dessa nya siffror samman med en tidigare konstruerad historisk databas över nationalförmögenheten. Siffrorna visar att kapitalets storlek i förhållande till de samlade inkomsternas är större idag än det någonsin varit, att värdetillväxten främst återfinns i privat sektor.
Sverige är bland de sista länderna i den rika världen att sammanställa en officiell nationalförmögenhetsstatistik och fram till nyligen hade SCB endast estimat över perioden 1980-1994, och det var bland annat detta som fick mig att själv sammanställa en serie över nationalförmögenheten för Sverige sedan 1800-talets början (se tidigare Ekonomistasinlägg om denna databas).
SCBs nya statistik är både välkommen och glädjande nog av hög kvalitet. Sedan tidigare fanns den finansiella statistiken väl kartlagd i finansräkenskaperna, och relativt goda skattningar av realkapitalstocken fanns också via inveteringsstatistiken. I den nya statistiken har SCB dock använt taxeringsstatistik för att beräkna stocken av fastighetsvärden, vilket både gäller byggnader och, vilket var den stora saknade pusselbiten, mark. Dokumentation av SCBs nya serier finns här.
Jag har uppdaterat mina historiska serier med SCBs nya serie, vilken nu representerar den moderna perioden. Serierna före 1980 är med andra ord justerade, och presenterade, på ett sätt som gör dem jämförbara med dagens siffror. Hela databasen och dess dokumentation (samt ett par publicerade vetenskapliga artiklar) finns på denna hemsida.
Vilka resultat ger då den nya statistiken för de senaste åren? Naturligtvis finns en mängd intressanta saker, men i några figurer presenteras nedan några av de intressantaste.
Den första figuren nedan visar kvoten mellan nettoförmögenheten (värdet av alla reala och finansiella tillgångar minus skulder) för privat sektor (hushåll och företag), offentlig sektor (stat och kommun) och hela landet (privat och offentlig sektor) och nationalinkomsten (BNP minus kapitalförslitning plus inkomstnettot med utlandet). Flera resultat skulle kunna diskuteras, men om vi fokuserar på tiden efter 1980 är det mest remarkabla ökningen sedan 1990-talets mitt. Under den perioden har nationalförmögenhetskvoten nästan fördubblats, från knappt 300% (dvs 3 ggr ett års nationalinkomst) till knappt 600%. Nästan hela ökningen kommer från privat sektor.
Om vi fokuserar på den privata sektorn i nästa figur ser vi att den senaste ökningen beror av kraftiga ökningar i både icke-finansiella tillgångar (framför allt bostäder) och finansiella tillgångar.
En närmare titt på hushållens finansiella tillgångar nedan visar att det är två tillgångsslag som ökat i värde: försäkringssparande och, i viss mån, aktier. Försäkringssparandet är till största delen fonderade pensioner, främst avtalspensioner. Dessa står idag för hälften av hushållens finansiella tillgångar, ett sällan uppmärksammat faktum. Till viss del finns en motsvarande minskning i de icke-fonderade (förmånsbaserade) pensionerna, vilket jag har konstaterat i en av mina studier.
Frågan om hushållens belåning är omdiskuterad. Nationalförmögenhetsstatistiken ger följande bild under de senaste åren där fyra serier är indexerade till nivån år 1980. Om vi relaterar hushållens skulder till inkomster ser vi en relativ fördubbling sedan 1995. Om vi däremot relaterar till hushållens tillgångar, däribland husförmögenheten, ser vi att belåningsgraden inte ökat alls. Naturligtvis är dessa data inte tillräckliga för att avgöra om det finns en överskuldsättning eller inte eftersom det kräver en analys av hur stabila t ex huspriserna och hushållens inkomster är.
En annan bild av hushållens förmögenhetskvot över tid ges av att använda antingen nationalinkomsten eller hushållens disponibla inkomster i nämnaren. Jämförelsen med nationalinkomsten är mer rättvisande eftersom den tar hänsyn till alla de offentliga välfärdstjänster som vuxit fram under 1900-talet. Men oavsett nämnare ser vi hur stora rikedomar som vuxit fram inom privat sektor sedan 1990-talet fram till idag.
Tack vare SCBs nya statistik kan vi från och med nu följa Sveriges nationalförmögenhet från år till år. Vi kan, om vi vill, även relatera dagens nivåer med olika historiska perioder.
Ekonomistas 
Man skulle kanske kunna beskriva utvecklingen sedan brytpunkten omkring 1991 som att en växande andel av de disponibla inkomsterna härrör från kapital (räntor, utdelningar och kapitalvinster) och att detta har blivit resultatet av en kontinuerlig ökning av det privata kapitalets värde. Denna ökning har huvudsakligen skapats genom överföring av egendom och verksamheter från statligt till privat samt därefter i ökande grad genom att värdet av kapitalet skrivs upp med finansiella metoder.
Överföringen av hushållens disponibla inkomster till att härröra från kapital i stället för avlönat arbete har kunnat fortsätta genom att värdet av hushållens bostäder även det har ökats. Bostadsprisernas ökning har till och med påskyndat utvecklingen genom att en större del av hushållens inkomster går till skuldräntor, samtidigt som hushållens ökade bostadsförmögenhet gett möjlighet till ytterligare lån, vilka använts till konsumtion.
Detta kanske kan framstå som “jobless growth” på kort sikt, men torde väl i ett lite längre tidsperspektiv framstå som ekonomisk stagnation?
Det här med rikedom borde vara något av en statlig prioritering, det tycks dock inte ha varit så. Hoppas att alla kan bli miljonärer, Sverige skulle vara ett bättre land om alla var det.
Trevligt att se statistiken.
Den första grafen indikerar att staten aldrig någonsin tidigare varit så beroende av medborgarnas och produktion och slit för att utöva makt. Stämmer det? Nej tyvärr så är det precis tvärtom eftersom staten inte behöver alstra tillgångar när Riksbanken/Stat inte har någon begränsning i hur mycket valuta som snabbt kan produceras och som teoretiskt kan användas för att köpa upp (lösa ut) medborgarnas och företagens tillgångar. Visst är vi fria att konsumera men den digitala sedelpressen cementerar maktstrukturer och reducerar medborgarens autonomi och vi hamnar i en farlig beroendeställning till stat/finans via utlåning istället för högre lön (lön som andel av penningmängd eller lön som andel av BNP är de mått som bör användas för att undersöka sakens verkliga natur). Det finns en anledning till att exempelvis guld varit pengar i 5000-6000 år och en stark anledning till det är att förhindra tyranner (från olika romerska kejsare till Fed och ECB) från att skapa värden och därmed makt ur tomma intet – mervärdesteorin av Marx har sitt filosofiska ursprung i relation till detta. I övrigt så är det fascinerande att se den negativa korrelationen mellan handelsöverskottet och den ökande “förmögenheten” för medborgarna sedan 2007. Varför producera när vi kan “låna” och konsumera? Hursom, jag skulle gärna skänka bort min “förmögenhet” via min lägenhet och mina aktier om jag hade sluppit samhällsutvecklingen från 2008 och framåt – det tror jag befolkningen i Libyen, Syrien, Irak, Ryssland, Iran, Ukraina, och Grekland också hade gjort.
Finns det några grafer från SCB eller någon annan som illustrerar lön som andel av M3 eller BNP för de senaste 70 åren i Sverige? Den grafen skulle vara intressant att kika på.
https://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/Foretagens-vinster-okar-pa-lonernas-bekostnad/
Tack Fred. Förädlingsvärdet var intressant att kolla på och inte minst från ett klassperspektiv – lite svenskt att SCB väljer det värdet före BNP och märkligt att analyserar löneutvecklingen utifrån ett smalare och ett mindre använt mått (iaf i min värld). Anledningen till att jag är lite extra nyfiken på lön/BNP utvecklingen är en graf som Federal Reserve redovisade där löneandelen under åren 1971 till 2015 gått från ca 52% till 43%. För ett amerikanskt hushåll skulle det motsvara ett tapp i en jämförelse med löneandelen 1971 på runt 112.000 SEK under 2015. Det blir miljonbelopp under ett arbetsliv som kompenseras med lån. Självklart är det svårt att räkna på det här då det IBLAND långsiktigt är bättre att företag och stat förvaltar tillgångarna eftersom de bättre kan omsätta dem för att skapa nya jobb och så vidare vilket i sin tur gynnar jobb etc – bättre att låta pengarna hos Buffett än Joe Six Pack. Tror ni att det är motsvarande siffror för Sverige mellan åren 71-15 eller finns det några avvikelser i mönstret? Med tanke på de svenska hushållens relativt höga belåning så finns det en fundering hos mig att löneutvecklingen kontra BNP för svenska hushåll har börjat gå brantare nedåt. Nu har vi en starkare arbetsmarknadsregler i Sverige och mer human lönesättning än i USA så det kanske går ett ut? Jag ber om ursäkt att jag går lite off topic från Daniels inlägg men jag är nyfiken och tror mig kommit till rätt forum för ett hyfsat svar….
Mimmi Nilsson:
Egentligen är det onödigt att blanda in pengar i de ekonomiska beräkningarna. Även om lön/BNP är ett intressant mått. Ekonomin handlar ute i verkligheten om folkförsörjningen, eller som Marx uttryckte saken om mänsklighetens ämnesomsättning med naturen. ”Arbetsprocessen förmedlar ämnesomsättningen mellan människan och naturen, den är livsprocessens eviga förutsättning och därför oberoende av det mänskliga livets utformning, den är snarast gemensam för alla mänskliga samhällsformer.”
Ekonomisk vetenskap som studerar ”ämnesomsättningen mellan människan och naturen” har kunnat vidga modellerna till att även gälla cirkulationsprocesserna för materia och energiinnehåll i olika nyttigheter (inom marknadsekonomi vanligen varor)*.
Ett sätt att gå runt penningekonomin och marknaden och de historiskt- och klassmotiverade egendomligheter som dessa innebär är att räkna direkt på arbetsinsatsen. Visserligen präglas statistiken även på detta område av kapitalismens inskränktheter, till exempel räknas enbart lönearbetet. Detta innebär att det enbart blir den del av ämnesomsättningen med naturen som har kunnat inhägnas och marknadsföras som varor och tjänster som kommer med. Det är alltså enbart den kapitalistiska ekonomin som den vanliga ekonomiska statistiken beskriver.
En enkel beskrivning av arbetskraftens ekonomi inom dessa ramar är att göra ett x-y diagram där Nationalräkenskapernas summa för det under året utförda arbetet, räknat per innevånare sätts av horisontellt, på x-axeln. Arbetsinsatsen per innevånare visar hur många timmars arbete det i genomsnitt krävs för försörjningen av en innevånare. På y-axeln avsätts antalet arbetade timmar under året, fast denna gång dividerat med antalet som räknas som sysselsatta (eller ekonomiskt aktiva).
Jag har lagt upp en artikel med ett sådant diagram på min hemsida (http://www.fredtorssander.se/fredpress/2017/08/02/trender-i-den-svenska-kapitalismen/ ), och jag tycker faktiskt att likheten mellan detta diagrams brytpunkter och de brytpunkter som Jesper Roine och Daniel Waldenström tidigare har kommit fram till (se Common Trends and Shocks to Top Incomes ─ A Structural Breaks Approach, IFN Working Paper No. 801, 2009) påvisar hur växlingarna i toppinkomsternas utveckling även avspeglas i basen. Hur arbetstiden fördelas mellan producenter och konsumenter.
Det diagram jag har lagt upp visar dessutom – enligt min uppfattning – på ett klart och tydligt sätt hur den svenska kapitalismen har bytt utvecklingsriktning. Från en ganska stadig minskning av årsarbetstiden per sysselsatt och en ganska stadig minskning av antalet arbetstimmar som krävts för befolkningens försörjning – diagonalen uppifrån höger 1950 ner till vänster där den avslutas 1981.
Denna trend skulle kanske kunna beskrivas som kalla-krigs-keynesianism, och innebar faktiskt en stadig minskning av den (privat-)kapitalistiska ekonomins betydelse för folkförsörjningen.
Efter 1981 ökas den privatkapitalistiska ekonomins betydelse genom flera olika kompletterande policies eller om man så vill trender i olika riktningar. Och sedan 2001 har utvecklingen – tillväxten – bromsats upp och kurvan i diagrammet påminner närmast om ett klassiskt diagram över tillgång och efterfrågan. Vilket väl också är avsikten med Riksbankens reglering och arbetskraftsimporten?
*Begreppet emergy (stavat med ett m) som utvecklades av professor Howard T. Odum (intervju med presentation på http://ufdc.ufl.edu/AA00004025/00001 ) är ett försök att skapa ett mått för den utvidgade synen på ekonomi. Bakgrunden har presenterats av redaktören för Monthly Review, John Bellamy Foster i en artikel med rubriken ”The epochal Crisis” https://monthlyreview.org/2013/10/01/epochal-crisis/
Om skuldökningen beror på ökade bostadspriser, är det inte då naturligt att förmögenheterna ökar i samma takt som lånen? Lånet köper en bostad –> 1 miljon i lån & 1 miljon i tillgångar. Om en kris kommer som gör att människor inte kan/får låna då kommer värdet minska på tillgången. Det jag undrar är. tror jag är: Hur står sig kapitalvärdet i en konjunkturnedgång mot lönerna? Är den ena mer stabil än den andra. Om lönerna är mer stabila är de bättre som jämförelse mot lånen för att utvärdera de finansiella riskerna. Men är de lika instabila så kvittar det kanske vad vi använder oss av, de säger oss ändå inget om hur illa läget är.
Egentligen vore det intressant med en diskussion om förhållandet mellan kapitalets pris, dvs. dess bytesvärde i pengar räknat och dess bruksvärde. Bruksvärdet är såvitt jag förstår saken huvudsakligen att kapital kan användas (investeras/placeras) så att det genererar inkomster till sin ägare med viss procent av priset? Och priset på kapitaltillgångar kan ökas till dess att förtroendet för att dessa skall fortsatta generera inkomster på den förväntade nivån går förlorat?
Vilket skulle innebära att det inte kan sägas att kapital har varit övervärderat förrän efter att en bubbla har spruckit. Och egentlige inte ens då om de priser som gällde innan bubblan sprack, i fall kapitalet i fråga bara har genererat de förväntade inkomsterna?