Igår presenterade SNS en nedladdningsbar bok (se även DN) om privat tillhandahållande av offentligt finansierade välfärdstjänster som minst sagt väckt känslor (se även här, här och Evas kommentar). Som författare till kapitlet om friskolor vill jag naturligtvis ge en sammanfattning här på Ekonomistas.
Det finns styrproblem i alla skolsystem och offentliga monopol kan ha begränsade möjligheter och incitament för att löpande förbättra kvaliteten i verksamheten. Dessutom ligger det i sakens natur att det finns ont om förebilder i sådana system och att de kan ha svårt att hantera individuella behov. Ytterligare problem är att utföraren ofta granskar sig själv och erfarenheten säger att spridningen av kunskap om bra arbetssätt fungerar dåligt i den offentliga skolan.
Det finns alltså en potential för förbättringar via privata alternativ och konkurrensutsättning, men ett par faktorer gör att detta knappast sker av sig självt. För det första finns det stora informations- och kunskapsproblem som gör det svårt för individen att fatta kloka beslut. Detta gör att producenten kan utnyttja sitt informationsövertag till att erbjuda en lågkvalitativ och billig tjänst. Att som kund i efterhand utkräva ansvar för undermålig kvalitet är i princip omöjligt och att byta skola är inget man gör hur som helst.
För det andra är det inte säkert att det ligger i samhällets intresse att låta individens beslut bli vägledande för verksamheten. Betygen är ett uppenbart exempel: det ligger i den enskildes intresse att kräva högre betyg medan det ligger i samhällets intresse att ha ett rättvisande och likvärdigt betygssystem. Motsvarande argument kan gälla för den vildvuxna flora av gymnasiekurser som vuxit fram i avregleringens spår.
Vad säger då data om friskolesektorns kvalitet? Figuren nedan visar hur det går för elever i vinst- respektive icke-vinstdrivande fristående grundskolor relativt elever i kommunala grundskolor, efter att hänsyn tagits till diverse bakgrundsfaktorer.* (Ett positivt värde betyder att friskoleeleverna presterar bättre än elever från kommunala skolor.)
Först ser man att eleverna från friskolor får högre betyg och bättre resultat på de nationella proven i nian. Varken betyg eller provresultat är emellertid helt tillförlitliga kvalitetsindikatorer, varför jag även undersöker hur det går på gymnasiet för elever från olika sorters grundskolor. De positiva effekterna av att ha gått på en friskola finns kvar men för de vinstdrivande friskolorna är skillnaden nu försumbar. Därefter jämförs resultaten från PISA-undersökningen och då finns ingen skillnad alls (tyvärr är datamaterialet för begränsat för att dela upp på olika typer av privata huvudmän). De sista staplarna visar att elever från vinstdrivande grundskolor får lägre gymnasiebetyg än elever med samma grundskolebetyg från kommunala grundskolor.
Inget av dessa mått är perfekt (och PISA är nog bäst) men de sista resultaten tyder på att betygssättningen antingen är för generös på de vinstdrivande friskolorna, eller att de kommunala skolorna systematiskt förmedlar mer av värdefulla kunskaper och förmågor som inte fångas av betygskriterierna.
Detta sagt finns det naturligtvis stora kvalitetsproblem även i den kommunala skolan och det finns i princip ingenting som tyder på att det är konkurrensutsättningen som ligger bakom den svenska skolans negativa resultatutveckling (åtminstone inte i grundskolan). Slutsatsen är att statsmakten bär ett tungt ansvar: att decentralisera och avreglera en så komplex verksamhet som skolan utan att se till att det finns instrument och strukturer för uppföljning och kontroll är minst sagt naivt. Därutöver finns det anledning att kräva bättre kontroll av blivande skolentreprenörer, ett större ekonomiskt ansvar av friskolorna — bland annat med kännbara böter om kvaliteten brister, och en hårdare reglering av utbildningarnas innehåll. Detta är också regeringen inne på i den nya skollagen men tyvärr har regeringen inte tagit itu med bristerna i betygssystemet.
Förmodligen kommer detta leda till att färre konsumenter än tidigare luras att åka med dyra ”oseriösa” taxibolag. Av min egen ringa erfarenhet att döma har det varit väldigt vanligt att dessa bolag har haft olika taxor som skiljt mycket i pris och där den billiga taxan bara gällt under väldigt udda villkor. Den nya prisinformationen borde göra det svårare att lyckas med en sådan strategi.
Ekonomistas 
Senaste kommentarer