Att få incitamenten rätt

2012-02-25 av 13 kommentarer

Att få ordning på incitamenten när privata aktörer ska utföra offentligt finansierad sjukvård är inte lätt. Betalas ersättningen ut per åtgärd eller besök är risken att åtgärder och besök blir för många. Betalar man per patient så riskerar man att dyra undersökningar inte utförs eller att de privata utförarna bollar över dyra patienter till den offentliga vården.

Att detta är ett generellt problem visas av en studie av bland andra Mark Duggan (populär sammanfattning här). För att förhindra att privata sjukvårdsplaner som finansieras via offentliga medel skulle leta reda på de mest lönsamma patienterna, s k cream skimming, infördes ett riskgrupperingssystem. Mer pengar betalades ut för patienter i höga riskgrupper än i låga vilket skulle förbättra incitamenten att ta hand om vårdtunga patienter.

Det gick precis tvärtom. Anledningen var att spridningen i vårdbehoven var betydligt större mellan patienterna i de högre än i de lägre riskgrupperna. Eftersom ersättningen baserades på genomsnittligt behov inom respektive grupp ökade, snarare än minskade, därför möjligheterna till cream skimming. Resultatet blev att kostnaderna ökade och att sjukvårdsresurser fördes över från de relativt sjuka till de relativt friska.

Det är inte lätt det där att få incitamenten rätt.

Filed Under: Offentlig sektor, Välfärd

Italiensk nepotism och lärdomar för decentralisering

2012-02-24 av 4 kommentarer

Frågor om graden av centralisering i olika sammanhang är både viktiga och intressanta. Att decentralisera beslut har till exempel fördelen att information om lokala förhållanden och specifika behov blir lättare att ta hänsyn till. Baksidan med detta är dock att det kan bli lättare att fatta godtyckliga beslut baserat på lokala särintressen och att korruptionen kan öka. (Det finns förstås massor av tänkbara effekter i olika riktningar. Den som är intresserad kan t ex läsa introduktionerna i den här eller den här artikeln om relationen mellan (de)centralisering och korruption).

I en ny studie av Ruben Durante (vars tidigare forskning jag skrivit om här), Giovanna Labartino och Roberto Perotti studeras något (på det här området) så ovanligt som ett ”naturligt experiment”. 1998 genomfördes en reform av hur professorstillsättningar går till i Italien. Tidigare hade alla tjänstetillsättningar varit centraliserade och den som ville ta nästa steg i den akademiska karriären var tvungen att delta i en nationell tävling. Universiteten fick sedan välja bland ”vinnarna” i tävlingen för fylla sina vakanser. Efter reformen 1998 blev ”tävlingarna” helt lokala. Varje universitet hade sin egen tävling, samtidigt som alla andra delar av systemet förblev centraliserade (universitetens finansiering och lönesättning etc. ändrades inte). Bakgrunden till reformen var att det tidigare systemet sågs som ineffektivt och korrupt. Specifikt fanns det gott om anekdoter som indikerade att familjemedlemmar fick anställningar framför mera kvalificerade kandidater.

Så vad hände? Svaret visar sig bero på de underliggande ”socio-kulturella normerna” på regional nivå. I områden där fler läser dags(nyhets)tidningar och där fler donerar blod hände ingenting (möjligen gick nepotismen ner), medan i områden där det civila samhället var svagare så ökade rekryteringen av familjemedlemmar markant. Måttet är som väntat korrelerat med en nord-syd dummy men resultaten är klart svagare om man använder detta mått i stället. Delegerandet av anställningsbeslut till lokalnivå underlättade alltså gynnandet av familjemedlemmar i områden där den offentliga granskningen av politikerna var svag. Figuren nedan visar utvecklingen av ett finurligt konstruerat index på hur vanligt ett visst efternamn är (i den underliggande lokala befolkningen) och hur vanligt det namnet är inom enskilda fakulteter vid enskilda universitet. Indexets utveckling över tid är uppdelat mellan regioner med högt (röd linje) respektive lågt dagstidningsläsande (blå linje).

Nu kan man förstås invända att detta inte behöver vara dåligt. Det kanske är så att vissa familjer helt enkelt är bättre akademiker och att reformen nu möjliggjorde att i högre utsträckning anställa sina barn och syskon som man ”visste” var kompetenta (trots att det inte hade visat sig ännu på papper). Men tyvärr (för den som önskade att så var fallet) det visar sig att ju högre index på familjekopplingar, desto sämre är de akademiska resultaten.

De allmänna lärdomarna från denna studie är flera. Till att börja med är det ännu en i raden av studier som antyder att en engagerad och samhällsmedveten befolkning är viktig för att samhället ska fungera väl. Studien antyder också att den rätta graden av decentralisering i hög grad beror på möjligheterna, viljan och kunskapen att utvärdera vilka beslut som fattas lokalt. I en svensk kontext är det som vanligt lätt att slå ifrån sig och poängtera att här är problemen med korruption inte så stora. Samtidigt påminner händelser t ex i Göteborg och Solna om att detta faktum inte är givet utan något som skapas.

Ps. Noterade precis att Claes Sandgren, professor i civilrätt vid Stockholms universitet och ordförande för Institutet Mot Mutor, skriver om möjliga åtgärder mot korruption inom svenska kommuner på dagens DN-debatt. Han noterar också det dubbla i att det å ena sidan kan finnas effektivitets och informationsargument för en samarbetskultur där man ”hoppar över krångliga rutiner för man vet ändå vem som är bäst” (mina ord, inte hans), men att detta, å andra sidan, öppnar upp för ökad korruption. Efter en snabb genomläsning av hans förslag är mitt intryck att de är bra. Ds.

Filed Under: Internationellt, Lästips, Offentlig sektor, Politik, Välfärd

Svidande kritik av regeringens skatteutredning

2012-02-20 av 2 kommentarer

sou20113För en tid sedan presenterade regeringen ett delbetänkande i sin pågående utredning om företagsbeskattningen, Skatteincitament för riskkapital. Detta är otvetydigt en frågan av stor vikt: vi behöver välavvägda och effektivt utformade företagsskatter som ger tydliga signaler till dagens – och morgondagens – företagare om hur vi ser på deras insatser.

Utredningens förutsättningar var goda, inte minst med tanke på att flera av Sveriges experter på företagsbeskattning ingick, däribland professorerna Jan Södersten, Sven-Olof Lodin och Magnus Henrekson, företagsledaren Rune Andersson och Skatteverkets GD Ingemar Hansson. 

Men utredningsarbetet verkar ha varit förknippat med motsättningar. Jag ska inte gå in på själva sakförslagen (riskkapitalavdrag och emissionskredit), men läsningen av de många och långa reservationerna är nedslående. Några exempel:

Rune Andersson:

Möjligheterna att via förändringar i reglerna för beskattning förbättra förutsättningarna för företagande och investeringar i Sverige är som jag ser det stora. Kommitténs arbete har emellertid i allt för hög grad kommit att präglas av fiskala hänsyn. Därför är det min uppfattning att de förslag som läggs fram inte är tillräckligt verkningsfulla. (s. 323)

Magnus Henrekson:

De förslag som utredningen presenterar har, enligt min uppfattning inte tillräckligt baserats på den forskning som finns om hur investerare och entreprenörer interagerar i innovationsskapande aktiviteter. […] Att kalla ett förslag som innebär en skattekredit för riskkapitalavdrag är därutöver missvisande. Utredningen borde enligt mitt förmenande avstå från att sätta förskönande etiketter på sina förslag. Det är dels desinformerande, dels gör det att vi riskerar att få en diskussion om beteckningar snarare än om substans. (s. 337-338)

Skattejuristen Peter Nilsson:

Sammantaget är det mycket tveksamt om kommitténs förslag
som de är utformade i mer än undantagsfall ger ett reellt incitament
för att stimulera tillgången till riskkapital. Förslagen kommer,
enligt min uppfattning, därför inte att i någon större utsträckning
främja att fler företag startas och växer.

Naturligtvis finns det även de som stödjer utredningens förslag. Enligt planen ska de bli verklighet den 1 januari 2013, och därefter kanske vi får det verkliga svaret på hur väl de fungerar.

Filed Under: Offentlig sektor Tagged With: , ,

Inför ett investeringsgolv!

2012-01-18 av 14 kommentarer

Investeringar i fastigheter och infrastruktur (% av BNP). Källa: OECD.

Imorgon presenteras SNS Konjunkturrådsrapport med mig som en av författarna. Ett av våra förslag, som vi skriver om på DI Debatt idag, är att det bör införas ett golv för statens investeringsutgifter ungefär på samma sätt som det nu finns ett tak för de samlade utgifterna.

Förslaget har två utgångspunkter. För det första är de svenska investeringarna i fastigheter och infrastruktur låga i en internationell jämförelse (se figur). De låga fastighetsinvesteringarna verkar enligt andra bedömare kunna förklaras av regleringar på fastighetsmarknaden, kanske främst hyresregleringen samt en lång och osäker kommunal planeringsprocess.

Varför investeringarna i infrastruktur är låga i en internationell jämförelse är mer oklart. Det kan bero på att investeringarna i andra länder har varit omotiverat höga. Det kan bero på att data är bristfälliga så att internationella jämförelser är missvisande. Eller så kan det bero på att investeringarna faktiskt har varit omotiverat låga i Sverige, kanske framtvingat av det finanspolitiska ramverket.

Cost-benefitanalyser av stora investeringsprojekt indikerar sällan att dessa skulle vara samhällsekonomiskt lönsamma i Sverige (se t ex denna rapport från VTI). Detta talar för att investeringarna inte uppenbart är alltför låga. Men samtidigt finns det en hel del anekdotisk evidens som indikerar att infrastrukturen är eftersatt.

Vår andra utgångspunkt är det finanspolitiska ramverket. Ett viktigt syfte med ramverket är att främja långsiktighet i den ekonomiska politiken. Erfarenheterna har visat att den politiska processen annars riskerar att drivas av alltför kortsiktiga avvägningar, vilket resulterar i systematiska budgetunderskott och växande skuldsättning. Det svenska ­finanspolitiska ramverket med överskottsmål och utgiftstak motverkar dessa mekanismer. En brist i ramverket är dock att det saknas inslag för att säkerställa en långsiktig planering för de offentliga utgifternas sammansättning.

Samma mekanismer som riskerar att ge upphov till oönskat höga utgifter och låga skatteintäkter på kort sikt, riskerar även att ge upphov till alltför hög offentlig konsumtion på bekostnad av de offentliga investeringarna. Detta eftersom nyttan av offentlig konsumtion uppstår på kortare sikt – och förmodligen tydligare förknippas med de politiker som har beslutat om konsumtionen – än nyttan av långsiktiga offentliga investeringar. I den ­politiska processen är det därför risk att genomförandet av investeringsprojekt ständigt skjuts på framtiden.

För att stärka dessa drivkrafter föreslår vi att de treåriga utgiftstaken kompletteras med investeringsgolv som anger den lägsta nivån för de offentliga investeringarna under de kommande tre åren. Dessa golv skulle läggas år-för-år av regering och riksdag och alltså inte begränsa finanspolitikens långsiktiga handlingsutrymme. Om de nuvarande offentliga investeringarna anses vara tillräckliga kan regeringen välja att lägga låga investeringsgolv.

Filed Under: Makro, Offentlig sektor

Försäkringskassan och forskningens frihet

2011-12-16 av 14 kommentarer

I diskussionen om forskningens frihet är oftast farhågor om att privata intressen ska påverka frågeställningar och resultat i centrum. Många anser därför den statsfinansierade forskningen som en garant för forskningens oberoende och kvalitet. Men så är inte alltid fallet.

Under senhösten har en skandal rullat upp på Försäkringskassan (FK). Det gäller de anslag som regeringen årligen anslår till FK för forskning om socialförsäkringarna. Det är nämligen av stor vikt att FK:s verksamhet förankras i kunskap om socialförsäkringssystemens funktionssätt.

När årets anslagsfördelning presenterades av den vetenskapliga prioriteringskommittén, som uppdragits att bedöma och rangordna ansökningarna, fick myndighetens nytillträdde GD Dan Eliasson problem. Endast ett av de 32 föreslagna anslagen godkändes av Eliasson med förklaringen att de inte var av relevans för FK:s verksamhet. Detta beslut bestreds dock av professorerna i kommittén, som ifrågasatte Eliassons kompetens att på kort tid bedöma alla dessa ansökningar. Men Eliasson ville inte ändra sig varför kommittén har avgått och förklarat sig i följande brev:

Till Försäkringskassans generaldirektör

Vi, Försäkringskassans vetenskapliga prioriteringskommitté, har i e-brev 111125 påtalat att Ditt beslut att retroaktivt ändra på ansökningskriterierna är fullständigt oacceptabelt. Vi har ägnat åtskillig tid åt att utifrån vetenskapliga kriterier bedöma och rangordna ansökningarna. Att Du som GD griper in och ändrar i den rangordningen utifrån vad Du anser vara i FK:s intresse är möjligen Ditt privilegium, men då ska inte FK skylta med ett forskningsråd som ett slags legitimitetsskapande fasad.

Det här är inte första gången en GD vill gripa in och själv fördela medlen. Senast det hände att GD ville ändra i prioriteringskommitténs beslut, meddelade följdriktigt samtliga i gruppen att de ämnade avgå om GD stod fast i sitt beslut. GD backade då. Den händelsen är väl känd i forskarvärlden, liksom i forskarnas nätverk utanför akademin. Det kommer även denna att bli.

Härmed anmäler vi att vi med omedelbar verkan ställer våra platser i Försäkringskassans vetenskapliga prioriteringskommitté till förfogande.

Professor Johan Fritzell
Professor Björn Lindgren
Professor Jon Pierre
Professor Ann-Charlotte Ståhlberg
Professor Lotta Vahle Westerhäll

Det bör påpekas att GD förstås har ansvar för att myndighetens pengar används väl. Men det retoraktiva och ensidiga urvalsförfarandet från Eliassons sida är ändå graverande. Om man tror att FK är en myndighet med egna intressen, som t ex att i media och kunskapssfären framstå positivt gentemot politiker och allmänhet, är det problematiskt om man som FK börjar handplocka forskning att finansiera. Är det bara sådan forskning som bekräftar FK:s uppdrag på ett positivt sätt som får pengar?

I långa loppet kommer förstås även den kritiska forskningen att finna nya finansieringsformer, men på kort sikt är det en annan sak. Att först lansera forskningsmedel utifrån vissa urvalskriterier som forskare kan söka, och därefter ändra dessa kriterier så att enbart den forskning GD/FK bedömer relevant får pengar, är inte hur en slipsten ska dras. Åtminstone inte om man vill värna forskningens frihet.

Filed Under: Offentlig sektor, Utbildning och forskning Tagged With: ,

Behöver man oroa sig för korruption i Sverige?

2011-12-07 av 7 kommentarer

Ett grundläggande mekanism i många teoretiska modeller i politisk ekonomi är att politiker, eller i alla fall en del politiker, försöker roffa åt sig resurser (så kallade rents) för egen vinning på skattebetalarnas bekostnad. Forskningsfrågan är sedan ofta att analysera i vilken utsträckning väljarna förmår lösa detta problem antingen genom att förhindra sådant beteende eller genom att rösta bort korrupta politiker från makten. När man undervisar om denna typ av modeller möts man ofta av frågan om vad dessa så kallade rents består av och om detta är en rimlig beskrivning av den svenska verkligheten.

I senaste numret av Ekonomisk Debatt hävdar Gissur Erlingsson och Jonas Linde att det faktiskt finns ett svenskt korruptionsproblem och att detta i förlängningen hotar legitimiteten hos den svenska demokratin. De bygger sin slutsats på två faktorer. För det första visar enkätundersökningar att svenskar i större utsträckning än de nordiska grannarna  tror att det är vanligt att kommunpolitiker och kommuntjänstemän missbrukar sin makt och tillskansar sig resurser på kommunens bekostnad. Det kanske mest uppseendeväckande är att nästan 90 procent av svenskarna (eller av dem som har besvarat enkäten) tror att folk får behandling från offentliga tjänstemän beroende av vem/vilka de känner. För det andra har det som författarna benämner frestelsestrukturerna blivit mer gynnsamma, till exempel på grund av att allt mer av offentlig verksamhet upphandlas eller läggs ut på entreprenad. Detta har dels inneburit att de ekonomiska vinsterna som är möjliga att göra har ökat, dels att det offentligas insyn försämrats.

Oroas jag över slutsatserna i artikeln? Visst finns det anledning till självrannsakan i det svenska samhället och inte bara utgå från att det faktum att vi kommer väl ut vid internationella korruptionsjämförelser är en garanti för att Sverige är fritt från korruption. Det jag saknar i artikeln är dock en diskussion om storleken på den svenska korruptionen.  Det är inte uppenbart att problemet oxh därmed lösningen är desamma om många fuskar lite än om ett fåtal roffar åt sig stora belopp. Min slutsats efter att ha läst artikeln är att det vi framför allt bör oroa oss för är huruvida det svenska myndighetsutövandet är rättssäkert och garanterar att alla människor behandlas lika oavsett finansiella och sociala resurser. Dessutom skulle ett förstärkt meddelarskydd vara på sin plats kanske framförallt för att uppmärksamma brister i verksamheten men även för att flagga för korruption.

Filed Under: Offentlig sektor, Politik Tagged With:

Åldrande befolkningar i krisländerna

2011-10-31 av 20 kommentarer

Idag sägs världens befolkning bli sju miljarder människor (DN, SvD). Men det är inte överallt som befolkningen ökar snabbt. I många sydeuropeiska länder väntas befolkningensökningen bli låg eller negativ under de kommande decennierna. Enligt FNs prognoser väntas befolkningen minska med 12 procent i Portugal och 2 procent i Italien mellan 2010 och 2050, medan den väntas öka med 16 procent i Sverige och 30 procent i USA.

Befolkningen i Sydeuropa väntas också åldras betydligt snabbare än i andra länder (vilket jag har skrivit om tidigare). I Sverige oroas vi av att antalet personer över 65 år per 100 personer mellan 20 och 64 år kommer att öka från 31 idag till 47 om fyra decennier. I Spanien väntas ökningen bli betydligt mer dramatisk, från 27 idag till 68 år 2050 (se figuren nedan).

Ökad ålderskvot från 2010 till 2050 (antal personer 65 år och äldre per 100 personer i åldersgruppen 20-64 år). Källa: FNs befolkningsprognoser, huvudscenario.

De stora budgetunderskotten och statsskulderna i Sydeuropa utgör de mest påtagliga offentlig-finansiella problemen i regionen. Men problemen förvärras av den långsamma befolkningstillväxten och de snabbt åldrande befolkningarna. En låg befolkningstillväxt gör att det blir svårare att stabilisera skuldkvoten, eftersom skulden då ska fördelas på färre personer. De offentlig-finansiella problem som förknippas med åldrande befolkningar består huvudsakligen av två delar. För det första krymper skattebasen per capita om vi inte arbetar mer i högre åldrar när befolkningen åldras. För det andra kopplar pensionssystemen ofta ersättningar till åldersgränser (eller tjänstgöringsår) som inte förändras med den demografiska utvecklingen. Åldrande befolkningar riskerar alltså att medföra lägre skatteinkomster i kombination med högre pensionsutbetalningar om ersättningssystemen inte är väl utformade.

Ett ytterligare offentlig-finansiellt problem kan utgöras av ökade sjuk- och omsorgsutgifter när befolkningen åldras. Hur problematisk denna utveckling blir beror dels på om den allmänna hälsan vid en viss ålder förbättras i takt med åldrandet, dels på hur ersättningssystem för sjukvården är utformade. I USA blir ökade offentlig-finansierade sjukvårdskostnader en påtaglig konsekvens av den allt äldre befolkningen eftersom alla över 65 år erbjuds gratis sjukförsäkring (via Medicare), men kostnaderna bör inte behöva öka lika dramatiskt i Europa.

Ett sätt att minska problemen med lägre skatteinkomster och högre pensionsutgifter är att indexera åldersgränser och ersättningsnivåer till den förväntade livslängden. Men sådana åtgärder angriper endast de offentlig-finansiella problem som orsakas av att vi lever allt längre. I Sydeuropa orsakas de snabbt åldrande befolkningarna i hög utsträckning av att nativiteten har varit låg de senaste decennierna. Där krävs förmodligen mer genomgripande reformer både av pensionssystemen och av de allmänna drivkrafterna att arbeta. Berlusconis ambition att höja den italienska pensionsåldern till 67 år är då ett steg i rätt riktning.

Den som vill se optimistikst på framtiden kan notera att sysselsättningsgraden i dessa länder, särskilt i de äldre åldersgrupperna, är låg i utgångsläget och att det alltså finns stor potential till förbättring (se figuren nedan).

Sysselsättningsgrad för åldersgruppen 55-64 år (procent sysselsatta år 2010). Källa: OECD Labor Market Statistics.

Filed Under: Makro, Offentlig sektor

Svenska Dagbladet och sakligheten

2011-09-14 av 55 kommentarer

Svenska Dagbladets ledarblogg hävdar idag att en ny IFAU-rapport skulle komma med “konkurrerande uppgifter” till den SNS-rapport som släpptes förra veckan och som jag och Jonas har skrivit om på Ekonomistas. IFAU-rapporten, som är skriven av Kajsa Hanspers och Lena Hensvik undersöker arbetsmarknadseffekter av konkurrensutsättningen av förskolor, skolor, hemtjänst och taxi. SNS-boken (för det som har missat det) analyserar två av dessa sektorer förskolor och skolor, samt äldreomsorg i vilken hemtjänst ingår som en del.

Vidare ställer SvD en öppen fråga till “SNS forskare” om de tycker att IFAUs forskning kan tas på allvar eller om IFAU styrs av nyliberala motiv.

Mitt svar är att IFAUs rapport naturligtvis ska tas på allvar vilket vi också gör i SNS-boken genom att referera till denna rapport (eller snarare den LU-bilaga som IFAU-rapporten nu publicerar). Värt att notera är att Kajsa Hanspers är författare till både IFAU-rapporten och kapitlet om förskola i SNS-boken.

Motsäger då de två studierna varandra? Definitivt inte! Inom förskolan finner IFAU-rapporten att antalet sysselsatta ökade men att antalet timmar var oförändrat, vilket vi tolkar som att antalet personer som jobbar deltid har ökat. Jag har mycket svårt att se detta som ett tecken på vare sig ökad kvalitet eller effektivitet. Vad gäller skolan så konstaterar Jonas att personalökningen skett i de kommunala skolorna, vilket är helt konsistent med att elevunderlaget i den kommunala skolan blir mer resurskrävande i och med den ökade konkurrensen/valfriheten.

Slutligen noterar jag att SvDs ledarblogg sätter likhetstecken mellan höjd effektivitet och fler sysselsatta. Det var ett nytt samband i alla fall för mig. Det skulle i så fall betyda att om man använder detta effektivitetsmått så är de kommunala skolorna är mycket effektivare än de fristående.

Filed Under: Offentlig sektor, Politik, Utbildning och forskning, Välfärd

Ömtåliga tår trampade på

2011-09-07 av 114 kommentarer

Idag presenterade SNS en ny antologi om kunskapsläget kring effekter av den konkurrensutsättning som de svenska välfärdstjänsterna har utsatts för de senaste 20 åren. Slutsatserna från antologin, sammanfattade av bokens redaktör Laura Hartman på DN Debatt idag är att, trots en mycket stor ökning av privata alternativ inom förskola, skola, vård och omsorg så finns det förvånansvärt få tecken på att så mycket har hänt vad gäller kvalitet och effektivitet. I sanningens namn finns överhuvudtaget väldigt få studier som på ett trovärdigt sätt undersöker effekter av konkurrensutsättning, men i de fall sådana finns så tyder de på närmast obefintliga effekter.

De som framför allt borde ta åt sig av kritiken i boken är de beslutsfattare som genomdrev stora och omfattande reformer av välfärdssektorn utan att  säkerställa att det skulle vara möjligt att utvärdera dessa reformer (t ex genom att säkerställa datainsamling) och utan att garantera att de privata (eller offentliga) aktörerna i tillräckligt hög grad utsattes för granskning.

Tyvärr så ställdes inga av dessa beslutsfattare mot väggen under dagens konferens. I stället kommenterades rapporten av en mängd aktörer från den privata sektorn, och det var tydligt att dessa inte var nöjda. Kunskapsskolans grundare Peje Emilsson gick så långt som att kalla boken för SNS sämsta produkt på 20 år. Som författare till ett av bokens kapitel (om förskola samförfattat med Kajsa Hanspers) hade jag mycket svårt att känna igen mig i hans kritik som bland annat gick ut på att vi i boken saknade tilltro till människan. Min slutsats är snarare att om man bär en tillräckligt stark övertygelse om någonting så är det svårt att acceptera att denna övertygelse inte finner stöd och man väljer då att utgå från att författarna till boken är illvilligt inställda till privata alternativ.

Lite beklämmande är det dock att SNS har valt att i stort sett enbart låta företrädare för privata aktörer få kommentera rapporten. SNS har i många år kämpat för att bli betraktade som en oberoende forskningsaktör och jag tycker själv att de har lyckats med detta. Dock blir jag lite orolig att omtanken om SNS medlemmar har fått styra vilka kommentatorer som har valts. Men jag hoppas att jag har fel och att det istället är SNS önskan om att väcka debatt som fått styra. Och var målet att få känslorna att flöda så lyckades man onekligen idag.

 

För er som missade detta så sänds det hela i morgon i SVT Forum i SVT2 09:20-12:00 och i Kunskapskanalen 12:00-13:00.

Filed Under: Offentlig sektor, Politik, Utbildning och forskning, Välfärd

Sänkt restaurangmoms: erfarenheter från Finland

2011-09-07 av 7 kommentarer

Om två veckor presenteras budgetpropositionen för nästa år, men vi vet redan att regeringen då kommer att föreslå en sänkning av restaurangmomsen. Enligt uppskattningar i ett delbetänkande från utredningen Sänkt restaurang- och cateringmoms kommer momssänkningen att höja sysselsättningen med 6000 personer på sikt.

Här på Ekonomistas har Eva tidigare skrivit om forskning som visar att sänkningen av momsen för frisörer i Finland inte verkar ha påverkat sysselsättningen i branschen. I det senaste numret av Ekonomisk Debatt sammanfattas denna finska forskning även av Iida Häkkinen Skans och Tuomas Kosonen.

Häkkinen Skans och Kosonen presenterar dessutom studier av den sänkta restaurangmomsen i Finland den 1 juli 2010. Denna momssänkning verkar ha minskat priserna med ungefär en tredjedel av momssänkningen, vilket liknar priseffekterna efter sänkningen av frisörmomsen. Det är svårt att redan nu dra några slutsatser från denna skattesänkning, men beräkningarna bakom uppskattningen att en momssänkning i Sverige skulle höja sysselsättningen med 6000 personer antar att momssänkningen på lång sikt får fullt genomslag på priset. Häkkinen Skans och Kosonens bedömning är att ”i ljuset av de finska erfarenheterna verkar dessa antaganden ganska optimistiska”.

Filed Under: Offentlig sektor, Politik
«Föregående sida
Nästa sida»